För snart fyra år sedan skrev jag ett inlägg om den otroligt läckra Alien-boxen i samband med att Alien-filmerna släpptes på Blu-ray. Den boxen blev dock ruskigt dyr och kostade i Sverige runt 1500 kronor. Istället så fick jag i julklapp en lite billigare variant av boxen. Den bloggade jag om här.
När nu CDON satte det galet billiga priset 299 kronor på boxen kunde jag inte göra annat än slå till. Med en finfin rabattkod så landade slutsumman på 273 kronor inklusive frakt, vilket får ses som ett helt fantastiskt fynd!
Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.
Trots att boxen är ungefär den häftigaste utgåvan av helt suveräna filmer någonsin så gör det nog inte Jean-Pierre Jeunets “våldtäkt” på serien med den fjärde filmen bättre ändå. Man kan inte få allt här i världen.
Det har skrivits en hel del om Netflix stora satsning House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen och David Fincher bakom spakarna. Serien köptes in av Netflix för dyra pengar efter budgivning där HBO ska ha varit med och budat. Det säger en hel del om kvaliteten på serien, om inte redan kombinationen Fincher och Spacey talade tillräckligt om den.
Det är klart att det är en stor satsning för Netflix, ett sätt att kunna visa att de är en “kanal” i egen mening som inte enbart visar andras material. När serien lanserades på Netflix så lades hela första säsongen upp, helt i linje med den nya tidens TV-serietittande där många ser hela säsonger i ett svep, efter antingen nedladdning eller köp av DVD/Blu-ray-box. Själv är jag både intresserad av Netflix och streaming som tjänst samt av snygga politiska dramaserier. Med andra ord så verkade House of Cards perfekt för mig. Och nämnde jag David Fincher? Och nämnde jag Kevin Spacey? Jo, nog gjorde jag det.
House of Cards är en verklig fröjd. Sorgen efter att makalöst bra Boss lades ner efter bara två säsonger mildras lite nu när jag får sätta tänderna i ännu en elak politiker, om än inte lika ondskefull som Kelsey Grammers borgmästare. Jag har sett sju av den första säsongens tretton avsnitt, och jag är förtjust!
Kevin Spacey spelar kongressmannen Frank Underwood som inför att en ny president valts är övertygad om att han kommer att bli erbjuden posten som utrikesminister. När det visar sig att den nya presidenten tänkt om, trots tidigare löfte till Underwood, så börjar planer på att ge igen smidas, samtidigt som han utåt fortsatt visar sin lojalitet mot den nyvalde presidenten.
Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.
Spacey är alldeles utmärkt i huvudrollen som Underwood även om jag initialt störde mig en del på sydstatsdialekten och greppet där Underwood bryter den fjärde väggen och vänder sig mot tittaren för att kommentera det som händer. I de sekvenserna tycker jag också att Spaceys sydstatsdialekt förstärks. När man efter några avsnitt har vant sig så stör inte detta längre utan köper helt enkelt den formen av berättande. På samma sätt köpte man att karaktärerna i Six Feet Under talade med döda, trots att det inte var en serie om det övernaturliga. House of Cards baseras på en brittisk förlaga från 1990, och där, precis som här, brukade den fjärde väggen också brytas. Tydligen ska en hel del ha ändrats mellan förlagan och denna nyversion av serien, men detta grepp kan ju vara en blinkning mot eller hyllning till originalet.
Som Underwoods fru ser vi Robin Wright i väldigt bra gestaltning av en kvinna som har fått offra en hel del för sin make, men även vunnit en hel del. Det är inget platt porträtt av en kvinna vid sidan av sin framgångsrike make utan en nyanserad bild av en kvinna med fler sidor än en. Ett annat exempel på detta kommer från just Boss där Connie Nielsens borgmästarfru var en otroligt intressant och mångsidig karaktär.
Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.
Michael Kelly spelar Frank Underwoods närmaste medarbetare och han är för mig en skådespelare jag har sett tidigare, men inte riktigt kan placera. En birollspåläggskalv som gör sin karaktär nedtonad, men med en kyla och skärpa under den milda ytan. Att denna man har klättrat inom politiken beror nog inte på att han snällt har stått med mössan i handen utan att han kan spela det politiska spelet och få igenom sina chefers vilja. Det är en mycket spännande karaktär jag vill se mycket mer av.
Efter att Fincher har arbetat med Rooney Mara i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo så arbetar han nu i House of Cards med storasystern Kate Mara. Hon spelar den ambitiösa politiska reportern Zoe Barnes som genom den insiderinformation hon får från Frank Underwood kan klättra snabbt i journalistkarriären. Det är en intressant parallellberättelse att följa, även om den inte har fått ta särskilt stor plats än.
House of Cards är en riktigt höjdare och efter sju avsnitt är jag riktigt fast, även om jag tycker att Boss var lite vassare. Jag kan varmt rekommendera detta.
När det gäller Netflix som tjänst är jag inget annat än otroligt imponerad. Bilden är otroligt bra, streamingen är jämn och problemfri på den högsta kvalitetsnivån och ljudet är vackert 5.1-ljud. Givetvis är Blu-ray-kvalitet vassare, men detta är otroligt imponerande för en streamingtjänst och då har jag inte en särskilt snabb uppkoppling. Viaplay, se och lär.
Böckerna är dundersuccéer och de svenska filmerna likaså. Givetvis var också Hollywood tvungna att göra sin version av Stieg Larssons Millenium-berättelse. Det kan ju givetvis inte bli bra. Självklart så kommer det att bli ett själlöst försök bara för att casha in pengar!
Men vänta nu, David Fincher som regissör? Daniel Craig som Mikael Blomkvist? Inspelad i Sverige! Jag gillade både böckerna och de svenska filmerna och när det kom fram att David Fincher skulle regissera den amerikanska versionen så tändes mitt intresse.
Hej, här står vi och myser.Storyn känner de flesta till vid det här laget. Journalisten Mikael Blomkvist anlitas av en åldrad företagspamp för att rota i hans släkts förflutna och ta reda på vad som hände med brorsdottern Harriet för fyrtio år sedan. Harriet försvann spårlöst och ingen vet vad som har hänt med henne. I en stuga uppe i Hedestad (som i verkligheten verkar ligga ungefär där Bollnäs ligger) samarbetar Mikael Blomkvist tillsammans med hackern Lisbeth Salander.
I vår svenska version gjorde Noomi Rapace en mycket fin insats som Salander. En insats som tagit henne till Hollywoood och givit henne idel hyllningar. Även Michael Nyqvist har tagit sig till Hollywood tack vare rollen som Blomkvist. Trots en träig insats och replikleverans som låter minst sagt onaturlig.
Hur fungerar då skådisarna i denna version? I de artiklar jag hade läst om filmen innan riktades viss kritik mot Rooney Maras gestaltning för att hon skulle vara en skörare version av Salander och mer av ett offer än vad Noomi Rapace var. Det kan det absolut ligga något i. Men om man ska bedöma hennes prestation efter hur Salander framställs i böckerna så ligger denna rollgestaltning närmre den versionen av Salander. Jag gillar Rooney Mara som Lisbeth. Ordentligt!
Daniel Craig gör en bättre Blomqvist än Michael Nyqvist. Det är betydligt mer fart i Daniel Craigs gestaltning och replikerna känns mer naturliga. Robin Wright-Penn skymtar också förbi som Erika Berger och där borde det vara helt omöjligt att prestera annat än bättre än vad Lena Endre gör i de svenska versionerna.
När det kommer till berättelsen så har David Fincher stuvat om lite. Särskilt i slutet finns det detaljer som skiljer sig från hur originalberättelsen är. Detta stör dock inte nämnvärt utan fungerar bra. Dessutom så får man en bättre bild av Salanders och Blomqvists relation och detta gillar jag verkligen. Särskilt mycket en hjärtskärande scen mot slutet som finns med både i boken och i den amerikanska versionen, men som saknas i den svenska filmatiseringen.
Musiken är en annan höjdare som sätter stämningen briljant. En tung och tät ljudmatta ligger helt perfekt över det vackra fotot.
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag The Girl with the Dragon Tattoo väldigt varmt. Betyget blir det högsta och det är förvisso en väldigt svag femma, men jag måste ändå gå på min magkänsla och dela ut det högsta betyget. Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna. Och Rooney Mara, välkommen till absoluta toppen av Hollywood!
Nu börjar det hända grejer kring David Finchers filmatisering av Män som hatar kvinnor, The Girl With the Dragon Tattoo. För några dagar sedan laddades en smygfilmad red band-trailer upp på nätet och nu, några dagar senare, har en green band-trailer kommit släppts. De två trailrarna är väldigt lika med skillnaden att det är lite naket i red band-trailern. Så, se den senaste som är i mycket bättre kvalitet med andra ord!
Poster till The Girl With the Dragon Tattoo. Jag gillar skarpt vad jag ser i trailern. Rooney Mara ser ut att bli en bra Lisbeth Salander och Daniel Craig är jag förtjust i redan från början och jag är övertygad om att han kommer göra ett lysande jobb som Mikael Blomqvist. Robin Wright kan inte annat än att göra ett bättre jobb än Lena Endre i rollen som Erika Berger.
Det har även dykt upp en första poster från filmen, med Daniel Craig som håller om en halvnaken Rooney Mara. Jag har sett två versioner av postern. En censurerad och en ocensurerad. Det är ingen svår gissning att det kommer vara den censurerade som kommer att gälla i USA.
Peppen inför filmen växer sig bara större med denna nya trailer och med David Fincher i regissörsstolen kan det nog inte bli annat än fantastiskt bra! 21 december i år är det premiär. Nu hoppas vi att detta blir en succé och att uppföljarna kommer inom en snar framtid, också dessa med Fincher som regissör.
Jag fortsätter mitt blu-ray-shoppande och på senaste tiden har jag fått tillskott av tre nya titlar. Fantastiska, underbara, otroliga David Fincher-rullen The Curious Case of Benjamin Button köpte jag från CDON för åtta ynka kronor. Anledningen att det blev så billigt var för att jag fick “återbäring” på de slantar jag julhandlade för i december. En hundring att shoppa för ramlade ner i mailboxen och då slog jag till på denna lysande film.
Tyvärr var inte fodralet så fint och det var rätt uppenbart att filmen varit öppnad men plastats in i igen. På omslaget fanns något kladd (förmodligen, förhoppningsvis, efter ett klistermärke) och det var små, små repor i plasten (som det brukar bli när man “använt” en blu-ray ett tag). Dock så såg skivan fin ut och det är inget jag tänker bråka med CDON om.
Från brittiska Amazon har jag fått den fina lilla schweiziska sci-fi-rullen Cargo. Bra film jag varmt kan rekommendera och dessutom till riktigt fyndpris, bara sex pund! Något som förvånade mig är att det på baksidan står att det är stereo-ljud. Jag har inte kollat upp att det stämmer, men om det vore så är det ju underligt att 5.1-spår saknas.
Tredje titeln är tredje säsongen av Mad Men. Även denna utgåva kommer från brittiska Amazon. Här i hemmet har vi börjat titta på Mad Men med stor entusiasm. Jag har sett alla avsnitt tidigare, men ser så gärna om allt då det är en fantastisk serie som bara blir bättre och bättre för varje säsong. I slutet av månaden släpps säsong 4 och då kommer jag med stor sannolikhet lägga en beställning även då.
Jag har tidigare skrivit ett “åh gud vilken läcker utgåva”–inlägg om Alien Anthology inför dess blu-ray-släpp. I det inlägget skrev jag också att boxen förmodligen skulle bli rätt dyr, vilket visade sig stämma. Runt 1 500 kronor får man punga ut för det läckra ägget.
När julen närmade sig och det var dags att plita ner sin önskelista så önskade jag mig istället den lite enklare boxen, som har precis samma innehåll som Alien-ägget. När julafton anlände fick jag boxen av min älskade Tove och julglädjen var stor. På boxen finns en häftig facehugger i relief och jag var såld på en gång!
Vi såg filmerna i rask takt här hemma och den var en fröjd att få uppleva Alien i HD-kvalitet. De två första filmerna av Ridley Scott och James Cameron är mästerverk. Trean, av David Fincher, var bättre än jag mindes den. Fyran däremot var en våldtäkt på hela serien och något Jean-Pierre Jeunet borde ställa sig i skamvrån för.
När det gäller extramaterial finns det hur mycket som helst. Jag har bara doppat ena tån i den enorma sjö som finns och kollat på en del extramaterial till första filmen. Lite synd att det extramaterial jag sett inte finns i full HD.
Jag rekommenderar verkligen alla med god filmsmak (det vill säga: samma smak som mig!) och blu-ray-spelare att köpa boxen. Alien har aldrig sett bättre ut!
Rooney Mara på omslaget till W. Jag är riktigt förtjust i David Fincher. Så mycket att faktiskt är en av mina favoritregissörer. Dessutom gillade jag Stieg Larssons Millennium-böcker och tyckte att de svenska filmatiseringarna var bra (speciellt den första, Män som hatar kvinnor).
Detta gör att jag känner stor pepp inför Finchers Millennium filmatisering The Girl With the Dragon Tattoo. Med stor iver och lust slängde jag mig över den långa artikeln i senaste numret av amerikanska tidningen W. Dessutom bjuds vi på bild på Rooney Mara som Lisbeth Salander. Personligen tycker jag hon ser skitcool ut, men det kommer säkert gnällas en del över att hon inte är Noomi Rapace (har ni förresten tänkt på att både damerna har dubbel-o i förnamnet?). Hur Rooney Mara är som skådespelare har jag dålig koll på då jag bara har sett henne i två små biroller tidigare. Jag hyser dock stor tilltro till Finchers kompetens och han uttalar sig väldigt positivt om Rooney Mara i intervjun.
“I wanted her from the beginning. Rooney may be a trust-fund baby from football royalty, but she’s levelheaded and hardworking.”
Kevin Costner nakenbadandes i ett vattenfall. Bryan Adams spelandes elgitarr i en skog. Sean Connery i svindyr roll precis i slutet. Nej inget sådant kan vi nog vänta oss nu.
Nu har trailern till Ridley Scotts Robin Hood-film nått nätet och snabbt kan man konstatera att det verkar vara en råare och lite skitigare film än Robin Hood: Prince of Thieves (som jag dock gillar, bör tilläggas). Russell ser elak ut, slåss med svärd, är skitig och svettas. Detta kan med andra ord bli hur bra som helst.
