Etikett: icebug xperience west coast trail

Icebug Xperience West Coast Trail 2020

För två år sedan sprang jag Icebug Xperience West Coast Trail i Bohuslän. Jag skadade mig tidigt, men genomförde loppet rejält sliten. I år var jag tillbaka igen. Som en mycket bättre löpare, mer vältränad och dessutom med större vana av terränglöpning. Det var dags att försöka ta revansch.

I år hade jag med mig Tove och vi hade hyrt ett hus i Hunnebostrand. Vi åkte iväg med destination Bohuslän på torsdagseftermiddagen och tog oss raka vägen till Ramsvik för att hämta ut nummerlapp och goodie bag. Efter det tog vi bilen till huset vi hyrt via Airbnb. Ett superfint boende och känslan var bra. Det kändes verkligen som ett hem. Perfekt för att återhämta sig mellan de olika etapperna.

På grund av pandemin var det ett annat upplägg på tävlingen detta år jämfört med tidigare år. Herrklass och damklass sprang inte samma dagar på samma etapp och dessutom var det uppdelat i olika startgrupper, med tre startgrupper varje dag. Min startgrupp, den första, startade varje dag klockan 9 på morgonen.

Dag 1: Woods & Islands (24 km)

Det var ett gäng på strax under femtio löpare som startade på Bohus-Malmön den första dagen. Det var stenigt, klippigt och rätt tekniskt. Jag sökte flyt och löparglädje med rätt nivå av ansträngning. Det gick bra. Tid och tempo hade jag ingen koll på, men ett litet mål fanns och det var att hinna fram till färjan så att jag slapp vänta en halvtimme extra på nästa färja (här stoppades givetvis tidtagningen). Förra gången jag sprang loppet hann jag med färjan och i och med att jag är en betydligt bättre löpare 2020 än 2018 var jag egentligen aldrig orolig.

Vackert och stenigt på Bohus-Malmön.

Jag hann med färjan även i år, med god marginal, och kunde unna mig att pusta ut och ta lite energi innan vi åkte över till fastlandet. Nu återstod lite mer än hälften av banan. Jag låg bakom en schweizisk löpare och såg till att inte börja hetsa och jaga alltför mycket. Lagom nivå av ansträngning var även den fortsatta melodin på andra delen av etappen. Efter Bohus-Malmön blev det mer skogslöpning och lite mer backigt. Det var inga större problem och jag lade mitt krut på de partier där det faktiskt gick att springa snabbare.

Jag höll mig i rygg på schweiziske Eric Wyss den första dagen.

Med cirka tre kilometer kvar började jag och Eric, som den schweiziske löparen hette, att plocka placeringar. Sedan kunde vi springa i mål i Hovenäset. Känslan var mycket bra och jag var nöjd med mitt upplägg. Vilken skillnad det var mot senast jag sprang. Då minns jag att jag tänkte ”Hur ska jag klara två dagar till av det här?!”. Så kände jag inte efter den första dagen. Kroppen var fräsch. Och ingen skada.

Vi gratulerade varandra med ett ”well done!” innan jag gick och hämtade ut min lunchlåda och mumsade i mig vid vattnet.

Resultat

  • Tid: 2:02:53
  • Placering, herrklass: 23 av 117
  • Placering, totalt: 25 av 210

Dag 2: Hunnebo Hidden Woods (20 km)

Den andra etappen var betydligt mer tekniskt och grisigt än föregående. Det regnade och var galet halt samtidigt som det var en hel del löpning på klippor. Tack och lov tog jag mig igenom denna etapp utan att skada mig och precis som föregående dag gick jag på känsla och fokuserade inte på tempo eller placeringar.

Inledningsvis var det mest klipplöpning. Sedan sprang vi in i skogen med en hel del backar, rötter och lera. Det var lite svårnavigerat på sina ställen, men tack och lov hade jag banan inlagd i klockan och en pil som visade åt vilket håll jag skulle. Det hade jag nytta av några gånger när jag hade problem att hitta snitslarna.

En annan skillnad från föregående etapp var att det blev mer sololöpning. Jag hade sällskap vissa sträckor, men majoriteten av loppet genomförde jag på egen hand.

Vid ett tillfälle blev man ledd av snitslarna in på en väg med skylten ”Varning för hunden”. Här gnetade jag på i uppförsbacke. Sedan hörde jag andetag nere vid högerbenet. Jag hade fått sällskap. Av hunden som skylten varnade för. Det piggade upp. Jag visste inte riktigt hur seriöst jag skulle tolka skylten, men jag kunde inte göra så mycket mer än att säga ”Nämen hej, följer du med mig en sväng?” med min snällaste stämma samtidigt som jag sprang vidare i samma tempo. Jag ville ju inte bli ryckig och spattig och skrämma upp hunden så att den fick för sig att jag var ett hot. Jag hade sällskap av min fyrbenta vän i några hundra meter innan vovven fick nog och vände tillbaka. Förmodligen för att senare upprepa proceduren med någon annan löpare.

Efter hundsällskapet sprang jag några kilometer med en trevlig löpare som hette Martin. Av honom fick jag restaurangtips i Kungshamn och ett bra snack innan jag fick släppa iväg honom då han var lite för stark för mig.

Blåsigt, regnigt och halt. Det var bara att kämpa på de sista kilometerna på andra etappen.
Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp. Foto: Tove Engqvist.

Mot slutet av etappen blev det klippigt och brant igen. Och rätt halt. Det blåste dessutom väldigt mycket, så det var bara att bita ihop och tänka på målgången som väntade. Utsikten var det inget fel på, men på grund av självbevarelsedrift och en vilja att överleva lät jag bli att fotografera. På väg ner mot Hunnebostrand mötte jag flera deltagare som tillhörde vandringsgrupperna (det fanns även sådana, inte bara löpare) och de peppade och hejade på med stor entusiasm. Det var jättekul, ett tag sedan man fick pepp på ett lopp nu!

Det var även halt när jag sprang ner mot målgången, i de flera trappor jag var tvungen att springa ner för. Jag halkade till någon gång, men utan någon fara. Det resulterade i ett förskräckt skrik från deltagare i vandringsgruppen i alla fall!

De sista kilometerna hade jag häng på två löpare framför mig. Jag hade nog kunnat ta mig förbi om jag spurtade på, men jag valde att springa i rätt jämnt tempo, utan att tokspurta. Det är ju totalresultatet som är det viktiga.

Vid mål stod Tove och hejade och filmade! Nu öste regnet ner igen och det var riktigt skönt att få springa i mål!

Resultat

  • Tid: 1:55:40
  • Placering, herrklass: 25 av 114
  • Placering, totalt: 30 av 207

Dag 3: Ramsvik Rocks (23 km)

Den sista etappen startade i ett väldigt blåsigt och kallt Smögen. Loppet gick genom Kungshamn och Väjern innan avslutningen där hela Ramsvikslandet rundades.

Jag inledde väldigt försiktigt, och började tänka att jag kanske fegade för mycket. Inledningsvis sprang vi upp för Smögenbron. Det var enkel asfaltslöpning, sett till underlaget, men en rejäl backe. Sedan svängde vi in i skogen. Det var lerigt och blött på sina ställen och jag lyckades trampa igenom sankmark och fick lerigt vatten upp till låret. Uppfriskande! På fullaste allvar tycker jag att det piggade upp. Terränglöpning på riktigt. Lerig, blöt och lycklig sprang jag vidare.

Denna fick jag slita för. Men så värt det. Superfin medalj!

När vi kom till Ramsvikslandet visade det sig vara en klok taktik att inleda försiktigt. Här blåste det vansinnigt mycket och det var riktigt knepig terräng och jobbig klättring. Lårmusklerna och vadmusklerna fick jobba rejält!

Vilken otroligt härlig natur den sista delen gick i! Vinden piskade ansiktet, havet slog mot klipporna, kossor betade intill och tittade på löparna som sprang förbi.

Jag kände mig rätt stark. Krafter fanns kvar och jag slet på och räknade ner kilometerna. De sista kilometerna gick på asfalterad väg innan slutspurten gick på en sandstrand. På den asfalterade vägen kunde jag passera några löpare. Det är rätt tydligt i att min styrka som löpare inte är i terräng, utan på landsväg.

Med full fart genom målbågen pustade jag ut och tog emot den riktigt häftiga trämedaljen. Pratade med några andra löpare och plockade med mig min välförtjänta matlåda.

Resultat

  • Tid: 1:58:04
  • Placering, herrklass: 22 av 114
  • Placering, totalt: 24 av 210

Sammanfattning, med totalt resultat

Jag var riktigt nöjd efter målgången!

Min totaltid blev 5:56:37.

Det gav mig plats 21 av 112 i herrklass och plats 23 av 202 i totalklass (herr+dam).

De två damer som placerade sig före mig höll galet hög nivå. Det var världens bästa orienterare Tove Alexandersson och trefaldiga OS-skidåkaren (och guldmedaljören) Anna Jönsson Haag. Tove Alexandersson kom dessutom tvåa totalt, efter herrvinnaren. Makalöst imponerande. När jag sett klipp på hur hon sprang dessa etapper ser det ut som att hon svävar fram. Skulle man se klipp på mig får man förmodligen inte samma illusion av tyngdlöshet.

Detta är resultat jag är väldigt nöjd med och visar på att jag sprang jämnt under hela tävlingen. Jag är ingen höjdare till terränglöpare, men har under några månader sprungit ett terrängpass ungefär en gång i veckan. Det har gjort skillnad, och för någon månad sedan märkte jag verkligen att jag började hitta ett annat flyt än tidigare.

Vad jag skulle behöva förbättra är att bli muskulärt starkare, så att jag kan ta backar och klippor med högre fart. Med lite mer träning i teknisk terräng, backar och med starkare ben hade jag kanske kunnat nosa på topp tio.

Så man kan sammanfatta det med ”hade jag varit bättre hade jag placerat mig bättre”. En slutsats som visar på min starka analysförmåga!

Senaste gången jag sprang Icebug Xperience West Coast Trail kände jag ”aldrig mer” direkt efter. Så känner jag verkligen inte nu. Detta är ett kanontrevligt lopp, otroligt bra organiserat med massa glada och trevliga funktionärer, fantastisk terränglöpning, jättegod lunch och fin stämning. Jag kan varmt rekommendera alla som är sugna på att delta att göra det.

Se dock till att vara rätt bra tränad, för det är riktigt teknisk terräng och att springa nästan sju mil under tre dagar och med en bra bit över 1000 höjdmeter sliter!

Andra artiklar och inlägg om Icebug Xperience West Coast Trail

Inför tävlingen

Under/efter tävlingen

Navigation