Etikett: Film

Premiären av Pans labyrint

Genom ett kallt vinterlandskap åkte jag och Tove ner till Stockholm för galapremiären av Pans labyrint. Biljetterna vi bokat hem redan samma kväll hade vi ingen nytta av då den första startiden vi fått för filmen var fel. Vi var istället tvungna att åka hem dagen efter eftersom vi inte hann med sista bussen. Nåväl, jag hade ringt och fixat övernattning hos en gammal klasskompis från Bollnäs-tiden så det ordnade sig ändå.


Det var ett kallt, snöigt och vackert vinterlandskap som susade förbi utanför glasrutan.

Iklädda finkläder, jag i kostym och Tove i klänning, höll vi på att frysa våra arslen av oss när vi gick från tunnelbanestationen till Bio Sture. Väl på plats fanns ett bord dukat med snacks, vin och öl. Mycket trevligt. Jag såg tre personer jag kände igen, Björn Ranelid, Mats Strandberg och Alexander Skarsgård. Björn Ranelid med fru pratade jag t.o.m. lite med. När jag satt på övervåningen mol allena och väntade på Tove som pudrade näsan kom makarna Ranelid upp och satte sig bredvid mig. Dom undrade om jag visste i vilken sal filmen visades och konstaterade att här på övervåningen var man ensam. När jag sade att övervåningen var för outsiders så skrockade Björn lite och sade att han passade bra in där.


Ett bord med snacks, vin och öl väntade inne på bion.


Det var lite tunt med folk i början men det kom snabbt fler och fler som gick runt och minglade och sippade på sina vinglas.

Filmen då? Jo den var grymt bra. Mycket vackert foto och bra, engagerande och fantasifylld berättelse. Jag skulle dock viljat se lite mer inifrån labyrinten, ännu mer fantasi och en fördjupning i ”The Pale Man”. Vi får se om jag så småningom orkar rafsa ihop en recension till den här bloggen och till Bloggywood.

Hemfärden skedde alltså dagen efter och eftersom min och Toves ekonomi är lite ansträngd för tillfället blev det raka spåret hem och inga shoppingturer. Vi hann dock träffa Reima på stationen då han precis kommit ner till Stockholm för att umgås med sin Maja i några veckor. Mycket trevligt att återse honom, om än alldeles för kort.

Golden hour

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om idag känner jag. Det är ju lite vad en blogg ändå går ut på, att skriva. Mest vill jag dela med mig av lite bilder från dom två senaste dagarna. Igår var jag och Tove ute tillsammans med Nazli, Anna och Mattias. Vi gick till Stallyktan och drack massa öl vilket var mycket trevligt. Idag fikade jag och Tove med AnnaJava, stället som har dom godaste punchrullarna jag någonsin ätit. Mycket troligt är att dom gör sina punchrullar själva då dom är större och mycket mjukare och krämigare än punchrullar från butik.


Killen i grönt stod bakom Nazli hela kvällen och bara stirrade utan att våga gå fram.


Stans godaste punchrulle finns på Java!

När vi gick hem från stan var himlen härligt röd och ett fantastiskt vackert sken kom från den låga solen. Att fotografera precis innan solen går ner, i den så kallade ”golden hour” är otroligt tacksamt.

Nu i kväll fick vi besök av Nazli, poppade popcorn, tittade på film och gjorde milkshakes. Vi såg underskattade feelgood-filmen Elizabethtown av Cameron Crowe med Orlando Bloom och Kirsten Dunst i huvudrollerna. Jag såg den för andra gången och tjejerna för första. Både Tove och Nazli gillade den. Helt klart sevärd. Och när ni ser den, spana in Orlandos grymt snygga klocka! Som alltid med Cameron Crowes filmer så är soundtracket riktigt bra också. Det märks att den killen gillar musik.

Imorgon kommer mormor hit och stannar hela helgen. Ska bli mycket trevligt att träffa henne. Jag har köpt massa julklappar på mellandagsrean som hon ska få. Eftersom vi inte träffades på jul så får hon sina klappar nu istället.

Recension: Babel

Alejandro González Iñárritus förra film 21 Grams var allt utom en solskenshistoria. Berättad genom att hoppa i tid och handling förde den ändå tittaren framåt i filmens skeenden och gjorde bilden av vad som hänt mer och mer klar. Jag gillade filmen men tyckte den kändes lite väl nattsvart. I år kom hans uppföljare i vad han kallat sin trilogi om döden. Hyllade Babel förväntades inte bli en rolig historia, men en bra sådan.

Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) är ett amerikansk par på semester i Marocko. Under en bussfärd mitt ute i steniga berg blir Susan träffad av en gevärskula i axeln. Närmsta sjukhus ligger timmar bort och panik uppstår.

I Japan möts den döva Chieko ständigt av motgångar. Ensam med sin far, efter att modern dött, söker hon värme, närhet och kärlek från sin omgivning. Hennes jakt på kärlek tar sig mer absurda former då hon gör allt för att få män att älska henne eller älska med henne.


Brad Pitt och Cate Blanchett som gift par.

I denna film är det fyra historier som korsar varandra och Iñárritu lyckas skickligt knyta ihop dom alla. Den enda historien som känns lite lösare bunden till dom andra är just den japanska. Detta är dock något jag gärna överser med då den trots allt har en trovärdig, om än lös, koppling till dom andra och att historien i sig är mycket bra och rörande. Rinko Kikuchi som spelar Chieko är helt lysande och hennes smärta lyser fram i hennes kroppspråk och ur hennes ögon.

En annan riktig höjdare i denna film är Brad Pitt som är helt lysande i sin tolkning av pressade Richard. Han slits mellan ursinne och uppgivenhet och speciellt en scen där han pratar i telefon med sin son är så otroligt bra att den är gåshudsframkallande.

Filmen är fantastiskt bra och det är med stor glädje jag ger den högsta betyg. Se den!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 142 min | Regissör: Alejandro González Iñárritu | Genre: Drama | Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Rinko Kikuchi, Adriana Barraza

Navigation