I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.
Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.
I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.
Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.
Snabb start
När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.
När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!
Första milen runt 37:30
I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.
Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.
Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.
Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.
1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.
Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.
Hur gick det för andra i loppet?
I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.
Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.
I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.
Vad gör jag nu?
Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.
Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.
Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.
Vilken helt otroligt bra dag det blev på Göteborgs gator! Den 27 november 2019 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Efter två år av inställda lopp var det så äntligen dags.
På fredagen åkte jag ner till Göteborg för att hämta ut nummerlapp och få en lugn kväll ”på plats” så att jag inte behövde åka ner på samma dag som loppet var. Jag hade hyrt en fin liten stuga i Lerum utanför Göteborg och efter att jag besökt Varvetexpot så åkte jag till Lerum, åt lite och tog en jogg med lite fartökningar. Lerum var riktigt fint konstaterade jag när jag joggade bort mot Aspenäs.
Det blev ju inte många knop sedan i stugan. En lugn kväll och en natt med hyfsad (men inte fantastisk) sömn. På morgonen blev det frukost och på med tävlingskläder innan det var dags att åka in till Göteborg. Bilen fick stå i Lerum. Det kändes som en god idé en dag som denna.
Väl framme mötte jag upp Liduina och Karl. Vi värmde upp lite tillsammans innan det blev dags att ta plats i startfållan. Från att dagarna innan varvet varit lite… opeppad och osäker på hur loppet skulle gå så var det ju inga problem att uppbåda pepp nu! Massa förväntansfulla löpare i regnet!
Eftersom alla pratat om hur tuff banan på Göteborgsvarvet är så hade jag helt släppt tanken på en tid under 78 minuter. Inte ens under 80 minuter var något jag hade en tanke på egentligen denna dag. Planen var bara att springa på i vad som var ”bra” tempo. Att springa efter hur banan såg ut och sedan fick vi se vad som blev av det.
Trångt från start, men sedan blev det bra flyt
Tummen upp mot fotografen!
Startskottet gick för vår startgrupp som släpptes i väg samtidigt som elitfältet. Hyfsat snabbt passerade jag några elitdamer. Tanken slog mig att jaga ikapp Liddi, men det var ju inget jag tänkte bränna allt krut på. Och tur vad det, med tanke på vilken superprestation hon fick till.
Det var trångt första kilometern, men sedan var det rätt lugnt på den fronten. Efter en förstakilometer som på klockan gick i 3:45 så ökade tempot. Kilometer 2, 3 och 4 gick på 3:35, 3:36 och 3:36. Här blev jag nästan lite orolig att jag gått ut för hårt, men det kändes ju bra!
Sedan började stigningen inför Älvsborgsbron. Femte kilometern gick på 3:44 och den sjätte blev den långsammaste för dagen på 4:01. Men jag sprang klokt och defensivt och blev passerad av löpare på bron samtidigt som jag höll mig kall och tänkte ”ingen idé att bränna sig nu för att hålla ett tempo. Det får gå långsamt”.
Efter Älvsborgsbron dunkade jag på rejält istället. Så sjunde kilometern blev istället den snabbaste med 3:31.
Sedan blev det gnet på platt underlag. Jag jagade två damer under större delen av loppet. Anna Bjurman från IF Göta och Moa Enmark som springer för Hälle.
På klockan fick jag två långsamma kilometer vid 11 och 12, men jag tror det berodde på knepig GPS. Vid ett tillfälle kikade jag ner när jag och Moa dunkade på i hyfsat tempo intill varandra och klockan visade 4:50-tempo. Mycket byggnader och skit i vägen.
Folkfest på avenyn
Äntligen i mål! Trött men nöjd!
Hisingsbron vid 15 kilometer var också jobbig, men här höll jag 3:48 och 3:45-tempo. Sedan var det dags att klättra uppför avenyn. Vilken folkfest! Rätt smalt och helt kantat av folk på sidorna som skrek ens namn. Vilken otrolig känsla! Rysningar! Tempot var jämnt och fint runt 3:45 och jag hade feeling! Högst upp stod Kvisten och Malin från klubben och skrek och hejade. Jag blev så glad av att se dem där!
Vid 18-19 kilometer började det gå upp för mig: ”herregud, jag är på väg mot sub 80. På Göteborgsvarvet!” Vilken jävla känsla!
Anna hade jag plockat tidigare och vid 19 var det dags att jaga ikapp och gå om Moa också. Sedan kom en till uppförsbacke som jag faktiskt tryckte på uppför, nu kunde jag nästan leva med krampkänning/syra. Men det gick bra. Och efter det var det fullt blås in mot Slottskogsvallen. I mål på 1:19:06 var lyckan total och jag möttes av en high-five av en klubbkamrat som gått i mål innan mig. Tiden var bara 20 sekunder från mitt färska personbästa från klubbens halvmara. Och detta på en tuffare bana. Fantastiskt!
Officiella siffror: Femmorna gick på 18:35, 18:56, 18:49 och 18:49. Vilket innebar första milen på 37:31 och andra på 37:38. Otroligt jämnt och fint!
Plats 196 i herrklass. Plats 32 i M40.
Det var otroligt mäktigt att få springa i mål på Slottskogsvallen och känna sig nöjd och glad!
Liduina, näst bästa svenska
Alltså, Liduina van Sitteren! Vilken löpare hon är!
Det är ingen hemlighet hur mycket jag tycker om Liddi och hur mycket jag ser upp till henne. Hon sprang i mål på 1:17:20 och blev andra svenska dam efter Hanna Lindholm!
När priserna delades ut stod ett gäng pressfotografer framför prispallen. Mitt i det gänget stod också en skäggig löpargubbe med gåshud och eventuellt blanka ögon. Han luktade nog inte särskilt gott heller efter att själv ha kutat en halvmara. Men det fick pressfotograferna leva med! Gubben tänkte inte flytta på sig.
En stund som denna var tvungen att förevigas av hennes imponerade klubbkamrat och vän.
Det är så väldigt häftigt och oerhört välförtjänt att hon fick stå på pallen efter detta lopp!
Som en pinsam pappa tvingade den skäggiga löparen med gåshuden henne att posera själv framför pallen efteråt också.
Jag är så impad av Liddi!
Svensk långdistanslöpnings ödmjukaste stjärna och min idol. Och Mustafa Mohamed.Vilken prispall! Från vänster: Liduina van Sitteren, Hanna Lindholm, Liselotte Hellsten.
Årets tredje 10k-tävling stod på schemat när jag åkte till Bålsta för att ta mig an Bålsta stadslopp. Och nu gjorde jag något helt nytt jag aldrig tidigare gjort på en tävling: jag sprang helt utan koll på tempo och tid. Klockan var övertäckt!
Bålsta bjöd på strålande löparväder. Det var lite småbitigt i luften trots sol, vilket är helt perfekt för gnetande löpare. Det blåste litegrann, men vill man ha helt perfekta förhållanden så är landsvägslöpning inte det bästa man kan göra. Då får man nöta bana inomhus istället.
Efter uppvärmning och påhejande av de som sprang femkilometersloppet var det dags för löparna i tiokilometersloppet att starta. Det var inte jättemånga deltagare, men oj vilken bra klass det var på löparna här! Favoriterna innan var Victor Urquhart Smångs och Hanna Lindholm (och spoiler alert: de höll hela vägen). Förutom Hanna och Victor sprang bland andra Fredrik Uhrbom, Isabelle Brauer (som vann halvmaran i Uppsala som jag sprang), Anastasia Denisova (regerande svensk mästare på 10 km landsväg), Isak Hellström och Lukas Segersten.
Jag var ändå rätt nöjd efter loppet. Tiden var mycket bättre än väntat! Foto: Fredrik Gustafsson.
Någon som inte höll riktigt samma klass som dessa löpare, eller som var favorit till segern var löpare med startnummer 158. En blåklädd 41-årig exilhälsing. Efter att startskottet gått rusade jag i väg i bra fart. Det kändes ju konstigt att inte att ha koll på tempot och se klockan, men en indikation på att det gick väldigt snabbt var ju att jag var med i klungan med bland andra Lindholm, Uhrbom, Isabelle Brauer och Anastasia Denisova. Förvisso längst bak. Det blev dock ett kortvarigt gästspel i den klungan. Efter kanske 600-800 meter så blev det sololöpning.
Det kändes bra inledningsvis men blev tungt typ vid tre kilometer och framåt. Känslan var att jag tappade genom hela loppet och att det var en riktigt usel tid på gång. Vissa partier hade en del motvind och här hade jag det tufft mentalt och trodde att tempot sjönk rejält. Vid cirka åtta kilometer tänkte jag att det nog var sub 37 jag kämpade för och att det kunde bli en tid över 37 minuter t.o.m.
Men jag gnetade på med tveksam känsla, trötta ben och protesterande mage och blev förvånad när jag kom in på löparbanorna och spurtade förbi klockan vid målgången på strax över 36 minuter. 36:03 blev min officiella tid vilket är ännu ett steg framåt från de tidigare milloppen. Och nu med sämre känsla. Det är faktiskt min snabbaste mil sedan jag sprang min personbästatid i somras.
Att springa med övertäckt klocka tror jag dock inte är något för mig. Jag hade behövt lite positiv feedback under loppet.
Väldigt hög klass på deltagarna
Precis som jag nämnt så var det väldigt hög klass på deltagarna i detta lopp. Något annat som skvallrar om hur bra löpare som var med var att det endast var 48 herrar som korsade mållinjen, men att 33 av dessa sprang under 40 minuter!
Jag kom på plats 18 med min tid. Topp tre blev så här:
Damer
Hanna Lindholm, Högby IF, 33:33
Isabelle Brauer, Hässelby IF, 33:53
Helena Bjälkemo, Terrible Tuesday Athletic Club, 36:44
Anastasia Denisova bröt loppet vid sex kilometer men hade kunnat jogga in på tredjeplats med lätthet. Jag blev förvånad när jag mötte henne joggandes tillbaka.
Herrar
Victor Urquhart Smångs, Spårvägens FK, 30:07
Isak Hellström, FK Studenterna, 31:23
Mattias Derfelt, Heja Mera Löpning, 32:30
Någon som inte sprang i Bålsta men var i valet och kvalet om huruvida hon skulle haka på var Liduina van Sitteren. I sista sekund beslutade hon sig för att stanna hemma och istället springa ett långpass med parkrun inbakat. Det gjorde hon rätt i. Det blev nämligen ett nytt banrekord! Min coach Karin har haft banrekordet sedan 2018 och det var 18:10. Nu sprang Liddi i mål på 17:43. Grymt bra!
Väljer man att tävla mitt i sommaren så får man räkna med att det är varmt! Tisdagens SM på 10 km landsväg blev precis som tidigare lopp i sommar (bortsett från klubbmästerskapet) en riktigt varm historia!
Dagen innan tävlingen tog jag en fin roadtrip ner mot de småländska skogarna. Det var en fantastiskt fin sommardag och jag hade inga planer på att stressa ner. Istället hade jag sett till att packa med mig badkläder och planerat in att stanna på fina ställen på vägen. Jag tog till och med den ”långa” vägen ner till Gislaved, vilket innebar att jag skulle åka förbi Karlsborg och Hjo.
Badstopp och glasspaus
Vid Djäknesundet gjorde jag första stoppet. I värmen kändes det perfekt med ett badstopp vilket jag tog där. Tove hade tipsat om att det såg fint ut (hon har själv inte varit där) så planen var att undersöka saken på egen hand. Och mycket riktigt, det var superfint i Djäknesundet! Vattnet var kallt och jag låg inte i och plaskade länge utan nöjde mig med att bara doppa mig och åka vidare.
Karlsborg passerade jag bara, men tyckte såg ut som en jättefin stad. Nästa stopp skulle ske i Hjo. Väl framme i Hjo strosade jag runt. Jag letade upp ett jättefint glasställe med tillhörande park och köpte mig en enorm strutglass och satte mig och njöt av livet. I Hjo blev jag kvar i någon timme och konstaterade att det var en stad jag ville återvända till med min bättre hälft. Otroligt fin stad! Jag har varit i Hjo tidigare, men det var nästan 20 år sedan.
Efter glasstoppet i Hjo blev det raka spåret till stugan jag hade hyrt. Skönt att vara framme! Kvällen blev lugn och ägnades åt att äta, foamrolla och stretcha samt titta på film innan det var dags att sova.
Varm tävlingsdag
Lagbild efter damernas heat. Liduina, jag och Erica var de löpare från Örebro AIK som krigade sig i mål denna dag! Foto: Fredrik Hartman.
Jag var påverkad av värmen redan när jag vaknade. Det var pressande luft och huvudet kändes tungt och trögt. Det är ju inte en känsla man vill ha när man ska tävla. Tiden fram till tävlingsstart gick ut på att få i sig vätska, men inte för mycket så att jag blev tung och knepig i kroppen.
När jag kom till Anderstorps motorbana stekte solen rejält och det var riktigt varmt. Jag upplevde det varmare än de två tidigare varma halvmarorna jag sprungit och insåg att alla ambitioner om en bra tid var bara att glömma. Loppet skulle gå ut på att springa så bra som möjligt och inte knäckas av värmen.
Efter uppvärmning och uppskjuten start tog jag plats på den heta asfalten. När startskottet gick positionerade jag mig hyfsat långt bak. Det var ett betydligt större startfält än under fjolårets tävling och det var lite tajt med platser inledningsvis, men jag tycker inte att jag stördes så mycket av det utan hittade en hyfsat bra rytm. På min klocka gick de två första kilometerna på 3:29 och 3:29. Sedan kom värmen verkligen ikapp mig och tempot sänktes med cirka 10-15 sekunder.
Det är sällan jag tar vätska under ett millopp, men under detta lopp behövdes det och framförallt behövde jag kylas ner genom att hälla vatten på mig själv. Det var brutalt! Av den “trio” av värmelopp jag har sprungit i år (Kungsbackaloppet, Läckövarvet och nu detta) så var SM-milen den tuffaste av dem. Det kändes som det varmaste loppet samt att tempot var högre (iom att det var ett kortare lopp) vilket ju gjorde att det var riktigt jobbigt.
Mot slutet kunde jag ändå plocka några placeringar från löpare som väggat totalt eller halvt. Tack och lov klarade jag mig igenom loppet utan att krascha och sprang in på 37:37. En habil tid i värmen. Jag hade inte riktigt mentala styrkan att pressa mig hårdare än så. Kroppen hade kanske kunnat fixa en tid under 37 minuter, men pannbenet fanns inte riktigt för det. Men jag tog det ju inte lugnt, piskade på där jag kände att det gick och där jag kunde det och försökte hänga mig kvar i klungor och ta lite ryggar.
Jag blev varken nöjd eller missnöjd med min prestation.
Möte med legendar och mingel efteråt
Svettig och varm men glad efter mitt lopp fick jag ta en bild med Musse! Jättekul!
Efter mitt eget lopp stannade jag kvar för att titta på damernas heat. Men innan damheatet träffade jag på en legendar inom svensk långdistanslöpning! Mustafa ”Musse” Mohamed! Så fort jag såg Musse stegade jag fram och frågade om jag fick ta en bild med honom och tvingade en darrig ung kille som sprungit samma heat som jag (och såg smått döende ut) att fotografera oss. Musse var jättetrevlig och ställde glatt upp på bild inne i Anderstorps depå.
Han frågade om det varit ett jobbigt lopp vilket jag bekräftade: ”Gör det inte, det är inte värt det” upplyste jag honom om med ett leende. Sedan tackade jag för att han ställde upp på bild och önskade honom ett lycka till med uppmaningen att köra hårt.
Musse kom femma totalt och etta i min åldersklass M40. Inte direkt oväntat.
Efter fotot med Musse rusade jag iväg till bilen och hämtade en enorm räkmacka och en öl för att sedan bege mig tillbaka till banan och titta på damerna. I detta heat sprang ju flera kvinnor jag känner. Liduina van Sitteren och Erica Lech från min egen klubb, Fanny Schulstad från KFUM Örebro, Marie Dasler och Maria Nagle från IF Start. Och sedan massa andra elitdamer som jag ”känner” (nåja) från sociala medier. Innan loppet pratade jag lite med Jessie Ross Skärvad som jag bara haft kontakt med via Instagram tidigare. Jättetrevlig och någon jag unnar all framgång. Så extra kul var det när hon anförde en klunga med Liduina och Fanny (och Lena Eliasson Lööf från Hässelby, som jag inte hade koll på innan).
Framför denna klunga ångade Erica på. Formstark som tusan och med en imponerande hastighet. Erica blev den snabbaste av oss Örebro AIK-löpare denna dag när hon gick i mål på 36:58. Liduina gick i mål på 37:41, fyra sekunder bakom min tid på 37:37. I ”Jessie-klungan” var Lena Eliasson Lööf den snabbaste på 36:48 (hon måste sprungit väldigt smart denna dag som kunnat dra ifrån de andra så mycket) och Fanny tog sig i mål på 37:07 och Jessie på 37:45.
Anastasia Denisova, Hanna Lindholm, Samrawit Mengsteab, Sara Christiansson och Sanna Mustonen i tätklungan. Vann gjorde Anastasia Denisova, Sanna Mustonen kom tvåa och Sara Christiansson trea. Hanna Lindholm kom fyra och Samrawit Mengsteab bröt loppet.Erica Lech ångade på tidigt i loppet. Hon såg stenhård och urstark ut. Något hon kanske inte direkt skrev under på att hon varit när jag pratade med henne efter målgång.Jessie Ross Skärvad, Liduina van Sitteren, Lena Eliasson Lööf och Fanny Schulstad låg i en klunga tillsammans inledningsvis. Ur denna klunga gjorde senare Lena ett rejält ryck då hon sprang snabbare än till och med Erica Lech. Liddi och Jessie gick i mål med fyra sekunders mellanrum medan Fanny var över en halv minut för de två i mål.
När damerna gått i mål tog jag mig in i målgången. Dels för att få ta ett lagfoto (jag hade tydliga direktiv från klubbordföranden innan tävlingen att han förväntade sig att jag skulle lösa ett lagfoto på oss tre) och dels för att få prata med och gratulera alla duktiga löpare.
Precis som tidigare målgångar var det ett slagfält efter att alla hade tagit sig i mål. Erica var den första jag högg tag i och gratulerade. Tiden var ju svår att uttala sig om, eftersom hennes tid liksom min var så långt ifrån maxkapacitet (hennes personbästa är från fjolårets SM och är på 35:18). Men hon verkade nöjd och lättad över att persen är över.
Liduina har haft en så knepig säsong med skadeproblem och skavanker så även hon verkade ha svårt att ”tycka” något om sin prestation. Men hon verkade inte missnöjd i alla fall. Egentligen samma med Jessie som tyckte det var en pina från kilometer två och ville bryta men inte tillät sig eftersom hon nu skaffat barnvakt, fått skjuts till tävlingen och sett till att ställa sig på startlinjen. Helt rätt!
Någon som däremot var riktigt nöjd var Sanna Mustonen. Jag bjöd in Sanna tidigare i sommar till vårt öppna klubbmästerskap. En inbjudan hon nappade på och som slutade med att hon blev bästa dam (väntat) och slipade sitt personbästa (kanske inte väntat?). Sanna sprang in som tvåa och tog därmed ett SM-silver! Jag gratulerade henne efteråt och hon var strålande glad över sin placering som hon tagit i en spurtduell mot Sävedalens Sara Christiansson. Ödmjukt nog frågade hon hur det gått för mig varav jag svarade ”Jag vet inte vad jag ska tycka. 37:37 är ’en tid’, men jag är inte missnöjd.”
Sanna Mustonen kramas om efter sin silverprestation av Team Mundt-kompisen (och långlöparoraklet) Victor Dahlgren.Det här tyckte jag var ett så fint ögonblick, när Sanna fick en kram av vad jag gissar är familjemedlemmar i publiken.
Efter att vi konstaterat det uppenbara, att det varit varmt och jävligt var det dags att lämna målgången för en lätt nedjogg med Liddi och Karl innan herrarnas A-heat.
Till herrarnas A-heat tog jag mig till målgången för att få se hur landets bästa löpare dundrade i mål. Först in i mål blev Jonas Glans, tätt följd av Sami Russom och David Nilsson. Och det var galet att se hur snabbt det gick när de spurtade in. Precis som tidigare var det fullt av utslagna löpare direkt efter målgång. Något man märker på elitlöpare är att förutom att de uppenbarligen springer snabbare (no shit) så är de dessutom bättre på att verkligen ta ut sig. Att pressa ut det lilla sista!
Jonas Glans tar SM-guld.David Nilsson sprang in som trea.John Kingstedt med ännu en maxprestation. Starkt krigat i värmen.
Än en gång var det oavsett tid och resultat helt fantastiskt kul att få tävla och träffa likasinnade galningar som tycker om denna plåga till sport! Hög på energi åkte jag hem och landade i Örebro igen vid midnatt.
