Den första delen av den omtalade dokumentären Ibrahimović – Från Rosengård med mer än ett mål är ett gåshudsframkallande porträtt av en klassresa samt en far- och sonrelation. Vi får en unik inblick i hur Zlatan fungerar och tänker samt träffa hans största supporter. Pappa Šefik Ibrahimović.
I samband med att Zlatan Ibrahimović var på väg att slå det 82 år gamla målrekordet i svenska fotbollslandslaget så fick ett kamerateam följa honom fram till att själva ekordet slagits. Den första delen sändes i måndags och den andra avslutande delen sänds nu den kommande måndagen.
Personligt och rörande
Har vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.
Som jämnårig med Zlatan har jag kunnat följa hans karriär från stöddig tonåring till den världsstjärna han är i dag och det är med ett nostalgiskt skimmer vi får se klipp från hans genombrott i landslag och klubblag. Jag minns den matchen när publiken skanderade hans namn för att han skulle få hoppa in i landslaget. Jag minns målet mot Italien och jag minns den fantastiska kanonen ur ingen vinkel mot Ungern. Det mest chockerande är att tiden har gått så snabbt och att dessa mål nu ligger tio år bak i tiden. Vi har blivit äldre, jag och Zlatan.
Hyllningar från stora namn
Under dokumentärens första del är det en kavalkad av stora namn som sjunger Zlatans lov. Henke Larsson, Patrick Vieira, Thiago Silva, Maxwell, Laurent Blanc och Carlo Ancelotti är bara några av de namn som dyker upp och vittnar om Zlatans status och skicklighet. Av de intervjuade blev jag mest tilltalad av Kim Källström dock. Han verkar raktigenom sympatisk och efter de schismer som har funnits i landslaget så är Kim stor nog att hylla Zlatan och lyfta fram vilken förebild han har varit för yngre killar med liknande bakgrund som Zlatan.
Zlatan verkar ha blivit lugnare under åren och kan tala om de gånger han har gjort fel, som att stjäla en straff från Kim Källström bland annat. Något som han också bad om ursäkt för till sina landslagskamrater. Vi får också en inblick i hans drivkraft. Att hela tiden vara bättre. Och att göra fler mål och spela bättre så att hans far ska få vara stolt.
Jag vet inte mycket om den andra delen av dokumentären, men jag hoppas att vi kan få följa med lite mer i Zlatans vardag. Hursomhelst ser jag framemot än mer gåshud och blanka ögon framför vad som är svensk fotbolls absolut främste spelare genom tiderna. Vi har aldrig haft, och kommer aldrig få, någon större än Zlatan Ibrahimović.
Likt många Manchester United-supportrar så är jag otroligt less på klubbens oförmåga att förstärka en trupp som blivit svagare och svagare för varje år. Denna sommar har det ryktats mycket om att Arturo Vidal ska gå över till Manchester United från Juventus, men Ed Woodward, Manchester Uniteds ordförande har ännu inte lyckats få spelarens namnteckning. En sen kväll slängde jag ihop en bild i Photoshop där jag klippte in Ed Woodwards huvud på ett fotbollsfans som försöker få Arturo Vidals autograf samt redigerade in en Manchester United-logotyp och ordet “Contract” i bilden. Sedan laddade jag upp bilden på Twitter. Jag lade (tack och lov) även in mitt Twitternamn i bilden.
En och två dagar efter min originaluppladdning, som fick en del retweets och favoritmarkeringar, så kunde jag konstatera att min bild hade blivit en total viral succé bland Manchester United-twittrare. En av de användare som jag “pingade” i min originaluppladdning retweetade mig och tweeten hamnade även på forumet Red Cafe. Det var dock inget jämfört med vad som komma skulle. Red Cafe hade ju “bara” 10 000 följare. Det var när Twitterkontot för en fejkad Ed Woodward tweetade min bild som det började ta fart. Det Twitterkontot hade färre följare än Red Cafe men tycktes nå ut i ännu större utsträckning. Sedan började det hända saker. Eurosport, med över 80 000 följare, delade min bild. Sedan följde delningar från stora konton som Not Match of the Day (112 000 följare), ManUnitedWorld (139 000 följare), The Sport Bible (783 000 följare), Football Tips (48 000 följare) och Football Funnys (1,1 MILJONER följare!). Detta blandades med små privatkonton som delade min bild samt medelstora konton med mellan 5 och 30 000 följare.
Många av kontona nämnde inte mig i sina tweets, vilket inte gjorde särskilt mycket då mitt namn ändå stod i bilden. En del redigerade bort mitt namn, vilket kanske var mindre schysst, men ändå inte hela världen.
Tänk så snabbt en liten bild kan spridas och begreppet “viral spridning” gjorde verkligen skäl för sitt namn.
Arturo Vidal då? Han har givetvis fortfarande inte skrivit på för Manchester United.
Efter fjolårets fantastiska och dramatiska Premier League-säsong så var det med stora förväntningar jag såg fram mot den kommande säsongen. Mitt Manchester United tappade ligasegern på ett spektakulärt sätt till grannarna Manchester City. Trots den snöpliga förlusten så har jag nog aldrig tidigare uppskattat en säsong i Premier League så mycket som jag uppskattade den förra. Fjolårssäsongen hade verkligen allt och var som bekant spännande ända in i det sista.
Nu när Manchester United är klara ligamästare är det på sin plats att sammanfatta den gångna säsongen. En säsong som inleddes med att holländske skyttekungen Robin van Persie anlände från Arsenal och som avslutades med att en legendarisk manager pensionerade sig.
Säsongen
Till skillnad från tidigare så stod det klart rätt snart varåt detta barkade för Manchester United. Precis som föregående säsong tycktes huvudkonkurrenten bli den samma, grannen i ljusblått. Roberto Mancini försökte att värva Robin van Persie till City när det stod klart att fjolårets skyttekung ville lämna Arsenal som han spelat i sedan 2004. Sir Alex Ferguson vann dragkampen, och van Persie blev klar för Manchester United samtidigt som jag satt på ett flygplan hem från Barcelona till Sverige. Trots den grånande kalufsen så visade van Persie inga övriga ålderstecken och startade en målproduktion som skulle föra Manchester United till ligaseger och krönas med ett Hattrick mot Aston Villa.
I Champions League så ångade laget också och det såg otroligt lovande ut ända till Manchester United fick Nani utvisad i returmötet mot Real Madrid och hela matchbilden förändrades. Få gånger har jag känt mig så besviken över en förlorad United-match som denna. Det var ju så självklart, detta skulle bli året då Manchester United återigen blev Champions League-mästare. Domaren och Nanis dobbar i bröstet på Álvaro Arbeloa ville annorlunda och Champions League-äventyret tog ett abrupt slut. När jag sedan såg hur Borussia Dortmund fullkomligt körde över Real Madrid i semifinalen så kände jag en viss tröst. Det är minst sagt mycket tveksamt att United skulle mäktat med den tyska maskinen.
Nanis utvisning mot Real Madrid satte stopp för Champions League-äventyret.
Även i FA-cupen såg det bra ut ända till 2-0 blev 2-2 mot Chelsea. När ledningen tappades på det sättet så kändes returmötet redan avgjort. Vilket det också var. Tack och adjö till FA-cupen och nu var det fullt fokus på att promenera hem ligan.
Det har varit en tråkigare säsong än den förra som verkligen var spektakulär. Trots detta så har jag givetvis uppskattat denna säsong oerhört. Premier League är en fantastisk liga och det är kul att så många lag är med och slåss i toppen. Givetvis så är rivalerna Manchester City ett fantastiskt lag att se med otrolige Yaya Touré som mittfältsgeneral och ett fantastiskt anfall. Även Tottenham måste lyftas fram som sevärt. Det ska bli intressant att se om Tottenham kan behålla Gareth Bale. Han är verkligen nyckeln till laget. Chelsea har haft en spännande föryngring i sitt lag som lär fortsätta även under nästa säsong. Nu återstår det att se vem som kommer vara manager för Chelsea. Det talas om en speciell portugis som huserar i Spanien.
Men nog om motståndarna, de som nafsar i hälarna på mästarna. Låt oss gå igenom de röda vinnarna istället. Lagdel för lagdel.
Målvakt
David De Gea visade sin klass mot Real Madrid.
David De Gea blev väldigt hårt kritiserad under sin första säsong i Manchester United. Den unge spanjoren var reaktionssnabb men hade desto större problem med positioneringsspelet och i luftduellerna. Givetvis fanns det en del substans i kritiken. De Gea såg tunn ut och fick en otroligt hård start på sin karriär i den engelska ligan. Det var fler än en gång som han mejades ned av enorma engelska backar vid fasta situationer. Kommunikationen med sina egna backar fungerade inget vidare heller och sedan spelade nog nervositet in en del vilket gjorde att han stod för en del misstag. Elaka tungor talade om en ny Massimo Taibi. Mot slutet av säsongen så lyfte De Gea sig dock efter att ha petats en period av danske andremålvakten Anders Lindegaard.
Det är skönt att se hur fel de som kallat honom för en ny Taibi hade. David De Gea har haft en mycket fin andra säsong i Manchester United och att den unge målvakten blev uttagen i årets lag i Premier League är ett kvitto på detta. Positioneringsspelet är bättre, reaktionerna är fortfarande lika blixtsnabba och han har under säsongen varit mycket säkrare i luftduellerna. David De Gea är fortfarande smal, tunn skulle kanske en del kalla det, men en jämförelse med hur han såg ut förra säsongen avslöjar att han har lagt på sig muskler. Han må vara smal, men är otroligt vältränad och ser stark ut. Både fysiskt och mentalt.
Trots en kanonsäsong så har han ändå fått ta emot en del kritik. Framför allt så gav en situation mot Tottenham honom en kaskad av kritik i brittiska medier. Bland annat från förre Manchester United-backen Gary Neville. De Gea kritiserades för att ha boxat ut bollen till en motståndare som ledde till att Tottenham gjorde mål. Det talades till och med om att detta var misstaget som skulle få Ferguson att ge upp och sälja De Gea. Målvaktslegendaren Peter Schmeichel kritiserade också De Gea och hävdade att en målvakt i Manchester United måste vara bättre än så. Kritiken kändes hård och orättvis mot De Gea som handlade snabbt i situationen och fick bort bollen, men tyvärr inte tillräckligt långt bort. Sådant händer. Extra orättvis kändes kritiken då han gjort en matchavgörande reflexräddning tidigare. I Champions League-mötet mot Real Madrid svarade han för en annan otroligt svettig reflexräddning och när det gäller just reflexer så tror jag han har få övermän i världsfotbollen.
Trots en bra säsong så blev De Gea kritiserad efter några mindre bra ingripanden.
När man granskar De Geas säsong får man ha i åtanke hans unga ålder. Att vara så här bra vid denna unga ålder, han är enbart 22 år gammal, och att kröna säsongen med att bli mästare och uttagen i säsongens lag talar om en otroligt hög potential. Det viktigaste nu är att De Gea blir bättre på att kommunicera, det talas om att engelskan är rätt knagglig. Det är också viktigt att han trivs. Hans flickvän bor tydligen kvar i Spanien och i långa loppet känns det kanske inte så hållbart. Det vore tråkigt om Manchester United skulle tappa honom på grund av hemlängtan.
I mina ögon är David De Gea utan tvekan Spaniens näste landslagsmålvakt och en värdig efterträdare till Edwin van der Sar i Manchester United-målet. Den störste av de alla är Peter Schmeichel, och det är verkligen ingen liten skugga att leva i, men om De Gea stannar länge i United och får en skadefri karriär så kan han med tur, talang och ambition få fansen att glömma den blonde dansken.
Apropå danskar. Under fjolårssäsongen så delade Anders Lindegaard på målvaktsrollen med De Gea, men har denna säsong helt hamnat i hans skugga. Lindegaard är 29 år gammal och jag tvivlar på att han är nöjd att spendera de kommande åren som andramålvakt utan kommer gissningsvis att se sig om efter nya utmaningar i andra klubbar.
Backlinje
Den kändes inledningsvis lite som ett orosmoment, Manchester Uniteds backlinje. Rio Ferdinand är inte längre ungdomen själv och hade gått med skadeproblem och farten var väl inte längre som den en gång var. Nemanja Vidić spenderade stora delar av förra säsongen skadad och en bit in på denna säsong så var det dags igen när han skadade sig. Jonny Evans har aldrig varit en världsback, även om han spelat upp sig från de horribla åren han har haft bakom sig. Patrice Evra hade också varit en skugga av sitt forna jag inför denna säsong. Chris Smalling och Phil Jones kändes däremot som klubbens framtida mittbackspar, men båda hade också en hel del skadebekymmer i början av säsongen.
Rio Ferdinand hade en mycket bra säsong och spelade klokt och säkert.
I början så var också backspelet ett bekymmer. Det såg lite svajigt ut och motståndarna fick komma till alldeles för många avslut. Efter Nemanja Vidić skada så bildade Jonny Evans och Rio Ferdinand mittbackspar för det mesta. De spelade dock upp sig och blev säkrare och säkrare. Rio Ferdinand spelade framför allt smart, insåg sina begränsningar och spelade där efter. Under stora delar av säsongen såg han ut att vara en av ligans absolut bästa backar. På högerbacken spelade Rafael bättre än någonsin och han talade själv om att nu när han inte längre hade sin tvillingbror Fabio i klubben hade det fått honom att mogna. Periodvis såg han ut som en av klubbens bästa spelare, han och en viss holländare i anfallet, men mer om honom senare. I Rafael har Manchester United en ung modern högerback av den brasilianska skolan, det vill säga bättre på att anfalla än försvara. Det är ju ett otroligt vapen att ha ytterbackar som kan följa med upp och ge alternativ i anfallen. På vänsterkanten där vicekaptenen Patrice Evra huserar såg det bättre ut än på några år. Flera hade avskrivit honom, undertecknad inkluderad, men Evra hade i mångt och mycket en väldigt fin säsong och var dessutom väldigt målfarlig. Vid fasta situationer så har han visat på mycket fin tajming, trots att han inte direkt är lång och gänglig. Som ett alternativ till Patrice Evra på vänsterbacken köptes holländske Alexander Büttner in. Han hade en otroligt lyckad debut där han forcerade in ett mål. Det återstår dock fortfarande att se huruvida han är en stor talang. Spontant känns det som att det finns mer vilja och hjärta hos honom än talang och skicklighet.
När Nemanja Vidić återvände efter sina skadebekymmer så var det lätt att vara skeptisk. Om sanningen ska fram så såg han inte direkt imponerande ut i sina första matcher tillbaka och skadebekymmer i kombination med att han passerat trettio gjorde att åtminstone jag började tro att storhetstiden är över. För några år sedan så rankade jag honom som världens absolut bästa mittback. Några gånger under säsongen så var dock Vidić helt enorm och tillbaka i världsklassform. Mot QPR och West Ham så dominerade han Uniteds defensiva planhalva. Vidić är fortfarande en otroligt viktig ledare och förhoppningsvis så har han några år till kvar på den absoluta världstoppen förutsatt att han får vara skadefri.
Nemanja Vidić hade skadeproblem under säsongen, men visade gammal världsklassform emellanåt.
Phil Jones har också haft skadeproblem denna säsong men har visat klass när han har spelat och han är verkligen ett framtidsnamn. Mot Real Madrid så kontrollerade han Cristiano Ronaldo vilket måste anses otroligt imponerande för en 21-åring från Preston. Tyvärr fanns Jones inte med i returmötet som Manchester United tyvärr förlorade, vilket innebar utträde ur Champions League.
Inför nästa säsong hoppas jag verkligen att få se mer av Jones och Smalling och jag hoppas att Jones får spela in sig på en position och inte flyttas runt allt för mycket. Chris Smalling har talang men skulle behöva ta för sig mer, dominera mer och försöka leda mer. När nu Rio Ferdinand och Nemanja Vidić har passerat trettio med marginal så måste dessa yngre backar visa mer prov på ledarskap och jag tycker att detta har synts mer från Jones än Smalling. Detta trots att Jones är tre år yngre.
Hur blir det med Fabio? Lånet till QPR är över och det borde innebära att han kommer tillbaka till Manchester United. Låneperioden i QPR ska inte ha varit en succé och det visade ju sig göra Rafael gott att vara borta från sin tvillingbror så det kanske är läge för ännu en säsong av utlån.
Mittfält
Michael Carrick, passningssäker publikfavorit.
Klubbens mittfält har varit stabilt om än inte flärdfullt. Michael Carrick har stigit fram som mittfältets absolute ledare och statistik visar på att han har varit otroligt passningssäker och en av ligans absolut bästa mittfältare. Andra halvan av säsongen så växte Carrick fram till en stor publikfavorit och om det är någon publikramsa som har satt sig på hjärnan är det ständigt återkommande “It’s hard to believe it’s not Scholes, it’s Carrick you know.”
Just Paul Scholes fick vi inte se så mycket av denna säsong då han var borta periodvis på grund av skador och på grund av dippande form. Han är en sann legendar och har fortfarande kvalitet, men under denna säsong så började hans ålder synas. Det gick inte lika snabbt som tidigare och passningarna satt inte lika säkert.
Även Ryan Giggs ålder har synts denna säsong vilket vore underligt om så inte var fallet. Den 39-årige walesaren blandade rent dåliga insatser med tappade bollar i farliga lägen med vissa matcher där han gjorde bättre från sig. När Ferguson slutade att spela Ryan Giggs som en central mittfältare och istället flyttade ut honom på vänsterkanten där han huserat under den största delen av karriären så såg det betydligt bättre ut. Han såg till och med snabb ut emellanåt! Giggs kommer att fortsätta även nästa säsong, men det kommer nog att bli sparsamt med framträdanden, i vad man får gissa kommer att bli hans sista säsong.
Kantspelet har varit starkt hos Manchester United de senaste säsongerna, men denna säsong såg det betydligt sämre ut. Nani har varit en skugga av sitt forna jag och bara glimrat till emellanåt. Flera gånger har han varit petad till förmån för en betydligt jämnare Antonio Valencia, som förvisso inte har haft en supersäsong, men ändå varit stabil. Ashley Young har varit rent medioker och har inte nått den nivå jag trodde att han skulle kunna nå. På vänsterkanten fick vi istället se lite olika varianter med Shinji Kagawa när han var skadefri, i bland Danny Welbeck och i bland fanns även Wayne Rooney på kanterna.
Shinji Kagawa hade problem med skador, men glimmrade även emellanåt och blev den första asiatiske spelaren att göra hattrick i Premier League.
Shinji Kagawa inledde säsongen i en roll bakom anfallet, men fick problem med skador. Inledningen såg dock väldigt lovande ut och det var ett avbräck att förlora honom till skadebekymmer. När han kom tillbaka så spelade han sakta men säkert upp sig och Kagawas största bedrift denna säsong är hans hattrick mot Norwich i början av mars. Kagawa blev den förste asiatiske spelaren i Premier League att göra ett hattrick. Om allt vill sig väl så får vi se mer av den otroligt smarte och målfarlige Kagawa nästa säsong om han slipper skador. En utmaning blir att hitta rätt position för Kagawa. Det känns mycket tveksamt att han ska spela på vänsterkanten.
Tom Cleverley har varit för anonym denna säsong och tyvärr alldeles för uddlös när det kommer till målproduktion. Om Cleverley ska ta nästa steg till att bli en stor spelare så bör det nog ske nästa säsong. Frågan är dock om han kommer få tid och möjlighet till det med Kagawa i laget som känns som förstavalet som offensiv mittfältaren. Sedan så finns ju unge Nick Powell i laget, och han är säkert hungrig på att få visa upp vad han kan.
Anfall
Nyförvärvet och skyttekungen Robin van Persie förde Manchester United till årets ligaguld.
Den stora stjärnan i anfallet har tveklöst varit säsongens nyförvärv Robin van Persie. Gång på gång visade van Persie sin klass och öste in mål framåt. Det fanns viss tveksamhet inför van Persies ankomst då han kostade mycket, inte var purung och dessutom kämpat mycket med skador tidigare säsonger, om än inte säsongen innan han anlände till United. Tack och lov fick Robin van Persie vara skadefri vilket gjorde att han levererade gång på gång. Under säsongens andra halva så sinade målen under en längre period, men van Persie kämpade på och det lossnade till slut när han fick sätta en straff och därmed sätta stopp för måltorkan. Den glädje van Persie visade när han sprang ut mot avbytarbänken och rakt upp i sir Alex Fergusons famn gick inte att ta miste på! När Manchester United hade möjligheten att vinna ligan mot Aston Villa så steg van Persie fram och gjorde ett hattrick. Skillnaden denna säsong mot den förra är verkligen den flygande holländaren och utan Robin van Persies kvalitet och klass så skulle Manchester United inte vara mästare nu. I inledningen av säsongen när backlinjen var svajig så var det van Persies stadiga målskörd som räddade oss. När sedan hans svacka kom så hade backlinjen spelat upp sig och istället så släppte laget inte in några mål, eller åtminstone väldigt få mål.
Robin van Persie och Wayne Rooney kunde spela tillsammans, även om Rooney gjorde en svagare säsong än den förra.
Wayne Rooney och Robin van Persie hittade varandra mycket bra på planen i början och just detta hade diskuterats tidigare. Frågor hade ställts kring huruvida de två skulle fungera bra ihop. Under säsongens gång så tappade Rooney fokus och försvann ur matcherna. Kan Rooneys tappade status, som lagets ohotade försteanfallare, ha gjort att han presterade sämre? Helt klart är i alla fall att Rooney gjorde en sämre säsong än den tidigare och att det kan vara så att hans fysik inte är så bra som den bör vara.
Chicharito presterade bra som inhoppare under säsongen, men frågan är om han enbart vill vara en bra inhoppare och inte ordinarie. Det tråkiga är att jag inte tycker att han presterar lika bra de matcher han spelar från start. Det kanske skulle bli bättre om han fick chansen oftare dock.
Danny Welbeck gjorde en svagare säsong och flyttades ut på kanterna rätt ofta då han fick spela. Han saknade den skärpa som behövdes i avsluten, men gjorde absolut ingen usel säsong. Det var dock tyvärr en tillbakagång efter förra säsongen där han såg ut som ett otroligt lovande anfallsalternativ.
Manager
En era är över när Sir Alex Ferguson lämnar Manchester United efter nästan 27 år.
Lagets absolut största stjärna lämnar efter nästan 27 år i klubben. Sir Alex Fergusons betydelse för Manchester United går nästan inte att greppa och ingen har varit förknippad med en klubb så starkt som han. I mina ögon så är Alex Ferguson världens bästa fotbollsmanager genom tiderna och omöjlig att ersätta. Det går att prata om spelare hit och dit och deras betydelse, men ingen är jämförbar med Fergusons betydelse för Manchester United. Det är verkligen Alex Ferguson som har byggt klubben till vad den är i dag och hela klubben är stöpt i hans anda. Därför så känns det ofattbart att nästa säsong så kommer han inte att finnas på tränarbänken.
David Moyes kommer från Everton och det är stora skor att fylla efter Ferguson.
David Moyes är säkert ett bra val för klubben, men givetvis så är han ingen Ferguson. Jag är också rädd att Moyes, som så klart saknar Fergusons status, inte kan locka stora namn till klubben under sommarens övergångsfönster. Hur som helst så stödjer jag utnämnandet av Moyes som manager och hoppas att han kan sprida lugn omkring sig och att han får tid på sig att leda Manchester United. Det faktum att Sir Alex själv har varit involverad i att hitta sin efterträdare bådar gott.
När det gäller José Mourinho så är jag lättad att han inte kommer till klubben. Mourinho är en fantastisk manager, men han sprider oro omkring sig och det är för mycket liv och rörelse kring honom.
Framtiden
Vad kommer att hända inför kommande säsong då? Några namn kommer att lämna Manchester United. Paul Scholes går förmodligen i pension efter att ha tillägnat hela sin karriär till Manchester United.
Wayne Rooney försvinner nog och det känns faktiskt som att det är läge att göra sig av med honom. Inför denna säsong kom han tillbaka från sin semester ur form, fet och otränad. Dessutom så har hans form dippat, samtidigt som han själv uttrycker missnöje över att vara i klubben genom att som det har ryktats lämnat in en begäran om att bli såld. Så jag tror att Rooney försvinner, vilket också skulle innebära en stor lönelättnad för Manchester United och kanske möjligheter att värva någon annan.
Anderson kommer nog försvinna efter flera säsonger av underprestationer. Likt Rooney har han inte varit i bra kondition och det är nog läge att ge upp nu och låta honom gå vidare.
Nani har det pratats om tidigare och nu försvinner han nog också efter att ha presterat sämre än på länge.
Wilfried Zaha kommer till Manchester United efter en lyckad säsong i Crystal Palace.
Ett nyförvärv är redan klart i form av Crystal Palaces yttermittfältare Wilfried Zaha. Jag har aldrig sett honom spela, men han ska tydligen vara en stor talang som har jämförts med Tottenhams Gareth Bale.
Det ska bli mycket spännande att se vilka nyförvärv klubben knyter till sig under sommaren. Jag tror att det kan röra på sig i precis alla lagdelar, där kanske backlinje och mittfält känns mest akut. I backlinjen skulle en världsback behöva komma in för att säkra upp om Ferdinand och Vidić inte håller denna säsong och i mittfältet skulle ytterligare en vass kantspelare behövas samt kanske en till innermittfältare av rang som backup till Michael Carrick. Kanske Marouane Fellaini kan följa med David Moyes från Everton?
Ryktena om att Cristiano Ronaldo ska återvända från Real Madrid har varit återkommande, men faktum är att jag inte riktigt vågar tro på dem. Extra svårt blir det att tro på ryktena nu när Alex Ferguson inte finns kvar som manager då han kändes som en stor anledning till att Ronaldo skulle vilja återvända. Jag får gärna fel dock, Ronaldo är inget annat än en helt makalös, komplett spelare av absoluta världsklass och den jag ser som världens bästa spelare (den där argentinaren i Katalonien är rätt bra också).
Om Wayne Rooney försvinner så kan ett köp av en ny anfallare bli aktuellt också. Varför inte Borussia Dortmunds Robert Lewandowski som det talades om inför den förra säsongen?
Lämnar Anders Lindegaard klubben så kan ytterligare en målvakt behöva köpas in, om man inte låter någon av de yngre målvakterna ta steget upp till att bli andremålvakt.
Den kommande säsongen kommer att bjuda på en hel del förändringar och det är något jag med spänning ser framemot. Den största förändring för Manchester United kommer att bli Sir Alex Fergusons frånvaro. Jag saknar honom redan. Tack för allt Sir Alex.
Efter säsongens näst sista match, mot Swansea, så delades Premier League-pokalen ut och Sir Alex Ferguson hyllades välförtjänt.
I morgon börjar Premier League-säsongen och som Manchester United-supporter så är jag givetvis sugen på en revansch. Under sommaren så har trupper förstärkts och försvagats, spelare har bytt klubbar för astronomiska summor.
Shinji Kagawa och Nick Powell. Två nya mittfältare i Manchester United.
I Manchester United så har vi i nuläget tre nyförvärv. Två mittfältare har tillkommit. Från tyska mästarna Borussia Dortmund har Shinji Kagawa värvats. Kagawa ser ut som det nyförvärv som United verkligen behövde inför denna säsong, en offensiv och kreativ mittfältare som dessutom är målfarlig. Den andra mittfältaren får kallas för ett framtidshopp. Nick Powell kommer närmast från Crewe Alexandra och är även han en offensiv mittfältare. Han är enbart arton år gammal, men man kan ju hoppas på ett snabbt genombrott. Kolla bara på Phil Jones fantastiska start i United.
Robin van Persie gick från Arsenal till Manchester United.
En ny anfallare har anlänt också och det är inte vilken anfallare som helst. Fjolårets skyttekung Robin van Persie har köpts in för dyra pengar från Arsenal. Det är en värvning som verkar lite underlig då van Persie är 29 år gammal, har varit rätt skadebenägen i sin karriär och dessutom kostade en hel del slantar. Dock så kan man inte annat än att bli lite upphetsad över tanken på Wayne Rooney och Robin van Persie som anfallspar. Alternativen bakom de två är inte så illa heller. Danny Welbeck som är ordinarie anfallare i engelska landslaget tillsammans med Rooney och Chicharito, som förvisso hade en lite tyngre andrasäsong i Manchester United, men ändå är en spelare av hög kvalité. Dessutom så finns i skrivande stund Dimitar Berbatov fortfarande kvar i laget, men det vore underligt och han inte försvann innan transferfönstret stängdes.
Sett till hela truppen så ser det väldigt bra ut för Manchester United denna säsong. De har bra täckning på nästan alla positioner med undantag för vänsterbacken där en allt sämre Patrice Evra inte tycks ha någon konkurrent. Nemanja Vidić är tillbaka från sin knäskada. I vilket skick han befinner sig i ska bli intressant att se. Även om han kanske inte kommer att komma tillbaka till sin absoluta toppform så är det ju verkligen ett tillskott.
Jag hade gärna sett två nyförvärv till. En vänsterback som sagt och en defensiv mittfältare. Annars så ser det mycket, mycket lovande ut inför den kommande säsongen.
De två största hoten mot Manchester United tror jag kommer att bli Manchester City, som förvisso inte varit så aktiva med att värva spelare, men redan har en kvalitetstrupp och är regerande mästare. Chelsea blir också farliga med starka värvningar. Arsenal kan också sticka upp och göra livet surt för Manchester United. Trots att Arsenal har tappat sin lagkapten och skyttekung så har de en stark trupp och har värvat bra.
Vi har en lång och spännande Premier League-säsong framför oss. Underbart!
En helt fantastisk Premier League-säsong avslutades i söndags och som Manchester United-fan så satt jag med hjärtat i halsgropen. Premisserna inför den sista omgången var att om Manchester United och Manchester City vann sina matcher mot Sunderland respektive Queens Park Rangers så skulle Manchester City vinna ligan på målskillnad. City mot bottenlaget QPR skulle inte vara något större bekymmer trodde jag så det var med minimala förhoppningar om ligaseger för mitt Manchester United som jag tittade på matcherna denna söndag.
David Silva och Joe Hart firar ligaguldet.Men oj vad spännande det blev i slutändan. Trots att Manchester City hade en man mer på plan och ett massivt bollinnehav så låg de under med 2-1 när klockan tickade upp mot 90 minuter. Manchester United var i detta läge ligamästare eftersom de hade en 1-0-ledning mot Sunderland. Det som hade verkat helt omöjligt var nu en möjlighet. Sedan gick allt åt skogen. Fem minuters övertid räckte för att Manchester City skulle vända på matchen. Edin Džeko kvitterade till 2-2 på nick. Sedan avgjorde Sergio Agüero i 94:e minuten och ligatiteln hade runnit ur händerna på Manchester United. City blev mästare för första gången på 44 år.
Givetvis kändes det otroligt bittert för en Manchester United-supporter. Samtidigt tycker jag dock att Manchester Citys ligaseger var rättvis denna säsong. De har haft ligaledningen större delen av säsongen samt slagit Manchester United i båda mötena. De tappade förvisso sin ledning så att Manchester United istället ledde ligan med åtta poäng. En ledning som de tappade genom ett gäng mediokra insatser. Får man ett sådant läge serverat från värsta konkurrenter och sedan tappar det så förtjänar man tyvärr inte att vinna ligan.
Svagt innermittfält
Det är dock anmärkningsvärt att Manchester United lyckas komma tvåa med den trupp de har haft denna säsong. Innermittfältet har varit ett problem där det har saknats en målgörande vass offensiv mittfältare. Tom Cleverley inledde bra men skadade sig sedan och hade problem över större delen av säsongen. Paul Scholes kom tillbaka från sin pensionering och gjorde en bra insats, men faktum är att han inte längre är den spelare han en gång varit. Vilket är helt förståeligt då han är 37 år gammal. Michael Carrick glimrade till några gånger och har varit stabil, men han är ju inte en vass playmaker. Anderson inledde också helt godkänt med hade också problem med skador. En spelare jag gärna sett mer av är Paul Pogba. Jättetalangen som nu tycks vara på väg bort efter lite tjafs med Ferguson.
Skadedrabbad backlinje
Backlinjen har också haft problem denna säsong. Nemanja Vidić försvann snabbt med en knäskada och jag är orolig över att han kanske inte kan komma tillbaka till den nivå han har varit på. Evra har inte varit så bra som han kan vara. Denna säsong måste ses som bättre än hans senaste, men helt klart är att han har passerat sin topp. Högerbackplatsen är också lite osäker med en ojämn Rafael som dessutom har haft en del skadeproblem denna säsong. Innerbackarna har fungerat helt ok där Rio Ferdinand och Jonny Evans har spelat mest tillsammans. Evans har lyft sig efter några katastrofsäsonger och Rio har spelat bättre än tidigare säsonger. Dock så känns inte mittbackarna helt klockrena och en ledare som Vidić hade behövts. Chris Smalling har inte varit lika bra som tidigare, men han är verkligen en man för framtiden, det råder det ingen tvekan om. Samma gäller Phil Jones som har gjort en väldigt fin första säsong i Manchester United-tröjan.
David De Gea blandade hårresande misstag med spektakulära räddningar. Räddningen mot Chelsea var av det senare slaget.Orutinerad och skakig målvakt, som spelade upp sig
Målvaktspositionen var ett problem inledningsvis med en väldigt skakig David De Gea. En hel del hårresande misstag ledde till förlorade poänger och det var tydligt att backlinjen inte litade på sin målvakt. Andra halvan av säsongen så blev det bättre och sedan De Gea blivit petad av Anders Lindegaard och sedan kommit tillbaka efter att denne skadat sig så såg det betydligt bättre ut. De Gea är sanslöst rektionssnabb och det har blivit en hel del spektakulära räddningar. Den mot Chelsea där Mata slog en fantastisk frispark i slutet av matchen är den räddning jag har tydligast i minnet. Fotspelet har även det sett bättre ut och han har dominerat straffområdet bättre, trots att det finns en hel del kvar att arbeta på där.
Starkt anfall
Anfallet har fungerat rätt bra i Manchester United med en Wayne Rooney i storform. Wayne Rooney har öst in mål och varit en av lagets absolut viktigaste spelare. För mesta delen av tiden har Danny Welbeck gjort honom sällskap och de två har kompletterat varandra bra. Till nästa säsong vill jag dock se att Danny Welbeck är lite mer jämn och gör mer mål. Tyvärr har inte Javier Hernández kunnat leva upp till sin fantastiska första säsong och Dimitar Berbatov har fått sitta på bänken väldigt mycket under säsongen och kommer att försvinna till nästa säsong.
Yttermittfältet har annars varit det som har fungerat absolut bäst i mina ögon. Antonio Valencia har gjort en fantastisk säsong efter en del skadebekymmer och tillsammans med Ashley Young så har Manchester United två otroligt snabba kanter. Släng dessutom in en Nani på spelhumör så får man uppleva en hel del fotbollsgodis.
Antonio Valencia och Ashley Young.
Vad behöver då göras till nästa säsong för att detta inte ska bli en titellös säsong som denna?
En eller två nya innermittfältare kommer att behövas köpa in. Paul Scholes kommer att fortsätta även nästa säsong, men det behövs en ung, snabb spelare med bra passningsspel och som vågar och kan skjuta bra. Det pratas om Borussia Dortmunds Shinji Kagawa vilket verkar vara en vettig lösning, bedömt efter det lilla jag läst och sett om honom.
Jag skulle gärna se några nya backar också. Det har ryktats om Gerard Piqué från Barcelona. En spelare som tidigare funnits i Manchester United och som numer är världsback i både storlaget Barca och det spanska landslaget. Nu när Pep Guardiola slutat i Barcelona så tror jag dock inte att vi kommer att få se Piqué i England igen då dessa rykten mest kommit ur en eventuell konflikt mellan Piqué och Guardiola, men man kan ju alltid hoppas.
På anfallssidan så skulle det behövas lite förstärkning också. Alternativen bakom Rooney, Welbeck och Chicharito ser inte så bra ut och både Berbatov och Michael Owen antar jag försvinner i sommar. Det återstår att se om Federico Macheda är ett alternativ som håller i den absoluta toppen.
Manchester United efter ett av målen i deras strålande uppvisning mot Arsenal.
Premier League har börjat och jag följer det med större intresse än vanligt. Utrustad med sportpaketet från Viaplay kan jag nu följa alla Manchester Uniteds matcher i ligan. Och vilken fantastisk start det har varit på den engelska ligan!
Detta inlägg skrivs efter en fantastisk utskåpning där Manchester United mötte Arsenal på Old Trafford och vann med 8-2! Dels visar det att Arsenal inte längre är det Arsenal som laget var sent 90- och tidigt 2000-tal. Dels visar det att Manchester United är ett otroligt bra lag och som med sina unga spelare kommer att fortsätta att vara ett otroligt bra lag en lång tid framöver. Nyförvärven Ashley Young, Phil Jones och David De Gea har kommit in bra i laget med visst undantag för De Gea som har haft en skakig start. Jag tror dock på den unge spanjoren och tror att han kommer att spela upp sig och bli säkrare och säkrare. Phil Jones har fått kliva in när Rio Ferdinand och Nemanja Vidić blivit skadade och han har gjort ett mycket bra jobb och varit säkerheten själv, samtidigt som han även har visat offensiva kvaliteter. Det största utropstecknet hos nyförvärven är dock i mina ögon Ashley Young. Vilken fantastisk start han har fått i klubben med två vackra mål i dag och ett otroligt fint spel under de inledande matcherna denna säsong. Han har blivit en stor favorit hos mig.
Ashley Young har blivit en stor favorit efter en helt lysande inledning i Manchester United.
En annan favorit hittar vi i backlinjen. Chris Smalling kom in i laget ifjol och trots sin ungdom visade han upp ett mycket starkt försvarsspel och stor spelförståelse. I år har han fått spela högerback för det mesta och han har överraskat mig med sina offensiva kvaliteter. Riktigt kul att se!
Wayne Rooney och Danny Welbeck har fungerat fantastiskt fint framåt och jag hoppas att Welbecks skada inte är så allvarlig och att han kan komma tillbaka rätt omgående. Annars finns det en hyfsad ersättare i Chicharito.
Det som har kallats för orosmomentet i Manchester Uniteds trupp är innermittfältet. Hittills tycker jag att Tom Cleverley har gjort ett bra jobb och är en man för framtiden. Det känns som att United gör ett klokt val när de håller i pengarna och inte köper en skadebenägen, men dock briljant, Wesley Sneijder. Låt ungdomen kliva fram! Jag är också nyfiken på att se hur bra Paul Pogba kan bli!
Största hotet mot att Manchester United ska ta hem årets ligatitel lär bli Manchester City som har imponerat i inledningen. 5-1 mot Tottenham i dag och en mycket, mycket intressant spelartrupp bådar för att detta kan bli en uppgörelse de två lagen emellan.
Patrice Evra och Nani jagar Glen Johnson i FIFA 11.
Hösten innebär förutom det uppenbara (gulnande löv, frost, tjocka jackor) att fotbollsäsongerna startar för de flesta stora ligor. Det innebär även att EA släpper sitt årliga fotbollsspel. Årets spel heter FIFA 11 och givetvis finns det i min ägo!
Jag har Playstation 3-versionen och har spelat så att ögonen är fyrkantiga. Hela spelet är lite vassare. Passningsspelet känns mer naturligt än tidigare och bollen beter sig mer som en boll. Tacklingarna är även de mer naturliga och målvakterna verkar ha utrustats med en digital hjärna denna gång. Tidigare kunde målvakten titta på lite lojt när man spelat bollen till en medspelare med öppet mål. Nu så slänger sig målvakten som en galning vilket kan resultera i en del fantastiska räddningar. Målgörandet är inte lika spektakulärt som tidigare utan det blir mer tåfjuttar och bollar under utrusande målvakter än tidigare. Överlag känns det svårare att komma till avslut än tidigare. Det är en hård och tät kamp om nästan varje boll.
Det mesta är positivt med FIFA 11 med det finns en hel del buggar också. Den absolut största jag hittat är att det i karriärläget inte gick att gå från månad mars till april. Då står det bara och tuggar. Jag är inte den enda som har detta problem, vilket tyder på en bugg och inte en problem med just mitt spel. Dock gick det att kringgå detta problem genom att gå in i kalendern och simulera fram till första april. Andra buggar är en del visuella konstigheter vid byten där en spelare visas för att ena sekunden ersatts med en annan. Dock känns det sekundärt när själva spelmomenten i FIFA 11 är så ruskigt bra.
Det går förresten att göra spektakulära mål också. Denna pärla lyckades jag med i går när jag spelade “Vi-har-inte-rättigheterna-till-Champions-League-så-vi-kallar-det-Mästarcupen” med Manchester United.
Har du spelat FIFA 11 och vad tycker du i sådana fall om det? Kommentera gärna!
Varje år släpper EA uppdateringar av sina sportspel och snart är det dags för FIFA 09 att ersättas av FIFA 10. För några dagar sedan släpptes demoversionen och jag slängde mig över demot som John Goodman slänger sig över mat.
I demot har du möjlighet att spela med sex olika lag: Barcelona, Bayern München, Chelsea, Chicago Fire, Juventus och Marseille. Jag har testat spela med alla lag utom Chicago Fire (vem tusan bryr sig om MLS?) men allra mest med Barcelona. Den största nyheten från FIFA 09 märktes av snabbt, nämligen möjligheten att dribbla i 360 grader. Detta gör att vi får ett mycket mjukare löpmönster på spelarna och genast höjs realismen. Detta är något jag gillar skarpt samtidigt som det gör att man måste släppa invanda rutiner när det gäller löpningar från FIFA 09. Det blir helt enkelt mycket svårare att springa ifrån backar då de också har nytta av 360 grader och är mycket mer följsam.
I FIFA 10 är det också mycket lättare att tappa bollen och den känns mer en någonsin som en riktig boll. Detta gör även att skotten känns mycket mer naturliga. Dagarna då man i vartannat anfall stänkte upp bollen i krysset är över. Nu är det mer att Zlatan sliter sig fram mellan två backar, håller på att tappa balansen och lyckas peta dit bollen under målvakten med en tåfjutt. Mer trovärdigt och naturligt med andra ord. Det går dock fortfarande, bör tilläggas, att dundra in ett långskott då och då.
Målvaktsspelet är något som också utvecklats sedan FIFA 09. I FIFA 10 är målvakterna mycket snabbare ut från målet och lyckas du skaka av dig backarna får du snabbt möte med en utrusande målvakt att lösa. Målvakternas reflexer är mer naturliga i detta spel och inte lika blixtrande snabbt som i föregående års spel så även om du ensam med målvakten får i väg ett halvtaskig, stressat skott kan det gå in.
Cech kämpar med ett långskott.
Något jag kunde störa mig på till förbannelse i FIFA 09 var domaren som var alldeles för snabb att blåsa av när han hade gett fördel av bollen. Många gånger kunde jag anfalla, bli tacklad, lyckas fortsätta, få fördel av bollen bara för att sedan domaren blåste av när jag kom ensam med målvakten och istället fick jag slå en frispark. Nu verkar det åtgärdat i FIFA 10 och domaren är mycket mer följsam och har blivit bättre på att “läsa” spelet.
Ett annat störningsmoment i FIFA 09 var frisparkarna. Jag har spelat kanske 100 timmar FIFA 09. Gissa hur många frisparkar jag gjort mål på. Noll. Nada. Ingen. Det har med andra ord varit alldeles för svårt att sätta frisparkarna och det kan inte bero på att jag är för dålig för någon enstaka frispark borde ha letat sig in i nätet så småningom. Detta verkar också vara åtgärdat i FIFA 10. Nu bör tilläggas att jag än inte lyckats sätta någon frispark i demot, men det är helt klart skillnad i siktandet och i målvaktsreaktionerna. Detta är även något som innefattar hörnor som också blivit lättare att slå. Verkligen en välkommen förändring. Dock skulle jag väldigt gärna se att lösningen som EA valde i Euro 2008 där man kunde slå frisparkar, hörnor och straffar med den högra styrspaken hamnade i FIFA-spelen också.
Visst ser den här killen lite bekant ut? Spelarna är otroligt välgjorda i FIFA 10 och väldigt lika sina mänskliga förebilder.FIFA 10 har inte bara dessa saker jag räknat upp som något positivt utan grafiken är också en höjdare. Ansiktena ser väldigt välgjorda ut och det råder ingen tvekan om vem som är vem. Dessutom har spelarna lite olika ansiktsuttryck och ler och jublar när de gör mål. De ser helt enkelt förbannat bra ut. Men allt är givetvis inte bara rosor och solsken med FIFA 10. Det finns en del saker som jag stör mig på i demot och som jag befarar även kommer hänga med till den färdiga versionen:
Gerard Piqué. Där har vi en riktigt bra, ung back som gjorde en fantastisk fjolårssäsong och lyckats slå sig in i både Barcelonas och Spaniens startelva. Dock finns inte Piqués ansikte med i spelet utan han har snällt fått nöja sig med ett generiskt utseende. Rätt dåligt att EA inte fixat till hans utseende då Barcelona säkerligen är det lag som flest kommer välja att spela med. En annan negativ detalj med Piqué är att han bara fått 82 skicklighetspoäng vilket är för lågt enligt mig och säkerligen många fler. Som den världsback han är förtjänar han åtminstone 84-85 poäng. Hans backkollega, Carles Puyol, har å andra sidan fått en för hög poäng: 88. Visst är Puyol en bra back, men han är helt klart på väg nedåt och borde även han hamna på 84-85 poäng och inte ha samma poäng som vår svenska stolthet, Zlatan Ibrahimović, har. En annan spelare i Barcelona med alldeles för låg poäng är supertalangen Bojan Krkić som gått från 79 i FIFA 09 till 77 i FIFA 10. Han är värd betydligt mer, runt 81-82 åtminstone.
I demot har jag även upptäckt en del buggar och fel som jag tror kommer vara åtgärdade till den skarpa versionen släpps. Dels är inte laguppställningarna korrekt, men där hyser jag ingen tvivel till att det kommer fixas. Arjen Robben saknas till exempel i Bayern München men kommer alltså med all sannolikhet finnas där senare. Sedan är det underligheter med målvaktspoängen på Petr Cech och Gianluigi Buffon som är jättelåg när man kollar på laguppställningen innan match (64 respektive 68 om jag inte minns fel) men betydligt högre under match (85 respektive 88). Detta är förmodligen en simpel bugg som kommer åtgärdas. Till sist stämmer inte åldrarna. Det står att Zlatan är 26 (han fyller 28 samma dag som FIFA 10 släpps, andra oktober), Lionel Messi är tydligen 20 år trots att han i själva verket borde vara 22 då han är född i juni 1987. Det finns fler exempel också och allt tyder på att FIFA har gammal data som ska uppdateras.
FIFA 10 släpps alltså den andra oktober vilket verkar bli en glädjens dag för alla fotbollsspelnördar!
Har du spelat FIFA 10-demot? Hojta till i kommentarerna och dela med dig av dina åsikter.
Jag älskar Wayne Rooney. Dock inte så jag vill Brokeback Mountain-tälta med honom. Nej, min kärlek till honom handlar istället om hans fotbollskunnande. Få spelare har mer kämpaglöd och hjärta än den lille kompakte och ilskna mannen, samtidigt som han är en lysande anfallare och riktigt bra defensivt också. Nu börjar jag dock bli less att se hans nuna varje år EA släpper sitt FIFA-spel. I år är det Rooney ensam på omslaget. Tidigare har han haft sällskap av Jolly Jump… Ronaldinho, menar jag.
Ta bara en titt på de fem senaste årens omslag så inser man snabbt att det kan vara dags för lite förnyelse:
FIFA-omslagen, en bildstudie i Wayne Rooneys eskalerande tunnhårighet?
Så vem skulle vi istället kunna se på ett FIFA-omslag? Zlatan? Tveksamt, då Zlatan är inbiten Pro Evolution Soccer (PES)-spelare. Cristiano Ronaldo har synts på omslaget tidigare och är uttalad PES-spelare, så honom kan vi räkna bort. Lionel Messi har även han varit med på omslaget, så där försvinner ännu en världsspelare. Kaká däremot har aldrig synts på varken ett FIFA-omslag eller PES-omslag. Något som är lite underligt då han blivit utsedd till världens bästa spelare och varit i den absoluta toppen i några år nu. Karim Benzema vore också kul att se på ett framtida omslag och om han gör en kanonsäsong i Real Madrid borde inte det vara helt omöjligt. EA Sports har använt sig av honom i trailers och bilder till FIFA 10, dock i Lyons färger, då dessa trailers och bilder kom innan övergången till Real Madrid. Han lär ju knappast vara mindre attraktiv i marknadsföringen nu.
Vem vill du helst se på omslaget till FIFA. Lämna en kommentar!
Trots att jag inte längre vill se Wayne Rooney på omslaget till FIFA så ska han ha all cred för sitt samarbete med EA Sports.
En svensk världsstjärna har anlänt till världens bästa fotbollslag.
Igår gick sommarens största transferssaga äntligen i mål. Zlatan Ibrahimović blev klar för Barcelona och presenterades för press och massor av fans på Camp Nou. Det hela var dock inte utan dramatik. Presskonferensen som skulle börja 18:30 blev försenad med en och en halv timme på grund av att Samuel Eto’o krånglade och krävde en ny klausul i sitt kontrakt som innebar att Barcelona och Eto’o skulle fortsätta förhandlingarna om hans avgångsvederlag. Säga vad man vill om Eto’o och hans agent, men det tyder på is i magen när man sätter sig på tvären precis innan en spelarpresentation. Taktiskt sett rätt imponerande då det känns som Barcelona har svårt att säga nej i ett sådant läge.
Zlatan kysser klubbmärket. Schysst mot Inters fans? En och en halv timme försenad strosade alltså Zlatan in till presskonferensen, poserade med tröja nummer nio, president Laporta och sportchefen Beguiristain och slog sig så ned. Efter att Joan Laporta och Txiki Beguiristain pratat så att öronen blödde fick journalisterna ställa frågor till Zlatan. Det var knappast några sensationella svar som gavs, men bland annat fick vi veta att han sagt till Inters president, Massimo Moratti, att den enda klubb som fick köpa honom var FC Barcelona.
Efter presskonferensen skulle det trixas lite med en boll, ropas ut lite fraser till fansen och joggas runt planen. Här ballade det hela dock ur och planen invaderades av fans och Zlatan fick lämna planen. Tack och hej, mer än så var det alltså inte med denna presentation.
Vad kan vi nu vänta oss av Zlatan i Barcelona? Personligen tror jag att han kommer bli en dundersuccé. Nu är det kanske tveksamt att han kommer ha samma höga målsnitt som Samuel Eto’o men jag tror absolut att han kommer fungera fantastiskt bra i lagbygget. Om det är någon svensk spelare som har mentaliteten och självförtroendet att gå in i Barcelonas startelva och bli en superstjärna så är det Zlatan Ibrahimović. Frågan är hur lång tid det kommer ta. När Thierry Henry kom till Barcelona från Arsenal var han ingen given succé utan hade helt klart problem att acklimatisera sig och anpassa sig till Barcelonas spelsätt. Jag hoppas och tror att Zlatans anpassninsgtid kommer gå snabbare, för en sak är säker, vid en sådan stor övergång och där laget bytt bort sin store målskytt så förväntar sig fansen resultat. Och det snabbt!
Har vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.
