I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.
Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.
I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.
Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.
Snabb start
När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.
När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!
Första milen runt 37:30
I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.
Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.
Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.
Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.
1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.
Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.
Hur gick det för andra i loppet?
I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.
Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.
I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.
Vad gör jag nu?
Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.
Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.
Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.
I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.
Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.
Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.
Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.
Stark start från Kristalina
Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.
När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.
Jakt på Liduina
På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”
Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.
Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.
Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.
Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.
Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.
Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.
Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.
Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?
Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.
På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.
Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.
Rätt tempo från start
Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.
På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.
IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.
Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.
Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.
Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.
Första milen snabbare än i fjol
När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.
In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.
Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.
Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.
Den andra milen gick snabbare än den första
När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!
Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.
Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.
Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp
Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!
Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.
Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.
Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.
Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.
Man kan lugnt konstatera att klubbmästerskapet inte blev samma succé som i fjol, då jag sprang i mål på mitt personbästa på milen. 35:21. I år blev det istället 36:55 på gamla banvallen.
Jag och Fanny sprang tillsammans inledningsvis. Bakom oss ser Ludde ut att fått lite feeling, men han joggade bara med en kort bit för att heja fram löpare. Foto: Jimmy Glinnerås.
Som vanligt innan loppet pratades det om vilka tider och ambitioner man hade med olika löpare. Jag och Fanny Schulstad hade helt klart den blygsammaste ambitionen i den första startgruppen och gjorde därför slag i sak och sprang tillsammans. Åtminstone inledningsvis.
Är det något jag har konstaterat om Fanny under tidigare lopp är det att hon springer smart och sällan går ut för hårt. Är det något jag har konstaterat om mig själv under tidigare lopp är det att jag inte alltid springer smart och inte sällan går ut för hårt. Därför höll jag mig i skinnet denna gång och rusade inte i väg som en liten unge på väg mot ett godisregn.
Efter cirka tre-fyra kilometer tappade jag tempo i motvinden ut mot vändningen. Fanny körde på i ungefärligt samma tempo, vilket innebar att det blev en lucka och jag fick släppa iväg henne. Här blev det också mentalt väldigt slitigt, men jag försökte bara övertyga mig själv om att springa klart eländet. Efter vändningen vid cirka 5,5 km blev det åtminstone medvind så här lyckades jag öka tempot lite mot de två långsammaste kilometerna, kilometer 4 och 5. Jag kom ikapp IF Starts supertalang, blott femton år gamla Linus Wedin som joggade vid sidan av banan, och försökte trumma på för att jag skulle ta mig i mål.
Vid sju kilometer passerade Linus mig igen, då hade han fått upp farten efter lite “joggvila”. När det var två kilometer kvar tänkte jag att nu måste jag skärpa till mig och åtminstone försöka ta mig i mål på under 37 minuter. Jag påbörjade någon typ av långspurt, och den sista kilometern blev faktiskt snabbast. Jag passerade Linus igen, tog in lite på Fanny och gick i mål på 36:55. Denna tid var ungefär vad jag hade trott på innan loppet.
Under hela loppet dök Siri upp och peppade längs med banan. Sånt är väldigt uppskattat även om jag i dag var i dåligt slag och inte hade någon entusiasm eller tryck i kroppen.
Mentalt trött med bristande motivation
Mot målgång. Snart var eländet över. Foto: Jimmy Glinnerås.
Efter målgång pratade jag lite med coach Karin som var på plats och supportade sin slitna adept. Vilken glädje jag har i att kunna bolla med henne. Nu var jag inte särskilt munter efter målgång, men Karin hade ju redan koll på hur känslan varit innan loppet så det kom nog inte som en chock för henne.
Sett till vad mitt årsmål är och hur jag har tränat och tävlat är jag givetvis inte alls nöjd med att springa milen på 36:55. Det är två minuter långsammare än vad jag siktar på. Men det fanns inte en tanke på att jag skulle vara nära en tid under 35 minuter denna kväll. Den realistiska målsättningen var att ta sig under 37 minuter vilket jag gjorde.
Anledningen till att jag hade väldigt låga förhoppningar om en snabb tid var att något har hänt sedan Göteborgsvarvet för en månad sedan. Den mentala styrka och den motivation som krävs för att kunna pressa sig på tävling, och träning, har försvunnit. Jag är mentalt väldigt trött på löpträning och slitet som krävs. Varför det blivit så vet jag inte riktigt. Göteborgsvarvet blev en urladdning och den efterföljande förkylningen gjorde nog inte saken bättre. Sedan tror jag också att jakten på milen under 35 minuter slitit för mycket mentalt på mig och gjort att jag tappat glädje och glöd efter två år där inget hänt.
Det blev väldigt tydligt när jag under semesterveckan innan loppet hade intervaller på schemat och kände redan innan “Nej, jag vill inte göra detta”, men ändå genomförde passet med uselt resultat. Det känns egentligen inte som att det är något som saknas rent fysiskt, även om jag inte är fysiskt är i form för att springa en mil under 35 minuter så borde jag ha absolut kunnat göra en tid som är ungefär en minut bättre. Men om inte huvudet finns med är det svårt.
Nu kommer jag att ta lite vila från intervaller och hårdare löpträning för att försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Jag vet inte vilket som blir mitt nästa lopp.
Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.
Tack och lov blev det en bättre insats!
Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.
Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).
Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.
Spurt på slutet gav DM-brons
Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.
Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.
Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.
Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.
Tvivel på min kapacitet
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.
Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.
Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag “borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.
Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.
Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.
Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.
Video från mitt lopp
Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.
Efter månader i mörker, gnetande på isiga vägar, på löpband en hel del styrketräning var det äntligen dags att snöra på sig snabbskor och begå säsongsdebut. Tidigt på säsongen ligger Varvetmilen, seedningsloppet till Göteborgsvarvet, och det var detta lopp som fick bli premiärlopp.
Fanny Schulstad och jag är på väg in mot varvning. Det första varvet gick på 18:15. Foto: Jimmy Glinnerås.
Vädret kunde vi inte klaga på denna dag och förutsättningarna för löpning var helt perfekt. Varvetmilen har en bra tvåvarvsbana på cykelbanorna på väster. Det var lite lerigt på några ställen, men inget att gnälla på. Det var också vindstilla och bra temperatur med skinande sol. Efter en tuff träningsperiod och utan någon formtoppning (den blir senare i år) så ställde jag mig på startlinjen vid Rosta gärde med en förhoppning om en tid på låga 36 minuter. Typ 36:20 trodde jag på och hade varit nöjd med.
Allt enligt plan på första varvet
När startskottet gick kändes allt fine and dandy. Första kilometern gick på min klocka på 3:29. Sedan blev det lite knixigare och lätt uppför så efter det mattades tempot något. Jag hängde med fint i en klunga med några andra herrar och när jag gick in för varvning hade jag en viss distriktsrekordhållare på maran intill mig: Fanny Schulstad. Första varvet gick på 18:15. Men sedan blev det för tufft. Jag började tappa tempo och det var rätt flåsigt och jobbigt. Den sjunde kilometern blev den långsammaste och landade på 3:50, här passerades jag av urstarka Frida Michold som kom trea bland damerna (Fanny hade utökat sin lucka och sprang lätt och fint i mål på 36:18 och en andraplats). Efter svackan på kilometer sju kunde jag vända lite på det och springa de tre sista kilometerna progressivt.
Jag insåg rätt snabbt på det andra varvet att låga 36 skulle bli för tufft. Istället ställde jag om och tänkte att jag åtminstone skulle försöka ta mig i mål under 37 minuter.
När jag gick in på slutdelen av banan var det fullt fokus. Frida var för tuff att jaga ikapp men jag försökte kräma ur det sista jag hade i benen. Karin sprang efter och manade på mig in i mål och utmattad kunde jag passera mållinjen och konstatera att jag åtminstone lyckats ta mig i mål under 37 minuter. Min tid blev 36:51 vilket innebar plats 11 i herrklass.
Efter loppet pratade jag med lite andra löpare varav några jag bara “träffat” via sociala medier tidigare. Alltid jättekul att få träffa alla ambitiösa löpare som delar samma passion och intresse som en själv.
Sedan blev det en kort nedjogg och debrief tillsammans med Karin innan jag avslutade med tre kilometer på egen hand.
Även om jag inte är jättenöjd med min tid och prestation, det gick som sagt cirka 30 sekunder för långsamt, så var det härligt att få nåla på sig en nummerlapp igen och starta tävlingssäsongen.
Jag rusar in mot mål. 150 meter kvar ungefär, coach Karin peppar på i bakgrunden (i röd jacka). Foto: Jimmy Glinnerås.
Tack till alla längs med banan, och tack till min grymma coach
Min grymma coach Karin Sennvall Forsberg och jag efter avklarat lopp och nedjogg. Hon är ett strålande stöd och jag är så tacksam att vi samarbetar denna säsong! Foto: Maja Persson. Tack till alla som hejade på från sidan med glädje och entusiasm i går. Ni gjorde det till en fin säsongspremiär! Idel glada tillrop från sidan och många som ropar ens namn och peppar på. Örebro är en fin löparstad med en härlig gemenskap över klubbgränserna.
Men så klart ett extra stort tack för… allt, till suveräna coach Karin! I går var det ju tävlingsdebut för henne som coach till en viss adept.
Hon peppade innan, under, och efter loppet i går och är ett fantastiskt fint stöd att ha! Och förutom pepp och stöd har hon ju så klart lagt upp min träning i år. Fokus de senaste veckorna har varit intervaller i överfart. Att bli snabb! Nu väntar lite längre intervaller och lite mer uthållighet.
Gårdagens Varvetmilen inte något fokuslopp. Jag har satt en gradering på alla mina lopp från A till D, där A är de viktigaste loppen och D de minst viktiga. Varvetmilen hade C-gradering.
Det är bara ett steg på vägen och vi är bara i början av resan som (förhoppningsvis) ska ta mig till en miltid under 35 minuter och en halvmaratid under 78.
Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!
Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).
Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).
Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.
Träningen
Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.
Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.
Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.
I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.
När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.
Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.
I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.
Tävlingarna
Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!
Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.
Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.
De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!
Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.
Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.
3. Kungsbackaloppet
Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.
Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.
Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.
1. Semesterhalvmaran
Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Årets ”runstreak”
Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.
2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)
25 februari – 1:21:40 (träning)
15 mars – 1:21:04 (träning)
17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)
17 maj – 1:19:27 (träning)
19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)
3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)
12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)
27 september – 1:22:14 (träning)
9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)
6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)
I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.
Hur blir 2022 då?
Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!
Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.
Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.
Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.
Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!
Till sist
Liduina van Sitteren, svettig löpgubbe och Erica Lech efter SM på Anderstorp. Foto: Fredrik Hartman.
Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.
Liduina van Sitteren
Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!
Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.
Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!
Fanny Schulstad
Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.
Martin Duberg
Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!
Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning
Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald
Inför Å-stadsloppet har jag haft en knepig uppladdning. Först har det varit mitt fotproblem vilket hållit mig borta från att kunna löpträna som jag velat i cirka två veckor. Sedan har vi haft sjukstuga här hemma där Tove legat dunderförkyld vilket gjort att min kropp bekämpat förkylningsvirus för fulla muggar.
Jag har känt mig trött och seg och efter lunchlöpningen dagen innan loppet blev jag snorig, lite hostig och fick lätt halsont. Inte den ultimata uppladdningen när man ska springa lopp.
Så med detta i bagaget cyklade jag till Tybblelundshallen för att delta i mitt fjärde Å-stadsloppet. Hostan var borta och halsontet lika så, men känslan var inget vidare. Jag var i alla fall glad över att kunna komma till start. Alla tidigare upplagor av Å-stadsloppet har jag satt nytt personbästa på. Det var jag övertygad om inte skulle hända denna gång.
Glada miner i ”Fannys klunga”. Från vänster: Fredrik Johnsson, Jakob Nilsson, Erik Axelsson, Fanny Schulstad, Ronja Lindgren Fjellner (längst bak, sprang 10 km och vann), Oskar Hansson och undertecknad!
Efter lite uppvärmning ställde jag mig på startlinjen. Den enda tävlingsplanen jag hade var att göra första milen runt 38 minuter och sen fick vi se hur det kändes. Då Frippe skulle pacea Fanny i 3:45-tempo blev det rätt naturligt att jag sprang med i den klungan.
Inledningen helt enligt plan
När startskottet gick rusade vi i väg, men kontrollerat och fint. Den första kilometern gick på 3:43 på klockan, andra på 3:42 och tredje på 3:40.
Fem kilometer passerades på 18:37 på min klocka och sedan milen på 37:18. Men det var snarare 37:40, vid milmarkeringen på banan. Inledningen gick alltså optimalt enligt plan. Känslan var helt ok och jag var överraskad över det tempo jag kunde hålla. Men jag visste och kände att det skulle bli en tuff andrahalva. Vid cirka 12-13 kilometer började klungan med Fanny och Frippe att dra i från, men jag kände mig mentalt helt ok med detta då tempot ändå var över förväntan och jag kunde inte göra annat än att springa så bra som möjligt efter egen förmåga.
Från 16 kilometer och framåt var det riktigt tufft. Jag tog mig ikapp och förbi Niklas Hasselwander vid cirka 19 kilometer och framför mig hade jag sedan Liduina som slet på. På sista rakan förbi universitetet, med cirka 300 meter kvar började jag tänka tanken på att Liddi kanske skulle gå att passera. Men jag var sjukt trött och kunde inte frammana tillräckligt med krafter för att komma ikapp. Jag tog mig närmare men aldrig förbi. Oerhört trött rusade jag i mål inne i Tybblelundshallen på 1:20:56, åtta sekunder efter Liddi. Det gav mig en tolfteplats.
Med detta är jag som sagt otroligt nöjd. Jag hade varit nöjd med en tid på 1:22-någonting, så att jag överhuvudtaget kunde vara i närheten av sub 80 var ju fantastiskt!
Jag, Fanny, Frippe och Oskar håller ihop vid småbåtshamnen.
Andra plats i lagtävlingen och nytt distriktsrekord av Martin Regborn
Team van Sitterengqvist, med mig och Liduina, kom på andraplats i lagtävlingen.
Jag tävlade inte bara för egen del. Nej tillsammans med Liddi tävlade vi som mixlag med ”Team van Sitterengqvist”!
Vi kom på en andraplats med totaltiden/maratontiden 2:41:44 (Liddis 1:20:48 + min tid 1:20:56). Gnuggarna, bestående av Fanny Schulstad och Oskar Arlebo, var överlägsna och det var ju knappast något snack om saken när båda löparna i ett lag slår båda de andra löparna i det andra laget. Stort grattis till Fanny och Oskar! Välförtjänt! Och givetvis jättegrattis till Fanny som klokt, starkt och välförtjänt tar hem segern i damklassen före Liduina och unga eskilstunalöparen Josefine Johnsson som jobbade sig tillbaka efter ett rejält fall och med blodiga ben sprang i mål ungefär en halvminut bakom mig.
Den största prestationen stod dock varken Gnuggarna, Fanny, Josefine eller Team van Sitterengqvist för denna dag.
Vinnare i herrklass blev Martin Regborn. Och inte nog med att han vann. Han krossade distriktsrekordet på halvmaraton från 1986 när han sprang i mål på 1:05:09! Det är en minut och en sekund snabbare än det tidigare distriktsrekordet! Galet!
Video från mitt lopp
Tack vare (som vanligt) Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner finns det rörliga bilder från mitt lopp. Här har vi en liten ihopklippning.
Efter semestern har jag ju haft en prestationsmässig svacka men har varit tålmodig och tränat på och inte nedslagit av att formen försämrats. Jag har helt enkelt accepterat att det måste få vara så i bland. Man kan inte, och kanske inte ens ska, vara på topp jämnt. Så i loppen efter semestern har jag mest letat efter positiva tecken på att jag är på väg åt rätt håll.
Så var det även i går när jag ställde mig på startlinjen till Eskilstuna stadslopp. Temperaturmässigt var det perfekta löparförhållanden med runt 16 grader och hög luftfuktighet. Men det var rätt blåsigt.
Loppet gick på en femkilometersbana i centrala Eskilstuna. Jag skulle springa två varv och därmed en mil, men vår start gick samtidigt som femkilometerslöparnas start. Därför blev det en rejäl rusning när startskottet gick.
Knixig och svårare bana än väntat
Första kilometern var hyfsat lättlöpt och jag dundrade på i vad jag trodde var 3:30-3:35-tempo. Det visade sig vara 3:23-tempo. Snabbt, med andra ord. Men jag åkte ju inte till Eskilstuna för att fega.
Den andra kilometern var desto tuffare och mer backig. Här sjönk tempot av förklarliga skäl och detta blev min långsammaste kilometer på 3:43. Här fanns en knepig sväng, med risk för att ramla om man sprang för snabbt samt direkt efter en rätt tuff uppförsbacke.
Det var verkligen en knixig och inte så snabb bana som jag eller mina örebrovänner hade trott och hoppats på. Men en kul bana. Stadslopp! Folk!
Tredje kilometern gick det att dunka på igen då det var nedförsbacke. Denna kilometer kom mina urstarka klubbkompisar Erica och Oskar ikapp mig. Jag försökte hänga med och gjorde det i kanske en kilometer innan jag fick släppa dem. Det blev ingen enorm lucka, utan jag såg dem resten av loppet.
Vid kilometer fyra började knixandet igen när vi sprang genom en park och dessutom på grus. Här gick loppet intill, och över broar, vid Eskilstunaån så här var det blåsigt och tufft innan det blev lite mer lä mellan husen när det var dags att ta sig in för varvning.
Nöjd med insatsen i Eskilstuna stadslopp! Foto: Fanny Schulstad.
Första varvet under 18 minuter
Det första varvet gick på 17:56. Inte illa pinkat och denna tid hade jag faktiskt vunnit femkilometersloppet på. Men istället för att fira en vinst skulle jag ju göra om resan igen. Jag var bara halvvägs.
Jag vet inte om det var en fördel eller nackdel att veta hur banan såg ut när jag påbörjade varv två. Det andra varvet gick inte lika snabbt. Placeringsmässigt hände inte jättemycket för min del. Jag tror att jag passerade någon. Vid kilometer sju eller åtta passerade hon som skulle bli damtvåa mig (Pernilla Elmgren, Ärla IF). Jag försökte bita mig fast och tror jag kunde minska luckan lite mot slutet, men hon tog sig i mål fyra sekunder före mig.
Klockan stannade på 36:25. Jag kom på tolfteplats.
Detta är jag jättenöjd med! Banan var tuffare än vad jag hade trott och tiden blev bättre än vad jag kunde hoppas på med tanke på detta. Det var verkligen ett steg i rätt riktning. På en mindre knixig och blåsig bana (jaja, söker man ”perfekta förhållanden” får man springa på bana inomhus) så var detta nog en sub 36-prestation.
Jag är också nöjd med att jag tryckte på så hårt jag bara kunde. Inget fegande eller känsla av att jag hade mer att ge. Det var detta jag hade för dagen och jag fick bli supertrött. Bra jobbat Björn!
Jättekul också att min klubbkamrat Erica vann på damsidan. Hon är ruskigt stark och imponerande och det är en fröjd att se henne fara fram som en superhjälte på tävlingarna!
Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!
Starten går, full fart framåt!
Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.
På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.
Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.
Fyra från start
När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.
Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.
Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.
Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.
Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.
Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!
Video från mitt lopp
Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.
