Etikett: Film

Mitt filmår 2018

Film Inga kommentarer

Nu har 2018 kommit och gått och precis som tidigare år har jag både sett, och betygsatt ett gäng filmer.

Detta är inte en lista över de bästa filmer som släpptes under året, utan helt enkelt en lista över de bästa filmer jag såg under året. Så filmer som har släppts tidigare än 2018 kan alltså förekomma på listan.

2018 har varit svårt att ranka då det inte varit någon superfilm som utmärkt sig särskilt mycket. Inte en enda film har jag gett det högsta betyget. Jag hoppas på ett bättre 2019!

1. A Quiet Place (4/5)

Skräckisen A Quiet Place blev ju ruskigt hyllad när den kom, och jag tycker faktiskt att den lever upp till hajpen. Spännande och välspelad, med en lite udda vinkel på “mänsklighetens undergång”-berättelsen.

2. Annihilation (4/5)

Förväntningarna på Annihilation var enorma då jag älskade Alex Garlands föregående film Ex Machina så pass mycket att jag gav den högsta betyg och utsåg den till 2015 års bästa film.

Annihilation är inte lika bra som Ex Machina, men det är ändå en stark science-fiction med stark rolluppsättning. Vad jag saknar är lite mer svar om världen och vad som har hänt, men här kan ju Jeff VanderMeers bok vara skyldig än själva filmen.

Natalie Portman i Annihilation.

3. Tårtgeneralen (4/5)

Filip och Fredriks debutfilm har hjärta och är en fin berättelse om utanförskap och ett åttiotalssverige jag har vaga minnen av. Tårtgeneralen lyckas kombinera skratt med ett vackert allvar och är en imponerande debut som genomsyras av Filip och Fredriks kärlek till människor som är lite udda och utanför.

4. The Shape of Water (4/5)

En vacker film, med härliga miljöer som faktiskt förde mina tankar till fantastiska spelet Bioshock. Själva berättelsen är väl inte fantastisk, men det är en väldigt “filmisk” film som jag uppskattade mycket.

5. Coco (4/5)

På tal om vackra filmer! Precis som det mesta som Pixar står bakom så ser Coco inget annat än helt fantastisk ut. Karaktärerna engagerar och snabbt dras man in i berättelsen om Miguels resa i dödsriket.

Några filmer som precis missade topp 5

Vilka filmer var snubblande nära, men föll på målsnöret för att ta sig in i min topp fem-lista? Jo dessa:

I, Tonya, Isle of Dogs, Hereditary, In the Fade och BlacKKKlansman.

Alla betyg från 2018

  1. Survivor (2015) 2/5
  2. Black Mirror: Bandersnatch (2018) 3/5
  3. Bird Box (2018) 3/5
  4. The Babysitter (2017) 3/5
  5. The Ballad of Buster Scruggs (2018) 3/5
  6. Skepp 9 (2017) 2/5
  7. The Lobster (2015) 2/5
  8. BlacKkKlansman (2018) 4/5
  9. La La Land (2016) 4/5
  10. Crazy Rich Asians (2018) 4/5
  11. The Predator (2018) 3/5
  12. Kin (2018) 2/5
  13. Like Father (2018) 3/5
  14. Stanley Kubricks högra hand (2017) 3/5
  15. Cam (2018) 2/5
  16. Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016) 3/5
  17. Outlaw King (2018) 2/5
  18. Coherence (2013) 3/5
  19. Mission: Impossible – Fallout (2018) 3/5
  20. Tårtgeneralen (2018) 4/5
  21. Apostle (2018) 3/5
  22. Sorry to Bother You (2018) 3/5
  23. Sierra Burgess Is a Loser (2018) 3/5
  24. Summer of ’84 (2018) 4/5
  25. Hold the Dark (2018) 3/5
  26. Hotel Artemis (2018) 2/5
  27. Solo: A Star Wars Story (2018) 4/5
  28. Silvana – väck mig när ni vaknat (2017) 3/5
  29. The Square (2017) 3/5
  30. Jurassic World: Fallen Kingdom (2018) 2/5
  31. How It Ends (2018) 2/5
  32. Wet Hot American Summer (2001) 2/5
  33. Upgrade (2018) 2/5
  34. Hereditary (2018) 4/5
  35. Utan nåd (2017) 4/5
  36. Revenge (2017) 3/5
  37. Extinction (2018) 2/5
  38. Hunger (2015) 4/5
  39. Isle of Dogs (2018) 4/5
  40. Tragedy Girls (2017) 3/5
  41. The Titan (2018) 2/5
  42. Zoe (2018) 2/5
  43. The Endless (2017) 2/5
  44. Tau (2018) 2/5
  45. A Quiet Place (2018) 4/5
  46. Det våras för sheriffen (1974) 2/5
  47. In Darkness (2018) 2/5
  48. Tomb Raider (2018) 3/5
  49. Fahrenheit 451 (2018) 2/5
  50. Andre the Giant (2018) 3/5
  51. Cargo (2017) 3/5
  52. Kingsman: The Golden Circle (2017) 3/5
  53. Anon (2018) 2/5
  54. Ava (2017) 2/5
  55. Maze Runner: The Death Cure (2018) 3/5
  56. Red Sparrow (2018) 4/5
  57. Avicii: True Stories (2017) 4/5
  58. Ready Player One (2018) 3/5
  59. The Disaster Artist (2017) 4/5
  60. Veronica (2017) 3/5
  61. I, Tonya (2017) 4/5
  62. Annihilation (2018) 4/5
  63. Coco (2017) 4/5
  64. The Work: Gruppterapi med mördare (2017) 3/5
  65. The Cloverfield Paradox (2018) 3/5
  66. The Post (2017) 2/5
  67. Phantom Thread (2017) 3/5
  68. Call Me by Your Name (2017) 4/5
  69. Mute (2018) 3/5
  70. Darkest Hour (2017) 4/5
  71. Lady Bird (2017) 3/5
  72. The Ritual (2017) 3/5
  73. Bortförd (2016) 2/5
  74. A Futile and Stupid Gesture (2018) 3/5
  75. Iris (2016) 3/5
  76. Mother! (2017) 3/5
  77. Professor Marston & the Wonder Women (2017) 3/5
  78. The Shape of Water (2017) 4/5
  79. Kattfilmen (2016) 3/5
  80. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) 3/5
  81. Snömannen (2017) 2/5
  82. Happy Death Day (2017) 3/5
  83. American Made (2017) 3/5
  84. Get Out (2017) 3/5
  85. Dunkirk (2017) 3/5

Det blev lite fler sedda filmer under 2018 än jämfört med 2017. 85 betygsatta filmer. 10 fler titlar än i fjol.

Tidigare år

Jag tippar Oscarsgalan, timmarna innan

Film 3 kommentarer

Inför Oscarsgalan har jag sett en hel del av de nominerade filmerna. Dessutom har jag kikat lite på vilka filmer som vunnit priser på andra galor. Detta i kombination med alla filmer jag har sett gör mig givetvis till expert och det är fullt logiskt att jag kan komma med ett expertutlåtande och gissningar till vilka som plockar hem guldgubben på nattens gala. Jag har inte sett The Revenant än, vilket givetvis gör att den blir galans stora vinnare. Grattis och varsågod DiCaprio!

Av årets filmer nominerade i de tyngsta kategorierna har jag sett (betyg inom parentes): The Big Short (3/5), Spionernas bro (3/5), Brooklyn (4/5), Mad Max: Fury Road (4/5), The Martian (4/5), Room (4/5), Spotlight (4/5), Steve Jobs (4/5), Carol (3/5), The Danish Girl (4/5) och 45 år (3/5).

Bästa film: The Revenant

Självklart så plockar The Revenant hem statyetten efter allt tjat om den filmen. Sen måste det ju medges att Iñárittu är en helt lysande regissör (fast Birdman var lite överskattad). Babel är dock Iñárittus stora mästerverk.

Bästa manliga huvudroll: Leonardo DiCaprio (The Revenant)

Ge honom den nu så är det avklarat. Sedan så är alla andra mednominerade inte riktigt förtjänta av att plocka hem Oscar (med reservation för Bryan Cranston i Trumbo. Som jag inte har sett).

Bästa kvinnliga huvudroll: Brie Larson (Room)

Room är helt fantastisk och Brie Larson är alldeles lysande. Den mest självklara vinnaren i natt. Dessutom innehåller Room en av kanske filmhistoriens mest spännande scener. Se den omedelbart!

Brie Larson i Room.
Brie Larson i Room.

Bästa manliga biroll: Mark Rylance (Spionernas bro)

Den mest svårtippade kategorin. Välspelade kostymsömnpiller som Spionernas bro (regisserad av Steven Spielberg) brukar dock gå hem. Här kan jag ha hur fel som helst.

Bästa kvinnliga biroll: Alicia Vikander (The Danish Girl)

Jepp, Alicia är faktiskt bäst av de nominerade. Att Kate Winslet vann en Golden Globe för Steve Jobs istället för Alicia Vikander är verkligen superunderligt. Så bra var väl inte Winslet i Steve Jobs? Nej nu är det bäst att det blir en guldgubbe för vår svenska superstjärna. Den som ska kunna vara i närheten av att hota är Rooney Mara för Carol. Tror dock inte att hon kommer att knipa priset.

Bäst regi: Alejandro González Iñárritu (The Revenant)

Jepp. Han tar sin andra raka. Även om kanske snarare Lenny Abrahamson borde få statyetten för Room.

Jag kommer inte att sitta uppe och se galan utan får se framemot att läsa om alla vinnare när jag vaknar. Spännande hursomhelst och extra mycket håller vi tummarna för Alicia Vikander!

Mitt filmår 2014

Film 14 kommentarer

Ännu ett år ligger bakom oss och jag har, precis som vanligt, sett en hel del film. Här sammanfattar jag det som jag tycker är årets bästa filmer samt delar med mig av min lista med alla betygsatta filmer under året.

Det ska om sanningen fram varit ett rätt svagt filmår. Jag har inte sett en enda film som jag har gett högsta betyg. Bland de filmer jag har tyckt bäst om har det varit en väldigt jämn kamp. Att utse en klar etta har inte egentligen gått utan praktiskt taget vilket film som helst i topp 5 hade kunnat valts till förstaplatsen.

  1. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (4/5)

    2. Mest uppmärksamhet fick de utdragna och väldigt nakna lesbiska sexscenerna. Det är inte så svårt att förstå, de är rätt “snaskiga”. Det ändrar dock inte på det faktum att Blå är den varmaste färgen är en fantastiskt fin, och stark film om kärlek. Både Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux gör fina rollinsatser som Adéle och Emma som blir kära i varandra och inleder ett stormigt förhållande.

    Och filmens starkaste scen utspelar sig inte i sängkammaren, utan på ett kafé.

    Blå är den varmaste färgen finns på Netflix.

    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.
    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.

  2. Apornas planet: Uppgörelsen (4/5)

    3. Rebooten frodas och mår bra. Den förra filmen med James Franco var en helt ok film som satte förutsättningarna för den nya filmserien med apfilmer. Uppföljaren är dock snäppet vassare på alla sätt och vis. Aporna ser helt fantastiska ut och det är en teknisk framgång om något. Dessutom så har aporna mer personlighet och känslor än vad människorna i filmen har.

    Jag recenserade Apornas planet: Uppgörelsen i detta inlägg.

    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.
    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.

  3. Edge of Tomorrow (4/5)

    4. Påkostad sci-fi går alltid hem hos mig. När dessutom Tom Cruise har huvudrollen så vet man att filmen får den höga budget och den marknadsföring som den förtjänar. Cruises senaste sci-fi, Oblivion, blev tyvärr inte den framgång som jag tycker att den förtjänade och det verkar som att Edge of Tomorrow inte heller blivit det. Det är synd, för Måndag hela veckan korsat med Starshop Troopers var något som jag uppskattade väldigt mycket.

    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.
    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.

  4. Interstellar (4/5)

    5. Oj så efterlängtad denna film var. Förmodligen 2014 års mest efterlängtade film för egen del. Det blev inte det mästerverk jag hade hoppats på, men en visuellt var filmen helt strålande. Utforskningen av de nya världarna slarvades dock tyvärr bort och jag ville ha ett större fokus på dessaa världar, och mer utforskande av mystiken som genomsyrar hela filmen.

    Här finns min recension av Interstellar.

    På outforskad isplanet.
    På outforskad isplanet.

  5. Under the Skin (4/5)

    6. Scarlett Johansson som namnlös utomjording åker runt i ett kallt Skottland och förför män och tar livet av dem, eller själen, eller något annat. Det är mystiskt, suggestivt, med sparsmakad dialog och bleka färger. Vansinnigt obehagligt.

    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
  1. The Congress (2013) – 2/5
  2. Finding Vivian Maier (2013) – 4/5
  3. I Origins (2014) – 4/5
  4. Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) – 2/5
  5. The Colony (2013) – 2/5
  6. Gone Girl (2014) – 4/5
  7. The Maze Runner (2014) – 4/5
  8. The Babadook (2014) – 3/5
  9. Predestination (2014) – 3/5
  10. Safety Not Guaranteed (2012) – 3/5
  11. Frozen Ground (2013) – 3/5
  12. The Body (2012) – 3/5
  13. Guardians of the Galaxy (2014) – 3/5
  14. The Battery (2012) – 2/5
  15. Interstellar (2014) – 4/5
  16. Lucy (2014) – 3/5
  17. Re-Animator (1985) – 2/5
  18. Autómata (2014) – 3/5
  19. Mysteriet i Mouthe (2011) – 2/5
  20. 22 Jump Street (2014) – 4/5
  21. Tre solar (2004) – 1/5
  22. Innan frosten (2013) – 3/5
  23. Anonym Identitet (2011) – 3/5
  24. Point Blank (2010) – 3/5
  25. Draft Day (2014) – 3/5
  26. Million Dollar Arm (2014) – 3/5
  27. Maleficent (2014) – 3/5
  28. The Signal (2014) – 3/5
  29. Sin City: A Dame to Kill For (2014) – 4/5
  30. X-Men: Days of Future Past (2014) – 4/5
  31. Förr eller senare exploderar jag (2014) – 3/5
  32. Noah (2014) – 2/5
  33. Godzilla (2014) – 4/5
  34. Womb (2010) – 3/5
  35. Thale (2012) – 3/5
  36. Fair Game (2010) – 3/5
  37. Miss Potter (2006) – 2/5
  38. Julie & Julia (2009) – 2/5
  39. Dirty Pretty Things (2002) – 3/5
  40. The Amazing Spider-Man 2 (2014) – 3/5
  41. Apornas planet: Uppgörelsen (2014) – 4/5
  42. Captain America: Return of the First Avenger (2014) – 3/5
  43. United (2011) – 3/5
  44. Divergent (2014) – 3/5
  45. Venus and Serena (2012) – 3/5
  46. Insidious: Chapter 2 (2013) – 3/5
  47. Det förflutna (2013) – 3/5
  48. Chinese Puzzle (2013) – 4/5
  49. The Pact (2012) – 3/5
  50. Vittne till mord (1985) – 3/5
  51. Jodorowsky’s Dune (2013) – 3/5
  52. Under the Skin (2013) – 4/5
  53. Snowpiercer (2013) – 2/5
  54. Tracks (2013) – 4/5
  55. Transcendence (2014) – 3/5
  56. The Conjuring (2013) – 3/5
  57. Broken City (2013) – 3/5
  58. Edge of Tomorrow (2014) – 4/5
  59. 300: Rise of an Empire (2014) – 3/5
  60. Leave The World Behind (2014) – 4/5
  61. Beyond the Black Rainbow (2010) – 3/5
  62. Lego-filmen (2014) – 3/5
  63. Jack Ryan: Shadow Recruit (2014) – 3/5
  64. The Words (2012) – 4/5
  65. Strange Days (1995) – 3/5
  66. Café de Flore (2011) – 4/5
  67. RoboCop (2014) – 3/5
  68. The Monuments Men (2014) – 2/5
  69. Pompeii (2014) – 2/5
  70. Enemy (2013) – 2/5
  71. Her (2013) – 4/5
  72. RoboCop (1987) – 3/5
  73. Dark Skies (2013) – 3/5
  74. The Grand Budapest Hotel (2014) – 3/5
  75. Nymphomaniac (2013) – 3/5
  76. Bortom apornas planet (1970) – 3/5
  77. The Machine (2013) – 2/5
  78. jOBS (2013) – 3/5
  79. Midnight Express (1978) – 3/5
  80. The Secret Life of Walter Mitty (2013) – 4/5
  81. Paycheck (2003) – 2/5
  82. Tropa de Elite 2 (2010) – 3/5
  83. Tropa de Elite (2007) – 3/5
  84. I skottlinjen (1993) – 3/5
  85. Hemligheten i deras ögon (2009) – 4/5
  86. On the Road (2012) – 3/5
  87. The Host (2013) – 2/5
  88. Out of the Furnace (2013) – 4/5
  89. Filth (2013) – 1/5
  90. 12 Years a Slave (2013) – 4/5
  91. American Hustle (2013) – 4/5
  92. Captain Phillips (2013) – 4/5
  93. The Last Days on Mars (2013) – 2/5
  94. Last Stop Fruitvale Station (2013) – 2/5
  95. Oldboy (2013) – 3/5
  96. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (2013) – 4/5
  97. All Is Lost (2013) – 3/5
  98. Runner, Runner (2013) – 2/5
  99. Spelets regler (1998) – 3/5
  100. Thor: The Dark World (2013) – 3/5
  101. The War Room (1993) 3/5
  102. Escape Plan (2013) – 2/5
  103. Ender’s Game (2013) – 3/5
  104. Carrie (2013) – 2/5
  105. The Hunger Games: Catching Fire (2013) – 4/5
  106. Isabelle (2013) – 3/5
  107. The Wolf of Wall Street (2013) – 3/5
  108. In a World (2013) – 4/5
  109. About Time (2013) – 3/5
  110. Blue Jasmine (2013) – 3/5
  111. Hobbit: Smaugs ödemark (2013) – 3/5
  112. Rush (2013) – 4/5

Det blev alltså 112 betygsatta filmer i år. En rätt fin siffra, även om inte något “rekord”.

Tidigare år

Recension: Interstellar

4/5 Film Recensioner 3 kommentarer

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: “We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att “slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att “ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer “flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och “nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

4/5 Film Recensioner Inga kommentarer

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket “femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

4/5 Film Recensioner 2 kommentarer

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister “I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig “asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till “Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till “Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes
MENY

Navigation