Etikett: fredrik johnsson

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp ”tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: ”Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Å-stadsloppet gick över förväntan

Inför Å-stadsloppet har jag haft en knepig uppladdning. Först har det varit mitt fotproblem vilket hållit mig borta från att kunna löpträna som jag velat i cirka två veckor. Sedan har vi haft sjukstuga här hemma där Tove legat dunderförkyld vilket gjort att min kropp bekämpat förkylningsvirus för fulla muggar.

Jag har känt mig trött och seg och efter lunchlöpningen dagen innan loppet blev jag snorig, lite hostig och fick lätt halsont. Inte den ultimata uppladdningen när man ska springa lopp.

Så med detta i bagaget cyklade jag till Tybblelundshallen för att delta i mitt fjärde Å-stadsloppet. Hostan var borta och halsontet lika så, men känslan var inget vidare. Jag var i alla fall glad över att kunna komma till start. Alla tidigare upplagor av Å-stadsloppet har jag satt nytt personbästa på. Det var jag övertygad om inte skulle hända denna gång.

Glada miner i ”Fannys klunga”. Från vänster: Fredrik Johnsson, Jakob Nilsson, Erik Axelsson, Fanny Schulstad, Ronja Lindgren Fjellner (längst bak, sprang 10 km och vann), Oskar Hansson och undertecknad!

Efter lite uppvärmning ställde jag mig på startlinjen. Den enda tävlingsplanen jag hade var att göra första milen runt 38 minuter och sen fick vi se hur det kändes. Då Frippe skulle pacea Fanny i 3:45-tempo blev det rätt naturligt att jag sprang med i den klungan.

Inledningen helt enligt plan

När startskottet gick rusade vi i väg, men kontrollerat och fint. Den första kilometern gick på 3:43 på klockan, andra på 3:42 och tredje på 3:40.

Fem kilometer passerades på 18:37 på min klocka och sedan milen på 37:18. Men det var snarare 37:40, vid milmarkeringen på banan. Inledningen gick alltså optimalt enligt plan. Känslan var helt ok och jag var överraskad över det tempo jag kunde hålla. Men jag visste och kände att det skulle bli en tuff andrahalva. Vid cirka 12-13 kilometer började klungan med Fanny och Frippe att dra i från, men jag kände mig mentalt helt ok med detta då tempot ändå var över förväntan och jag kunde inte göra annat än att springa så bra som möjligt efter egen förmåga.

Från 16 kilometer och framåt var det riktigt tufft. Jag tog mig ikapp och förbi Niklas Hasselwander vid cirka 19 kilometer och framför mig hade jag sedan Liduina som slet på. På sista rakan förbi universitetet, med cirka 300 meter kvar började jag tänka tanken på att Liddi kanske skulle gå att passera. Men jag var sjukt trött och kunde inte frammana tillräckligt med krafter för att komma ikapp. Jag tog mig närmare men aldrig förbi. Oerhört trött rusade jag i mål inne i Tybblelundshallen på 1:20:56, åtta sekunder efter Liddi. Det gav mig en tolfteplats.

Med detta är jag som sagt otroligt nöjd. Jag hade varit nöjd med en tid på 1:22-någonting, så att jag överhuvudtaget kunde vara i närheten av sub 80 var ju fantastiskt!

Jag, Fanny, Frippe och Oskar håller ihop vid småbåtshamnen.

Andra plats i lagtävlingen och nytt distriktsrekord av Martin Regborn

Team van Sitterengqvist, med mig och Liduina, kom på andraplats i lagtävlingen.

Jag tävlade inte bara för egen del. Nej tillsammans med Liddi tävlade vi som mixlag med ”Team van Sitterengqvist”!

Vi kom på en andraplats med totaltiden/maratontiden 2:41:44 (Liddis 1:20:48 + min tid 1:20:56). Gnuggarna, bestående av Fanny Schulstad och Oskar Arlebo, var överlägsna och det var ju knappast något snack om saken när båda löparna i ett lag slår båda de andra löparna i det andra laget. Stort grattis till Fanny och Oskar! Välförtjänt! Och givetvis jättegrattis till Fanny som klokt, starkt och välförtjänt tar hem segern i damklassen före Liduina och unga eskilstunalöparen Josefine Johnsson som jobbade sig tillbaka efter ett rejält fall och med blodiga ben sprang i mål ungefär en halvminut bakom mig.

Den största prestationen stod dock varken Gnuggarna, Fanny, Josefine eller Team van Sitterengqvist för denna dag.

Vinnare i herrklass blev Martin Regborn. Och inte nog med att han vann. Han krossade distriktsrekordet på halvmaraton från 1986 när han sprang i mål på 1:05:09! Det är en minut och en sekund snabbare än det tidigare distriktsrekordet! Galet!

Video från mitt lopp

Tack vare (som vanligt) Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner finns det rörliga bilder från mitt lopp. Här har vi en liten ihopklippning.

Artiklar om Å-stadsloppet

Fem år som löpare

Den femte september är ett viktigt datum för mig som löpare. Det är nämligen min ”årsdag”. I år firar jag fem år som löpare!

Den 5 september 2016, stod det så här i min träningsdagbok:

”Ett jätteförsiktigt förstapass med nya skor. Gick inledningsvis, joggade i långsamt tempo och gick sedan när knäet började ömma.”

Jag hade sprungit några gånger 2011–2012 men sedan slutat på grund av knäont. På en lunchrast i september 2016 fick jag en impuls att köpa nya löpardojor och att göra ett nytt försök med att jogga lite. Inför bröllopet till sommaren 2017 ville jag komma i lite bättre form, men var osäker på hur mitt knä skulle må.

Men detta blev alltså startskottet på min resa som löpare. Detta första pass med de nya Adidas-dojorna var 4,42 kilometer långt och snittempot var 7:55. Sedan vilade jag några dagar innan jag upprepade proceduren. Sakta men säkert sprang jag mer och mer. 26 september genomförde jag mitt första pass helt utan inslag av promenad: 3,4 km i 6:19-tempo.

Knäet krånglade, och jag hade ont i det till och från i åtminstone ett års tid. Kanske mer.

Men det blev bättre! Och vet ni vad knän gillar? När man tappar massa onödiga kilon! Skillnaden mellan det där första löppasset och löppassen jag gör nu är cirka femton kilo.

Vad stolt och nöjd jag är med min utveckling som löpare! Att jag skulle komma hit jag är i dag kunde jag aldrig drömma om! Löpmängd och tider som skulle låtit som science-fiction om mannen med de nyinköpta lila skorna med knäontet hade fått höra vad som väntade i framtiden.

Några höjdpunkter från mina fem år som löpare

Det har varit en fantastisk resa och kanonfin utveckling jag gjort. Här är några av höjdpunkterna från mina fem år som löpare. Inte i någon särskild ordning!

Milen under 40 minuter och halvmaran under 90 minuter

Inom loppet av en vecka lyckades jag i maj 2019 nå två milstolpar för långdistanslöpare. Först sprang jag en halvmara under 90 minuter i Gävle och precis en vecka senare åkte jag till Lidköping och gjorde min första mil under 40 minuter. Det var två otroligt viktiga milstolpar att klara av rent mentalt. Det gjorde under för självförtroendet!

Över förväntan på Blodomloppet

Inför Blodomloppet 2019 hade jag tränat väldigt fokuserat och klokt. Vad jag minns så hade jag inte satt upp ett specifikt tidsmål, utan ville bara slipa mitt personbästa på distansen. När starten gick på Trängens IP stod jag längst fram och satte av i ruskigt tempo. Känslan var bra och loppet gick över all förväntan när jag spurtade i mål på 38:10 och en femtondeplats. Otroligt nöjd och överraskad!

Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra gången gillt på Icebug Xperience West Coast Trail

Första gången jag sprang Icebug Xperience West var det en fantastisk upplevelse men nästan lite för jobbigt för att jag skulle kunna uppskatta det ordentligt. Dessutom skadade jag mig under första dagen vilket så klart påverkade resten av vistelsen på västkusten. När jag sedan återvände två år senare var jag en helt annan löpare, mycket starkare på alla områden och kunde verkligen njuta samtidigt som jag så klart slet på efter bästa förmåga. Vilken upplevelse det var!

Halvmara i Nora och mycket bra tid

Efter en vinter av bra träning åkte jag till Nora för att springa halvmaraton-varianten av Nora maraton. Backigt och eländigt skulle det vara, men min form var kanon och loppet gick fantastiskt bra då jag slipade fyra minuter på mitt personbästa och tog mig i mål på tredjeplats!

På väg upp för den tuffaste backen den första gången. Fullt fokus! Foto: Alexander Nätterlund.

Tävlingsdebut på bana och en kanonkväll på stadion

Tillsammans med Frippe och Liddi åkte jag till Stockholm för att springa på Stockholms stadion. Vilken fantastisk upplevelse att dela bana med elitlöpare och springa ett lopp som livesändes på Facebook. Jag gjorde dessutom en bra tid även om jag inte hade riktigt vett att fatta det då eftersom målet var att fixa under 35 minuter.

Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.

SM på en motorbana och välbehövlig comeback

Sommaren 2020 hade jag en svacka med några dåliga insatser. Därför var det så otroligt viktigt att få till en fullträff och ett lopp med bra känsla. Detta lyckades jag med på Anderstorps motorbana när jag sprang SM på 10 km landsväg på exakt 36 minuter. Det var tretton sekunder från mitt personbästa, men jag var sprudlande glad efteråt då den tiden var ungefär en minut bättre än vad jag hade vågat hoppas på!

Det finns så klart massa fler höjdpunkter från mina fem år som löpare. Men detta är ett urval.

Nu blickar vi fram mot fem ytterligare löparår!

Navigation