Etikett: halvmaraton

Kanoninsats på Göteborgsvarvet

Vilken helt otroligt bra dag det blev på Göteborgs gator! Den 27 november 2019 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Efter två år av inställda lopp var det så äntligen dags.

På fredagen åkte jag ner till Göteborg för att hämta ut nummerlapp och få en lugn kväll ”på plats” så att jag inte behövde åka ner på samma dag som loppet var. Jag hade hyrt en fin liten stuga i Lerum utanför Göteborg och efter att jag besökt Varvetexpot så åkte jag till Lerum, åt lite och tog en jogg med lite fartökningar. Lerum var riktigt fint konstaterade jag när jag joggade bort mot Aspenäs.

Det blev ju inte många knop sedan i stugan. En lugn kväll och en natt med hyfsad (men inte fantastisk) sömn. På morgonen blev det frukost och på med tävlingskläder innan det var dags att åka in till Göteborg. Bilen fick stå i Lerum. Det kändes som en god idé en dag som denna.

Väl framme mötte jag upp Liduina och Karl. Vi värmde upp lite tillsammans innan det blev dags att ta plats i startfållan. Från att dagarna innan varvet varit lite… opeppad och osäker på hur loppet skulle gå så var det ju inga problem att uppbåda pepp nu! Massa förväntansfulla löpare i regnet!

Eftersom alla pratat om hur tuff banan på Göteborgsvarvet är så hade jag helt släppt tanken på en tid under 78 minuter. Inte ens under 80 minuter var något jag hade en tanke på egentligen denna dag. Planen var bara att springa på i vad som var ”bra” tempo. Att springa efter hur banan såg ut och sedan fick vi se vad som blev av det.

Trångt från start, men sedan blev det bra flyt

Löpande man i regn ger tummen upp.
Tummen upp mot fotografen!

Startskottet gick för vår startgrupp som släpptes i väg samtidigt som elitfältet. Hyfsat snabbt passerade jag några elitdamer. Tanken slog mig att jaga ikapp Liddi, men det var ju inget jag tänkte bränna allt krut på. Och tur vad det, med tanke på vilken superprestation hon fick till.

Det var trångt första kilometern, men sedan var det rätt lugnt på den fronten. Efter en förstakilometer som på klockan gick i 3:45 så ökade tempot. Kilometer 2, 3 och 4 gick på 3:35, 3:36 och 3:36. Här blev jag nästan lite orolig att jag gått ut för hårt, men det kändes ju bra!

Sedan började stigningen inför Älvsborgsbron. Femte kilometern gick på 3:44 och den sjätte blev den långsammaste för dagen på 4:01. Men jag sprang klokt och defensivt och blev passerad av löpare på bron samtidigt som jag höll mig kall och tänkte ”ingen idé att bränna sig nu för att hålla ett tempo. Det får gå långsamt”.

Efter Älvsborgsbron dunkade jag på rejält istället. Så sjunde kilometern blev istället den snabbaste med 3:31.

Sedan blev det gnet på platt underlag. Jag jagade två damer under större delen av loppet. Anna Bjurman från IF Göta och Moa Enmark som springer för Hälle.

På klockan fick jag två långsamma kilometer vid 11 och 12, men jag tror det berodde på knepig GPS. Vid ett tillfälle kikade jag ner när jag och Moa dunkade på i hyfsat tempo intill varandra och klockan visade 4:50-tempo. Mycket byggnader och skit i vägen.

Folkfest på avenyn

Äntligen i mål! Trött men nöjd!

Hisingsbron vid 15 kilometer var också jobbig, men här höll jag 3:48 och 3:45-tempo. Sedan var det dags att klättra uppför avenyn. Vilken folkfest! Rätt smalt och helt kantat av folk på sidorna som skrek ens namn. Vilken otrolig känsla! Rysningar! Tempot var jämnt och fint runt 3:45 och jag hade feeling! Högst upp stod Kvisten och Malin från klubben och skrek och hejade. Jag blev så glad av att se dem där!

Vid 18-19 kilometer började det gå upp för mig: ”herregud, jag är på väg mot sub 80. På Göteborgsvarvet!” Vilken jävla känsla!

Anna hade jag plockat tidigare och vid 19 var det dags att jaga ikapp och gå om Moa också. Sedan kom en till uppförsbacke som jag faktiskt tryckte på uppför, nu kunde jag nästan leva med krampkänning/syra. Men det gick bra. Och efter det var det fullt blås in mot Slottskogsvallen. I mål på 1:19:06 var lyckan total och jag möttes av en high-five av en klubbkamrat som gått i mål innan mig. Tiden var bara 20 sekunder från mitt färska personbästa från klubbens halvmara. Och detta på en tuffare bana. Fantastiskt!

Officiella siffror: Femmorna gick på 18:35, 18:56, 18:49 och 18:49. Vilket innebar första milen på 37:31 och andra på 37:38. Otroligt jämnt och fint!

Plats 196 i herrklass. Plats 32 i M40.

Det var otroligt mäktigt att få springa i mål på Slottskogsvallen och känna sig nöjd och glad!

Liduina, näst bästa svenska

Alltså, Liduina van Sitteren! Vilken löpare hon är!

Det är ingen hemlighet hur mycket jag tycker om Liddi och hur mycket jag ser upp till henne. Hon sprang i mål på 1:17:20 och blev andra svenska dam efter Hanna Lindholm!

När priserna delades ut stod ett gäng pressfotografer framför prispallen. Mitt i det gänget stod också en skäggig löpargubbe med gåshud och eventuellt blanka ögon. Han luktade nog inte särskilt gott heller efter att själv ha kutat en halvmara. Men det fick pressfotograferna leva med! Gubben tänkte inte flytta på sig.

En stund som denna var tvungen att förevigas av hennes imponerade klubbkamrat och vän.

Det är så väldigt häftigt och oerhört välförtjänt att hon fick stå på pallen efter detta lopp!

Som en pinsam pappa tvingade den skäggiga löparen med gåshuden henne att posera själv framför pallen efteråt också.

Jag är så impad av Liddi!

Svensk långdistanslöpnings ödmjukaste stjärna och min idol. Och Mustafa Mohamed.
Vilken prispall! Från vänster: Liduina van Sitteren, Hanna Lindholm, Liselotte Hellsten.

Artiklar om Göteborgsvarvet

Uppsala halvmaraton avslutade tävlingssäsongen

Med en halvmara avslutar jag tävlingssäsongen 2021. På lördagmorgonen åkte jag till ett mycket vackert men iskallt Uppsala för att springa halvmaradistansen på Uppsala marathon. Eftersom Å-stadsloppet gått bättre än förväntat ville jag göra ett till lopp innan jag tog säsongsvila.

Jag kom till Uppsala i god tid innan loppet skulle börja och hann se maratonlöparna (de startade 9:30, medan mitt lopp startade klockan 11) marschera iväg till startlinjen, anförda av trummor och pompa och ståt. Det sprangs dessutom maratonstafett med nästan fyrtio lag anmälda. Det var helt enkelt bäddat för en löparfest med 400 anmälda till halvmaran. Totalt måste det varit runt 800-900 löpare i alla distanser och klasser. Loppet skulle gå genom centrala Uppsala vilket bäddade för att det längs med banan skulle finnas publik.

Start och målgång var uppe vid Uppsala slott med en fantastiskt fin utsikt över Uppsala. Men det var ju något som oroade med denna fantastiska utsikt. Om man står uppe på något och blickar ner på något så innebär ju det… backar! Och mycket riktigt, på slutet skulle man behöva ta sig uppför för att kunna gå i mål!

Den här säsongen har jag jagat en tid under 80 minuter på halvmaran. Jag har gjort tiden under ordnade former på kontrollmätt bana, men inte i ett sanktionerat lopp. Det närmaste jag kommit var faktiskt i årets tävlingsdebut på Kungsbackaloppet då jag tog mig i mål på 1:20:36 efter en het spurtduell mo klubbmkamraten Martin. Min plan för loppet i Uppsala var att göra första milen under 38 minuter och sedan se hur bra det höll.

På startlinjen. Foto: Benjamin Portal.

Första milen enligt plan och jag leker elitlöpare

Jag är nöjd efter att kunna avsluta säsongen med en stark halvmara på ett fint lopp. Foto: Lars Björklund.

När jag värmt upp i kylan och ställt mig på startlinjen gick startskottet och vi rusade i väg. Efter 20 meter höll alla på att springa fel (det var lite si och så med uppmärkningen av banan), men sedan svängde vi rätt. Första kilometern bestod till störst del av nedförsbacke vilket gjorde att min första kilometer gick på 3:24. Sedan normaliserade det sig och kilometertiderna hamnade på runt 3:43-3:47. Genom centrala Uppsala hade jag förcyklist vilket kändes oerhört lyxigt och helt rätt. Arrangörerna måste ha uppfattat att de hade finbesök och ombesörjt så att jag fick en förcyklist. Det måste ju varit så, för det kan väl inte ha något att göra med att jag sprang med damledaren, Isabelle Brauer från Hässelby, som dessutom vann med enorm marginal?

När Isabelle skapade en lucka framför mig började förcyklisten missköta sig och cyklade framför henne istället för mig. Nåväl, jag fick leka elit i några kilometer i alla fall och fortsatte att gneta på efter bästa förmåga.

Eftersom banan helt saknade kilometermarkeringar fick jag gå på klockan. Den första milen gick på 37:33. Det började bli tufft efter det och mitt tempo sjönk till runt 3:50-tempo. Kallt och lätt motlut med motvind var vad som väntade. Jag hade en rejäl lucka bak till närmaste löpare, kanske runt 40 sekunder, men lyckades istället, trots lite långsammare tempo ta in någon enstaka placering. Jag höll ihop det bra resten av loppet och lyckades till och med peta in någon snabbare kilometer på 3:45 mot slutet.

De två sista kilometerna var vidriga och handlade bara om klättring och här kom mina två enda kilometer som hade en tid långsammare än 4:00 då kilometer 20 och 21 gick på 4:02 respektive 4:03.

Jag gnetade mig i mål på 1:21:06 och det gav mig plats 15 av över 200 herrar. Det är jag ändå rätt nöjd med, trots att det inte blev någon officiell sub 80-tid även denna gång. Framförallt är jag nöjd att jag när jag tappar tänkt tempo ändå inte totalt tappar det utan kan fortsätta i bra tempo så att det inte blir katastrof.

Inledningsvis sprang jag i en klunga med ledande dam, Isabelle Brauer från Hässelby SK. Foto: Salem Sarsour.
Jag tar mig i mål efter en jobbig avslutning. Foto: Benjamin Portal.

Trevlig avslutning på loppet och säsongen

Efter loppet stod jag och frös men fick i alla fall träffa löpare som jag bara träffat online tidigare, som Lars Björklund och superstjärnan Carolina Wikström! Lars som jag verkligen hade kul kuriosa att överraska med då jag pluggat med hans storasyster för 20 år sedan när jag bodde i Bollnäs. Carolina mötte jag längs med banan (hon sprang en sträcka på stafetten) och vi vinkade glatt till varandra. Efteråt berättade hon att hon blivit överraskad av att möta mig mitt ute på en vindpinad slätt.

Med gott humör och en tung och fin medalj satte jag mig i bilen hem till Örebro igen. Nyfiken på hur Kilsbergsleden gått (min klubbs tävling som avgjordes samma dag och samma klockslag som Uppsala halvmaraton) ringde jag upp Liduina och fick utförlig rapportering därifrån. Och lämnade en egen race report till henne så klart.

Jag är nöjd med min säsong och lättad över att jag nu kan få vila upp mig lite både fysiskt och mentalt och inte ha någon tävling på ett tag att sikta mot. Efter lite säsongsvila ska jag börja grundträna inför nästa säsong.

Å-stadsloppet gick över förväntan

Inför Å-stadsloppet har jag haft en knepig uppladdning. Först har det varit mitt fotproblem vilket hållit mig borta från att kunna löpträna som jag velat i cirka två veckor. Sedan har vi haft sjukstuga här hemma där Tove legat dunderförkyld vilket gjort att min kropp bekämpat förkylningsvirus för fulla muggar.

Jag har känt mig trött och seg och efter lunchlöpningen dagen innan loppet blev jag snorig, lite hostig och fick lätt halsont. Inte den ultimata uppladdningen när man ska springa lopp.

Så med detta i bagaget cyklade jag till Tybblelundshallen för att delta i mitt fjärde Å-stadsloppet. Hostan var borta och halsontet lika så, men känslan var inget vidare. Jag var i alla fall glad över att kunna komma till start. Alla tidigare upplagor av Å-stadsloppet har jag satt nytt personbästa på. Det var jag övertygad om inte skulle hända denna gång.

Glada miner i ”Fannys klunga”. Från vänster: Fredrik Johnsson, Jakob Nilsson, Erik Axelsson, Fanny Schulstad, Ronja Lindgren Fjellner (längst bak, sprang 10 km och vann), Oskar Hansson och undertecknad!

Efter lite uppvärmning ställde jag mig på startlinjen. Den enda tävlingsplanen jag hade var att göra första milen runt 38 minuter och sen fick vi se hur det kändes. Då Frippe skulle pacea Fanny i 3:45-tempo blev det rätt naturligt att jag sprang med i den klungan.

Inledningen helt enligt plan

När startskottet gick rusade vi i väg, men kontrollerat och fint. Den första kilometern gick på 3:43 på klockan, andra på 3:42 och tredje på 3:40.

Fem kilometer passerades på 18:37 på min klocka och sedan milen på 37:18. Men det var snarare 37:40, vid milmarkeringen på banan. Inledningen gick alltså optimalt enligt plan. Känslan var helt ok och jag var överraskad över det tempo jag kunde hålla. Men jag visste och kände att det skulle bli en tuff andrahalva. Vid cirka 12-13 kilometer började klungan med Fanny och Frippe att dra i från, men jag kände mig mentalt helt ok med detta då tempot ändå var över förväntan och jag kunde inte göra annat än att springa så bra som möjligt efter egen förmåga.

Från 16 kilometer och framåt var det riktigt tufft. Jag tog mig ikapp och förbi Niklas Hasselwander vid cirka 19 kilometer och framför mig hade jag sedan Liduina som slet på. På sista rakan förbi universitetet, med cirka 300 meter kvar började jag tänka tanken på att Liddi kanske skulle gå att passera. Men jag var sjukt trött och kunde inte frammana tillräckligt med krafter för att komma ikapp. Jag tog mig närmare men aldrig förbi. Oerhört trött rusade jag i mål inne i Tybblelundshallen på 1:20:56, åtta sekunder efter Liddi. Det gav mig en tolfteplats.

Med detta är jag som sagt otroligt nöjd. Jag hade varit nöjd med en tid på 1:22-någonting, så att jag överhuvudtaget kunde vara i närheten av sub 80 var ju fantastiskt!

Jag, Fanny, Frippe och Oskar håller ihop vid småbåtshamnen.

Andra plats i lagtävlingen och nytt distriktsrekord av Martin Regborn

Team van Sitterengqvist, med mig och Liduina, kom på andraplats i lagtävlingen.

Jag tävlade inte bara för egen del. Nej tillsammans med Liddi tävlade vi som mixlag med ”Team van Sitterengqvist”!

Vi kom på en andraplats med totaltiden/maratontiden 2:41:44 (Liddis 1:20:48 + min tid 1:20:56). Gnuggarna, bestående av Fanny Schulstad och Oskar Arlebo, var överlägsna och det var ju knappast något snack om saken när båda löparna i ett lag slår båda de andra löparna i det andra laget. Stort grattis till Fanny och Oskar! Välförtjänt! Och givetvis jättegrattis till Fanny som klokt, starkt och välförtjänt tar hem segern i damklassen före Liduina och unga eskilstunalöparen Josefine Johnsson som jobbade sig tillbaka efter ett rejält fall och med blodiga ben sprang i mål ungefär en halvminut bakom mig.

Den största prestationen stod dock varken Gnuggarna, Fanny, Josefine eller Team van Sitterengqvist för denna dag.

Vinnare i herrklass blev Martin Regborn. Och inte nog med att han vann. Han krossade distriktsrekordet på halvmaraton från 1986 när han sprang i mål på 1:05:09! Det är en minut och en sekund snabbare än det tidigare distriktsrekordet! Galet!

Video från mitt lopp

Tack vare (som vanligt) Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner finns det rörliga bilder från mitt lopp. Här har vi en liten ihopklippning.

Artiklar om Å-stadsloppet

Semesterhalvmaran – fjärdeplats på Närkes finaste halvmara

Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!

Starten går, full fart framåt!

Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.

På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.

Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.

Fyra från start

När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.

Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.

Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.

Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.

Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!

Video från mitt lopp

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.

Andra artiklar om Semesterhalvmaran

Läckövarvet – femteplats i svettig halvmara

Årets andra halvmara skulle avklaras utanför Lidköping, på vackra Kållandsö och förbi Läckö slott. Läckövarvet är Västergötlands distriktsmästerkskap, och det var ett varmt lopp som väntade mig!

Liduina och jag innan loppet. Foto: Karl Wilenius.

Tillsammans med Liduina och hennes syster Eleonora lämnade jag Örebro vid lunchtid. Det var varmt redan då och jag insåg att detta precis som Kungsbackaloppet skulle bli ett tufft lopp. På plats vid Hagavallen blåste det rätt bra också, samtidigt som solen gassade. Jag värmde upp tillsammans med Liddi och Karl som båda skulle springa den lite mer humana distansen 8,55 km. Efter en liten försening på tio minuter på grund av tekniska problem kunde starten gå.

Start från mittlinjen på fotbollsplanen

Jag tog position långt fram. Starten gick gemensamt med de som skulle springa den kortare distansen, så man fick passa sig för att inte gå ut alldeles för hårt. Liddi och Karl drog iväg i bra speed, jag låg i en liten klunga strax bakom. Efter en kilometer vek löparna i den kortare distansen av. Kvar var bara vi halvmaratonlöpare. Inledningsvis var känslan bra och farten lite väl snabb. De två första kilometerna gick på 3:37 samt 3:39. Efter det började det bli lite backigare och värmen började ta ordentligt.

Jag anförde en liten klunga på fyra löpare (jag kollade inte så noga bakåt, framåt skulle jag)! Efter cirka fyra kilometer hade jag bara med mig en av dessa löpare vad jag kunde höra, och sedan blev det tyst bakom mig efter ytterligare några kilometer.

Innan loppet hade jag tänkt försöka springa första milen strax under 38 minuter, men det var ett för tufft mål insåg jag efter cirka fem-sex kilometer. Men jag gnetade på. Milen avklarades på 38:21 och framförallt så tappade jag inga placeringar så ingen kom ikapp mig. Istället började ta in på löpare som tidigare varit långt framför mig, trots att mitt eget tempo mattats lite!

Magproblem efter passerad mil

Vid elva kilometer började magen göra lite ont. Tyvärr var detta en känsla som bara blev sämre. Men jag fortsatte kämpa på. Alla typer av tidsmål hade jag släppt, nu var det bara att försöka springa med ett bra flyt som gällde och överleva i värmen. Jag tog en mun vatten vid varje vattenstation samt hällde vatten över huvudet. På grund av min krånglande mage valde jag att inte ta min gel halvvägs.

Det fanns ändå någon typ av charm att kunna släppa tanken på tid och kilometersplittar och bara springa på så fort man klarar. Liknande känsla infann sig mot slutet av Kungsbackaloppet.

På andra halvan plockade jag kanske fyra-fem placeringar. Jag hade ingen koll på hur många jag hade framför mig. Med ungefär en kilometer kvar och med kraftigt protesterande mage som ansåg att ett toalettbesök var en mer lämplig sysselsättning än löpning så dök Liddi och Karl upp och hejade på. De höll på att jogga ner efter sitt lopp (Karl vann, Liddi blev trea och bästa dam). Jag kämpade mig i mål på ett soldränkt Hagavallen.

Tiden blev 1:22:43.

Målgång och fin placering

Efter målgång var jag rejält trött! Foto: Liduina van Sitteren.

Efter målgången rasade jag ihop i allmänt ovärdigt beteende. Efter att ha blivit servad med vatten av Liddi spekulerade jag i att det kanske kunde räcka till en topp tio-placering. Hon räknade de som gått i mål innan och meddelade att jag blivit femma! I M40 kom jag tvåa, efter totalvinnaren av loppet.

Det går det inte att vara annat än nöjd med. En officiell sub 80-tid kommer, men inte på supervarma och blåsiga lopp, det är ett som är säkert. Nästa inplanerade halvmara är Semesterhalvmaran den 17 juli. Semesterhalvmaran har jag sprungit två gånger tidigare, 2018 och 2019 och det är ett lopp som är väldigt liknande detta, men kanske lite plattare och snabbare. Det brukar alltid vara varmt på Semesterhalvmaran så jag räknar inte med någon fantastiskt tid där.

Det var ju jättekul att jag kunde placera mig så bra att jag fick vara med på prisutdelningen. De fem bästa löparna fick sina namn upplästa och komma fram och ta emot priser. Mina priser blev en brandvarnare, brandfilt samt ett presentkort på Intersport.

Efter prisutdelning åkte jag, Liddi, Elli och Karl till Läckö slott, hade picknick och badade. Sedan styrde jag kosan hem till Örebro igen.

Andra artiklar om Läckövarvet

Kungsbackaloppet bjöd på värme och topp tio-placering

Precis som vanligt firade jag och Tove vår bröllopsdag genom att åka till västkusten och leva gott. Vi hade fantastiska dagar i Kyrkesund och ville inte åka hem. Men, man får ju inte alltid som man vill. Innan vi åkte hem åkte vi dock till Kungsbacka där jag var anmäld till halvmaran Kungsbackaloppet. För första gången på jättelänge skulle jag få springa ett riktigt stadslopp!

Jag och Martin innan loppet. Foto: Moa Holmberg.

Kungsbackaloppet bestod av två varv i ett stekhett Kungsbacka och med rejäl motvind. Målet på halvmaran är att sätta en officiell sub 80 tid (jag har redan sprungit snabbare än 80 minuter, men alltså inte i en sanktionerad tävling). Men med tanke på värmen (runt 28 grader) och den kraftiga motvinden så hade jag ”slappnat av” i mitt mål att göra en officiell sub 80-halvmara och gick på känsla denna dag.

Hur det gick?

Jag sprang i mål på 1:20:36 och kom på plats åtta! Avslutningen blev dramatisk då jag och klubbkompisen Martin spurtade mot mål samtidigt. Martin slog mig med en sekund och kom således på plats sju.

Lopp är jag galet nöjd med! Att jag under dessa förhållanden kunde få till en så bra tid och placera mig så bra, och utan att kollapsa halvvägs, är ett styrkebesked. Detta bådar otroligt gott inför halvmaror med mer normal väderlek.

Första milen avklarades på precis under 38 minuter (37:58 tror jag det blev, när jag kikade på klockan vid markeringen). Halvvägs låg jag på nittonde plats, meddelade en cyklist. Så trots att andra halvan gick lite långsammare plockade jag ett gäng placeringar. Detta var en fantastisk känsla, att gå förbi löpare efter löpare som led i värmen.

Med en kilometer kvar var Martin ikapp och gjorde några småryck för att gå förbi. Jag svarade upp vilket bäddade för en dramatisk avslutning då vi gick in på målrakan inne på torget helt sida vid sida. Speakern tjoade om spurtduell och folk tittade intresserat på. Här lyckades Martin gå förbi och ta sig i mål sekunden före, men det kände jag ingen bitterhet över. Det var bara så kul att vi kunde knipa plats sju och åtta och placera oss före massa starka lokala löpare!

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

Vad säger nu detta om framtiden? Det känns lovande! Jag har tränat klokt och bra och är stolt över min insats. En halvmara ner på låga 1:18 (och kanske under) känns möjlig. Kul!

Andra artiklar om Kungsbackaloppet

Testlopp och ett försök på halvmaran under 80 minuter

En vecka efter det förra testloppet på Milserien, då jag kutade 10 kilometer på 36:14, var det dags för ännu ett löppass med loppkänsla. Tillsammans med ett gäng andra löpare skulle nu halvmaratondistansen avklaras på samma bana. För egen del var målet glasklart. Under 80 minuter var det som gällde!

Jag hade pratat ihop mig med duktiga triatleten och klubbkamraten Oskar Larsson någon dag innan. Han hade också sub 80 som mål. Och precis innan jag skulle åka i väg till Karlslunds motionscentral hörde Jonathan Kandelin av sig och berättade att han hängde på och också hade som mål att springa under 80 minuter. Jonathan har en högre kapacitet än så, men ”nöjde” sig med under 80 i dag alltså. Det skulle visa sig att han var mycket bra draghjälp!

Efter en lite längre uppvärmningsjogg med Oskar och Jonathan i det härliga vårvädret tog vi oss till mållinjen. Det var lite blandat med folk som dels sprang halvmaran och som dels sprang milen. Innan start gick vi alla igenom lite snabbt vilka tidsmål vi hade och då jag, Jonathan och Oskar hade det snabbaste tempot på tidsmålet startade vi längst fram. Efter nedräkning var vi iväg!

Jämnt och bra tempo från start

Just starten på Milseriens bana är lätt att alltid gå ut för hårt i. Den är knixig och svängig och har dessutom en rätt jobbig uppförsbacke efter bara några hundra meter. Men vi var kloka i dag och bombade inte på för hårt här. Målet var att göra den första milen strax under 38 min och sedan hålla jämnt tempo till det var bara några kilometer kvar. Om krafter fanns kvar då skulle vi kunna öka lite.

Vi höll oss till planen helt suveränt och sprang den första kontrollmätta femman på 18:56 (enligt Strava-segmentet). Den biten är helt klart den svårare biten av banan, men efter den delen fick vi jobba lite mer i motvind, om än utan backar och cykelbroar. Vi höll dock tempo som en klocka och den första milen avklarades på 37:45 (också enligt Strava-segmentet). Vid milpasseringen klämde jag i mig min andra Maurten-gel. Den första hade jag tagit cirka 20 minuter innan start. Allt för att inte få slut på energi. Oskars sambo och deras tio månader gamla dotter dök upp på några ställen runt banan och försedde honom med energi och hejade på.

Björn Engqvist, Örebro AIK.
Nöjd och glad efter avklarat lopp! Foto: Stefan Sager.

Slitigt men fortsatt fint tempo på andra varvet

Tempot kändes rätt behagligt, även om vi så klart fick jobba på och inte kunde slappna av. Det var på andra halvan som slitet verkligen skulle börja. Vi tillät oss att ta det lite lugnare i uppförsbackarna och inte slita ut oss för mycket där. Efter cirka 12-13 kilometer började Oskar få det lite tuffare kunde jag höra, och det började bildas en liten lucka mellan honom och mig och Jonathan. Vi två kunde dock köra på i samma tempo och Jonathan var oerhört stark och jämn. En perfekt rygg att hålla denna dag. På andra varvet klarade vi av den första femman på precis samma tid som det första varvet, 18:56.

Sedan började det dock bli riktigt slitigt. Motvind och 15 kilometer i benen gjorde sitt. Jag kände att jag fortfarande kunde ha kontrollerat tempo, men att någon fartökning var tveksam. När jag passerade 18 kilometer kände jag mig stark och började känna att sub 80 faktiskt var möjligt och till och med troligt! Vilken känsla! Det fanns en liten lucka fram till Jonathan på cirka fem-sex sekunder. Oskar hade dock tyvärr tappat oss två. Det andra varvet på Milserien gick på 37:51, alltså sex sekunder långsammare, men absolut ingen katastrof!

Lycka efter målgång och nytt personbästa

Med bara en kilometer kvar piskade jag på rejält. Det blev inte en fartökning att tala om, men den där tuffa uppförsbacken i starten gick ju helt klart snabbare detta sista varv än i jämförelse med det första varvet. Sedan var det bara att trycka på utför och springa över mållinjen, två sekunder bakom Jonathan.

Klockan stannade på 1:19:37 och glädjen var stor över ett lyckat lopp! Det var inte bara tiden jag kände glädje över utan även för sättet loppet sprangs på. Klokt, kontrollerat och starkt. Och i och med att jag ökade på slutet blev det faktiskt också ett lopp med en negativ split, även om andra milen på Milserien gick sex sekunder långsammare.

Efter att jag och Jonathan pustat ut lite sprang Oskar i mål på 1:20:50. Sedan väntade vi in Stefan Sager som hade som mål att springa en halvmara i sub 4-tempo, vilket skulle innebära en tid på 1:24:23. Det blev 1:24:24 för honom! En sekund ifrån! Men givetvis en ruskigt fin prestation, och mer finns helt klart att hämta.

Efter Stefan droppade lite fler löpare in. Sedan blev det nedjogg och en väldigt nöjd Björn som cyklade hem med årets första mål avklarat och ett nytt personbästa i bagaget.

Mina kilometertider enligt klockan

Klocka som visar 1:19:37
Vilken fantastisk känsla att få titta ner på klockan och se denna tid. Målet avklarat!
  1. 3:47
  2. 3:45
  3. 3:47
  4. 3:48
  5. 3:42
  6. 3:47
  7. 3:45
  8. 3:46
  9. 3:45
  10. 3:41
  11. 3:48
  12. 3:42
  13. 3:38
  14. 3:53
  15. 3:47
  16. 3:51
  17. 3:48
  18. 3:42
  19. 3:46
  20. 3:39
  21. 3:44

Klockan mätte distansen till 21,19 km och den sista 190 metersdelen gick på 37 sekunder vilket är 3:15-tempo.

Örebro AIK halvmaraton i annorlunda tappning

Örebro AIK halvmaraton ställdes ju in, likt praktiskt taget alla andra lopp. Men i gårkväll var vi ett gäng som samlades och sprang banan i jaktstart baserat på de sluttider vi hade rapporterat in. Det inofficiella loppet sprangs också för Örebro AIK:s Anders ”Larra” Larsson som gick bort i cancer förra året. Deltagaravgiften var en valfri summa till Cancerfonden. Med och sprang loppet var Larras son Alex, så det kändes fint och speciellt denna kväll. Och det var inte läge att fega med tiderna. Nu var det full fart som gällde.

Innan loppet samlades vi och poserade på bilder för NA tillsammans med Alex, Larras son, som sprang i sin pappas Örebro AIK-linne. Foto: Ronny Collin.

Jag hade rapporterat in sluttid 1:19:59. Vilket verkligen var att spänna bågen då mitt personbästa på distansen var 1:23:36 och mindre än en månad gammalt.

Galet sliten, men nöjd, efter loppet! Foto: Karl Wilenius.

Min sluttid innebar att jag fick starta tillsammans med Liduina van Sitteren, Martin Duberg och Karl Wilenius. Varken jag, Liduina eller Martin hade fixat halvmaran under 1:20 tidigare. Liduina hade varit närmast med 1:20:19 (en tid som gjorde henne till tolva i SM på Göteborgsvarvet i fjol), så det var ju en tuff tid att slå för oss tre. Karl däremot hade fixat tiden med rejäl marginal tidigare (1:13-någonting), så för hans del skulle det inte vara något problem.

Utöver deltagaravgiften lovade jag att skänka ytterligare en femtiolapp för varje löpare av oss tre (jag, Liduina och Martin) som klarade tiden.

Vi gick ut i rasande tempo. Första milen avklarades (på min klocka) på 37:11. So far so good. Efter cirka 14 kilometer fick jag släppa iväg de tre då jag kände att tempot var för högt. Vid 16–17 kilometer fick jag håll och svårt att få i mig tillräckligt med luft. Fick lugna tempot något, vilket hjälpte en del. Det var i denna veva jag insåg att sub 80 var kört, men att nytt personbästa skulle det med all sannolikhet bli.

I motvind och med trötta ben och protesterande hugg i magen kämpade jag mig i mål på 1:21:31. Nytt personbästa med två minuter och fem sekunder. Det är jag trots allt ruskigt nöjd med. Målet för 2020 var ju att fixa halvmaran under 85 minuter. Sub 80 får vänta lite till!

Efter målgång visade min klocka på en ny personbästatid. Så jobbigt. Så kul!

Martin gick i mål på 1:18:47 och Liduina på 1:19:03. Fantastiskt vilken stark prestation av dem! Och givetvis blev det en ytterligare slant till Cancerfonden från mig för deras målgångar.

Snabbast runt banan var (inte helt oväntat) Jonas Nilsson på 1:11:11. Det är även han som har klubbrekordet för Örebro AIK på distansen.

Vilken fin kväll det blev!

NA:s artikel om vårt inofficiella lopp och fin intervju med Alex.

Någon typ av resultatlista

Detta är de tider jag har kunnat hitta på oss som deltog.

  1. Jonas Nilsson, Örebro AIK – 1:11:11
  2. Andreas Ingberg, Örebro AIK – 1:14:36
  3. Alexander Larsson, KFUM Örebro – 1:15:32 (Strava)
  4. Jonatan Gustafsson, KFUM Örebro – 1:15:37 (Strava)
  5. Michael Welday – Stocksäters IF – 1:15:38 (Strava)
  6. Melker Forsberg, KFUM Örebro – 1:15:45 (Strava)
  7. Gustav Nordling, Spårvägens FK- 1:15:46 (Strava)
  8. Jakob Nilsson, Örebro AIK – 1:17:10 (Strava)
  9. Fredrik Härdfeldt, Örebro AIK – 1:18:14 (Strava)
  10. Karl Wilenius, Lidköpings VSK – 1:18:25 (Strava)
  11. Gustav Grek, Örebro AIK – 1:18:27 (Strava)
  12. Martin Duberg, Örebro AIK – 1:18:47 (Strava)
  13. Jonas Rosengren, KFUM Örebro – 1:18:59 (Strava)
  14. Liduina van Sitteren, Örebro AIK – 1:19:03 (Strava)
  15. Markus Liljenroth, Örebro AIK – 1:20:16 (Strava)
  16. Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 1:21:00 (Strava)
  17. Björn Engqvist, Örebro AIK – 1:21:31 (Strava)
  18. Villem Raudsepp, Örebro AIK – 1:23:09 (Strava)
  19. Johan Jansson Flodén, Örebro AIK – 1:25:20
  20. Björn Eriksson, Örebro AIK – 1:27:44 (Strava)

Tim Sundström, Markus Bohman (sprang 25 kilometer, Strava), Jack Karlsson och William Wickholm saknar jag tider på, men de gick alla i mål ungefär samtidigt som de övriga KFUM-löparna, runt 1:15:30.

Andra artiklar om loppet

Å-stadsloppet, blåsigt och jobbigt men snabbt

Efter en fantastisk halvmaratonsäsong, där varje lopp hade inneburit nytt personbästa var det dags att springa det sista loppet på distansen. Å-stadsloppet blev årets femte halvmara, och som mål hade jag att springa under 85 minuter, vilket skulle innebära ett nytt personbästa med nästan tre minuter.

Jag inledde dagen med frukost i soffan och framför Eliud Kipchoges fantastiska prestation i Wien där han sprang ett maraton på 1:59:40. Peppad och känslosam såg jag framemot att själv få snöra på mig skorna och ge mig ut för att springa i marginellt långsammare tempo! Jag kallade mitt försök för Breaking 85, helt i linje med Kipchoges första tvåtimmarsförsök 2017, Breaking2!

Temperaturen och luftfuktigheten var rätt optimal för ett snabbt lopp. Men det blåste alldeles för mycket för min smak. När jag kom till Tybblelundshallen ungefär en timme innan loppet kände jag att det kunde gå snabbt, men att 85 minuter skulle bli ett mycket tufft mål att slå. Samtidigt gillar jag att sätta ett så pass tufft mål på årets sista lopp. Det är ju nu eller aldrig. Sedan behöver jag vänta i flera månader på nästa försök. På fjolårets Å-stadsloppet hade jag som mål att springa under 90 minuter för första gången, något som jag misslyckades med. Trots det var jag nöjd då eftersom jag ändå sprang in på nytt personbästa då: 1:32:34.

Lövgröt vid slottet. Här var det ganska halt med Nike Zoom Fly på fötterna, som är rätt omönstrade. Foto: Lars Lannerborn.

Om Breaking 85 lyckades? Nej! Om det istället blev en halvmara där IF Starts formstarka superdam Petra Hanaeus höll på att komma ikapp mig på slutet vilket gjorde att jag pressade ur det sista ur benen och satte nytt personbästa? Ja! Om det låter bekant är det också precis vad som hände på min förra halvmara, i Nora. Och på Semesterhalvmaran var vi ruskigt jämna också!

Första milen under 40 minuter

Ett delmål var att springa första milen under 40 minuter. Dels för att det är snabbt och dels för att det är lite häftigt att ha en sub 40-mil i sin halvmara. Jag inledde i snabbt tempo och den första kilometern gick på 3:45. Den andra på 3:51. Trots att det var snabbt kändes det inte för snabbt och jag hade koll på ansträngningen hittills. Eftersom det var så mycket personer är det svårt att tala om någon sorts ”klunga”, men till höger om mig hade jag Petra och till vänster Örebro AIKs fantastiske veteran SuperSören Forsberg. Efter cirka tre-fyra kilometer drog Sören iväg och sedan såg jag inte honom mer.

När vi kom till småbåtshamnen hade jag lite lucka bakåt. Framför mig hade jag en duo av Örebro AIK-löpare, men tyvärr fick en av dem stanna. Det såg ut som att han fått en sträckning i baksida lår. Den andra AIK-löparen var stark och även om vi såg ut att hålla ungefär samma tempo tror jag att han var aningen snabbare och det kändes som att han sakta men säkert utökade.

Efter vi hade passerat Rynningeviken och en del av Örebro parkrun-banan pep klockan till och meddelade att första milen var avklarad. Den gick på 39:43 (på klockan) vilket alltså var helt enligt plan och kändes bra. Tänk att det var i maj jag sprang milen under 40 för första gången!

Sedan började det dock bli rätt tufft, mentalt, fysiskt och med den kalla motvinden. Den slog till halvvägs och nu fick man streta på ordentligt. Jag kände redan efter 12-13 kilometer att under 85 minuter förmodligen inte skulle vara möjligt. Däremot kände jag hela tiden att ett personbästa fanns inom räckhåll och det var egentligen aldrig något jag tvivlade på. Vid 16 kilometer hade jag det riktigt jobbigt men jag bet ihop och försökte springa så avslappnat som möjligt. Dessutom kollade jag inte så mycket på klockan utan sprang bara så snabbt som kändes vettigt.

Jobbig avslutning och nytt personbästa

Jag och Petra Hanaeus efter målgång. Än en gång blev det en tuff fajt mellan oss! Foto: Mikaela Kemppi.

Med ungefär två kilometer kvar ser jag att Petra är praktiskt taget helt ikapp mig, och det fick mig att sluta tycka synd om mig själv och ge det sista lilla extra! Med ungefär 600 meter kvar stod Josefin Gerdevåg vid banan och skrek åt mig att kämpa hela vägen in i mål. Och när länets bästa maratondam genom tiderna ger dig den uppmaningen är det bara att lyda! Jag lyckades hålla undan och rusade in i Tybblelundshallen och gick i mål på 1:27:21. Nytt personbästa igen!

Efter målgången blev det idolbild med Petra, som jag faktiskt sade till innan loppet att jag trodde skulle vara hack i häl på mig. Fel fick jag som bekant inte!

Min tid gav mig plats 7 av 201 i motionsklass och plats 37 av 409 totalt (motion, tävling, herr och dam).

Målet att gå under 85 minuter tar jag med mig till nästa säsong!

Loppet i siffror

Kollar man på siffrorna från loppet ser man att jag tappar genom hela loppet. Det är inte i närheten av en negativ split. Sett rent till siffror så höll jag tempo för att klara under 85 minuter ända till och med 15 kilometer, men jag kände ju som sagt tidigare att jag inte skulle fixa det.

Distans Tid, split Tempo, split Tid, total Tempo, total
5 km 19:35 3:55 19:35 3:55
10 km 20:08 4:02 39:43 3:58
15 km 20:47 4:10 1:00:30 4:02
20 km 21:20 4:16 1:21:50 4:05
21,38 km * 5:32 4:01 1:27:22 4:05

Enligt klockan sprang jag 21,38 kilometer. Och jag startade klockan vid startskottet och stängde av vid målgång, 1:27:22 blev tiden på klockan, men officiella sträcktiden var alltså 1:27:21. Beräknat på 21,0975 meter är snittempot 4:08 för mitt lopp.

Video från mitt lopp

Från YouTube-kanalen HugRunner har jag klippt ihop en liten video från mitt lopp. Det första klippet kommer dock från Mittmedia.

Jag gjorde även en, något redigerad, video från min målgång.

Visa det här inlägget på Instagram

Det är ju #throwbackthursday i dag och då väljer jag att blicka tillbaka på lördagen. Dagen då vi upplevde en milstolpe inom långdistanslöpningen. Mitt personbästa på halvmaran. Samtidigt som det givetvis känns fantastiskt för mig att göra en bra tid tycker jag att @astadsloppet:s kommentatorer använder sig av lite väl stora ord för att beskriva min prestation, men jag tackar och är ödmjuk inför uppskattningen. Se själv målgången och lyssna på vad kommentatorerna har att säga. Framförallt uppskattar jag @shalaneflanagan:s "His running is a gift to all of us" och "I feel so blessed to be here today." Tack Shalane, jag är rörd! #running #run #löpning #åstadsloppet #halfmarathon #race #nohumanislimited #tbt

Ett inlägg delat av Björn Engqvist (@bjornengq)

Här kan du se mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

Andra bloggar om Å-stadsloppet 2019

Norasjön runt, länets tuffaste halvmara

Min fjärde halvmara för året sprang jag i Nora och runt den vackra Norasjön. Norasjön runt är ingen snabb bana, med rejält jobbiga backar. Men det gick otroligt bra denna härliga höstdag!

Jag gick i mål på 1:27:51 vilket gav mig plats 2 av 106 i motionsklass och plats 17 av 217 totalt. Nytt personbästa med rejäl marginal!

Känslan innan loppet var bedrövlig. Dagarna innan hade jag känt mig småförkyld och när jag värmde upp innan loppet fick jag en känsla av håll (!) efter två minuter i 5:30-tempo. Samt ont i ena knäet. Jag muttrade för mig själv att ”det får bli vad det bli”. Vid starten pratade jag med Mikael Sandberg och förkunnade ”detta är ingen bana man sätter PB på”. Det är ju skönt att ha fel!

Här var det inte muntert. Tre kilometer kvar och ont överallt. Tur att man var fin i håret i alla fall. Foto: Staffan Isacson.

När starten gick drog jag i väg i bra fart. Den första kilometern gick på 3:52, men utan att det kändes för snabbt eller jobbigt. Jag visste ju vad som komma skulle, redan i andra kilometern. Hitorpsbacken. Min inställning var att jag skulle veta vilket typ av lopp detta skulle bli efter den backen.

Tack och och lov klarade jag av Hitorpsbacken utan större problem. Givetvis blev det ett långsammare tempo, men med ett så backigt lopp som Norasjön runt måste tempot få bli lite böljande. Snabbt när banan tillåter det, och långsammare i partier för att spara på krafter. Kilometern efter Hitorpsbacken kändes ljuvlig och här gick det snabbt, 3:44. Och den efterföljande kilometern gick på 3:55. Första fem kilometrarna klarade jag av på 20:15. Jag höll tempot rätt bra även de fem andra kilometrarna och första milen gjordes på 40:47.

Efter en mil sprang jag rätt ensam. Det var en bit framför mig jag kunde se löpare som Örebro AIKs superdam Mikaela Kemppi (men helt utan att ha ”kontakt”.) En bit bakom mig låg damtrean, IF Starts Petra Hanaeus, men jag hade lyckats skapa en lucka så det var mycket sololöpning.

Tuff motvind och backigt på slutet

När banan vände in tillbaka mot Nora igen kom käftsmällen i form av rejäl motvind. Här var det tufft att hålla högt tempo, och krafterna började tryta. Jag slet dock på efter bästa förmåga och bad en stilla bön om att energigelen skulle ge effekt. Det kan jag inte direkt påstå att den gjorde. Vid 18 kilometer finns det ännu en rejäl backe och det är en bra stigning även mot slutet in mot Nora. Nu led jag och dessutom hörde jag bakom mig hur Petra och ännu en löpare tagit in på mig. Nu började dessutom vaderna protestera och kännas väldigt spända. Plus att jag fick håll! Det riktigt brände i magen.

Tack och lov är jag envis och tjurskallig och lyckades öka tempot. Med en rejäl spurt höll jag i från de bakom mig, vilket var tur då han som gick i mål efter mig också sprang i motionsklass, och med bara sex sekunder efter mig sprang in som trea. Elva sekunder efter mig gick Petra i mål, även hon med en galen PB-kross.

I mål stod Niklas Hasselwander som överlägset plockat hem förstaplatsen i motionsklass och gratulerade mig till loppet. Jag var otroligt överraskad över att det gått så bra då jag tycker att denna bana är, om än vacker, den tuffaste halvmaratonbanan i länet.

Klockan visade 1:27:51 efter målgång. Det blev också den officiella tiden.

Nu blir nästa lopp ännu en halvmara. Nästa månad springer jag Å-stadsloppet och det vore ju inte helt fel om årets femte halvmara även innebar årets femte personbästa på distansen. Jag gillar mönstret hittills!

Video från mitt lopp

Tack vare IF Starts Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner, samt Stig Petterssons YouTube-kanal har jag kunna klippa ihop en minut från mitt lopp.

Här kan du se mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Andra bloggar om Norasjön runt 2019

Navigation