Etikett: david nilsson

Helsingborg halvmaraton, en blåsig folkfest

Löpning Inga kommentarer

I januari kom en inbjudan på posten. Till Skåne och Helsingborg halvmaraton. Det är ett lopp jag hade spanat in sedan tidigare och varit sugen på att springa, så det var ju inget snack om saken när jag nu fick en personlig inbjudan dit. Anmälan var given till loppet i september.

Till slut kom då september, och det var dags att rulla ner mot Helsingborg för att ge sig i kast med att springa lite över två mil så snabbt jag orkade. I somras åkte jag och Tove till Danmark via Helsingborg. Då fick jag se praktiskt taget noll av staden. Nu var jag nyfiken på att se vackra Helsingborg igen. Det var nästan tjugo år sedan sist, och om jag ska vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av Helsingborg då, förutom att jag tyckte det var fint.

Fin kväll dagen innan loppet

Då loppet startade redan klockan 9:30 på lördagsmorgonen åkte jag ner dagen innan. Som praktiskt taget alltid när jag och Tove ska ut och resa hade jag bokat ett boende via Airbnb. Tove följde inte med utan åkte istället på spa tillsammans med en kompis. Det kanske var lika bra så att jag fick vara i ”loppbubblan” på egen hand. Cirka tre kilometer från centrum låg den lilla gäststugan jag hade hyrt, men innan jag åkte dit så stack jag raka vägen till nummerlappsutdelningen på ett hotell vid vattnet. Jag hämtade ut min nummerlapp på nolltid och styrde kosan mot boendet för att landa lite och fräscha upp mig. Sedan blev det till att traska in mot centrala Helsingborg igen då jag hade bestämt träff med Marcus Åberg och hans fru Elin. Marcus är elitlöpare som faktiskt vunnit halvmaran i Helsingborg tidigare och är även adept till coach Karin. Det blev en trevlig kväll på Paolo’s med pasta (det var givet att kolhydratladda innan lopp!) och alkoholfri öl. Mycket löparsnack och skvaller givetvis.

När vi ätit klart och skiljts åt promenerade jag tillbaka igen, handlade lite frukost på vägen och kom till gäststugan lagom för att få se Andreas Almgren sätta nytt svenskt rekord på 5000 meter. Jag kollade löparutrustningen inför morgondagen och somnade i bra tid.

Upp i ottan på loppdagen

På loppdagen vaknade jag i ottan! Klockan var strax innan sex när jag vaknade utan att kunna somna om och det var bara att kliva upp. Jag hade minst sagt gott om tid till start. Efter dusch, frukost och att tävlingskläderna åkt på joggade jag mot målgången längs stranden för att lämna in överdragskläder. Perfekt avstånd för att få lite uppvärmning och komma i gång. Vimplar och festligheter satte tonen för dagen och nu infann sig peppen. Det blev lite jogg fram och tillbaka mellan målområdet och startområdet och lite löpskolning och strides innan jag letade mig fram till startfållan.

Vädret var soligt och fint och bra temperatur för löpning. Däremot så blåste det rätt rejält, vilket jag förstod skulle påverka under loppet. Men det är ju sällan man har helt perfekta förhållanden på lopp!

Storfavoriten för dagen var David Nilsson och i samma fålla som honom och andra elitlöpare ställde jag mig med förhoppning om att inte ha ställt mig för optimistiskt långt fram. Det kändes ändå rätt när jag såg mig omkring. Precis bakom mig fanns farthållarna för en tid på 1:30 och jag har ju sprungit över tio minuter snabbare än så på halvmaran. Intill mig fanns också hemmalöparen Anna Bjurman som hade banrekordet för damer på denna bana, och henne spenderade jag stor del av Göteborgsvarvet med att jaga, och kom dessutom förbi, så jag var nog rätt ute.

På startlinjen, redo att dra i väg. Kul att stå längst fram med eliten och en så bra löpare som David Nilsson. Foto: Glenn T. Unger.
Jag måste sluta se ut som att jag vill mörda andra löpare innan start. Här är det Anders Rømer som fastnat i mitt blickfång. Foto: Philip Larsson.

Hyfsat tempo, men sämre känsla inledningsvis

Det skulle visa sig stämma också, när starten gick. Jag stod på rätt ställe i startfållan och var snabbt ut med de andra löparna. Det blev bra tempo från första början, men inte en huvudlös öppning. Jag hade en tanke om att hålla lite koll på Anna då vi var ungefär jämnstarka och hon gick ut i ett bra tempo, och låg lite före mig. Det var inte särskilt trångt och jobbigt inledningsvis. Gissningsvis låg jag ungefär på plats tio-tolv de första kilometerna. Jag hade inte satt något mål för dagen förutom att springa bra och göra så gott från mig som möjligt. Det var lite som med Göteborgsvarvet där jag blivit varnad för hur tuff banan skulle vara, så att sätta något tidsmål kändes onödigt. På min klocka gick första kilometern på 3:42 och den andra på 3:48. Sedan kom det en rejält tuff backe som så klart gjorde att tempot sänktes. Jag tog det också lugnt och försiktigt i backen, för att inte bränna mitt krut tidigt. Tanken var att springa efter hur banan såg ut, precis som jag gjort i Göteborg med framgång.

Jag startade loppet med en tanke om att försöka hänga med Anna Bjurman från IS Göta. Hon inledde starkt och ledde damklassen överlägset från start till mål. Foto: Ulla de Silva.

Känslan var inte kanonbra inledningsvis. Jag tyckte att det kändes stelt och flåsigt. Rytmen och flytet saknades och jag började befara att det inte skulle bli ett särskilt bra lopp. Om känslan skulle fortsätta att vara så här trodde jag att en genomklappning riskerade att komma. Men jag höll mig lugn och trummade på. Går det åt skogen så gör det! Det kom lite fler uppförsbackar vid den sjunde och åttonde kilometern, vilket påverkade tempot. Men så fick det vara.

Trots att det kändes “kantigt” inledningsvis är det en mäktig känsla att springa på avstängda gator med tio löpare framför sig och tusen löpare bakom sig. Foto: Gustav Sundin.

Bättre känsla ett litet tag

Först vid kilometer nio började det lossna lite i andningen och rytmen. Tempot var ungefär detsamma, men känslan blev bättre. Den första milen passerades på 38:12. En bra tid. Här började min klocka flippa ur också och mäta alldeles för kort. På klockan passerades nämligen den första milen senare, på 38:32. Och sedan blev skillnaden mot kilometermarkeringarna ännu större. Det gjorde inte så mycket, utan jag fick hålla i huvudet att jag faktiskt låg bättre till och hade högre tempo än vad min klocka påstod.

Efter att milen passerats började vi leta oss fram mot Pålsjö skog. Placeringsmässigt hade jag blivit passerad av några löpare sedan tidigare, men inne i vackra naturreservatet Pålsjö skog plockade jag ungefär tre passeringar. I luckorna i skogen kunde man blicka ut över sundet och se Danmark. Men det fanns inte så mycket ro till att njuta när en halvmara skulle springas! Här var också enda gången jag såg att jag tagit in på ledande dam, men det var en kortvarig minskning av luckan för sedan ökade hon igen. Påhejad av hemmapubliken som vid varje tillfälle stod och skrek ”Anna, Anna!” och applåderade fram henne. Jättekul att se, och jag förstår att hon hade en härlig dag på banan med sådana förhållanden. Underlaget bestod av betydligt mer grus än vad jag trodde och även om det var väldigt vackert inne i Pålsjö skog så var det inte särskilt lättlöpt.

Efter vi kom ut ur naturreservatet började en lättare klättring upp mot Sofiero och ett klassiskt landmärke i Helsingborg i Sofiero slott. Vi snirklade oss runt utanför slottet innan det var dags att springa in där och runda slottsgården. Vilken härlig bana! Här stannade jag och njöt av omgivningarna, fotograferade samt pratade om slottets historia med några andra turister.

Eller nej. Här var det pannben och kämpa som gällde och jag fattade knappt att det var Sofiero som vi passerade! Vid Sofiero var det bara fyra kilometer kvar till målgång och nu såg jag framemot att få rusa fram längs med stranden, platt och lättlöpt skulle det ju vara! Men innan vi kom till strandgången var det en bra bit cykelväg som skulle avklaras och sedan en rejäl nedförsbacke. Här mötte vi andra löpare som var på väg upp mot Sofiero och jag blev framhejad av funktionärer, publik som skrek mitt namn (det är tacksamt att ha namnet på sin nummerlapp) samt en och annan klubbkamrat jag mötte. I nedförsbacken var det bara att släppa på och springa för glatta livet. Här fick jag den snabbaste kilometertiden, trots en urflippad och snål klocka. Enligt kilometermarkeringarna låg jag 40 sekunder bättre till än vad klockan visade.

Här är det inte mycket kvar. Nedför Tinkarpsbacken och sedan väntade strandpromenaden och de sista kilometerna fram till mål. Foto: Hampus Torbjörnsson.
Fin vy nedför Tinkarpsbacken. Foto: Hampus Torbjörnsson.

Motvind och slit in i mål

Nere vid stranden möttes jag inte av lättlöpt mysjogg in i mål. Där möttes jag av en vägg. Tack och lov var det inte min egen vägg jag möttes av, orken fanns där även om jag så klart var trött. Nej väggen bestod av vind. Motvind! Det blåste otroligt stark motvind och detta var nog loppets jobbigaste del. Men det var i alla fall platt och inte långt kvar, även om jag tänkte för mig själv när jag såg målet ”är det verkligen så långt bort?!”. Jag kikade på klockan och försökte lista ut vilken tid jag gick mot, men det var svårt att göra när jag var trött och klockan visade så pass fel. Jag gissade att jag i alla fall skulle kunna fixa en tid under 1:22.

I motvinden på strandpromenaden. Foto: My de Silva.

Sedan var det fullt ös, så gott det gick. Publiken hejade fram mig och framför såg jag hur damvinnaren, överlägsna Anna Bjurman, gick i mål och i farten slipade sitt eget banrekord. Med en snabb koll på klockan kunde jag konstatera att jag inte bara skulle fixa en tid under 1:22 utan även en tid under 1:21. Härligt och över förväntan på denna tuffa bana!

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet. Foto: Mathilda Ahlberg.
Jag kan pusta ut efter målgång och ett väl genomfört lopp. Foto: Pierre Nordström.

Trea i min åldersklass

Med medaljen runt halsen och Danmark i bakgrunden.

Jag spurtade sista biten så gott jag kunde och den officiella tiden stannade på 1:20:37! Exakt en minut snabbare än föregående halvmara, Semesterhalvmaran, och det på en tuffare bana med tuffare förhållanden. Det var jag jättenöjd med så klart! När jag kollade min telefon såg jag ett meddelande från coach Karin om att jag kommit på tredjeplats i min åldersklass M40. Ännu mer kul!

När tiderna och placeringarna kunde summeras efteråt var alltså resultatet: 1:20:37, plats 3 i M40, plats 15 i herrklass och plats 16 totalt. Och detta på ett lopp där det inte kändes särskilt bra inledningsvis, och inte superbra egentligen någonsin. Det bådar gott tycker jag för den dagen fullträffen kommer. Att det inte kändes särskilt bra analyserar jag inte särskilt djupt utan konstaterar bara: ”så är det ibland”.

I målområdet gratulerade jag Anna till segern och den starka insatsen, promenerade i väg och tog mig en öl och lite chips och mumsade i mig detta medan jag blickade över mot Danmark. Vilken härlig dag det blev av detta!

Efteråt träffade jag Marcus som hade kommit trea och gratulerade honom samt tittade på prisutdelningen. Jag hade en tanke om att titta på maratonlöparna och heja på dem. De hade startat en halvtimme efter oss. Men jag var trött, blev inte riktigt klok på var jag skulle stå för att se dem, så jag lade ner den tanken.

Fantastiska Josefin Gerdevåg sprang i alla fall i mål som andra dam och vann dessutom veteran-SM-guld i sin klass K40. Så kul att hon är tillbaka igen, efter en del skadebekymmer!

Stillsam kväll, trött gubbe

Istället för att se maratonlöpare blev det hemjogg, pusta ut och äta lite lunch. Jag var riktigt trött och sliten efter loppet. Jag samlade mig i några timmar innan jag tog en promenad, först mot Sofiero där jag trodde att jag skulle kunna traska in och sätta mig och läsa en medhavd bok. Men inträdesavgiften fick mig på andra tankar och jag traskade vidare. Nu började det bli lite småmulet och det blev en rejäl promenad ner till stranden där jag kilade in på en restaurang, beställde in ett glas vin och satt och tittade ut över havet. Sedan fick det vara nog på utflykter kände jag så jag handlade med mig onyttigheter till stugan och stannade till på en italiensk restaurang och köpte med mig mat därifrån. Det blev minst sagt en stillsam kväll och jag somnade tidigt med 45 000 steg i benen.

Det blev repris på föregående dag när jag vaknade i ottan och inte kunde somna om. Då jag hade ett lugnt återhämtningspass på schemat var det bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut på en joggtur. Det blev en tur bort till Pålsjö skog och totalt sju kilometer innan jag var klar. Benen kändes stela, men annars ok. Sedan blev det att sätta sig i bilen och köra de över fyrtio milen hem till Örebro igen.

Tack för denna gång, Helsingborg!

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton och Helsingborg maraton

Stekhet SM-mil på Anderstorps motorbana

Löpning 2 kommentarer

Väljer man att tävla mitt i sommaren så får man räkna med att det är varmt! Tisdagens SM på 10 km landsväg blev precis som tidigare lopp i sommar (bortsett från klubbmästerskapet) en riktigt varm historia!

Dagen innan tävlingen tog jag en fin roadtrip ner mot de småländska skogarna. Det var en fantastiskt fin sommardag och jag hade inga planer på att stressa ner. Istället hade jag sett till att packa med mig badkläder och planerat in att stanna på fina ställen på vägen. Jag tog till och med den ”långa” vägen ner till Gislaved, vilket innebar att jag skulle åka förbi Karlsborg och Hjo.

Badstopp och glasspaus

Vid Djäknesundet gjorde jag första stoppet. I värmen kändes det perfekt med ett badstopp vilket jag tog där. Tove hade tipsat om att det såg fint ut (hon har själv inte varit där) så planen var att undersöka saken på egen hand. Och mycket riktigt, det var superfint i Djäknesundet! Vattnet var kallt och jag låg inte i och plaskade länge utan nöjde mig med att bara doppa mig och åka vidare.

Karlsborg passerade jag bara, men tyckte såg ut som en jättefin stad. Nästa stopp skulle ske i Hjo. Väl framme i Hjo strosade jag runt. Jag letade upp ett jättefint glasställe med tillhörande park och köpte mig en enorm strutglass och satte mig och njöt av livet. I Hjo blev jag kvar i någon timme och konstaterade att det var en stad jag ville återvända till med min bättre hälft. Otroligt fin stad! Jag har varit i Hjo tidigare, men det var nästan 20 år sedan.

Efter glasstoppet i Hjo blev det raka spåret till stugan jag hade hyrt. Skönt att vara framme! Kvällen blev lugn och ägnades åt att äta, foamrolla och stretcha samt titta på film innan det var dags att sova.

Varm tävlingsdag

Lagbild efter damernas heat. Liduina, jag och Erica var de löpare från Örebro AIK som krigade sig i mål denna dag! Foto: Fredrik Hartman.

Jag var påverkad av värmen redan när jag vaknade. Det var pressande luft och huvudet kändes tungt och trögt. Det är ju inte en känsla man vill ha när man ska tävla. Tiden fram till tävlingsstart gick ut på att få i sig vätska, men inte för mycket så att jag blev tung och knepig i kroppen.

När jag kom till Anderstorps motorbana stekte solen rejält och det var riktigt varmt. Jag upplevde det varmare än de två tidigare varma halvmarorna jag sprungit och insåg att alla ambitioner om en bra tid var bara att glömma. Loppet skulle gå ut på att springa så bra som möjligt och inte knäckas av värmen.

Efter uppvärmning och uppskjuten start tog jag plats på den heta asfalten. När startskottet gick positionerade jag mig hyfsat långt bak. Det var ett betydligt större startfält än under fjolårets tävling och det var lite tajt med platser inledningsvis, men jag tycker inte att jag stördes så mycket av det utan hittade en hyfsat bra rytm. På min klocka gick de två första kilometerna på 3:29 och 3:29. Sedan kom värmen verkligen ikapp mig och tempot sänktes med cirka 10-15 sekunder.

Det är sällan jag tar vätska under ett millopp, men under detta lopp behövdes det och framförallt behövde jag kylas ner genom att hälla vatten på mig själv. Det var brutalt! Av den “trio” av värmelopp jag har sprungit i år (Kungsbackaloppet, Läckövarvet och nu detta) så var SM-milen den tuffaste av dem. Det kändes som det varmaste loppet samt att tempot var högre (iom att det var ett kortare lopp) vilket ju gjorde att det var riktigt jobbigt.

Mot slutet kunde jag ändå plocka några placeringar från löpare som väggat totalt eller halvt. Tack och lov klarade jag mig igenom loppet utan att krascha och sprang in på 37:37. En habil tid i värmen. Jag hade inte riktigt mentala styrkan att pressa mig hårdare än så. Kroppen hade kanske kunnat fixa en tid under 37 minuter, men pannbenet fanns inte riktigt för det. Men jag tog det ju inte lugnt, piskade på där jag kände att det gick och där jag kunde det och försökte hänga mig kvar i klungor och ta lite ryggar.

Jag blev varken nöjd eller missnöjd med min prestation.

Möte med legendar och mingel efteråt

Svettig och varm men glad efter mitt lopp fick jag ta en bild med Musse! Jättekul!

Efter mitt eget lopp stannade jag kvar för att titta på damernas heat. Men innan damheatet träffade jag på en legendar inom svensk långdistanslöpning! Mustafa ”Musse” Mohamed! Så fort jag såg Musse stegade jag fram och frågade om jag fick ta en bild med honom och tvingade en darrig ung kille som sprungit samma heat som jag (och såg smått döende ut) att fotografera oss. Musse var jättetrevlig och ställde glatt upp på bild inne i Anderstorps depå.

Han frågade om det varit ett jobbigt lopp vilket jag bekräftade: ”Gör det inte, det är inte värt det” upplyste jag honom om med ett leende. Sedan tackade jag för att han ställde upp på bild och önskade honom ett lycka till med uppmaningen att köra hårt.

Musse kom femma totalt och etta i min åldersklass M40. Inte direkt oväntat.

Efter fotot med Musse rusade jag iväg till bilen och hämtade en enorm räkmacka och en öl för att sedan bege mig tillbaka till banan och titta på damerna. I detta heat sprang ju flera kvinnor jag känner. Liduina van Sitteren och Erica Lech från min egen klubb, Fanny Schulstad från KFUM Örebro, Marie Dasler och Maria Nagle från IF Start. Och sedan massa andra elitdamer som jag ”känner” (nåja) från sociala medier. Innan loppet pratade jag lite med Jessie Ross Skärvad som jag bara haft kontakt med via Instagram tidigare. Jättetrevlig och någon jag unnar all framgång. Så extra kul var det när hon anförde en klunga med Liduina och Fanny (och Lena Eliasson Lööf från Hässelby, som jag inte hade koll på innan).

Framför denna klunga ångade Erica på. Formstark som tusan och med en imponerande hastighet. Erica blev den snabbaste av oss Örebro AIK-löpare denna dag när hon gick i mål på 36:58. Liduina gick i mål på 37:41, fyra sekunder bakom min tid på 37:37. I ”Jessie-klungan” var Lena Eliasson Lööf den snabbaste på 36:48 (hon måste sprungit väldigt smart denna dag som kunnat dra ifrån de andra så mycket) och Fanny tog sig i mål på 37:07 och Jessie på 37:45.

Anastasia Denisova, Hanna Lindholm, Samrawit Mengsteab, Sara Christiansson och Sanna Mustonen i tätklungan. Vann gjorde Anastasia Denisova, Sanna Mustonen kom tvåa och Sara Christiansson trea. Hanna Lindholm kom fyra och Samrawit Mengsteab bröt loppet.
Erica Lech ångade på tidigt i loppet. Hon såg stenhård och urstark ut. Något hon kanske inte direkt skrev under på att hon varit när jag pratade med henne efter målgång.
Jessie Ross Skärvad, Liduina van Sitteren, Lena Eliasson Lööf och Fanny Schulstad låg i en klunga tillsammans inledningsvis. Ur denna klunga gjorde senare Lena ett rejält ryck då hon sprang snabbare än till och med Erica Lech. Liddi och Jessie gick i mål med fyra sekunders mellanrum medan Fanny var över en halv minut för de två i mål.

När damerna gått i mål tog jag mig in i målgången. Dels för att få ta ett lagfoto (jag hade tydliga direktiv från klubbordföranden innan tävlingen att han förväntade sig att jag skulle lösa ett lagfoto på oss tre) och dels för att få prata med och gratulera alla duktiga löpare.

Precis som tidigare målgångar var det ett slagfält efter att alla hade tagit sig i mål. Erica var den första jag högg tag i och gratulerade. Tiden var ju svår att uttala sig om, eftersom hennes tid liksom min var så långt ifrån maxkapacitet (hennes personbästa är från fjolårets SM och är på 35:18). Men hon verkade nöjd och lättad över att persen är över.

Liduina har haft en så knepig säsong med skadeproblem och skavanker så även hon verkade ha svårt att ”tycka” något om sin prestation. Men hon verkade inte missnöjd i alla fall. Egentligen samma med Jessie som tyckte det var en pina från kilometer två och ville bryta men inte tillät sig eftersom hon nu skaffat barnvakt, fått skjuts till tävlingen och sett till att ställa sig på startlinjen. Helt rätt!

Någon som däremot var riktigt nöjd var Sanna Mustonen. Jag bjöd in Sanna tidigare i sommar till vårt öppna klubbmästerskap. En inbjudan hon nappade på och som slutade med att hon blev bästa dam (väntat) och slipade sitt personbästa (kanske inte väntat?). Sanna sprang in som tvåa och tog därmed ett SM-silver! Jag gratulerade henne efteråt och hon var strålande glad över sin placering som hon tagit i en spurtduell mot Sävedalens Sara Christiansson. Ödmjukt nog frågade hon hur det gått för mig varav jag svarade ”Jag vet inte vad jag ska tycka. 37:37 är ’en tid’, men jag är inte missnöjd.”

Sanna Mustonen kramas om efter sin silverprestation av Team Mundt-kompisen (och långlöparoraklet) Victor Dahlgren.
Det här tyckte jag var ett så fint ögonblick, när Sanna fick en kram av vad jag gissar är familjemedlemmar i publiken.

Efter att vi konstaterat det uppenbara, att det varit varmt och jävligt var det dags att lämna målgången för en lätt nedjogg med Liddi och Karl innan herrarnas A-heat.

Till herrarnas A-heat tog jag mig till målgången för att få se hur landets bästa löpare dundrade i mål. Först in i mål blev Jonas Glans, tätt följd av Sami Russom och David Nilsson. Och det var galet att se hur snabbt det gick när de spurtade in. Precis som tidigare var det fullt av utslagna löpare direkt efter målgång. Något man märker på elitlöpare är att förutom att de uppenbarligen springer snabbare (no shit) så är de dessutom bättre på att verkligen ta ut sig. Att pressa ut det lilla sista!

Jonas Glans tar SM-guld.
David Nilsson sprang in som trea.
John Kingstedt med ännu en maxprestation. Starkt krigat i värmen.

Än en gång var det oavsett tid och resultat helt fantastiskt kul att få tävla och träffa likasinnade galningar som tycker om denna plåga till sport! Hög på energi åkte jag hem och landade i Örebro igen vid midnatt.

Löpning, vad vidrigt och härligt det är!

MENY

Navigation