Etikett: halvmaraton

CPH Half, ett steg framåt på Köpenhamns halvmaraton

Löpning Inga kommentarer

Två veckor efter säsongsdebuten på halvmaraton i vackra Helsingborg var det dags att styra färden till andra sidan sundet. En av världens snabbaste halvmaror skulle springas, nämligen Köpenhamns halvmaraton – CPH Half.

Förväntningar inför loppet

I Helsingborg överraskade jag lite positivt kände jag och 1:21:21 var lite i överkant mot vad jag kunde förväntat mig. Dessutom var ju inte känslan kanonbra inledningsvis vilket hade jag med mig i åtanke inför Köpenhamn, vars bana så klart är snabbare än Helsingborgs. Geoffrey Kamworor satte världsrekord på distansen 2019 när han sprang i mål på 58:01 men sedan dess har rekordet slagits (i Valencia, av Jacob Kiplimo). Det innebar dock att jag tänkte att jag borde kunna springa snabbare än i Helsingborg, men något specifikt mål hade jag inte satt.

Loppet

Jag sov gott natten innan loppet. Tyvärr blev det alldeles för många steg dagen innan, så jag hade gärna haft mer utvilade ben än vad jag hade. Jag skyller på Köpenhamns otydliga busshållplatser och en buss som inte dök upp.

På loppdagen tog jag i alla fall bussen in till startplatsen. Trodde jag. Givetvis körde inte bussen som den skulle enligt tidtabellen (förmodligen just på grund av loppet) och därför fick jag kliva av två kilometer från starten. Men det gjorde ingenting då det bara var en kort jogg till starten och då jag skulle ändå värma upp. Väl på plats lämnade jag in min väska med överdragskläder, telefon och annat bös som jag hade med mig.

Det fanns rätt klent med bajamajor och det var dessutom otydligt med startgrupperna. När jag tog mig mot startlinjen fanns det ingen struktur på startgrupperna bortsett från elitgrupperna. Annars fick man klämma sig fram så långt man kunde och så mycket som samvetet tillät. Jag ska erkänna att jag blev irriterad av att se löpare från startgruppen 1:25 försöka klämma sig fram med oss från startgrupp under 1:20. Det var trångt och mycket armbågar. Här kan danskarna lära sig av svenska arrangemang!

Det var en mäktig inramning i alla fall på den trånga gatan! Först en presentation av åtta elitlöpare med bland andra Henrik Ingebrigtsen och Karoline Bjerkeli Grøvdal. Det var de två namnen som lockade fram högst jubel bland deltagarna och publiken.

Starten

Startskottet gick och jag trängde mig fram till startlinjen efter cirka 30 sekunder. Det var ju där tidmätningen startade för min del så det var först då det var viktigt att få upp farten. Det kändes bra där i början. Varmt, men bra och banan var platt! Det var så klart lite trångt med sicksackande löpare och någon armbåge fick man här och var men jag kan faktiskt inte klaga på tempot eller att detta påverkades av detta. Jag kände att jag kunde springa på rätt obehindrat ändå.

Känslan var dessutom betydligt bättre än i Helsingborg inledningsvis. Tempot kände jag att jag kunde justera på ett bra sätt. Efter ett tag insåg jag dock att min klocka visade för optimistiska tider. Mina kilometersplittar låg jämnt och fint runt 3:41-tempo ungefär, men det var en diff mellan när klockan pep för distanserna och när jag passerade dem på banan. Det är ju egentligen inga konstigheter, utan något man måste hålla koll på. Vad kilometersplittarna indikerade, hoppades jag, var att jag sprang ett jämnt tempo i alla fall.

Mycket folk på och längs med Köpenhamns gator!

Första femman under 19 minuter och första milen under 38 minuter

Första femman passerades på 18:31 enligt klockan, men passeringen på banan kom sexton sekunder senare, alltså vid 18:47. Det var ingen jättestor skillnad och en tid under 19 minuter på fem kilometer innebär en tid under 38 minuter på milen. Och det i sin tur är en strålande förutsättning för en tid under 80 minuter på halvmaran. Och det kändes ju bra! Men jag svettades rätt mycket i värmen.

Det jämna tempot fortsatte. Enligt klockan fortsatte jag att göra kilometertider på runt 3:41. Milen passerades på 36:59. Tyvärr stämde det inte riktigt lika bra i verkligheten där nu milpasseringen kom först vid 37:46. Men det var en mil under 38 minuter och jag låg bra i fas för en tid under 80 minuter och trodde fortfarande att det var möjligt.

Långsammare avslutning

Men sedan började det gå lite långsammare. Klockans kilometertider landade runt 3:45–3:50 och det bådade ju inte gott sett till att det inte riktigt stämde med verkligheten. Jag trodde ändå rätt länge på att jag skulle kunna gå under 80 minuter men att det skulle kunna bli tufft.

Jag tog lite placeringar vid 15–17 kilometer och det gav ju styrka. Några Hällelöpare passerades och även Örgrytes Hanna Kumlin som såg ut att ha det tufft i värmen passerades precis vid kamerorna vid 15 kilometer. Men jag hade det ju inte heller superlätt nu. Även om tempot fortfarande kändes hyfsat jämnt och bra så fick jag jobba mer för det!

På väg mot femtonkilometerspasseringen.
Vid femton kilometer passerade jag svenska Hanna Kumlin.

Sedan började jag räkna lite på det och vid 18 kilometersmarkeringen insåg jag att sub 80 var helt borta. Det fanns inte i benen att piska upp farten i den hastighet som behövdes. Det var en besvikelse. Jag jagade lite danska elitdamer som kutade danska mästerskapen och var nu på väg mot målet. Den kick och sista motivation till fart jag haft i Helsingborg var borta. Visst, jag ökade tempot något precis på slutet, men besvikelsen över missad sub 80 gjorde det svårt att hitta den riktiga skärpan.

Jag gick i mål på 1:20:44. Först rapporterades tiden till 1:20:45, men sedan justerades den ner en sekund.

Jag knäpper av klockan efter målgång och ser kanske inte supernöjd ut.
Medaljen är bärgad.

Känslan efter målgång

Känslan efter målgång var besvikelse. Jag trodde ju verkligen att jag ”hade” sub 80. Det kändes väldigt bra inledningsvis. Så väldigt trist, när det kändes så bra inledningsvis!

Med tunga steg traskade jag i väg och fick min medalj, lite vatten, banan och gifflar. Sedan stannade jag inte och socialiserade i målområdet utan styrde kosan direkt mot väskutlämningen som låg en rätt lång bit bort. Njutbart var det inte med ett skavsår som smugit sig på de sista kilometerna.

Vid väskutlämningen träffade jag Fredrik och Elias från Örebro som båda hade slagit till med finfina personbästatider. Synd att jag inte kunde säga detsamma. Efter att vi pratat lite tog jag bussen tillbaka till bilen och åkte därefter hem. 55 mil enkel färd. Det var med rätt stela ben jag landade i Örebro igen på söndagkvällen!

Positivt att ta med sig

1:20:44 en väldigt bra tid. På båda halvmarorna i år har jag presterat väldigt bra på sett till vad jag kan förvänta mig av mig själv. Jag tycker inte att jag ”borde” gjort snabbare tider. Tvärtom kanske jag t.o.m. överpresterat lite.

Bara det faktum att jag är där och nosar på sub 80 är också riktigt bra. Att göra sub 80 är ingen omöjlighet eller ens att slipa mitt personbästa (1:18:46).

Det jag tar med mig som positivt är också den inledande milen. Det kändes som att jag låg helt rätt i ansträngning med bra fokus och tryck. Jag kunde justera tempot upp och ned och låg en bra bit från max. En miltid under 37 minuter hade jag helt klart fixat med denna känsla.

Splittar och placeringar

Splittider (officiella)

De officiella splittiderna kommer från CPH Halfs app. Jag vet att om man adderar ihop de två första femmorna (18:47+19:00) så får man en miltid på 37:47 och inte 37:46. Men nu står det att första milen gick på 37:46 så då går jag på det. Matematik på hög nivå!
Distans 5 km 10 km Totaltid
5 km 18:47 (3:46) 18:47 (3:46)
10 km 19:00 (3:48) 37:46 (3:47) 37:46 (3:47)
15 km 19:21 (3:52) 57:07 (3:49)
20 km 19:23 (3:53) 38:44 (3:52) 1:16:30 (3:49)
Mål 1:20:44 (3:50)

Placeringar

  • 703 av 24 978 – totalt
  • 643 av 15 273 – herrklass
  • 69 av 1 604 – M40

Planer framåt

Nu är det dags att tagga om inför nästa lopp. Först blir det lite återhämtningslöpning i början och sedan kvalitet igen i slutet av veckan. Jag hade en plan på att springa Hässelbyloppet den 1 oktober, men väljer att inte springa och istället försöka få till lite mer bra träning och att återhämta mig mentalt.

Den 7 oktober står jag (förhoppningsvis, om jag är frisk och skadefri) på startlinjen till Å-stadsloppet och ska än en gång ta mig an min favoritdistans. Det blir årets tredje halvmaraton. Förhoppningsvis med en ännu bättre tid och prestation än i Köpenhamn!

Andra artiklar om CPH Half

Helsingborg halvmaraton, lyckad säsongsdebut på distansen

Löpning En kommentar

För andra året var det dags att styra färden mot Helsingborg och springa det fantastiskt fina loppet Helsingborg halvmaraton. I år med ännu fler anmälda än någonsin tidigare. Dessutom var det dags att säsongsdebutera på halvmaratondistansen för min del. Så sent som i september!

Fokus i början av 2023 har legat på maratondistansen. Tanken var att jag skulle springa Semesterhalvmaran i juli, men krasslighet satte stopp för den planen. Men det finns ju sämre ställen att springa årets första halvmaraton på än i Helsingborg och på Helsingborg halvmaraton!

Från ett regnigt Örebro till ett soligt Helsingborg

Efter en lång bilfärd från ett regnigt Örebro anlände jag till ett soligt och vackert Helsingborg. Jag lämnade mina grejer i stugan som jag hyrde (samma som i fjol) och hoppade på en buss in till stan. Att kliva in i bussen var som att ställa sig i en bastu, så jag hoppade av efter ett tag och promenerade sedan till hotellet och nummerlappsutdelningen.

På expot shoppade jag lite rödbetsdopning från Umara (det gällde att passa på när Löplabbet körde rea) och på väg ut träffade jag Queen of Helsingborg Half Marathon (nåväl, hon går inte runt och kallar sig det och bär inte en krona): Anna Bjurman, flerfaldig vinnare och banrekordhållare, och den löpare jag jagade under hela fjolårsloppet. Efter att vi surrat lite strosade jag längs med strandpromenaden och njöt av livet. Doften av hav, salt och tång gjorde mig nästan gråtfärdig av lycka. Fattar helsingborgarna hur härligt de har det, eller är de avtrubbade? Det var ljuvligt att promenera i sommarsolen och äta mjukglass.

Jag promenerade hela vägen tillbaka till stugan, cirka fyra kilometer, och resten av dagen blev lugn. Det blev middag i stugan, lite bokläsning och att titta på F1 Drive to Survive innan jag lade mig för att sova. Uppladdningen inför loppet blev faktiskt lite småskakig då jag dagarna innan, och även denna kväll hade ont i halsen. Inte helt oväntat kom halsontet dagen efter jag klämt ihop mig med hela Örebro kommuns kommunikationsavdelning på City konferenscenter och pratat kriskommunikation under en halvdag. Halsontet hängde i och det blev varken bättre eller sämre. Jag somnade med en Bafucin i munnen och förhoppningen om att vakna fräsch.

Bra förutsättningar på loppdagen

Grejerna som skulle ta mig i mål.

På loppdagen vaknade jag, utsövd, och bra i halsen! Strålande! Det var nog klokt att jag släpat med mig mitt tyngdtäcke också, och fick en riktigt fin natts sömn. När jag sedan mötte dagen kunde jag konstatera att det var jättefint väder och bättre förutsättningar för snabba tider än i året innan. Då blåste det rejält.

Dagen inleddes med frukost innan jag joggade i väg mot startlinjen. Perfekt avstånd att bo på och lagom för att jogga in till starten. Det var dags att inviga mina nya tävlingsdojor på riktigt också. På fötterna satt Adidas Adios Pro 3. Endast använda ett pass innan loppet.

Utrustningen

Utöver det körde jag på solglasögon från EQPE (det kom faktiskt fram en löpare efter loppet och frågade hur de var då han själv var sugen på ett par). Modellen heter “Athletic Frameless”. Strumporna var mina knallrosa från Compressport, modellen heter “Pro Racing Socks V4.0 Run Low”.

Klubbkläderna från Fusion, klocka från Garmin (Fenix 5) och pulsband från Garmin.

Med mig hade jag också tre gels att ta under loppet var femte kilometer. Jag körde vidare på Umara som jag använt mig av på både Marathon Rotterdam och Stockholm Marathon.

Folkfest innan start

Nere längs med banan var det full fart. Folk värmde upp, vimplarna vajade i den lätta vinden och solen sken. Vilken underbar dag för att springa igenom ett vackert Helsingborg! Jag joggade runt lite och morsade på folk. Pratade lite med Marcus Åberg, elitlöparen som jag delar coach med och som kom trea året innan. Sedan tog jag plats i startfållan.

Inför loppet hade jag inte satt något mål då jag inte visste vad statusen var på mig. Men jag tänkte att någonstans mellan 1:21 och 1:23 var rimligt och en tid däromkring skulle jag vara nöjd med. Att som året innan jaga ledande dam trodde jag skulle vara lönlöst då jag kände mig sämre i år och visste att Anna sprungit riktigt bra under året.

Spänd väntan innan start. Vissa är mindre spexigare än andra… Foto: Glenn T Unger.

Mitt lopp

Inledningen kändes klen. Jag kände mig inte stark för fem öre och första backen var tuff. Fram till den backen hade jag farthållarna för en tid under 1:20 med mig men här drog de i från mig. Det var trist och jag kände att jag inte hade en bra dag. Men jag gnetade på trots klen känsla. När man har jobbat sig upp så planar det ut och blir sedan lite lättare löpning sett till höjdmeter. Banan är fortsatt lite knixig, men inte alltför backig. Jag försökte hitta rytm och bra känsla, men kände mig som bekant klen och började tidigt faktiskt undra om jag skulle klara en tid snabbare än 4:00-tempo (vilket är en halvmaratontid på 1:24:23).

Starten går! Stephan Wilson sätter av i en galen fart och ska försöka leda loppet så länge han kan. För välgörenhet. Foto: Glenn T Unger.
Inledningen på Järnvägsgatan. Svårt att veta status än. Banans första, jobbiga, backe kommer snart. Foto: Ulla de Silva.

Efter ungefär sju kilometer fick jag sällskap av en annan löpare som berömde mina snygga dojor (han hade likadana) och tyckte att jag höll bra tempo och sade att han kunde försöka hålla samma och haka på. En jättetrevlig kille som jag givetvis svarade vettigt och vänligt. Ärligt svarade jag att jag tyckte att tempot var för lågt men att man inte kunde springa med mer än det man hade för dagen. Inombords tänkte jag att det var ett tecken på att jag skulle öka och försöka se till så att han inte kunde haka på. Småaktigt, men en bra morot och motivation för att öka takten. Vilket var jättebra, för nu kände jag att jag kom in i en bättre rytm och det fanns dessutom några raka platta cykelvägar att komma in i rytmen på och få bra tryck i benen.

Första milen avklaras

Första milen gick på 38:50 officiellt och 38:53 på klockan.

Jag vet inte om tempot egentligen ökade supermycket efter att jag fått sällskap, men kilometer 8 t.o.m. 11 gick på mellan 3:49 och 3:51 (enligt klockan), vilket ju var bättre än de cirka 3:55 jag legat på tidigare. Så ok då, jag kanske skulle fixa en halvmara snabbare än 4:00-tempo även denna gång insåg jag!

När vi nådde Pålsjö skog vid cirka 13 kilometer började jag känna mig sliten men tänkte att jag skulle hålla ut nu, att slutet närmade sig. “Det är bara lite mer knix och grusspring innan du får dunka på nedför Tinkarpsbacken och mötas av strandpromenaden” intalade jag mig själv. Runt kilometer 16 är det alltid jobbigt på halvmaraton, så även denna gång. Här sprang vi genom ett bostadsområde på cykelvägar, så det var ju helt ok underlag att kuta på. Och nu är jag så pass rutinerad halvmaratonlöpare att jag vet att det bara är att genomlida eländet och inte tappa alltför mycket. Jag hade en bra lucka bakåt nu och väldigt långt till löparna framför mig kändes det som.

Fullt fokus vid Sofiero slott. Snart ute på platt asfalt och dags att trycka, trycka och trycka hela vägen in i mål! Foto: Pierre Nordström.

Jakt på löparna framför mig

I Tinkarpsbacken började jag kolla in löparna framför mig. Det var två killar som låg en bra bit framför. Men nu hade jag något att fokusera på så att jag slapp att tänka på hur jobbigt det var de sista tre kilometerna! Jag dunkade på ordentligt nedför Tinkarpsbacken och gick in i ett mentalt vakuum med tunnelseende. Nu var det bara att mata på. Ut på strandpromenaden och mot målet. Och tack och lov utan att springa in i en vägg av motvind detta år! Det var givetvis oerhört jobbigt, som det ska vara, men i år gick denna del snabbare än under fjolårsloppet. Men i fjol hade jag som bekant motvinden att fajtas mot.

Med 300 meter kvar till mål kom jag ikapp en av killarna som jag jagade. Han var sliten och jag hade ju pressat som en galning för att jaga ikapp. Men sedan fick han lite nytt liv, började spurta även han och slet sig förbi mig! Han slog mig med en sekund i mål, men det var en spurt som kostade då det första han gjorde efter målgång var att kräkas! Spurtförlusten gjorde inte mig något alls. Jag var nöjd ändå och glad att jag haft en rygg att jaga på slutet!

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Bara några meter kvar till målgång. Spurtuppgörelse. Foto: Juan Gaete.

Tid, placering och splittar

1:21:21 blev min tid. Det är jag jättenöjd med då jag inte är lika stark som i fjol, men det är fortfarande en jättebra tid. Det är 44 sekunder långsammare än i fjol, men i år var det bättre förutsättningar för löpning. Hade “fjolårs-Björn” sprungit årets lopp tror jag det hade blivit en tid under 1:20.

Jag kom på plats 7 i M40, plats 31 i herrklass och plats 32 totalt.

Första milen gick på 38:50, andra milen gick på 38:35. Exakt hur halvorna såg ut vet jag inte, men det blev ju en negativ split i och med att jag ökade ytterligare efter 20 km-passeringen.

Energiplanen

Det finns inte så mycket att säga om energiplanen. Jag tog en gel var femte kilometer. Magen protesterade inte och det var absolut inga konstigheter med att ta Umara U Gel. Däremot tog jag inte vatten under loppet. Det kanske hade behövts, men jag ville inte riskera uppröra magen alltför mycket. Under Stockholm Marathon tog jag både energi och vatten och då hamnade magen i uppror. Det behöver inte bero på det, men dumt att riskera något. Och det kändes som att jag klarade mig bra utan att ta vatten.

Mingel efteråt

Efter målgången pratade jag med Anna som vunnit och satt nytt banrekord, jag pratade också med Marcus som kommit femma denna dag och inte var lika nöjd som i fjol. Sedan kom Andreas, som jag spurtat mot, fram och pratade en del. Vi strosade i väg och tog oss en varsin öl, skålade för ett bra lopp och pratade lite mer om kommande lopp. Marcus gjorde oss sällskap och det blev en fin stund tillsammans i solen. Vilken strålande avslutning på ett lopp. Precis som det ska vara!

Efter det gick jag i väg för att leta efter ytterligare en löpare och en målgång!

Nummer 30 och 31 i herrklass efter den hårda spurten på slutet. Sedan var det glada miner och efter att denna bild togs gick vi och tog varsin öl och pratade igenom loppet. Mycket trevligt! Foto: Elias Jovancic Persson.

Min “adept”(!) sprang också

Stina och jag efter målgången. Ett rejält nytt personbästa blev det för Stina! Foto: Linda Andersson.

Jag har typ en adept! Jag är ingen löpcoach. Men faktum är att jag har stöttat och varit bollplank i löpträningen med någon under några månader. Nämligen Stina från Eslöv!

Hon kommer från gymhållet men har blivit biten av löpningen och sprungit några lopp. Det som började med lite träningstips på Instagram blev sedan diskussion kring strukturerad löpträning. Dessutom hade hon ett tydligt mål, vilket var att springa halvmaran under två timmar.

När någon är ny inom löpning brukar tipsen vara mest ”spring mer så utvecklas du” (vilket förvisso stämmer). Men hur kul är det?! Jag skickade först över ett exempel på hur ett träningsblock skulle kunna se ut för henne, med pass och farter anpassade till henne. Detta exempel följde hon disciplinerat. För att det inte skulle vara samma pass om och om igen fick hon sedan ett nytt upplägg som sträcker sig fram till Köpenhamn halvmaraton, med Helsingborg halvmaraton givetvis inkluderat i upplägget. Så Stina har kutat on/off-intervaller, intervaller i överfart, progressiva långpass och tröskelintervaller.

Ett bakslag blev en känning i ett ben. Det är ju en risk att man går på lite för hårt när man börjar köra kvalitetspass i sin träning. Det har dock gjort att hon fått uppleva en ljuvliga maskinen ”crosstrainer”. Även den har hon ställt sig på och gnetat disciplinerat.

Så efter en lite knackig uppladdning med sitt ben så ställde hon sig på startlinjen på Helsingborg halvmaraton. Och dänger in 1:51:14! Personbästa med lite mer än nio minuter!

PB-bad med flamingo

Det innebar att hon fick ta på sig PB-solskärmen (den hon har på bilden) och sedan skickas ut på en rosa flamingo i vad Helsingborg halvmaraton kallade för ”PB-doppet”. (Jo, jag fiskade in henne sedan också, men flamingon ville verkligen till Danmark).

Jag är som sagt ingen coach, men jag tänker ändå vara stolt!

Det blev ett PB-bad på flamingon efter målgången!

Efter loppet

Efter loppet blev det en väldigt lugn dag. Jag joggade tillbaka till stugan. Bara 2,5 kilometer från målgången, åt lunch och hällde i mig lite alkoholfri öl. Vi är inne i en alkoholfri period, så inget vilt firande för min del. Sedan redigerade jag lite bilder till Instagram, duschade och tog igen mig. När jag hade vilat upp mig lite packade jag ner en bok, badbrallor och handduk och promenerade ner mot strandpromenaden igen. Där satte jag mig i solen och läste innan jag tog ett dopp i havet. Det var rejält vågigt och hade börjat blåsa lite mer nu än under loppet, men det var jätteskönt i vattnet!

Mot kvällen blev det en suveränt god pizza Primo Il Forno innan jag avrundade dagen med att kolla på film och vräka i mig godis.

Jag vaknade tidigt dagen efter, joggade en mil på stela ben i ett nu mer grått och mulet Helsingborg. Sedan gick färden hem mot Örebro.

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton/maraton

Å-stadsloppet, slitigt i blåst

Löpning Inga kommentarer

I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.

Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.

I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.

Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.

Snabb start

När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.

När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!

Första milen runt 37:30

I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.

Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.

Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.

Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.

1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.

Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.

Hur gick det för andra i loppet?

I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.

Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.

I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.

Vad gör jag nu?

Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.

Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.

Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Jag är med i det senaste numret av Spring

Löpning Inga kommentarer

Sveriges bästa magasin för löpare och om löpning är Spring. Därför är det en helt otrolig ära för mig att jag är med på hela åtta sidor i det senaste numret av tidningen!

På omslaget till nummer 4/2022 syns Victor Urquhart Smångs. Efter artikeln om självaste Evy Palm hittar man artikeln om mig.

I det senaste numret av Spring hittar man en artikel om mig.

I den långa intervjun med mig pratar jag om bland annat

  • De första löppassen, det krånglande knäet och viktnedgången.
  • Mina första lopp och jakten på sub 40 och sub 90.
  • Liduina van Sitteren.
  • Träningen, Karin och vårt upplägg.
  • Ambitionen framåt, motivation och inre press.

Vilken enorm ära att få profileras i Spring på detta sätt!

Utdrag ur artikeln

Här kommer ett utdrag ur artikeln där jag pratar lite om min träning och prestationer som varit viktiga.

Vad kan du berätta om din träning?

– Jag har tidigare tränat mig själv eller hängt på andras pass när det passat in med vad jag har tänkt mig. Örebro är en fantastiskt fin löparstad, sett till cykelvägar och platser att springa, men framför allt när det kommer till inspirerande löpare att springa med. Från 2022 har jag en tränare, vilket är helt nytt för mig! Karin Sennvall Forsberg som är tidigare elitlöpare, och numer coach, lägger upp min träning. Både jag och Karin tycker det är jättekul att prata om träning och bolla fram och tillbaka vilket jag tyckte var jätteviktigt när vi påbörjade vårt samarbete. Jag vill känna mig delaktig i min träning och komma med synpunkter och tankar. Dessutom bor vi bara tre kilometer ifrån varandra så det är lätt att ses.

Om vi kan kalla det för ”filosofi” eller inte vet jag inte, men både jag och Karin verkar vara av åsikten att man blir bra på det när man tränar på. Ska man springa ett lopp i ett visst tempo så måste man träna på det tempot också.

Hur veckorna ser ut varierar beroende på om det finns lopp inplanerade eller inte. Men så är det nog för alla. En standardvecka, när det inte är formtoppning inför ett lopp, brukar innebära löpning sex dagar. Mängden landar på cirka 10–11 mil. Det är verkligen en variation av pass. Något Karin fått mig att göra är att springa fler intervallpass i tempo kring eller över min milfart. Lite fler korta och explosiva intervallpass alltså. Ett sådant pass på bana brukar jag springa under veckan, oftast på tisdagen och rätt ofta tillsammans med sällskap. Det brukar också bli ett pass med lite längre intervaller i tempo runt min halvmarafart. Ett lugnt pass i skog med terrängdojor på, ett långpass på helgen gärna med en fartökning mot slutet. Och en del ”vanliga” distanspass, men som även de kan innehålla några snabba hundringar.

Utöver löpningen brukar det bli minst ett styrkepass i veckan. När det är tävlingar kör vi inte så mycket benstyrka utan mest bålstyrka och en del armstyrka. Armstyrkan är nog mest min idé för att ”jämna ut kroppen” och bli lite mer proportionerlig så att det inte ser för taskigt ut med spagettiarmar. Innan tävlingarna drog i gång så var det mer benstyrka på schemat också med bland annat utfallssteg och squats. Praktiskt taget all styrketräning genomför jag hemma med kettlebells och hantlar. Det funkar riktigt bra att riva av ett pass på lunchen de dagar när jag jobbar hemifrån.

Vilka prestationer har betytt något extra för dig?

– Under fjolåret hade jag som mål att springa halvmaran under 80 minuter. Och det lyckades! Problemet var bara att denna tid kom på en träningstävling som var osanktionerad. Sedan tog jag mig under 80 minuter igen på ett träningspass när jag sprang en halvmara rakt av. När det var dags att snöra på sig skorna och springa sanktionerade halvmaror ville det sig inte riktigt. Kapaciteten fanns där, men rätt ofta var vädret mot mig med väldigt varma lopp, backiga lopp eller något annat som gjorde att det inte klaffade. Det närmaste jag kom var i juni på Kungsbackaloppet i stekande sol och blåst. Tiden blev 1.20.36. Därför kändes det fantastiskt att inleda 2022 och de två första halvmarorna jag sprang med att klara en tid under 80 minuter på båda loppen. På min klubbs halvmara i april var planen att springa första milen strax under 38 minuter och sedan se hur det kändes inför andra halvan. Det blev inte riktigt så. Benen kändes riktigt bra och jag hamnade i en klunga som höll 3.40-tempo och klarade av den första milen strax under 37 minuter i stället. Banan gick över två varv och det andra varvet blev lite tuffare, så den halvan gick lite långsammare. De sista åtta kilometerna höll jag ihop med min urstarka kompis Liduina och lyckades till slut springa i mål på 1.18.46 tack vare hennes sällskap.

Den andra halvmaran för året blev Göteborgsvarvet, och eftersom alla skrämt upp mig med hur tuff banan skulle vara så vågade jag inte tro på en tid under åttio minuter. Men jag sprang klokt och tryckte på där det gick och försökte ta det lugnt i uppförsbackarna och över broarna. Med bara två kilometer till mål gick det upp för mig att jag faktiskt var på väg mot en tid under 80 minuter, på självaste Göteborgsvarvet! 1.19.06 sprang jag i mål på och jag hade dessutom sprungit loppet nästan helt jämnt där den första milen gått på 37.31 och den andra på 37.38. Vilken känsla att få springa i mål på Slottsskogsvallen, och vilken folkfest det var!

Lösnummer av Spring kan beställas på springlfa.se.

Jag pratar om årets två inledande halvmaror. Och mycket annat!

Norasjön runt, äntligen tillbaka på startlinjen

Löpning Inga kommentarer

En vecka efter halvmaran i Helsingborg ställde jag mig på startlinjen igen. Det var dags att springa ännu ett halvmaraton. Blåsigt och backigt, precis som i Helsingborg. Det var äntligen dags för Norasjön runt!

Senast jag sprang Norasjön runt var 2019. Fjolårets upplaga missade jag på grund av fotskada, vilket var jättetrist då det var både veteran-SM på halvmaraton samt DM och veteran-DM. Kvällen innan Norasjön runt kände jag mig dock trött, sliten och lite småkrasslig. Det var med all sannolikhet halvmaran i Helsingborg som satt kvar i kroppen. Jag hade dessutom en knepig känsla i halsen, men bombarderade den med Coldzyme och hoppades på det bästa.

På loppdagen vaknade jag upp och mådde bättre. Det skulle bli start med andra ord!

Bra löparväder i Nora, men blåsigt

När jag kom till Nora möttes jag av klubbkamrater, sol och vind. En bra dag för löpning! Jag värmde upp lite, körde några löpskolningsövningar och pratade lite med legendaren Arne Ewertsson som sprang Norasjön runt för 58:e gången. FEMTIOÅTTA LOPP! Han har inte missat ett lopp sedan 1965! Arne var en gammal storlöpare back in the day, men vid åttio år fyllda så är han så klart inte längre snabb och fick denna dag starta en halvtimme innan alla andra för att hinna ta sig runt. ”Ni får heja på mig när ni passerar.” uppmanade han.

Jag ställde mig på startlinjen någon minut innan start och tänkte att jag skulle springa loppet helt på känsla och utan krav på tider. Benen kändes helt ok på uppvärmningen. Inte direkt pigga, men inte heller stela eller ömma.

När starten gick drog jag i väg i bra tempo. Taktiken var helt enkelt att springa snabbt där det går, där det var platt eller nedförsbackar, samt vara jättedefensiv i uppförsbackar. Redan efter första kilometern möts man av Hitorpsbacken. Som är lång och seg. Så här var det försiktiga steg uppför. Dagens långsammaste kilometer, den tredje, gick på 4:14. Men den följdes av dagens snabbaste, som gick nedför, på 3:28.

Det blev verkligen ett lopp där jag sprang mitt lopp. Jag har nog aldrig någonsin varit mindre brydd om vilka löpare som passerade mig eller vilka jag passerade, sett till att jag försökte haka på eller tänkte ”nej, han får inte slå mig”. I början sprang jag med Martin Duberg och Patrik Jansson från klubben. Sedan drog Patrik ifrån och då låg jag och Martin i klunga tillsammans med Erica Lech som gnetat sig ikapp. Fortsatt väldigt defensivt i uppförsbackarna. Så defensivt att jag trodde att Martin och Erica skulle sticka ifrån, men de var också jätteförsiktiga och brände inget krut uppför.

Efter kanske 11-12 kilometer drog Erica och Martin i från. Efter cirka 13 kilometer kom Markus från min klubb förbi mig och därmed förpassades mig från silverplats till bronsplats i M40. Men jag gnetade fortsatt på oberört. Nu tog jag in på Patrik, som hade utökat sin lucka tidigare. Tillsammans jobbade vi på nu, men jag kände att jag hade lite mer i tanken kvar än vad Patrik hade.

Jag och Patrik tar oss an ytterligare en backe runt Norasjön.

Långspurt in mot målet

Med medaljen runt halsen. Nöjd och sliten! Foto: IngMarie Johansson.

Den sista jobbiga backen passerades efter 18 kilometer. Det blev defensivt även här. Men sedan dundrade jag på! Det blev fullt blås in mot Nora. De två sista kilometerna gick på klockan i 3:41 och 3:38. Patrik orkade mycket riktigt inte att hänga med här.

Jag gick i mål på 1:22:07. Det gav mig plats tre i M40, plats tio i herrklass och plats elva totalt. Jag var nöjd med detta, med tanke på hur tufft lopp det var och att jag hade en halvmara i benen sedan en vecka tillbaka. Normalt brukar jag kunna studsa tillbaka rätt snabbt, men Helsingborg halvmaraton tog på krafterna mer än vanligt. Ändå ett gott tecken, då jag tog ut mig rejält och därmed inte hade något kvar!

Efter loppet kände jag mig ruskigt sliten och tänkte att jag kommer bli sjuk efter ansträngningen. Det återstår att se hur det blir med den saken. Lite bättre mådde jag efter en kopp kaffe och varmkorv.

Det var jättekul att få vara med på prisutdelning efter min pallplats i M40 och det var en nöjd men trött löpare som rullade hem mot Örebro igen.

Å-stadsloppet är nästa lopp

Nu kommer det att bli vila efter loppet innan jag kör igång med hårdare träning igen. Nästa lopp är om en månad, då ytterligare en halvmara i Å-stadsloppet. Hoppas jag får hålla mig frisk och skadefri till dess och får en fin träningsperiod.

Kanoninsats på Göteborgsvarvet

Löpning Sport Inga kommentarer

Vilken helt otroligt bra dag det blev på Göteborgs gator! Den 27 november 2019 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Efter två år av inställda lopp var det så äntligen dags.

På fredagen åkte jag ner till Göteborg för att hämta ut nummerlapp och få en lugn kväll ”på plats” så att jag inte behövde åka ner på samma dag som loppet var. Jag hade hyrt en fin liten stuga i Lerum utanför Göteborg och efter att jag besökt Varvetexpot så åkte jag till Lerum, åt lite och tog en jogg med lite fartökningar. Lerum var riktigt fint konstaterade jag när jag joggade bort mot Aspenäs.

Det blev ju inte många knop sedan i stugan. En lugn kväll och en natt med hyfsad (men inte fantastisk) sömn. På morgonen blev det frukost och på med tävlingskläder innan det var dags att åka in till Göteborg. Bilen fick stå i Lerum. Det kändes som en god idé en dag som denna.

Väl framme mötte jag upp Liduina och Karl. Vi värmde upp lite tillsammans innan det blev dags att ta plats i startfållan. Från att dagarna innan varvet varit lite… opeppad och osäker på hur loppet skulle gå så var det ju inga problem att uppbåda pepp nu! Massa förväntansfulla löpare i regnet!

Eftersom alla pratat om hur tuff banan på Göteborgsvarvet är så hade jag helt släppt tanken på en tid under 78 minuter. Inte ens under 80 minuter var något jag hade en tanke på egentligen denna dag. Planen var bara att springa på i vad som var ”bra” tempo. Att springa efter hur banan såg ut och sedan fick vi se vad som blev av det.

Trångt från start, men sedan blev det bra flyt

Löpande man i regn ger tummen upp.
Tummen upp mot fotografen!

Startskottet gick för vår startgrupp som släpptes i väg samtidigt som elitfältet. Hyfsat snabbt passerade jag några elitdamer. Tanken slog mig att jaga ikapp Liddi, men det var ju inget jag tänkte bränna allt krut på. Och tur vad det, med tanke på vilken superprestation hon fick till.

Det var trångt första kilometern, men sedan var det rätt lugnt på den fronten. Efter en förstakilometer som på klockan gick i 3:45 så ökade tempot. Kilometer 2, 3 och 4 gick på 3:35, 3:36 och 3:36. Här blev jag nästan lite orolig att jag gått ut för hårt, men det kändes ju bra!

Sedan började stigningen inför Älvsborgsbron. Femte kilometern gick på 3:44 och den sjätte blev den långsammaste för dagen på 4:01. Men jag sprang klokt och defensivt och blev passerad av löpare på bron samtidigt som jag höll mig kall och tänkte ”ingen idé att bränna sig nu för att hålla ett tempo. Det får gå långsamt”.

Efter Älvsborgsbron dunkade jag på rejält istället. Så sjunde kilometern blev istället den snabbaste med 3:31.

Sedan blev det gnet på platt underlag. Jag jagade två damer under större delen av loppet. Anna Bjurman från IF Göta och Moa Enmark som springer för Hälle.

På klockan fick jag två långsamma kilometer vid 11 och 12, men jag tror det berodde på knepig GPS. Vid ett tillfälle kikade jag ner när jag och Moa dunkade på i hyfsat tempo intill varandra och klockan visade 4:50-tempo. Mycket byggnader och skit i vägen.

Folkfest på avenyn

Äntligen i mål! Trött men nöjd!

Hisingsbron vid 15 kilometer var också jobbig, men här höll jag 3:48 och 3:45-tempo. Sedan var det dags att klättra uppför avenyn. Vilken folkfest! Rätt smalt och helt kantat av folk på sidorna som skrek ens namn. Vilken otrolig känsla! Rysningar! Tempot var jämnt och fint runt 3:45 och jag hade feeling! Högst upp stod Kvisten och Malin från klubben och skrek och hejade. Jag blev så glad av att se dem där!

Vid 18-19 kilometer började det gå upp för mig: ”herregud, jag är på väg mot sub 80. På Göteborgsvarvet!” Vilken jävla känsla!

Anna hade jag plockat tidigare och vid 19 var det dags att jaga ikapp och gå om Moa också. Sedan kom en till uppförsbacke som jag faktiskt tryckte på uppför, nu kunde jag nästan leva med krampkänning/syra. Men det gick bra. Och efter det var det fullt blås in mot Slottskogsvallen. I mål på 1:19:06 var lyckan total och jag möttes av en high-five av en klubbkamrat som gått i mål innan mig. Tiden var bara 20 sekunder från mitt färska personbästa från klubbens halvmara. Och detta på en tuffare bana. Fantastiskt!

Officiella siffror: Femmorna gick på 18:35, 18:56, 18:49 och 18:49. Vilket innebar första milen på 37:31 och andra på 37:38. Otroligt jämnt och fint!

Plats 196 i herrklass. Plats 32 i M40.

Det var otroligt mäktigt att få springa i mål på Slottskogsvallen och känna sig nöjd och glad!

Liduina, näst bästa svenska

Alltså, Liduina van Sitteren! Vilken löpare hon är!

Det är ingen hemlighet hur mycket jag tycker om Liddi och hur mycket jag ser upp till henne. Hon sprang i mål på 1:17:20 och blev andra svenska dam efter Hanna Lindholm!

När priserna delades ut stod ett gäng pressfotografer framför prispallen. Mitt i det gänget stod också en skäggig löpargubbe med gåshud och eventuellt blanka ögon. Han luktade nog inte särskilt gott heller efter att själv ha kutat en halvmara. Men det fick pressfotograferna leva med! Gubben tänkte inte flytta på sig.

En stund som denna var tvungen att förevigas av hennes imponerade klubbkamrat och vän.

Det är så väldigt häftigt och oerhört välförtjänt att hon fick stå på pallen efter detta lopp!

Som en pinsam pappa tvingade den skäggiga löparen med gåshuden henne att posera själv framför pallen efteråt också.

Jag är så impad av Liddi!

Svensk långdistanslöpnings ödmjukaste stjärna och min idol. Och Mustafa Mohamed.
Vilken prispall! Från vänster: Liduina van Sitteren, Hanna Lindholm, Liselotte Hellsten.

Artiklar om Göteborgsvarvet

Uppsala halvmaraton avslutade tävlingssäsongen

Löpning En kommentar

Med en halvmara avslutar jag tävlingssäsongen 2021. På lördagmorgonen åkte jag till ett mycket vackert men iskallt Uppsala för att springa halvmaradistansen på Uppsala marathon. Eftersom Å-stadsloppet gått bättre än förväntat ville jag göra ett till lopp innan jag tog säsongsvila.

Jag kom till Uppsala i god tid innan loppet skulle börja och hann se maratonlöparna (de startade 9:30, medan mitt lopp startade klockan 11) marschera iväg till startlinjen, anförda av trummor och pompa och ståt. Det sprangs dessutom maratonstafett med nästan fyrtio lag anmälda. Det var helt enkelt bäddat för en löparfest med 400 anmälda till halvmaran. Totalt måste det varit runt 800-900 löpare i alla distanser och klasser. Loppet skulle gå genom centrala Uppsala vilket bäddade för att det längs med banan skulle finnas publik.

Start och målgång var uppe vid Uppsala slott med en fantastiskt fin utsikt över Uppsala. Men det var ju något som oroade med denna fantastiska utsikt. Om man står uppe på något och blickar ner på något så innebär ju det… backar! Och mycket riktigt, på slutet skulle man behöva ta sig uppför för att kunna gå i mål!

Den här säsongen har jag jagat en tid under 80 minuter på halvmaran. Jag har gjort tiden under ordnade former på kontrollmätt bana, men inte i ett sanktionerat lopp. Det närmaste jag kommit var faktiskt i årets tävlingsdebut på Kungsbackaloppet då jag tog mig i mål på 1:20:36 efter en het spurtduell mo klubbmkamraten Martin. Min plan för loppet i Uppsala var att göra första milen under 38 minuter och sedan se hur bra det höll.

På startlinjen. Foto: Benjamin Portal.

Första milen enligt plan och jag leker elitlöpare

Jag är nöjd efter att kunna avsluta säsongen med en stark halvmara på ett fint lopp. Foto: Lars Björklund.

När jag värmt upp i kylan och ställt mig på startlinjen gick startskottet och vi rusade i väg. Efter 20 meter höll alla på att springa fel (det var lite si och så med uppmärkningen av banan), men sedan svängde vi rätt. Första kilometern bestod till störst del av nedförsbacke vilket gjorde att min första kilometer gick på 3:24. Sedan normaliserade det sig och kilometertiderna hamnade på runt 3:43-3:47. Genom centrala Uppsala hade jag förcyklist vilket kändes oerhört lyxigt och helt rätt. Arrangörerna måste ha uppfattat att de hade finbesök och ombesörjt så att jag fick en förcyklist. Det måste ju varit så, för det kan väl inte ha något att göra med att jag sprang med damledaren, Isabelle Brauer från Hässelby, som dessutom vann med enorm marginal?

När Isabelle skapade en lucka framför mig började förcyklisten missköta sig och cyklade framför henne istället för mig. Nåväl, jag fick leka elit i några kilometer i alla fall och fortsatte att gneta på efter bästa förmåga.

Eftersom banan helt saknade kilometermarkeringar fick jag gå på klockan. Den första milen gick på 37:33. Det började bli tufft efter det och mitt tempo sjönk till runt 3:50-tempo. Kallt och lätt motlut med motvind var vad som väntade. Jag hade en rejäl lucka bak till närmaste löpare, kanske runt 40 sekunder, men lyckades istället, trots lite långsammare tempo ta in någon enstaka placering. Jag höll ihop det bra resten av loppet och lyckades till och med peta in någon snabbare kilometer på 3:45 mot slutet.

De två sista kilometerna var vidriga och handlade bara om klättring och här kom mina två enda kilometer som hade en tid långsammare än 4:00 då kilometer 20 och 21 gick på 4:02 respektive 4:03.

Jag gnetade mig i mål på 1:21:06 och det gav mig plats 15 av över 200 herrar. Det är jag ändå rätt nöjd med, trots att det inte blev någon officiell sub 80-tid även denna gång. Framförallt är jag nöjd att jag när jag tappar tänkt tempo ändå inte totalt tappar det utan kan fortsätta i bra tempo så att det inte blir katastrof.

Inledningsvis sprang jag i en klunga med ledande dam, Isabelle Brauer från Hässelby SK. Foto: Salem Sarsour.
Jag tar mig i mål efter en jobbig avslutning. Foto: Benjamin Portal.

Trevlig avslutning på loppet och säsongen

Efter loppet stod jag och frös men fick i alla fall träffa löpare som jag bara träffat online tidigare, som Lars Björklund och superstjärnan Carolina Wikström! Lars som jag verkligen hade kul kuriosa att överraska med då jag pluggat med hans storasyster för 20 år sedan när jag bodde i Bollnäs. Carolina mötte jag längs med banan (hon sprang en sträcka på stafetten) och vi vinkade glatt till varandra. Efteråt berättade hon att hon blivit överraskad av att möta mig mitt ute på en vindpinad slätt.

Med gott humör och en tung och fin medalj satte jag mig i bilen hem till Örebro igen. Nyfiken på hur Kilsbergsleden gått (min klubbs tävling som avgjordes samma dag och samma klockslag som Uppsala halvmaraton) ringde jag upp Liduina och fick utförlig rapportering därifrån. Och lämnade en egen race report till henne så klart.

Jag är nöjd med min säsong och lättad över att jag nu kan få vila upp mig lite både fysiskt och mentalt och inte ha någon tävling på ett tag att sikta mot. Efter lite säsongsvila ska jag börja grundträna inför nästa säsong.

Å-stadsloppet gick över förväntan

Löpning En kommentar

Inför Å-stadsloppet har jag haft en knepig uppladdning. Först har det varit mitt fotproblem vilket hållit mig borta från att kunna löpträna som jag velat i cirka två veckor. Sedan har vi haft sjukstuga här hemma där Tove legat dunderförkyld vilket gjort att min kropp bekämpat förkylningsvirus för fulla muggar.

Jag har känt mig trött och seg och efter lunchlöpningen dagen innan loppet blev jag snorig, lite hostig och fick lätt halsont. Inte den ultimata uppladdningen när man ska springa lopp.

Så med detta i bagaget cyklade jag till Tybblelundshallen för att delta i mitt fjärde Å-stadsloppet. Hostan var borta och halsontet lika så, men känslan var inget vidare. Jag var i alla fall glad över att kunna komma till start. Alla tidigare upplagor av Å-stadsloppet har jag satt nytt personbästa på. Det var jag övertygad om inte skulle hända denna gång.

Glada miner i ”Fannys klunga”. Från vänster: Fredrik Johnsson, Jakob Nilsson, Erik Axelsson, Fanny Schulstad, Ronja Lindgren Fjellner (längst bak, sprang 10 km och vann), Oskar Hansson och undertecknad!

Efter lite uppvärmning ställde jag mig på startlinjen. Den enda tävlingsplanen jag hade var att göra första milen runt 38 minuter och sen fick vi se hur det kändes. Då Frippe skulle pacea Fanny i 3:45-tempo blev det rätt naturligt att jag sprang med i den klungan.

Inledningen helt enligt plan

När startskottet gick rusade vi i väg, men kontrollerat och fint. Den första kilometern gick på 3:43 på klockan, andra på 3:42 och tredje på 3:40.

Fem kilometer passerades på 18:37 på min klocka och sedan milen på 37:18. Men det var snarare 37:40, vid milmarkeringen på banan. Inledningen gick alltså optimalt enligt plan. Känslan var helt ok och jag var överraskad över det tempo jag kunde hålla. Men jag visste och kände att det skulle bli en tuff andrahalva. Vid cirka 12-13 kilometer började klungan med Fanny och Frippe att dra i från, men jag kände mig mentalt helt ok med detta då tempot ändå var över förväntan och jag kunde inte göra annat än att springa så bra som möjligt efter egen förmåga.

Från 16 kilometer och framåt var det riktigt tufft. Jag tog mig ikapp och förbi Niklas Hasselwander vid cirka 19 kilometer och framför mig hade jag sedan Liduina som slet på. På sista rakan förbi universitetet, med cirka 300 meter kvar började jag tänka tanken på att Liddi kanske skulle gå att passera. Men jag var sjukt trött och kunde inte frammana tillräckligt med krafter för att komma ikapp. Jag tog mig närmare men aldrig förbi. Oerhört trött rusade jag i mål inne i Tybblelundshallen på 1:20:56, åtta sekunder efter Liddi. Det gav mig en tolfteplats.

Med detta är jag som sagt otroligt nöjd. Jag hade varit nöjd med en tid på 1:22-någonting, så att jag överhuvudtaget kunde vara i närheten av sub 80 var ju fantastiskt!

Jag, Fanny, Frippe och Oskar håller ihop vid småbåtshamnen.

Andra plats i lagtävlingen och nytt distriktsrekord av Martin Regborn

Team van Sitterengqvist, med mig och Liduina, kom på andraplats i lagtävlingen.

Jag tävlade inte bara för egen del. Nej tillsammans med Liddi tävlade vi som mixlag med ”Team van Sitterengqvist”!

Vi kom på en andraplats med totaltiden/maratontiden 2:41:44 (Liddis 1:20:48 + min tid 1:20:56). Gnuggarna, bestående av Fanny Schulstad och Oskar Arlebo, var överlägsna och det var ju knappast något snack om saken när båda löparna i ett lag slår båda de andra löparna i det andra laget. Stort grattis till Fanny och Oskar! Välförtjänt! Och givetvis jättegrattis till Fanny som klokt, starkt och välförtjänt tar hem segern i damklassen före Liduina och unga eskilstunalöparen Josefine Johnsson som jobbade sig tillbaka efter ett rejält fall och med blodiga ben sprang i mål ungefär en halvminut bakom mig.

Den största prestationen stod dock varken Gnuggarna, Fanny, Josefine eller Team van Sitterengqvist för denna dag.

Vinnare i herrklass blev Martin Regborn. Och inte nog med att han vann. Han krossade distriktsrekordet på halvmaraton från 1986 när han sprang i mål på 1:05:09! Det är en minut och en sekund snabbare än det tidigare distriktsrekordet! Galet!

Video från mitt lopp

Tack vare (som vanligt) Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner finns det rörliga bilder från mitt lopp. Här har vi en liten ihopklippning.

Artiklar om Å-stadsloppet

Semesterhalvmaran – fjärdeplats på Närkes finaste halvmara

Löpning 2 kommentarer

Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!

Starten går, full fart framåt!

Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.

På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.

Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.

Fyra från start

När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.

Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.

Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.

Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.

Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!

Video från mitt lopp

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.

Andra artiklar om Semesterhalvmaran

Läckövarvet – femteplats i svettig halvmara

Löpning Sport 2 kommentarer

Årets andra halvmara skulle avklaras utanför Lidköping, på vackra Kållandsö och förbi Läckö slott. Läckövarvet är Västergötlands distriktsmästerkskap, och det var ett varmt lopp som väntade mig!

Liduina och jag innan loppet. Foto: Karl Wilenius.

Tillsammans med Liduina och hennes syster Eleonora lämnade jag Örebro vid lunchtid. Det var varmt redan då och jag insåg att detta precis som Kungsbackaloppet skulle bli ett tufft lopp. På plats vid Hagavallen blåste det rätt bra också, samtidigt som solen gassade. Jag värmde upp tillsammans med Liddi och Karl som båda skulle springa den lite mer humana distansen 8,55 km. Efter en liten försening på tio minuter på grund av tekniska problem kunde starten gå.

Start från mittlinjen på fotbollsplanen

Jag tog position långt fram. Starten gick gemensamt med de som skulle springa den kortare distansen, så man fick passa sig för att inte gå ut alldeles för hårt. Liddi och Karl drog iväg i bra speed, jag låg i en liten klunga strax bakom. Efter en kilometer vek löparna i den kortare distansen av. Kvar var bara vi halvmaratonlöpare. Inledningsvis var känslan bra och farten lite väl snabb. De två första kilometerna gick på 3:37 samt 3:39. Efter det började det bli lite backigare och värmen började ta ordentligt.

Jag anförde en liten klunga på fyra löpare (jag kollade inte så noga bakåt, framåt skulle jag)! Efter cirka fyra kilometer hade jag bara med mig en av dessa löpare vad jag kunde höra, och sedan blev det tyst bakom mig efter ytterligare några kilometer.

Innan loppet hade jag tänkt försöka springa första milen strax under 38 minuter, men det var ett för tufft mål insåg jag efter cirka fem-sex kilometer. Men jag gnetade på. Milen avklarades på 38:21 och framförallt så tappade jag inga placeringar så ingen kom ikapp mig. Istället började ta in på löpare som tidigare varit långt framför mig, trots att mitt eget tempo mattats lite!

Magproblem efter passerad mil

Vid elva kilometer började magen göra lite ont. Tyvärr var detta en känsla som bara blev sämre. Men jag fortsatte kämpa på. Alla typer av tidsmål hade jag släppt, nu var det bara att försöka springa med ett bra flyt som gällde och överleva i värmen. Jag tog en mun vatten vid varje vattenstation samt hällde vatten över huvudet. På grund av min krånglande mage valde jag att inte ta min gel halvvägs.

Det fanns ändå någon typ av charm att kunna släppa tanken på tid och kilometersplittar och bara springa på så fort man klarar. Liknande känsla infann sig mot slutet av Kungsbackaloppet.

På andra halvan plockade jag kanske fyra-fem placeringar. Jag hade ingen koll på hur många jag hade framför mig. Med ungefär en kilometer kvar och med kraftigt protesterande mage som ansåg att ett toalettbesök var en mer lämplig sysselsättning än löpning så dök Liddi och Karl upp och hejade på. De höll på att jogga ner efter sitt lopp (Karl vann, Liddi blev trea och bästa dam). Jag kämpade mig i mål på ett soldränkt Hagavallen.

Tiden blev 1:22:43.

Målgång och fin placering

Efter målgång var jag rejält trött! Foto: Liduina van Sitteren.

Efter målgången rasade jag ihop i allmänt ovärdigt beteende. Efter att ha blivit servad med vatten av Liddi spekulerade jag i att det kanske kunde räcka till en topp tio-placering. Hon räknade de som gått i mål innan och meddelade att jag blivit femma! I M40 kom jag tvåa, efter totalvinnaren av loppet.

Det går det inte att vara annat än nöjd med. En officiell sub 80-tid kommer, men inte på supervarma och blåsiga lopp, det är ett som är säkert. Nästa inplanerade halvmara är Semesterhalvmaran den 17 juli. Semesterhalvmaran har jag sprungit två gånger tidigare, 2018 och 2019 och det är ett lopp som är väldigt liknande detta, men kanske lite plattare och snabbare. Det brukar alltid vara varmt på Semesterhalvmaran så jag räknar inte med någon fantastiskt tid där.

Det var ju jättekul att jag kunde placera mig så bra att jag fick vara med på prisutdelningen. De fem bästa löparna fick sina namn upplästa och komma fram och ta emot priser. Mina priser blev en brandvarnare, brandfilt samt ett presentkort på Intersport.

Efter prisutdelning åkte jag, Liddi, Elli och Karl till Läckö slott, hade picknick och badade. Sedan styrde jag kosan hem till Örebro igen.

Andra artiklar om Läckövarvet

MENY

Navigation