Musikaler är inte riktigt min tekopp och om jag ska vara ärlig så var det med rätt kritiska ögon och öron jag satte mig för att se den här filmen. Min favorit från Babel, Rinko Kikuchi, förlorade en Oscar jag tyckte var självklar att hon skulle vinna till Jennifer Hudson från just den här filmen. Beyoncé Knowles är inte heller någon som har imponerat på mig med sitt skådespeleri.
Dreamgirls är berättelsen om den kvinnliga soulgruppen The Dreamettes i 60-talets Detroit. Deena, Effie och Lorrell har sedan barnsben sjungit i tillsammans och ser sin chans till ett break när de får chansen att sjunga bakom den redan etablerade artisten James “Thunder” Early. Detta blir början på en framgångssaga och efter ett tag står tjejerna på egna ben och kan boka spelningar i eget namn, utan att behöva sjunga backup. Allt är dock inte bara rosor och solsken. När Effie blir petad som frontfigur till förmån för Deena som anses vackrare och mer kommersiellt gångbar, trots en svagare röst, uppstår en konflikt. Konflikten blir inte bättre av ett triangeldrama mellan kvinnorna och deras manager.
Det är riktigt tydligt hur denna film egentligen handlar om The Supremes och skivbolaget Motown. Vi får till och med se ett band som så tydligt ska vara The Jackson Five att det enda som som verkar skilja är namnet (i filmen heter bandet istället The Campbell Connection). Detta är dock inget som känns negativt för filmen utan man sveps gärna med i den engagerande handlingen, speciellt om man som jag är svag för den här sortens framgångshistorier.
Vad jag däremot har svårt med i den här filmen är allt sjungande. Missförstå mig inte, när artisterna står på scenen eller i studion och ger allt så är det härligt och ibland ryser jag till av musiken. Men! När det ska sjungas som en del av handlingen blir det bara pinsamt och jobbigt. Det känns otydligt när Jennifer Hudson börjar sjunga på scenen, men inte som ett sångnummer utan som en del av själva handlingen. När alla sedan fyller i, kramar om varandra samtidigt som de sjunger att de är en familj sträcker jag mig efter skämskudden.
Bland skådespelarna tycker jag Jamie Foxx som bandets manager Curtis Taylor jr. och Eddie Murphy som James “Thunder” Early utmärker sig tydligast. Beyoncé Knowles och Jennifer Hudson gör inget dåligt jobb, men i de mer dramatiska scenerna tycker jag att de saknar tyngd.
Gillar man soul så är denna film helt klart sevärd då filmen är sprängfylld av musik. Det är dock en väldigt lättsmält historia. Att Hudson skulle förtjänat sin Oscar mer än Kikuchi? Det fnyser jag bara åt.
Betyg:
Info:
År: 2006 | Längd: 131 min | Regissör: Bill Condon | Genre: Musikal | Skådespelare: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy
