Ja herregud. Säsong fem av Lost har precis avslutats och det är nu en säsong kvar av denna fantastiska TV-serie. Jag har följt Lost från första början och fastnade genast för mystiken, den fantastiska kvaliteten (det märks verkligen att det är en serie med hög budget), karaktärerna och de vackra miljöerna. I säsong två tappade serien dock fokus då det märktes att manusförfattarna inte hade en aning om hur länge serien skulle hålla på och därför skrev en hel del utfyllnadsavsnitt. I denna veva tappade en del av mina vänner sitt engagemang för serien. Jag klamrade mig dock fast och hoppades på att det skulle vända och bli bättre.
Och jäklar vad det har blivit bättre! Från säsong tre och framåt har Lost varit helt briljant. Just säsongsavslutningarna har varit så fantastiska att man suttit som förstenad efteråt. Säsongsavslutningen för säsong tre var så otroligt bra att den gav mig rysningar så fort jag tänkte på den ända fram till den fjärde säsongen sparkade igång igen.
Så, nu har som jag redan nämnt säsong fem gått i mål med ett dubbelavsnitt och givetvis fanns det en hel del omvälvande i detta avsnitt. Många svar gavs men samtidigt uppstod nya frågor. Frågor som nu manusförfattarna ska besvara på en säsong. Det kommer de klara av, det är jag säker på.
I denna säsong har Jack och Kate fått kliva tillbaka en del och istället har andra fått briljera och ta plats. Gamla Macahan-favoriten Fionnula Flanagan har varit lysande de gånger hon varit med och även hennes yngre motsvarighet Alice Evans har gjort ett starkt intryck. Nestor Carbonell som Richard Alpert har varit riktigt bra och det har känts mycket kul att få veta mer om den karaktären. Josh Holloway har visat en helt annan sida av Sawyer och den smärta han förmedlade i säsongsavslutningens dubbelavsnitt gick rakt genom rutan i en fantastisk scen. Största favoriten är dock Terry O’Quinns John Locke som har varit en gigant med fantastisk pondus och belåtenhet som en man som bär på en hemlighet (vilket han givetvis gjorde).
Handlingen har utspelat sig parallellt i både 1970-tal och 2000-tal. Släng dessutom in lite flashbacks så kan man tro att förvirringen ska vara total. Det har dock fungerat riktigt bra och man har känt sig rätt lika engagerad i båda storyutvecklingarna (med marginellt starkare engagemang för 1970-talsdelen för mig).
Nu ser jag verkligen fram emot den sjätte och sista säsongen. Den kommer, med all sannolikhet, bli helt fantastisk. Min absoluta favoritserie genom tiderna är Six Feet Under men i Lost har jag hittat en given tvåa.