Etikett: erik anfält

Semesterhalvmaran, ett välbehövligt lyckat lopp

Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.

Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?

Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.

På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.

Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.

Rätt tempo från start

Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.

På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.

IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.

Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.

Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.

Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Första milen snabbare än i fjol

När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.

In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.

Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.

Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.

Den andra milen gick snabbare än den första

När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!

Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.

Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp

Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!

Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.

Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.

Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.

Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.

Semesterhalvmaran – fjärdeplats på Närkes finaste halvmara

Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!

Starten går, full fart framåt!

Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.

På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.

Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.

Fyra från start

När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.

Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.

Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.

Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.

Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!

Video från mitt lopp

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.

Andra artiklar om Semesterhalvmaran

Navigation