Efter en tid med sämre känsla i träningen åkte jag till Vintrosa för att springa fem kilometer backigt och knixigt. Med ben med mycket mil i hoppades jag bara på att det skulle vara en bättre känsla än föregående helgs Parkrun och att jag skulle känna att det var ett steg framåt.
I Vintrosa sken solen och det var full fart när jag kom dit tillsammans med klubbkompisarna Martin Duberg och Jonas Nilsson en timme innan start. Innan det stora loppet var det dags för ett barnlopp så förberedelserna var igång inför det loppet. Trots skinande sol var det lite småkyligt. Perfekta förhållanden för löpning! Vi pratade lite med Bertil Sundin som är klubbkamrat i Örebro AIK (och förbundsmätare, det är alltså han som kontrollmäter tävlingsbanor åt länet) men denna dag iklätt sig rollen som arrangör. Han förvarnade om hur backigt loppet skulle vara. I början nedförsbacke (och det i sig kan vara tufft för benen) men efter det skulle det gå uppför.
Efter lite uppvärmning blev det dags att ställa sig på startlinjen. För att vara ett så litet och lokalt lopp var det ändå bra med folk. Längs fram stod förutom vi snabbaste löpare även ynglingar med gott självförtroende. Så när startskottet gick blev det lite snabb navigering för att ta sig sig förbi dem.
Mycket riktigt gick den första kilometern av loppet i nedförsbacke vilket innebar ett rasande tempo. Det var dock inga problem med benen. Bara att släppa på. Här sprang jag min snabbaste kilometer någonsin. Jag har alltså aldrig, någonsin, på alla mina pass och lopp gjort en snabbare kilometer än 3:07. Kul!
Sedan slutade det vara ”kul” när det började gå uppför istället. Här blev det så klart jobbigt, men jag gnetade på efter bästa förmåga. Men det var ju inte direkt 3:07-tempo på de kommande kilometerna. Från att ha legat på sjätteplats blev jag passerad av klubbkompisen Jakob Nilsson som gått ut lite mer försiktigt. Tätt i ryggen hade jag också IF Starts Johan Ingjald. Denna konstellation höll fram till strax efter tre kilometer när Johan gick förbi och därmed alltså förpassade mig till åttondeplats.
Backlöpningen var riktigt slitig, men jag fortsatte att trycka på efter bästa förmåga. Mot slutet blev det även lite skogslöpning innan upploppet skedde inne vid Vintrosa skola. Jag tog mig aldrig ikapp Johan utan gick i mål fem sekunder efter honom. Det blev plats åtta för min del och klockan stannade på 18:25.
Hur var då känslan jämfört med Parkrun?
Jo mycket bättre. När jag sprang Parkrun kände jag mig riktigt seg och hade smärtande höftböjare. Nu kändes allt mycket bättre, om än inte fantastiskt. Det blev också en bättre tid, 18:25 mot 18:45, och det på en betydligt tuffare bana. Ett rejält steg framåt med andra ord!
Video från mitt lopp
Tidigare nämnda Johan Ingjald filmade med sin Gopro, och eftersom han låg bakom mig i tre kilometer finns det generöst med video på mitt lopp. Hans pappa filmade också från sidan vilket innebär att det finns video på start, längs med banan (ungefär halvvägs) och målgången. Här finns en video från mitt lopp. Tagen från Johans YouTube-kanal HugRunner.