Gömd av mörkret intill en neonglittrande gata står jag och avvaktar och bedömer situationen. Beredd med prickskyttegeväret i handen så vet jag om att det kommer att bli ett herrans liv när jag kramar av skottet. Kanske finns det ett annat alternativ? Kanske kan jag smyga mig förbi männen jag står och överväger om jag ska skjuta? Sedan kommer jag på att jag är urusel på att smyga och klämmer av ett skott ändå. Upprörda skrik blandas med pumpande musik. Nu blir det åka av!
Efter åtskilliga timmar med Playstation 3-kontrollern i handen så är Deus Ex: Human Revolution avklarat. Eidos framtidsvision är ett långt spel, runt 20-25 timmar uppskattningsvis, och något jag slängde mig in i med stor iver.
Året är 2027. Ja egentligen räcker en beskrivning så för att jag ska vara tillräckligt intresserad, men visst, jag utvecklar detta då för er som läser. Året är alltså 2027 och människor kan utvecklas och “förbättras” med hjälp av implantat och konstgjorda kroppsdelar, så kallade augmentations. Huvudkaraktären Adam Jensen är säkerhetschef på Sarif Industries, ett företag som tillverkar just sådana augmentations. Under ett anfall på företaget skadas Adam svårt och några av företagets toppforskare kidnappas. Bland dessa återfinns Adams exflickvän Megan. Sex månader senare, ordentligt ihoplappad och numer nästan lika mycket maskin som människa så är Adam tillbaka på jobbet och börja nysta i vad det var som egentligen hände under anfallet på Sarif Industries.
Det jag älskade snabbt med spelet var de fantastiska framtidsmiljöerna. Det är en rik och välutvecklad värld och de flesta detaljerna känns trovärdiga inom spelets premisser. Detta universum är inte välpolerad sci-fi utan har starka släktband till Blade Runners skitiga värld.
Både Detroit, men framför allt Shanghai är häftiga städer att vistas i med flera sidouppdrag och ställen att upptäcka och utforska. Miljödesignen är verkligen i toppklass i Deus Ex: Human Revolution.
När det kommer till strider tyckte jag det först var helt bedrövligt. Så fort jag började skjuta blev jag ihjälskjuten på fläcken. Det tog inte många skott innan skärmen blev röd och kameran riktades uppåt. Sedan insåg jag värdet av att skjuta och efter det springa och gömma sig. Att smyga förbi obemärkt var något jag var helt bedrövlig på, så skjutas, det måste det göras. Det ska tydligen gå att klara av hela spelet utan att skjuta ihjäl någon (förutom bossarna), men det verkar alldeles för svårt för min del.
Uppdragen är långa och banorna stora. Med sådan härlig design så går det alltså att utforska enorma byggnader och platser. Otroligt trevligt. Jag utnyttjade detta till att försöka ta kål på varenda fiende jag kunde. Och om jag hade varit tvungen att smyga förbi någon tidigare kunde jag senare bege mig tillbaka och ge mig på denne.
Hela idén med augmentations är häftig och ger spelet ett inslag av rollspelande. Det gäller att välja bra augmentations och sedan anpassa sin spelstil efter dessa. Själv lade jag inget krut på augmentations vars syfte var att göra mig bättre på att smyga. Eftersom jag redan var så usel på smygande så lade jag allt krut på… krut. Eller strider, åtminstone. Jag byggde min karaktär så stark som möjligt och så stridskapabel som möjligt.
Det negativa då?
Bossfighterna är tyvärr inget vidare. I spelet spenderar man timmar med att smyga runt och försökt undvika konfrontationer, eller åtminstone försöker att styra när konfrontationerna ska ske. När sedan bossfighterna kommer blir man helt plötsligt utslängd i ett rum utan flyktväg. Det sticker ut så mycket mot resten av spelet. Vid första bossfighten var jag så besviken att jag var redo att ge upp och lämna tillbaka spelet. Men jag tog mig igenom striden, och det är jag mycket tacksam för.
Karaktärsdesignen är stel och trist och ansiktsanimationerna är ungefär så långt som det går att komma från de i L.A. Noire. Röstskådespelandet är däremot bra och Adam Jensens bistra röst för tankarna till en sammanbiten Clint Eastwood.
Storyn berättas för mycket genom text och prat. Det borde ha gått på ett bättre sätt att berätta mer genom visuella medel, istället för att man ska prata, prata, prata och läsa på läsplattor (det verkar vara billigt med läsplattor i framtiden) som ligger utspridda lite här och där.
Under spelets gång märker jag att jag drar paralleller till Mass Effect-spelen. Det beror med stor sannolikhet på dialoggränssnittet och den furutistiska inramningen. Dessa paralleller är inte Deus Ex fördel och Mass Effect gör helt enkelt det mesta lite bättre.
Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera Deus Ex: Human Revolution. Om du är en sucker för snygga framtidsvisioner, precis som jag, så bör du verkligen ta en titt på denna pärla i genren!