Etikett: house of cards

House of Cards, säsong 2

Detta inlägg innehåller en massa, massa spoilers om både säsong 1 och 2 av House of Cards samt även en del spoilers om den brittiska förlagan. I slutet av texten så spekulerar jag också kring hur den tredje säsongen av House of Cards kommer att bli baserat på hur den tredje säsongen av den brittiska förlagan slutade.

Finfina Netflix-serien House of Cards återvände på Alla hjärtans dag och då jag älskade den första säsongen så såg jag givetvis fram mot att se fortsättningen och Frank Underwoods trixande och fifflande för att nå mer makt. Jag har tidigare skrivit om den första säsongen här.

Funkade bra

F. Underwood: Hemlig.
F. Underwood: Hemlig.
Mordet på Zoe var helt i linje med den brittiska förlagan, även om hon där kastades ner från ett hustak av Francis Urquhart och om jag inte minns fel, mötte sin död i sista avsnittet av den första säsongen. Av reaktionerna på Twitter att döma så var detta otroligt oväntat, vilket jag verkligen förstår. Eftersom jag sett BBC-serien så anade jag att hennes död skulle komma så småningom och redan när jag såg Kevin Spacey i lite fånig förklädnad på tunnelbanestationen så anade jag ugglor i mossen. Något som dock känns lite väl otrovärdigt (även inom seriens “universum”) är att båda Francisarna mördade henne själva, på platser där folk lätt kunde ha sett dem.

Jackie Sharp, Franks efterträdare som chief whip var iskall, kalkylerande och drog sig inte för någonting för att få sin vilja igenom. Jag både skruvade på mig av obehag och njöt när hon nästan utan att blinka sålde sin gamla vänskap för att få nomineringen till chief whip. Där kan Frank ha en fin motståndare i den kommande säsongen om det vill sig väl. Men, vad var egentligen grejen med tatueringsfetischen? Outvecklat, som att det bara planterades där för att sedan kunna nämnas i ett samtal med Remy. Visst, lite bakgrund skulle det ge till henne. Genom smärtan av tatuering så “bestraffade” hon sig själv för allt “ont” hon gjort, men det kändes ändå lite larvigt. Remy fick även lite mer bakgrund och blev mer intressant genom relationen med Jackie, även om jag gärna sett ännu mer av honom och vem han är.

Sharp by name, sharp by nature.
Jackie Sharp. Sharp by name, sharp by nature.

Någon man fick veta lite mer om var Freddy, ägaren till Franks favoritgrillställe. Det var ett bra litet sidospår som kanske inte tillförde så mycket i det stora hela, men ändå en trevlig utflykt.

Kul att se ett bekant ansikte från Mad Men också i publicisten Connor Ellis, som spelades av Sam Page (som i Mad Men var Joans make). Tyvärr försvann även han lite snöpligt, men ersattes av betydligt mer skumma och listiga Seth. Jag gillade Seth, det kan bli en spännande karaktär i framtiden!

Scenerna mellan presidenten och Frank där de släppte sina roller lite (om nu Frank någonsin gör det, det är en definitionsfråga) var mycket fina. Då var de två politiker som delade några glas tillsammans och reflektera över all den makt och den historia som omgav presidentrollen och Vita huset. Fina, mänskliga stunder som var ett andningshål mitt i allt politiskt spel.

President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.
President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.

Utrikesministern Catherine var lysande i sina få scener, likaså stabschefen Linda. Mer av dem!

Den sista scenen gav mig rysningar. Otroligt snyggt och som tittare så kände man sig mycket nöjd med Franks resa ända fram till ovala rummet. Tystnaden inne i ovala rummet. Känslan av att ha nått slutdestinationen. Hur alla radade upp sig och skakade Franks hand innan han gick in. Och Franks sista blick in i kameran. Mäktigt.

Sista scenen, mycket mäktig.
Sista scenen, mycket mäktig.

Funkade mindre bra

Över hela säsongen så går en story om USA:s relationer till Kina och hur det skär sig mellan presidenten, Frank och presidentens gode vän och rådgivare, Raymond Tusk. Även om det inte var jätteviktigt att man hängde med i varje sväng så hade det ju varit trevligt att förstå betydligt mer av det än vad jag gjorde. Det var något om en bro, ett kasino och tvätt av pengar som gått till politisk påverkan.

Journaliststoryn med Janine och Lucas slarvades tyvärr bort. Jag hade särskilt gärna sett mer av Janine istället för att hon bara blev rädd och snabbt och bekvämt försvann från Franks radar. Lucas story kändes inte helt trovärdig heller, med den naiviteten som han visade upp och det sätt han åkte dit på. Hackern som Lucas gick till var en riktig kliché. Blek, sunkig och lyssnandes på hård musik framför sin dator.

Sidostoryn med Rachel och Doug kändes mer eller mindre onödig och jag engagerade mig inte särskilt mycket i den. Dougs besatthet av Rachel kändes inte helt trovärdig och den lesbiska sexscenen var mest “snaskig” och tillförde inte mycket. Tyvärr fick Doug en mer ointressant roll denna säsong och med tanke på hur det slutade för honom (eller?) så blir det nog inte så mycket mer med Doug. Dock så kan Rachels flykt öppna upp för något mer intressant i den tredje säsongen.

Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.
Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.

Var inte president Walker väldigt naiv och alldeles för god för att överhuvudtaget ha kunnat bli president? Och hans avgång som president kändes väldigt snabbt överstökad. Som att manusförfattarna slarvat. Dessutom så betvivlar jag att en man som har lyckats bli president skulle gå på alla de finter och trick som Frank körde med för att lura presidenten.

Mötena mellan Remy och Seth på parkbänken var nästan komiska i hur klichéartade de var. Två kostymklädda män som sitter med ryggarna mot varandra och väser ur mungipan. Bättre än så går det väl att göra?

Christina och sidohistorien med en eventuell otrohetsaffär med presidenten slarvades också bort och hon bara försvann efter några insinuationer från Claire. Jag gillade Christina i första säsongen och ville gärna se mer av henne.

Även Claire slarvades bort lite i denna säsong och jag tyckte att hon var mycket mer intressant i den första säsongen. Jag hoppas verkligen att Robin Wright får en lite köttigare roll att sätta tänderna i när den kommande säsongen ska spelas in.

Vad händer i tredje säsongen?

Jag skulle gissa att den tredje säsongen blir den sista, precis som den brittiska förlagan som enbart hade tre säsonger. Storymässigt så följer de varandra lite också i den mån att första säsongen handlade om Francis väg till makt, och den andra säsongen om att avsätta någon i hög maktposition (i den engelska upplagan så var det kungen, i den amerikanska så var det presidenten). Jag såg aldrig klart den sista säsongen av BBC-serien men fick slutet återberättat för mig och om den amerikanska förlagan följer den brittiska så går Frank ett dystert öde till mötes. Det kan bli en riktigt bra avslutningssäsong!

Se House of Cards på Netflix.

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet “Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.

House of Cards är spjutspetsen i Netflix kamp om tv-tittarna

Det har skrivits en hel del om Netflix stora satsning House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen och David Fincher bakom spakarna. Serien köptes in av Netflix för dyra pengar efter budgivning där HBO ska ha varit med och budat. Det säger en hel del om kvaliteten på serien, om inte redan kombinationen Fincher och Spacey talade tillräckligt om den.

Det är klart att det är en stor satsning för Netflix, ett sätt att kunna visa att de är en “kanal” i egen mening som inte enbart visar andras material. När serien lanserades på Netflix så lades hela första säsongen upp, helt i linje med den nya tidens TV-serietittande där många ser hela säsonger i ett svep, efter antingen nedladdning eller köp av DVD/Blu-ray-box. Själv är jag både intresserad av Netflix och streaming som tjänst samt av snygga politiska dramaserier. Med andra ord så verkade House of Cards perfekt för mig. Och nämnde jag David Fincher? Och nämnde jag Kevin Spacey? Jo, nog gjorde jag det.

House of Cards är en verklig fröjd. Sorgen efter att makalöst bra Boss lades ner efter bara två säsonger mildras lite nu när jag får sätta tänderna i ännu en elak politiker, om än inte lika ondskefull som Kelsey Grammers borgmästare. Jag har sett sju av den första säsongens tretton avsnitt, och jag är förtjust!

Kevin Spacey spelar kongressmannen Frank Underwood som inför att en ny president valts är övertygad om att han kommer att bli erbjuden posten som utrikesminister. När det visar sig att den nya presidenten tänkt om, trots tidigare löfte till Underwood, så börjar planer på att ge igen smidas, samtidigt som han utåt fortsatt visar sin lojalitet mot den nyvalde presidenten.

Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.
Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.

Spacey är alldeles utmärkt i huvudrollen som Underwood även om jag initialt störde mig en del på sydstatsdialekten och greppet där Underwood bryter den fjärde väggen och vänder sig mot tittaren för att kommentera det som händer. I de sekvenserna tycker jag också att Spaceys sydstatsdialekt förstärks. När man efter några avsnitt har vant sig så stör inte detta längre utan köper helt enkelt den formen av berättande. På samma sätt köpte man att karaktärerna i Six Feet Under talade med döda, trots att det inte var en serie om det övernaturliga. House of Cards baseras på en brittisk förlaga från 1990, och där, precis som här, brukade den fjärde väggen också brytas. Tydligen ska en hel del ha ändrats mellan förlagan och denna nyversion av serien, men detta grepp kan ju vara en blinkning mot eller hyllning till originalet.

Som Underwoods fru ser vi Robin Wright i väldigt bra gestaltning av en kvinna som har fått offra en hel del för sin make, men även vunnit en hel del. Det är inget platt porträtt av en kvinna vid sidan av sin framgångsrike make utan en nyanserad bild av en kvinna med fler sidor än en. Ett annat exempel på detta kommer från just Boss där Connie Nielsens borgmästarfru var en otroligt intressant och mångsidig karaktär.

Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.
Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.

Michael Kelly spelar Frank Underwoods närmaste medarbetare och han är för mig en skådespelare jag har sett tidigare, men inte riktigt kan placera. En birollspåläggskalv som gör sin karaktär nedtonad, men med en kyla och skärpa under den milda ytan. Att denna man har klättrat inom politiken beror nog inte på att han snällt har stått med mössan i handen utan att han kan spela det politiska spelet och få igenom sina chefers vilja. Det är en mycket spännande karaktär jag vill se mycket mer av.

Efter att Fincher har arbetat med Rooney Mara i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo så arbetar han nu i House of Cards med storasystern Kate Mara. Hon spelar den ambitiösa politiska reportern Zoe Barnes som genom den insiderinformation hon får från Frank Underwood kan klättra snabbt i journalistkarriären. Det är en intressant parallellberättelse att följa, även om den inte har fått ta särskilt stor plats än.

House of Cards är en riktigt höjdare och efter sju avsnitt är jag riktigt fast, även om jag tycker att Boss var lite vassare. Jag kan varmt rekommendera detta.

När det gäller Netflix som tjänst är jag inget annat än otroligt imponerad. Bilden är otroligt bra, streamingen är jämn och problemfri på den högsta kvalitetsnivån och ljudet är vackert 5.1-ljud. Givetvis är Blu-ray-kvalitet vassare, men detta är otroligt imponerande för en streamingtjänst och då har jag inte en särskilt snabb uppkoppling. Viaplay, se och lär.

Navigation