Etikett: erica lech

Återkomsten till Stockholm Marathon

Löpning En kommentar

Efter fyra år var jag tillbaka på Lidingövägen utanför Östermalms IP. Redo att ta mig an 42,2 kilometer av Stockholms gator och Stockholm Marathon. Det blev en horribel upplevelse! Det var en seger bara att ta sig i mål.

Senast jag sprang gick det inget vidare, med väggning och kramp. Nu hade jag förhoppningar om ett bättre utfall. Särskilt efter att jag sprungit bra på Marathon Rotterdam.

Jag startade dagen tidigt på lördagen genom att kliva upp, smälla i mig frukost och rulla i väg till Karlslunds motionscentral där klubbens buss avgick. Klockan ringde redan 5:50, och tack och lov hade jag lyckats att sova rätt hyggligt. Visst, några fler timmar hade inte varit fel, men ändå tillräckligt många för att känna mig rätt utvilad.

Det blev en trevlig bussfärd till huvudstaden med klubbkamraterna. Vi gjorde ett kortare stopp vid en mack för att införskaffa fika. Jag hade med mig mackor hemifrån och nöjde mig med att köpa en liten flaska juice. Det som oroade lite var det fina vädret. Väderprognosen hade hävdat dagarna innan att vi skulle få runt 14 grader och molnigt, vilket hade varit perfekta löparförhållanden. Men nu sken solen och mycket moln såg vi inte till. Så var det även i Stockholm när vi kom fram.

Redan innan vädret konstaterades varmare än prognosen så hade jag planerat att ta mer vatten än i Rotterdam. Var femte kilometer, precis som upplägget med energin.

Vi var på plats i god tid för nummerlappsutdelningen och att träffa andra klubbkamrater på plats. Jag strosade runt, minglade och pratade med “kändisar”. Det kom även fram folk och hälsade och pratade med mig, sådana som följde mig på Instagram eller andra plattformar. Sällan får jag känna mig mer som en influencer än på tillställningar som dessa! Jag tog en bild till Instagram och lade upp om att jag var på plats och att nummerlappen var uthämtad och fick massa härliga lyckönskningar. Vad fint det är att känna att folk följer en där hemma.

En halvtimme innan start tog vi den klassiska klubbilden med typ alla löpare från klubben som skulle delta (minus de tre som startade i elitledet: Andreas Ingberg, Erica Lech och Liduina van Sitteren). Vi som startade i fältet direkt bakom eliten hade i alla fall nära ut i startfållan efter lagbilden. Där blev det en historiskt kort uppjogg innan alla tajtade ihop sig för att starten skulle gå.

Det var en mäktig inramning! Nationalsång och presentation av elitlöpare. Peppen var enorm. Min taktik var att hitta ett bra tempo, men inte att följa det slaviskt utan att låta banan styra tempo. Stockholm Marathon är en mycket tuffare bana än Rotterdam. Dessutom hade jag störts av mitt knä i ett bra tag. Träningen hade funkat, men mycket kan ju hända under ett maraton, och jag ville inte att knäet skulle paja.

När jag lunchat med Siri några dagar innan loppet och hon frågat mig om målsättningen pratade jag om att jag hoppades att jag skulle gå i mål nöjd. Att jag skulle känna nöjdhet utan att jämföra mig själv med andra och känna att jag “borde” sprungit på vissa tider och presterat på visst sätt.

Så blev det faktiskt. Men det blev långtifrån det lopp jag hade hoppats på tidigare.

Och där är vi i väg!

Startskottet går

När startskottet gick var det en fantastisk känsla att få springa i väg med alla ambitiösa löpare. Känslan var god inledningsvis. Knäet gnällde lite vid några tillfällen. När jag skärpte till mig med tekniken och höll upp steget så blev det bättre. Det blev en konstant påminnelse om att skärpa sig med tekniken!

Fantastiskt publikväder, men sämre löparväder denna dag i Stockholm.

Klockan var generös med tiderna denna dag. De första kilometerna hävdade klockan gick på runt 3:50, men det var inte riktigt så snabbt. Innan hade jag haft en idé om att göra första halvan runt 1:23, men det tempot höll jag inte riktigt. Däremot hittade jag vad som kändes som rätt ansträngning. Första milen gick på 39:51. Helt ok start och faktiskt 19 sekunder snabbare än första milen i Rotterdam, men då hade det varit lite trängre.

Vi tar oss an Stockholms gator. Tjejen framför mig, Anna Lindgren från Lulekamraterna, hade det riktigt tufft tidigt i loppet. Jag trodde att hon skulle bryta. Men när jag kollade resultatlistan blev jag glad att se att hon tog sig i mål! På 3:04:49.

Vid 17–18 kilometer kände att jag inte hade riktigt samma fina dag som i Rotterdam. Det kan ha varit temperaturen som gjorde sig påmind. Det var ju inte smällvarmt i Stockholm, men betydligt varmare än i Rotterdam. Dessutom stekte solen, oavsett temperatur. För min del innebar det att tempot mattades.

När jag kom till halvmaran så passerade jag den på 1:25:31, cirka en minut långsammare än i Nederländerna. Här var tendensen dessutom negativ och nu började magen gnälla. Det var inte alls min dag. Och värre skulle det bli!

Maghaveri och bryttankar

Nu ville jag bara hålla ihop det och inte tappa alltför mycket. Vid 25 kilometer tog jag den sista energin och vätskan för dagen. För nu blev det inte bara en rejäl plåga. Det blev katastrof! De sista 15 kilometerna på loppet sprang jag och övervägde att bryta. Inte för att det var ”jobbigt” att springa maraton (för det är det!) utan för att magens smärtande haveri gjorde det osäkert om jag skulle kunna springa klart loppet. Det blev svettigt och smärtsamt. Längs med praktiskt taget hela banan stod det fantastisk publik och hejade fram oss löpare, men det var svårt att uppskatta när jag mest kände panik över maghaveriet. Men oj vilken folkfest det var!

Jag slet på med min krånglande mage. Upp på Söder, tack och lov utan att behöva springa förbi Fotografiska museet och den där vidriga biltunneln som varit längs med banan tidigare. Det fanns flera i publiken som skrek mitt namn längs med banan som jag inte riktigt kände igen eller uppfattade i tid. Sorry! Jag skyller på magen och tunnelseende. Några som däremot peppade oerhört bra var Jeppe från klubben och Lars från Bollnäs. Det var väldigt uppskattat även om jag såg mer plågad och därmed sur ut för varje gång jag passerade.

Med bara fyra kilometer var det katastrofal känsla i magen. Här trodde jag verkligen att jag skulle behöva bryta vid närmaste bajamaja. Jag försökte fokusera på ett steg i taget. Räkna ner. Överleva.

Faktum är att jag mot slutet av loppet fick lite styrka av att se andra lida. Det är väl en klen tröst för dessa löpare, men när jag passerade några elitdamer som hade det tufft kändes det bra (sorry FK Studenternas Weronika Brzuchalska för att din dåliga dag gav mig lite välbehövlig styrka).

Ljuset i slutet av tunneln

Inne på Stockholms stadion, inte mycket kvar nu! Foto: Jimmy Glinnerås.
Med bara någon kilometer kvar, mellan 40–41 kilometer stod Karin och hejade tillsammans med dottern Agnes! Här var jag så plågad att jag trodde att Karin typ skulle plocka mig av banan eller nödavliva mig på plats. Men tydligen syntes det inte att jag var så plågad.

Efteråt skrev nämligen Karin, efter att jag meddelat henne om mina plågor: “Fy fan!!! Springa så länge och må såååå dåligt! Tänk om vi visste hur du mådde när vi stod där efter drygt 40 km! Du vinkade så glatt där efter 40 k och såg inte alltför bedrövlig ut heller. Men såg ju på tiden att du hade det tufft på ngt vis. Jag gissade på värmen och att banan var mer kuperad än Rotterdam.”

Efter att jag hade passerat min lilla hejaklack hemifrån så sade Agnes till sin mamma att när hon blir 18 så vill hon springa Stockholm marathon med henne. Jag avskräckte alltså inte henne. Men jag kände mig inte som en bra reklampelare för maratonlöpning, det gjorde jag inte!

När jag närmade mig Stockholms stadion var det eländigt men ändå helt otrolig känsla att jag faktiskt skulle ta mig i mål och dessutom göra det under tre timmar. Jag lyckades kriga mig i mål! 2:56:45 blev min sluttid.

Med medaljen kring halsen pratade jag väldigt kort med Liduina och Martin innan naturen kallade så att jag snabbt fick leta mig till Östermalms IP. Tips till arrangören inför nästa år: se till att det finns toalettmöjligheter vid Stockholms stadion!

När det mest akuta var avklarat kunde jag hänga med klubbkamrater och dricka mängder av öl. Det hade vi förtjänat!

Tid och placering

2:56:45 och plats 264 är jag helt otroligt nöjd med efter avslutningen och lidandet det innebar. 17 kilometer utan energi och vatten. Aldrig tidigare har jag slitigt så hårt och grävt så djupt på ett lopp. Gissningen innan loppet var att jag skulle springa runt 2:55. Och jag var ju hyfsat nära, med en bedrövlig mage!

Jag undrar hur det kunde gått utan maghaveri.

Det är ju mäktigt att få gå i mål på fina Stockholms stadion!

Siffror

Efter Marathon Rotterdam kollade jag mina splittider och var nöjd och stolt över hur jämnt och fint jag sprungit.

Hur såg det då ut i Stockholm?

Inte lika bra. Inte alls lika bra.

Jag hade inte räknat med det ens utan maghaveriet. Jag gick ut för att springa med medveten positiv split. Men det gick ju verkligen utför när magen havererade, så den positiva spliten blev lite väl positiv och den inledande halvmaran cirka två minuter långsammare än planen.

Trots detta är jag rätt nöjd ändå med tiden. Jag tappade “bara” fem minuter och 45 sekunder på andra halvan.

Splittider (officiella)
Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 19:58 (3:59) 19:58 (3:59)
10 km 19:53 (3:59) 39:51 (3:59) 39:51 (3:59)
15 km 20:24 (4:05) 1:00:15 (4:01)
20 km 20:38 (4:08) 41:02 (4:06) 1:20:53 (4:02)
Halvmaraton 1:25:31 (4:03) 1:25:31 (4:03)
25 km 22:04 (4:25) 1:42:07 (4:05)
30 km 21:31 (4:18) 42:45 (4:17) 2:03:38 (4:07)
35 km 21:21 (4:16) 2:24:59 (4:08)
40 km 22:12 (4:26) 43:33 (4:21) 2:47:11 (4:11)
Mål 1:31:14 (4:19) 2:56:45 (4:11)

Vad gick fel?

Det korta svaret kan helt enkelt vara “shit happens”. Jag har en känslig mage och nu nådde den någon typ av gräns. Ska vi analysera det lite närmare så kan det bero på att jag tog mer vätska än tidigare. Och det var ju varmare också. Det kan också ha varit något jag åt i uppladdningen som sabbade magen. T.ex. drack jag vätskeersättning på bussen till Stockholm.

Men jag tänker inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Det höll i Nederländerna. Det höll inte i Stockholm.

Framtiden som maratonlöpare?

Blir det fler maraton för min del? Jag vet inte. Under alla tre maraton jag sprungit har jag känt “aldrig mer”. Efter Stockholm 2019 så höll den känslan i sig i flera år. Efter Rotterdam försvann känslan cirka en timme efter målgång. Efter Stockholm denna gång så försvann “aldrig mer”-känslan dagen efter. Det blir nog inga fler maratonlopp i år. Jag är sugen på att sikta på lite kortare distanser nu. Främst halvmaraton men kanske även lite fler millopp. Det vore skönt att få till ett millopp jag känner mig nöjd med, utan att det för den delen måste bli ett nytt personbästa.

Men innan dess behöver jag få ordning på knäna. Hela veckan efter Stockholm Marathon får bli löpfri och bara handla om vila för att se om detta gör knäna bättre. Sedan blir det att starta upp lugnt med sköna pass utan press. Jag har satt måndag 26 juni som preliminärt datum för att gå på ett träningsprogram igen. Då får jag verkligen ladda om till dess!

Till sist: vad härligt ändå att jag lyckades klämma till med två sub tre-maror i min “comeback” på distansen. Och även om magen havererade totalt under Stockholm Marathon så blev det ju en fin tid. Och placering! 263 löpare före mig och 13 000 efter mig. Det är ju inte dåligt, hur man än vrider och vänder på det.

Hur gick det för andra?

Från Örebro AIK blev jag femte bästa löpare av 45 som fullföljde. Snabbast var inte oväntat Andreas Ingberg på 2:36:28. Sedan sprang Erica Lech (som i fjol tog SM-silver!) in på 2:47:26 (SM-sjua denna gång). Efter henne Martin Duberg på 2:50:50 och sedan Liduina van Sitteren på 2:51:40. Därefter krigade jag mig i mål, på 2:56:45 som bekant.

SM vanns av Carolina Wikström och Samuel Tsegay.

Blodomloppet, sämsta prestationen på länge

Löpning Inga kommentarer

För första gången på fyra år var jag tillbaka och sprang Blodomloppet. Mitt första millopp som jag sprang för första gången 2017 och senast 2019. Nu var det dags igen för start och målgång vid Trängens IP. Den korta versionen: det gick inget vidare.

Just nu befinner jag mig i maratonträning inför Stockholm marathon. Förväntningarna var därmed rejält nedskruvade inför Blodomloppet. Generellt har alla förväntningar varit nedskruvade när det kommer till att springa en mil så fort som möjligt. Men att jag skulle göra min sämsta miltid sedan augusti 2020 och springa en minut långsammare än vad jag gjorde i Katrineholm trodde jag inte.

Det var rätt varmt och blåsigt i Örebro denna eftermiddag. Rätt bra publikväder men kanske inte perfekt för löpning. Inför loppet hade jag känt mig trött och seg, så jag var inte inställd på storverk. Som sagt: nedskruvade förväntningar.

Jag letade upp Liduina innan loppet och pratade lite med henne. Sedan blev det en kort uppvärmningsrunda och dags att ta plats på startlinjen. NA livesände dagens lopp med intervjuer innan och efter loppet och så klart bilder från start och målgång. En riktigt härlig inramning! Givetvis blev Liddi intervjuad innan loppet som en av favoriterna till segern.

Glada miner vid starten. Foto: Jimmy Glinnerås.

Långt fram vid starten

Vid startlinjen ställde jag mig i främsta ledet och när startskottet gick var det full fart i väg. Första kilometern avklarades enligt klockan på 3:35. Sedan började det genast gå rejält mycket långsammare. De efterföljande två kilometerna gick cirka tio sekunder långsammare än den inledande kilometern och efter det rasade det ytterligare med kilometer fyra, fem och sex på 3:51, 3:52 och 4:01 respektive. Flåset kändes inte direkt uselt. Jag var bara långsam och trög. Dessutom kände jag av mitt knä som jag har haft problem med i några månader nu.

Ensam större delen av loppet

Besviket går jag i mål. Foto: Jimmy Glinnerås.

Större delen av loppet sprang jag rätt ensam. Mot slutet började jag fundera på om jag ens skulle slå min förra tid från denna bana, 38:10. Jag lyckades vända lite på uselheten på slutet och öka tempot till 3:45 igen och avsluta med den sista kilometern näst snabbast för dagen på 3:40.

I mål gick jag på 37:50 och det är en tid och prestation jag är väldigt missnöjd med. Tack och lov blev det ju en bättre tid än senast på samma bana, men jag borde inte behövt oroa mig för att det inte skulle bli det. Betydligt snabbare än så här borde jag ha varit. 37:50 är en minut (och en sekund) långsammare än insatsen i Katrineholm.

Resultaten och placeringarna

Min tid innebar plats 20. Det var verkligen hög klass på deltagandet i år. När jag sprang senast kom jag på plats 15 med en 20 sekunder sämre tid. I herrklassen blev det en tajt fajt där Wilhelm Bergentz vann på 32:44, före Simon Karlsson på 32:43 och Jonas Nilsson sprang in på tredjeplats på 32:47.

I damklassen var det långtifrån lika tajt. Där vann Erica Lech på 36:16. Liduina van Sitteren kom tvåa på 37:07 och Ewa Pettersson blev trea på 40:01.

När det kom till fem kilometer blev det seger för Erik Berzell på 16:11. Johannes Andersson kom tvåa på 16:58 och trea blev David Glader på 17:17.

I damklassen höll favoriten Josefin Tjernlund och vann på 18:07. Ella Laine kom tvåa på 18:27 och Lisa Bergdahl slog Siri Englund i en långspurt och kom trea på 18:44. Jag är så glad för Lisas skull. Hon har varit borta från löpningen riktigt länge på grund av ett problem med hälen. Nu är den opererad, men detta för första riktiga testet på länge. Inför loppet sa hon att hon skulle springa mest för laget (dvs. hennes kollegor) och picknicken efteråt. Men de där tävlingshornen kan man ju inte avaktivera hursomhelst. Så jättekul att hon var på pallen, även om det innebar att min fina vän Siri kom fyra.

Men Siri var sprudlande glad efteråt ändå och var sugen på att tävla mer och pratade direkt om DM på 5000 meter i Karlskoga och tisdagens Vårruset. Lisa verkade inte ha några planer på Vårruset, men nog såg jag hur det ”glimmade till” i ögonen på henne när vi pratade om loppet efteråt. Jag hoppas på att se både Lisa och Siri i det loppet! Särskilt om varken Liduina eller Erica springer det. Och Josefin Tjernlund är nog också tveksam när det kommer till start där. Det var ju pallen i fjolårets lopp och alla tre har ”viktigare” tävlingar samma vecka. Liduina och Erica springer Stockholm marathon och Josefin har en orienteringstävling (vilken har jag ingen koll på).

Fullständig resultatlista finns på racetimer.se.

Vad härligt att Lisa Bergdahl är tillbaka och tävlar igen! Dampallen på femkilometersloppet. Josefin Tjernlund vann, Ella Laine kom tvåa och Lisa Bergdahl blev trea. Vinnarna fick väldigt vackra tavlor förövrigt. Spana bara in Josefin Tjernlunds coola tavla!

Besvikelsen efteråt, och en eventuell förklaring till den dåliga insatsen

Men åter till mig då. Jag var som sagt besviken.

Nu är det inte 10 kilometer som är mitt fokus, det är som bekant maraton (just nu). Men efter att ha hört och sett exempel på löpare som fått lyft på andra distanser samtidigt som de tränar för maraton går det inte att bli annat än olycklig för att absolut ingenting händer för mig. Att jag inte får det där lyftet på andra distanser. Trots nedskruvade förväntningar, och att jag slutat jaga en tid under 35, så fortsätter jag att underprestera gång på gång på tiokilometersdistansen.

Jag har blivit påtagligt sämre samtidigt som de löpare jag tidigare varit jämn med blivit bättre eller åtminstone hållit sin nivå.

Det kan dock finnas förklaringar till den usla insatsen på Blodomloppet. Dagen innan loppet kände jag mig trött och seg. Och efter loppet blev jag dålig. Jag kände mig helt urlakad dagen efter med förkylningssymtom och enorm trötthet. Det kan helt enkelt varit så att jag hade ”något skit” i kroppen.

NA:s kamera fångade kramen med Liddi och besvikelsen direkt efter målgången medan Erica stod och gav segerintervjun. Den fångade även när jag ”slaskade runt i bild” och åt banan medan Liddi blev intervjuad. Jag hade helt enkelt dålig koll på att kameran fanns där!

Kommande lopp

Nu blir nästa lopp för mig Stockholm marathon. Efter det kommer jag att ta en välbehövlig paus, förhoppningsvis bli bättre i knäet och sedan slippa maratonträning och kanske bli lite snabbare så att jag kan få göra några resultat på lite kortare distanser som jag kan få känna mig nöjd med för en gångs skull.

Sociala gänget efteråt! Erica svarar på sin dotters fråga om hon överhuvudtaget hade hört henne skrika på upploppet (det hade hon, trots att hon medger att det finns viss ”dövblindhet” från henne under lopp). Jonas och Liddi verkar mest vänta in prisutdelningen samtidigt som jag och Ludde stod med näsorna i resultatlistan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra artiklar om Blodomloppet Örebro

Å-stadsloppet, slitigt i blåst

Löpning Inga kommentarer

I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.

Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.

I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.

Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.

Snabb start

När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.

När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!

Första milen runt 37:30

I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.

Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.

Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.

Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.

1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.

Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.

Hur gick det för andra i loppet?

I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.

Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.

I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.

Vad gör jag nu?

Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.

Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.

Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Norasjön runt, äntligen tillbaka på startlinjen

Löpning Inga kommentarer

En vecka efter halvmaran i Helsingborg ställde jag mig på startlinjen igen. Det var dags att springa ännu ett halvmaraton. Blåsigt och backigt, precis som i Helsingborg. Det var äntligen dags för Norasjön runt!

Senast jag sprang Norasjön runt var 2019. Fjolårets upplaga missade jag på grund av fotskada, vilket var jättetrist då det var både veteran-SM på halvmaraton samt DM och veteran-DM. Kvällen innan Norasjön runt kände jag mig dock trött, sliten och lite småkrasslig. Det var med all sannolikhet halvmaran i Helsingborg som satt kvar i kroppen. Jag hade dessutom en knepig känsla i halsen, men bombarderade den med Coldzyme och hoppades på det bästa.

På loppdagen vaknade jag upp och mådde bättre. Det skulle bli start med andra ord!

Bra löparväder i Nora, men blåsigt

När jag kom till Nora möttes jag av klubbkamrater, sol och vind. En bra dag för löpning! Jag värmde upp lite, körde några löpskolningsövningar och pratade lite med legendaren Arne Ewertsson som sprang Norasjön runt för 58:e gången. FEMTIOÅTTA LOPP! Han har inte missat ett lopp sedan 1965! Arne var en gammal storlöpare back in the day, men vid åttio år fyllda så är han så klart inte längre snabb och fick denna dag starta en halvtimme innan alla andra för att hinna ta sig runt. ”Ni får heja på mig när ni passerar.” uppmanade han.

Jag ställde mig på startlinjen någon minut innan start och tänkte att jag skulle springa loppet helt på känsla och utan krav på tider. Benen kändes helt ok på uppvärmningen. Inte direkt pigga, men inte heller stela eller ömma.

När starten gick drog jag i väg i bra tempo. Taktiken var helt enkelt att springa snabbt där det går, där det var platt eller nedförsbackar, samt vara jättedefensiv i uppförsbackar. Redan efter första kilometern möts man av Hitorpsbacken. Som är lång och seg. Så här var det försiktiga steg uppför. Dagens långsammaste kilometer, den tredje, gick på 4:14. Men den följdes av dagens snabbaste, som gick nedför, på 3:28.

Det blev verkligen ett lopp där jag sprang mitt lopp. Jag har nog aldrig någonsin varit mindre brydd om vilka löpare som passerade mig eller vilka jag passerade, sett till att jag försökte haka på eller tänkte ”nej, han får inte slå mig”. I början sprang jag med Martin Duberg och Patrik Jansson från klubben. Sedan drog Patrik ifrån och då låg jag och Martin i klunga tillsammans med Erica Lech som gnetat sig ikapp. Fortsatt väldigt defensivt i uppförsbackarna. Så defensivt att jag trodde att Martin och Erica skulle sticka ifrån, men de var också jätteförsiktiga och brände inget krut uppför.

Efter kanske 11-12 kilometer drog Erica och Martin i från. Efter cirka 13 kilometer kom Markus från min klubb förbi mig och därmed förpassades mig från silverplats till bronsplats i M40. Men jag gnetade fortsatt på oberört. Nu tog jag in på Patrik, som hade utökat sin lucka tidigare. Tillsammans jobbade vi på nu, men jag kände att jag hade lite mer i tanken kvar än vad Patrik hade.

Jag och Patrik tar oss an ytterligare en backe runt Norasjön.

Långspurt in mot målet

Med medaljen runt halsen. Nöjd och sliten! Foto: IngMarie Johansson.

Den sista jobbiga backen passerades efter 18 kilometer. Det blev defensivt även här. Men sedan dundrade jag på! Det blev fullt blås in mot Nora. De två sista kilometerna gick på klockan i 3:41 och 3:38. Patrik orkade mycket riktigt inte att hänga med här.

Jag gick i mål på 1:22:07. Det gav mig plats tre i M40, plats tio i herrklass och plats elva totalt. Jag var nöjd med detta, med tanke på hur tufft lopp det var och att jag hade en halvmara i benen sedan en vecka tillbaka. Normalt brukar jag kunna studsa tillbaka rätt snabbt, men Helsingborg halvmaraton tog på krafterna mer än vanligt. Ändå ett gott tecken, då jag tog ut mig rejält och därmed inte hade något kvar!

Efter loppet kände jag mig ruskigt sliten och tänkte att jag kommer bli sjuk efter ansträngningen. Det återstår att se hur det blir med den saken. Lite bättre mådde jag efter en kopp kaffe och varmkorv.

Det var jättekul att få vara med på prisutdelning efter min pallplats i M40 och det var en nöjd men trött löpare som rullade hem mot Örebro igen.

Å-stadsloppet är nästa lopp

Nu kommer det att bli vila efter loppet innan jag kör igång med hårdare träning igen. Nästa lopp är om en månad, då ytterligare en halvmara i Å-stadsloppet. Hoppas jag får hålla mig frisk och skadefri till dess och får en fin träningsperiod.

Stripastafetten i stekande sol

Löpning Inga kommentarer

I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.

Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.

Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.

Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.
Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.

Stark start från Kristalina

Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.

När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.

Jakt på Liduina

På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”

Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.

Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.

Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.

Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.

Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.

Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Löpning 5 kommentarer

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp “tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: “Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Första upplagan av Eskilstuna stadslopp, ett steg framåt och en bra prestation

Löpning Inga kommentarer

Efter semestern har jag ju haft en prestationsmässig svacka men har varit tålmodig och tränat på och inte nedslagit av att formen försämrats. Jag har helt enkelt accepterat att det måste få vara så i bland. Man kan inte, och kanske inte ens ska, vara på topp jämnt. Så i loppen efter semestern har jag mest letat efter positiva tecken på att jag är på väg åt rätt håll.

Så var det även i går när jag ställde mig på startlinjen till Eskilstuna stadslopp. Temperaturmässigt var det perfekta löparförhållanden med runt 16 grader och hög luftfuktighet. Men det var rätt blåsigt.

Loppet gick på en femkilometersbana i centrala Eskilstuna. Jag skulle springa två varv och därmed en mil, men vår start gick samtidigt som femkilometerslöparnas start. Därför blev det en rejäl rusning när startskottet gick.

Knixig och svårare bana än väntat

Första kilometern var hyfsat lättlöpt och jag dundrade på i vad jag trodde var 3:30-3:35-tempo. Det visade sig vara 3:23-tempo. Snabbt, med andra ord. Men jag åkte ju inte till Eskilstuna för att fega.

Den andra kilometern var desto tuffare och mer backig. Här sjönk tempot av förklarliga skäl och detta blev min långsammaste kilometer på 3:43. Här fanns en knepig sväng, med risk för att ramla om man sprang för snabbt samt direkt efter en rätt tuff uppförsbacke.

Det var verkligen en knixig och inte så snabb bana som jag eller mina örebrovänner hade trott och hoppats på. Men en kul bana. Stadslopp! Folk!

Tredje kilometern gick det att dunka på igen då det var nedförsbacke. Denna kilometer kom mina urstarka klubbkompisar Erica och Oskar ikapp mig. Jag försökte hänga med och gjorde det i kanske en kilometer innan jag fick släppa dem. Det blev ingen enorm lucka, utan jag såg dem resten av loppet.

Vid kilometer fyra började knixandet igen när vi sprang genom en park och dessutom på grus. Här gick loppet intill, och över broar, vid Eskilstunaån så här var det blåsigt och tufft innan det blev lite mer lä mellan husen när det var dags att ta sig in för varvning.

Nöjd med insatsen i Eskilstuna stadslopp! Foto: Fanny Schulstad.

Första varvet under 18 minuter

Det första varvet gick på 17:56. Inte illa pinkat och denna tid hade jag faktiskt vunnit femkilometersloppet på. Men istället för att fira en vinst skulle jag ju göra om resan igen. Jag var bara halvvägs.

Jag vet inte om det var en fördel eller nackdel att veta hur banan såg ut när jag påbörjade varv två. Det andra varvet gick inte lika snabbt. Placeringsmässigt hände inte jättemycket för min del. Jag tror att jag passerade någon. Vid kilometer sju eller åtta passerade hon som skulle bli damtvåa mig (Pernilla Elmgren, Ärla IF). Jag försökte bita mig fast och tror jag kunde minska luckan lite mot slutet, men hon tog sig i mål fyra sekunder före mig.

Klockan stannade på 36:25. Jag kom på tolfteplats.

Detta är jag jättenöjd med! Banan var tuffare än vad jag hade trott och tiden blev bättre än vad jag kunde hoppas på med tanke på detta. Det var verkligen ett steg i rätt riktning. På en mindre knixig och blåsig bana (jaja, söker man ”perfekta förhållanden” får man springa på bana inomhus) så var detta nog en sub 36-prestation.

Jag är också nöjd med att jag tryckte på så hårt jag bara kunde. Inget fegande eller känsla av att jag hade mer att ge. Det var detta jag hade för dagen och jag fick bli supertrött. Bra jobbat Björn!

Jättekul också att min klubbkamrat Erica vann på damsidan. Hon är ruskigt stark och imponerande och det är en fröjd att se henne fara fram som en superhjälte på tävlingarna!

Stekhet SM-mil på Anderstorps motorbana

Löpning 3 kommentarer

Väljer man att tävla mitt i sommaren så får man räkna med att det är varmt! Tisdagens SM på 10 km landsväg blev precis som tidigare lopp i sommar (bortsett från klubbmästerskapet) en riktigt varm historia!

Dagen innan tävlingen tog jag en fin roadtrip ner mot de småländska skogarna. Det var en fantastiskt fin sommardag och jag hade inga planer på att stressa ner. Istället hade jag sett till att packa med mig badkläder och planerat in att stanna på fina ställen på vägen. Jag tog till och med den ”långa” vägen ner till Gislaved, vilket innebar att jag skulle åka förbi Karlsborg och Hjo.

Badstopp och glasspaus

Vid Djäknesundet gjorde jag första stoppet. I värmen kändes det perfekt med ett badstopp vilket jag tog där. Tove hade tipsat om att det såg fint ut (hon har själv inte varit där) så planen var att undersöka saken på egen hand. Och mycket riktigt, det var superfint i Djäknesundet! Vattnet var kallt och jag låg inte i och plaskade länge utan nöjde mig med att bara doppa mig och åka vidare.

Karlsborg passerade jag bara, men tyckte såg ut som en jättefin stad. Nästa stopp skulle ske i Hjo. Väl framme i Hjo strosade jag runt. Jag letade upp ett jättefint glasställe med tillhörande park och köpte mig en enorm strutglass och satte mig och njöt av livet. I Hjo blev jag kvar i någon timme och konstaterade att det var en stad jag ville återvända till med min bättre hälft. Otroligt fin stad! Jag har varit i Hjo tidigare, men det var nästan 20 år sedan.

Efter glasstoppet i Hjo blev det raka spåret till stugan jag hade hyrt. Skönt att vara framme! Kvällen blev lugn och ägnades åt att äta, foamrolla och stretcha samt titta på film innan det var dags att sova.

Varm tävlingsdag

Lagbild efter damernas heat. Liduina, jag och Erica var de löpare från Örebro AIK som krigade sig i mål denna dag! Foto: Fredrik Hartman.

Jag var påverkad av värmen redan när jag vaknade. Det var pressande luft och huvudet kändes tungt och trögt. Det är ju inte en känsla man vill ha när man ska tävla. Tiden fram till tävlingsstart gick ut på att få i sig vätska, men inte för mycket så att jag blev tung och knepig i kroppen.

När jag kom till Anderstorps motorbana stekte solen rejält och det var riktigt varmt. Jag upplevde det varmare än de två tidigare varma halvmarorna jag sprungit och insåg att alla ambitioner om en bra tid var bara att glömma. Loppet skulle gå ut på att springa så bra som möjligt och inte knäckas av värmen.

Efter uppvärmning och uppskjuten start tog jag plats på den heta asfalten. När startskottet gick positionerade jag mig hyfsat långt bak. Det var ett betydligt större startfält än under fjolårets tävling och det var lite tajt med platser inledningsvis, men jag tycker inte att jag stördes så mycket av det utan hittade en hyfsat bra rytm. På min klocka gick de två första kilometerna på 3:29 och 3:29. Sedan kom värmen verkligen ikapp mig och tempot sänktes med cirka 10-15 sekunder.

Det är sällan jag tar vätska under ett millopp, men under detta lopp behövdes det och framförallt behövde jag kylas ner genom att hälla vatten på mig själv. Det var brutalt! Av den “trio” av värmelopp jag har sprungit i år (Kungsbackaloppet, Läckövarvet och nu detta) så var SM-milen den tuffaste av dem. Det kändes som det varmaste loppet samt att tempot var högre (iom att det var ett kortare lopp) vilket ju gjorde att det var riktigt jobbigt.

Mot slutet kunde jag ändå plocka några placeringar från löpare som väggat totalt eller halvt. Tack och lov klarade jag mig igenom loppet utan att krascha och sprang in på 37:37. En habil tid i värmen. Jag hade inte riktigt mentala styrkan att pressa mig hårdare än så. Kroppen hade kanske kunnat fixa en tid under 37 minuter, men pannbenet fanns inte riktigt för det. Men jag tog det ju inte lugnt, piskade på där jag kände att det gick och där jag kunde det och försökte hänga mig kvar i klungor och ta lite ryggar.

Jag blev varken nöjd eller missnöjd med min prestation.

Möte med legendar och mingel efteråt

Svettig och varm men glad efter mitt lopp fick jag ta en bild med Musse! Jättekul!

Efter mitt eget lopp stannade jag kvar för att titta på damernas heat. Men innan damheatet träffade jag på en legendar inom svensk långdistanslöpning! Mustafa ”Musse” Mohamed! Så fort jag såg Musse stegade jag fram och frågade om jag fick ta en bild med honom och tvingade en darrig ung kille som sprungit samma heat som jag (och såg smått döende ut) att fotografera oss. Musse var jättetrevlig och ställde glatt upp på bild inne i Anderstorps depå.

Han frågade om det varit ett jobbigt lopp vilket jag bekräftade: ”Gör det inte, det är inte värt det” upplyste jag honom om med ett leende. Sedan tackade jag för att han ställde upp på bild och önskade honom ett lycka till med uppmaningen att köra hårt.

Musse kom femma totalt och etta i min åldersklass M40. Inte direkt oväntat.

Efter fotot med Musse rusade jag iväg till bilen och hämtade en enorm räkmacka och en öl för att sedan bege mig tillbaka till banan och titta på damerna. I detta heat sprang ju flera kvinnor jag känner. Liduina van Sitteren och Erica Lech från min egen klubb, Fanny Schulstad från KFUM Örebro, Marie Dasler och Maria Nagle från IF Start. Och sedan massa andra elitdamer som jag ”känner” (nåja) från sociala medier. Innan loppet pratade jag lite med Jessie Ross Skärvad som jag bara haft kontakt med via Instagram tidigare. Jättetrevlig och någon jag unnar all framgång. Så extra kul var det när hon anförde en klunga med Liduina och Fanny (och Lena Eliasson Lööf från Hässelby, som jag inte hade koll på innan).

Framför denna klunga ångade Erica på. Formstark som tusan och med en imponerande hastighet. Erica blev den snabbaste av oss Örebro AIK-löpare denna dag när hon gick i mål på 36:58. Liduina gick i mål på 37:41, fyra sekunder bakom min tid på 37:37. I ”Jessie-klungan” var Lena Eliasson Lööf den snabbaste på 36:48 (hon måste sprungit väldigt smart denna dag som kunnat dra ifrån de andra så mycket) och Fanny tog sig i mål på 37:07 och Jessie på 37:45.

Anastasia Denisova, Hanna Lindholm, Samrawit Mengsteab, Sara Christiansson och Sanna Mustonen i tätklungan. Vann gjorde Anastasia Denisova, Sanna Mustonen kom tvåa och Sara Christiansson trea. Hanna Lindholm kom fyra och Samrawit Mengsteab bröt loppet.
Erica Lech ångade på tidigt i loppet. Hon såg stenhård och urstark ut. Något hon kanske inte direkt skrev under på att hon varit när jag pratade med henne efter målgång.
Jessie Ross Skärvad, Liduina van Sitteren, Lena Eliasson Lööf och Fanny Schulstad låg i en klunga tillsammans inledningsvis. Ur denna klunga gjorde senare Lena ett rejält ryck då hon sprang snabbare än till och med Erica Lech. Liddi och Jessie gick i mål med fyra sekunders mellanrum medan Fanny var över en halv minut för de två i mål.

När damerna gått i mål tog jag mig in i målgången. Dels för att få ta ett lagfoto (jag hade tydliga direktiv från klubbordföranden innan tävlingen att han förväntade sig att jag skulle lösa ett lagfoto på oss tre) och dels för att få prata med och gratulera alla duktiga löpare.

Precis som tidigare målgångar var det ett slagfält efter att alla hade tagit sig i mål. Erica var den första jag högg tag i och gratulerade. Tiden var ju svår att uttala sig om, eftersom hennes tid liksom min var så långt ifrån maxkapacitet (hennes personbästa är från fjolårets SM och är på 35:18). Men hon verkade nöjd och lättad över att persen är över.

Liduina har haft en så knepig säsong med skadeproblem och skavanker så även hon verkade ha svårt att ”tycka” något om sin prestation. Men hon verkade inte missnöjd i alla fall. Egentligen samma med Jessie som tyckte det var en pina från kilometer två och ville bryta men inte tillät sig eftersom hon nu skaffat barnvakt, fått skjuts till tävlingen och sett till att ställa sig på startlinjen. Helt rätt!

Någon som däremot var riktigt nöjd var Sanna Mustonen. Jag bjöd in Sanna tidigare i sommar till vårt öppna klubbmästerskap. En inbjudan hon nappade på och som slutade med att hon blev bästa dam (väntat) och slipade sitt personbästa (kanske inte väntat?). Sanna sprang in som tvåa och tog därmed ett SM-silver! Jag gratulerade henne efteråt och hon var strålande glad över sin placering som hon tagit i en spurtduell mot Sävedalens Sara Christiansson. Ödmjukt nog frågade hon hur det gått för mig varav jag svarade ”Jag vet inte vad jag ska tycka. 37:37 är ’en tid’, men jag är inte missnöjd.”

Sanna Mustonen kramas om efter sin silverprestation av Team Mundt-kompisen (och långlöparoraklet) Victor Dahlgren.
Det här tyckte jag var ett så fint ögonblick, när Sanna fick en kram av vad jag gissar är familjemedlemmar i publiken.

Efter att vi konstaterat det uppenbara, att det varit varmt och jävligt var det dags att lämna målgången för en lätt nedjogg med Liddi och Karl innan herrarnas A-heat.

Till herrarnas A-heat tog jag mig till målgången för att få se hur landets bästa löpare dundrade i mål. Först in i mål blev Jonas Glans, tätt följd av Sami Russom och David Nilsson. Och det var galet att se hur snabbt det gick när de spurtade in. Precis som tidigare var det fullt av utslagna löpare direkt efter målgång. Något man märker på elitlöpare är att förutom att de uppenbarligen springer snabbare (no shit) så är de dessutom bättre på att verkligen ta ut sig. Att pressa ut det lilla sista!

Jonas Glans tar SM-guld.
David Nilsson sprang in som trea.
John Kingstedt med ännu en maxprestation. Starkt krigat i värmen.

Än en gång var det oavsett tid och resultat helt fantastiskt kul att få tävla och träffa likasinnade galningar som tycker om denna plåga till sport! Hög på energi åkte jag hem och landade i Örebro igen vid midnatt.

Löpning, vad vidrigt och härligt det är!

Öppet klubbmästerskap på milen och nytt personbästa

Löpning 6 kommentarer

Att det här var möjligt trodde jag inte! Med bara två dagars återhämtning sedan halvmaran i Kungsbacka sprang jag klubbmästerskap på 10 km. Och smäller in ett nytt personbästa på distansen! 35:21 är tiden som gäller numer.

Sjukt nog blev det, precis som på halvmaran, också en spurtduell mot Martin Duberg på slutet. Som jag förlorade med en sekund!

Men nu går jag händelserna i förväg.

Förväntningarna inför loppet var… konstiga. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Formen och träningen har varit strålande, men jag hade ju sprungit en otroligt slitig halvmara på lördagen och visste därför inte hur det skulle kännas väl när startskottet gick. Väderförutsättningarna var däremot rätt ultimata. Det blåste inte jättemycket och det regnade lätt. Skitväder tycker de flesta, men inte långdistanslöpare.

Ungefär 500 meter efter startskottet har gått. Första två kilometerna gick snabbt! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick dundrade jag i väg på känsla. Det gick snabbt i början och enligt klockan gjorde jag de två första kilometerna på 3:24 samt 3:27. Sedan började det ”normalisera” sig runt 3:33-tempo.

I klunga tillsammans med Liduina van Sitteren, Erica Lech och Oskar Hansson höll vi detta tempo rätt jämnt. Efter cirka 5 kilometer tappade Liddi lite. Jag, Oskar och Erica jobbade oss ikapp Martin. Efter sex kilometer drog Oskar i från lite medan jag, Erica och Martin avslutade loppet i liten klunga. Sista kilometern gick jag och Martin upp lite före Erica och avslutade jämnsides fram till slutspurten som Martin knep än en gång.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

Jag är så klart GALET nöjd med loppet och min insats. Det var massa starka insatser överlag och att både jag och Martin kunde prestera detta så tätt inpå halvmaran känns overkligt bra. Ericas stenhårda pannbensinsats som gjorde henne till klubbmästare är också galet imponerande. Och att Liddi kunde smälla in en tid under 36 minuter med ett halvår som kantats av skadeproblem är också imponerande. Dessutom gjorde Villem Raudsepp en fantastisk insats när han slipade sitt personbästa med nästan en minut och gick i mål på 34:49.

Sanna Mustonen och Simon Schagerström var snabbast

I och med att det var ett öppet klubbmästerskap kunde löpare från andra klubbar delta. Detta gjorde att startfältet blev riktigt starkt. Jag hörde av mig till Sanna Mustonen någon vecka innan loppet och tipsade henne. Kul nog nappade hon och kom till Örebro, blev bästa dam och fick till ett personbästa (33:31)! Erik och Johan från podcasten Maratonlabbet var också på plats och stod för två strålande insatser och två personbästatider (33:16 respektive 34:42).

Sanna blev som bekant bästa dam. I herrklassen vann före detta Örebro AIK-löparen, men numer i Hälle IF, Simon Schagerström på 32:36. Det är jag rätt övertygad om också är personbästa!

Klubbmästare dam blev Erica Lech på 35:28 och klubbmästare herr blev Jonas Nilsson på 32:56.

Jag kom på sjunde plats i klubben, plats 15 i herrklass (alltså med löpare från alla klubbar) och plats 16 om vi även räknar med damerna (bara Sanna Mustonen var ju som bekant rejält mycket snabbare än jag, föga förvånande).

Mina kilometertider (enligt klockan)

  1. 3:24
  2. 3:27
  3. 3:32
  4. 3:34
  5. 3:33
  6. 3:33
  7. 3:32
  8. 3:35
  9. 3:32
  10. 3:27

Klockan mätte distansen till 10,04 km. De sista 40 meterna gick på sju sekunder vilket är 2:46-tempo.

Jag och Martin på målrakan. Ännu en spurtduell som Martin vann med en sekund! Foto: Jimmy Glinnerås.

Glädje efter en lyckad SM-mil

Löpning En kommentar

I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartanbana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.

Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.

Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.

Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.

Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.

Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).

Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.

Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.

Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.

Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.

Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.

Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).

Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.
Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.

Passerings­tider enligt tidtagnings­systemet

  • 2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
  • 6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
  • 10 km: 36:00 (3:36-tempo)

Kilometer­tider enligt klockan

  1. 3:30
  2. 3:33
  3. 3:34
  4. 3:32
  5. 3:36
  6. 3:34
  7. 3:35
  8. 3:29
  9. 3:37
  10. 3:30

Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.

Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.

Liduina och Erica

Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.

Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.

Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.

Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!

Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.
MENY

Navigation