Etikett: johan ingjald

Örebro Parkrun firade fem år

Den åttonde april 2017 sprang jag mitt första ”lopp”. Det var Parkrun i Örebro och det var faktiskt inte bara mitt första Parkrun, utan även det första Parkrun som genomfördes i Örebro.

Man i röd tröja springer utomhus.
Inledningsvis låg jag tvåa, men sedan blev det sololöpning för hela slanten. Foto: Carin Calleberg.

Tanken var att femårsjubileet skulle firats förra veckan, men på grund av snösmockan så blev det flyttat till en vecka senare istället.

Kontrasten mot den förra lördagen kunde inte varit större. Denna lördag var vädret strålande vackert och helt perfekt för att kuta snabbt i Rynningeviken.

Jag gjorde comeback på Parkrun sedan augusti i fjol. Då sprang jag in på en andraplats efter Villem Raudsepp med ont i höftböjaren och allmänt dålig form.

Målet denna dag var att helt enkelt springa snabbt, gärna i typ 3:30-tempo. Efter Parkrun väntade även ett intervallpass för min del. En heldag med andra ord!

Träningsvärken i benen var dock rätt illa efter några spänstövningar jag genomfört under onsdagen. Men den värsta stelheten och ömheten hade försvunnit. Värst var det dagen innan Parkrun då stelheten var brutal!

Personbästa och förstaplats

Hur gick det då? Alldeles strålande!

IF Starts Johan Ingjald tog ledningen genast och började i ett rasande tempo med en liten lucka bak till mig. Jag blev lite förvånad över öppningen, men höll mig lugn och fokuserade på att hålla mitt tempo.

Strax innan två kilometer mattades Johans tempo av och jag passerade. Härifrån var det sololöpning för hela slanten, bara jag och förcyklisten. Jag kollade aldrig bakåt och trodde att jag hade Johan, eller någon annan, hyfsat nära. Men det visade sig att jag hela tiden utökade bakåt.

Man i röd tröja ringer i stor ringklocka.
Efter loppet fick jag ringa i PB-klockan. Foto: Lotta Persson.

Vid cirka 3,5 kilometer stod min kollega Sara som flaggvakt och tjoade och hejade på. ”Du vinner, Björn!” hörde jag henne ropa. Det var bara att fortsätta att dundra på, passera Carin som fotograferade och spurta in i mål.

Tiden i mål blev 17:56. Sedan vände jag mig om och såg… ingen. Nästan en minut senare kom Johan i mål som tvåa. Jättekul att jag fick ta min första förstaplacering i Parkrun på femårsfirandet!

Jag sprang hyfsat jämnt och bra och mina kilometertider på klockan blev 3:31, 3:38, 3:36, 3:32, 3:32 (och sedan mätte klockan distansen till 5,03 km så jag hade en till liten fnutt på 30 meter).

Efter målgång fick jag ringa i PB-klockan, prata med lite folk och sedan ge mig ut på dagens andra pass. 4×2 kilometer i halvmaratempo med tre minuter gåvila (så tack och lov var den generös). Efter att ha kutat 5k snabbt kändes inte det tänkta tempot på intervallerna så farliga. Så även det passet gick bra. Facit blev att tvåorna gick i detta tempo: 3:46, 3:41, 3:43 och 3:38. Ett mycket fint pass och bra besked.

Nu blir det lugnt och fint fram till nästa lopp. Skönt att kroppen ska få återhämta sig lite!

Konditionsbloggen skrev om femårsfirandet och jag nämns t.o.m. i rubriken: ”Svenssons kanonstart på säsongen fortsätter – snabbast igen (och Engqvist överlägsen när parkrun firade fem)”

Intervju med parkrun.se

På parkrun.se gjordes en intervju med mig inför femårsjubileumet. Jag blir helt felaktig kallad för elitlöpare i intervjun (det varken kallar jag mig själv, eller är!), men allt annat ska vara korrekt och riktigt i intervjun. Den kan du förtuom på parkrun.se även läsa här nedan.

Min resa från joggare till elitlöpare – tack vare parkrun!

Björn Engqvist började sin löparresa ganska sent i livet, men tack vare Örebro parkrun tillhör han nu en så kallade elitlöpare! Här är hans story:

Du har gjort en fantastisk resa från din (och vår) första Örebro parkrun med tiden 25:39 till ditt senaste PB på: 17:19. Om vi förstår rätt var Örebro parkrun ditt första “lopp” någonsin, vad var det som drog dig ner till parkrun den 8 april 2017?

Det är rätt otroligt att titta tillbaka på hur allt började och var jag är i dag. När det går trögt i träningen eller resultaten inte är de jag vill att de ska vara försöker jag att påminna mig om att jag har uppnått tider och prestationer jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning.

Jag hittade nämligen löpningen rätt ”sent”. Sommaren 2017 väntade mitt bröllop. Inför det ville jag komma i form lite mer och börja röra på mig. Efter jag fyllt trettio hade jag lagt på mig bekvämlighetskilon. Dessutom hade jag ont i ett knä. Men jag testade ändå att köpa ett par löparskor och ge mig ut och jogga. Detta var hösten 2016 och några månader innan jag fyllde 36 (jag fyllde i januari 2017). Att springa lopp fanns det inte en tanke på. Jag kunde jogga några få kilometer i väldigt långsamt tempo innan jag var tvungen att börja gå på grund av mitt smärtande knä.

Det blev sakta men säkert lite bättre. Jag sprang något enstaka löppass i veckan och när sedan en kollega till mig tipsade om något nytt, som tydligen hette ”parkrun”, tyckte jag det lät intressant. Jag trodde först att det var ett koncept där man sprang i olika parker i olika städer. Vilket ju i sig inte är helt fel, men som jag minns det hade jag inte riktigt fattat att det var något som var här för att stanna. Jag tog mig iväg till starten vid Naturens hus. För första gången någonsin för att springa tillsammans med andra. Känslan var nervös, men nu skulle jag få testa på att springa ett ”lopp”.

Förmodligen gick jag ut alldeles för hårt. Det har ju gått fem år sedan den där morgonen i Rynningeviken och jag har sprungit åtskilliga lopp sedan dess. Eftersom jag fortfarande har en tendens att starta för hårt utgår jag från att jag gjorde det även under Örebros, och mitt, första parkrun.

Med sprängande bröst av andfåddhet tog jag mig i mål på 25:39. Jag var väldigt nöjd och hade fått blodad tand!

Det tog ett tag innan du hälsade på oss igen, 27 januari 2018, vad hände däremellan?

Efter mitt första parkrun så gifte jag mig, sprang ännu mer och blev bättre i knäet och sprang några andra lopp. Jag debuterade även på 10 km och halvmaraton. Det gjorde att när jag väl gjorde ”comeback” blev det en rätt rejäl slipning av mitt personbästa på parkrun. Lite mer än fyra och en halv minuter snabbare tid blev det i mitt andra lopp, vilket var lopp nummer 41 i Örebro. Efter det loppet återkom jag lite flitigare under 2018, där maj blev en riktigt aktiv månad med tre parkruns. Efter att jag lyckats springa på precis 20 minuter blankt kunde jag veckan efter detta springa i mål på 19:52 och slå den gräns jag tyckte kändes magisk då, under 20 minuter!

Detta var samma helg som James Last var på besök från Borlänge och sprang Örebro parkrun i sin noshörningsdräkt.

Uppenbarligen springer man lite snabbare när man är jagad av en noshörning!

Berätta lite om dig själv, har du alltid sprungit, varit aktiv?

I ungdomen spelade jag pingis och fotboll. Sedan blev det lite korpfotboll där jag var målvakt innan jag lade ner det och löpningen tog över. I grunden är jag rätt bekväm av mig och löpning har snarare varit en ”bestraffning” eller något man håller på med under en försäsongsträning. Ibland undrar jag hur tusan jag kunde börja med en sport som är en enda försäsongsträning året om. Något står inte rätt till!

Efter de inledande åren som löpare började jag satsa lite mer målmedvetet. Jag märkte vilken skillnad det gjorde om man inte bara ”sprang” utan faktiskt ”tränade” löpning. Intervallträning är en bra grej! Parkrun gav mig blodad tand att springa andra lopp, och att springa lopp motiverade mig till att träna.

Jag började sätta tidsmål på olika distanser, läsa på om löpträning, och träna med flit och entusiasm. I maj 2019 hade jag en fantastisk period där jag med en veckas mellanrum först sprang en halvmara under 90 minuter (i Gävle) och sedan en mil under 40 minuter (i Lidköping). Två fina milstolpar för en löpare!

Sedan dess har jag gått med i löparklubben Örebro AIK, tränat ännu mer och lyckats slipa ner mina personbästatider till 35:21 på milen, 1:19:37 på halvmaran och 17:19 på 5 km. Tider jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning hösten 2016!

I år jagar jag ännu bättre tider och slipar på träningen och upplägget tillsammans med min coach Karin, sedan några månader tillbaka. Min coach är faktiskt den kvinna som sprungit absolut snabbast på Örebro parkrun. Hon har sprungit två gånger och satte banrekord båda gångerna!

Hur skulle du beskriva parkrun för någon som har aldrig deltagit förut?

Förutsatt att personen jag pratar med redan vet att det handlar om en runda i vacker natur så skulle jag verkligen försöka förmedla hur välkomnande det är. Om man inte håller på med träning eller löpning kan det kanske bli lite skrämmande att tänka på att bege sig till ett ställe där man tror att det finns massa maniska löpare som jagar tider och hetsar varandra.

Men så är inte parkrun! Visst, du kan komma dit och försöka springa lungorna ur dig så fort du kan, men du kan även jogga lugnt eller promenera runt banan och stanna för att fotografera svanar. parkrun är verkligen välkomnande för alla och alla volontärer är så trevliga, hälsar och peppar på dig oavsett hur snabb du är.

Du kommer att känna dig lika välkommen om du så springer runt banan på femton minuter som om du promenerar runt den på en timme och femton minuter.

Kommer du att försöka förbättra ditt parkrun PB på The Big parkrun Day på 9 april?

Ja, det kommer jag att göra förutsatt att jag inte är skadad eller sjuk!

Mitt nuvarande parkrun-PB satte jag på en dag då jag var i en rejäl formsvacka och dessutom hade ont i höftböjaren. Jag sprang i mål på 18:45 vilket är ungefär samma tempo som jag har sprungit mina snabbaste halvmaror i. Som den tävlingsmänniska jag har blivit vill jag givetvis slipa mitt parkrun-PB till att vara lite mer nära mitt personbästa på femkilometersdistansen.

Och visst vore det fint att återvända fem år efter det första ”loppet” någonsin!

Vintrosaloppet – plats åtta i backigt lopp

Efter en tid med sämre känsla i träningen åkte jag till Vintrosa för att springa fem kilometer backigt och knixigt. Med ben med mycket mil i hoppades jag bara på att det skulle vara en bättre känsla än föregående helgs Parkrun och att jag skulle känna att det var ett steg framåt.

Nöjd med medalj efter loppet. Foto: Martin Duberg.

I Vintrosa sken solen och det var full fart när jag kom dit tillsammans med klubbkompisarna Martin Duberg och Jonas Nilsson en timme innan start. Innan det stora loppet var det dags för ett barnlopp så förberedelserna var igång inför det loppet. Trots skinande sol var det lite småkyligt. Perfekta förhållanden för löpning! Vi pratade lite med Bertil Sundin som är klubbkamrat i Örebro AIK (och förbundsmätare, det är alltså han som kontrollmäter tävlingsbanor åt länet) men denna dag iklätt sig rollen som arrangör. Han förvarnade om hur backigt loppet skulle vara. I början nedförsbacke (och det i sig kan vara tufft för benen) men efter det skulle det gå uppför.

Efter lite uppvärmning blev det dags att ställa sig på startlinjen. För att vara ett så litet och lokalt lopp var det ändå bra med folk. Längs fram stod förutom vi snabbaste löpare även ynglingar med gott självförtroende. Så när startskottet gick blev det lite snabb navigering för att ta sig sig förbi dem.

Mycket riktigt gick den första kilometern av loppet i nedförsbacke vilket innebar ett rasande tempo. Det var dock inga problem med benen. Bara att släppa på. Här sprang jag min snabbaste kilometer någonsin. Jag har alltså aldrig, någonsin, på alla mina pass och lopp gjort en snabbare kilometer än 3:07. Kul!

Sedan slutade det vara ”kul” när det började gå uppför istället. Här blev det så klart jobbigt, men jag gnetade på efter bästa förmåga. Men det var ju inte direkt 3:07-tempo på de kommande kilometerna. Från att ha legat på sjätteplats blev jag passerad av klubbkompisen Jakob Nilsson som gått ut lite mer försiktigt. Tätt i ryggen hade jag också IF Starts Johan Ingjald. Denna konstellation höll fram till strax efter tre kilometer när Johan gick förbi och därmed alltså förpassade mig till åttondeplats.

Backlöpningen var riktigt slitig, men jag fortsatte att trycka på efter bästa förmåga. Mot slutet blev det även lite skogslöpning innan upploppet skedde inne vid Vintrosa skola. Jag tog mig aldrig ikapp Johan utan gick i mål fem sekunder efter honom. Det blev plats åtta för min del och klockan stannade på 18:25.

Jag var trött mot slutet men slet på! Foto: Kia Lagerqvist.

Hur var då känslan jämfört med Parkrun?

Jo mycket bättre. När jag sprang Parkrun kände jag mig riktigt seg och hade smärtande höftböjare. Nu kändes allt mycket bättre, om än inte fantastiskt. Det blev också en bättre tid, 18:25 mot 18:45, och det på en betydligt tuffare bana. Ett rejält steg framåt med andra ord!

Video från mitt lopp

Tidigare nämnda Johan Ingjald filmade med sin Gopro, och eftersom han låg bakom mig i tre kilometer finns det generöst med video på mitt lopp. Hans pappa filmade också från sidan vilket innebär att det finns video på start, längs med banan (ungefär halvvägs) och målgången. Här finns en video från mitt lopp. Tagen från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Navigation