Etikett: jonas nilsson

Blodomloppet, sämsta prestationen på länge

För första gången på fyra år var jag tillbaka och sprang Blodomloppet. Mitt första millopp som jag sprang för första gången 2017 och senast 2019. Nu var det dags igen för start och målgång vid Trängens IP. Den korta versionen: det gick inget vidare.

Just nu befinner jag mig i maratonträning inför Stockholm marathon. Förväntningarna var därmed rejält nedskruvade inför Blodomloppet. Generellt har alla förväntningar varit nedskruvade när det kommer till att springa en mil så fort som möjligt. Men att jag skulle göra min sämsta miltid sedan augusti 2020 och springa en minut långsammare än vad jag gjorde i Katrineholm trodde jag inte.

Det var rätt varmt och blåsigt i Örebro denna eftermiddag. Rätt bra publikväder men kanske inte perfekt för löpning. Inför loppet hade jag känt mig trött och seg, så jag var inte inställd på storverk. Som sagt: nedskruvade förväntningar.

Jag letade upp Liduina innan loppet och pratade lite med henne. Sedan blev det en kort uppvärmningsrunda och dags att ta plats på startlinjen. NA livesände dagens lopp med intervjuer innan och efter loppet och så klart bilder från start och målgång. En riktigt härlig inramning! Givetvis blev Liddi intervjuad innan loppet som en av favoriterna till segern.

Glada miner vid starten. Foto: Jimmy Glinnerås.

Långt fram vid starten

Vid startlinjen ställde jag mig i främsta ledet och när startskottet gick var det full fart i väg. Första kilometern avklarades enligt klockan på 3:35. Sedan började det genast gå rejält mycket långsammare. De efterföljande två kilometerna gick cirka tio sekunder långsammare än den inledande kilometern och efter det rasade det ytterligare med kilometer fyra, fem och sex på 3:51, 3:52 och 4:01 respektive. Flåset kändes inte direkt uselt. Jag var bara långsam och trög. Dessutom kände jag av mitt knä som jag har haft problem med i några månader nu.

Ensam större delen av loppet

Besviket går jag i mål. Foto: Jimmy Glinnerås.

Större delen av loppet sprang jag rätt ensam. Mot slutet började jag fundera på om jag ens skulle slå min förra tid från denna bana, 38:10. Jag lyckades vända lite på uselheten på slutet och öka tempot till 3:45 igen och avsluta med den sista kilometern näst snabbast för dagen på 3:40.

I mål gick jag på 37:50 och det är en tid och prestation jag är väldigt missnöjd med. Tack och lov blev det ju en bättre tid än senast på samma bana, men jag borde inte behövt oroa mig för att det inte skulle bli det. Betydligt snabbare än så här borde jag ha varit. 37:50 är en minut (och en sekund) långsammare än insatsen i Katrineholm.

Resultaten och placeringarna

Min tid innebar plats 20. Det var verkligen hög klass på deltagandet i år. När jag sprang senast kom jag på plats 15 med en 20 sekunder sämre tid. I herrklassen blev det en tajt fajt där Wilhelm Bergentz vann på 32:44, före Simon Karlsson på 32:43 och Jonas Nilsson sprang in på tredjeplats på 32:47.

I damklassen var det långtifrån lika tajt. Där vann Erica Lech på 36:16. Liduina van Sitteren kom tvåa på 37:07 och Ewa Pettersson blev trea på 40:01.

När det kom till fem kilometer blev det seger för Erik Berzell på 16:11. Johannes Andersson kom tvåa på 16:58 och trea blev David Glader på 17:17.

I damklassen höll favoriten Josefin Tjernlund och vann på 18:07. Ella Laine kom tvåa på 18:27 och Lisa Bergdahl slog Siri Englund i en långspurt och kom trea på 18:44. Jag är så glad för Lisas skull. Hon har varit borta från löpningen riktigt länge på grund av ett problem med hälen. Nu är den opererad, men detta för första riktiga testet på länge. Inför loppet sa hon att hon skulle springa mest för laget (dvs. hennes kollegor) och picknicken efteråt. Men de där tävlingshornen kan man ju inte avaktivera hursomhelst. Så jättekul att hon var på pallen, även om det innebar att min fina vän Siri kom fyra.

Men Siri var sprudlande glad efteråt ändå och var sugen på att tävla mer och pratade direkt om DM på 5000 meter i Karlskoga och tisdagens Vårruset. Lisa verkade inte ha några planer på Vårruset, men nog såg jag hur det ”glimmade till” i ögonen på henne när vi pratade om loppet efteråt. Jag hoppas på att se både Lisa och Siri i det loppet! Särskilt om varken Liduina eller Erica springer det. Och Josefin Tjernlund är nog också tveksam när det kommer till start där. Det var ju pallen i fjolårets lopp och alla tre har ”viktigare” tävlingar samma vecka. Liduina och Erica springer Stockholm marathon och Josefin har en orienteringstävling (vilken har jag ingen koll på).

Fullständig resultatlista finns på racetimer.se.

Vad härligt att Lisa Bergdahl är tillbaka och tävlar igen! Dampallen på femkilometersloppet. Josefin Tjernlund vann, Ella Laine kom tvåa och Lisa Bergdahl blev trea. Vinnarna fick väldigt vackra tavlor förövrigt. Spana bara in Josefin Tjernlunds coola tavla!

Besvikelsen efteråt, och en eventuell förklaring till den dåliga insatsen

Men åter till mig då. Jag var som sagt besviken.

Nu är det inte 10 kilometer som är mitt fokus, det är som bekant maraton (just nu). Men efter att ha hört och sett exempel på löpare som fått lyft på andra distanser samtidigt som de tränar för maraton går det inte att bli annat än olycklig för att absolut ingenting händer för mig. Att jag inte får det där lyftet på andra distanser. Trots nedskruvade förväntningar, och att jag slutat jaga en tid under 35, så fortsätter jag att underprestera gång på gång på tiokilometersdistansen.

Jag har blivit påtagligt sämre samtidigt som de löpare jag tidigare varit jämn med blivit bättre eller åtminstone hållit sin nivå.

Det kan dock finnas förklaringar till den usla insatsen på Blodomloppet. Dagen innan loppet kände jag mig trött och seg. Och efter loppet blev jag dålig. Jag kände mig helt urlakad dagen efter med förkylningssymtom och enorm trötthet. Det kan helt enkelt varit så att jag hade ”något skit” i kroppen.

NA:s kamera fångade kramen med Liddi och besvikelsen direkt efter målgången medan Erica stod och gav segerintervjun. Den fångade även när jag ”slaskade runt i bild” och åt banan medan Liddi blev intervjuad. Jag hade helt enkelt dålig koll på att kameran fanns där!

Kommande lopp

Nu blir nästa lopp för mig Stockholm marathon. Efter det kommer jag att ta en välbehövlig paus, förhoppningsvis bli bättre i knäet och sedan slippa maratonträning och kanske bli lite snabbare så att jag kan få göra några resultat på lite kortare distanser som jag kan få känna mig nöjd med för en gångs skull.

Sociala gänget efteråt! Erica svarar på sin dotters fråga om hon överhuvudtaget hade hört henne skrika på upploppet (det hade hon, trots att hon medger att det finns viss ”dövblindhet” från henne under lopp). Jonas och Liddi verkar mest vänta in prisutdelningen samtidigt som jag och Ludde stod med näsorna i resultatlistan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra artiklar om Blodomloppet Örebro

Vintrosaloppet – plats åtta i backigt lopp

Efter en tid med sämre känsla i träningen åkte jag till Vintrosa för att springa fem kilometer backigt och knixigt. Med ben med mycket mil i hoppades jag bara på att det skulle vara en bättre känsla än föregående helgs Parkrun och att jag skulle känna att det var ett steg framåt.

Nöjd med medalj efter loppet. Foto: Martin Duberg.

I Vintrosa sken solen och det var full fart när jag kom dit tillsammans med klubbkompisarna Martin Duberg och Jonas Nilsson en timme innan start. Innan det stora loppet var det dags för ett barnlopp så förberedelserna var igång inför det loppet. Trots skinande sol var det lite småkyligt. Perfekta förhållanden för löpning! Vi pratade lite med Bertil Sundin som är klubbkamrat i Örebro AIK (och förbundsmätare, det är alltså han som kontrollmäter tävlingsbanor åt länet) men denna dag iklätt sig rollen som arrangör. Han förvarnade om hur backigt loppet skulle vara. I början nedförsbacke (och det i sig kan vara tufft för benen) men efter det skulle det gå uppför.

Efter lite uppvärmning blev det dags att ställa sig på startlinjen. För att vara ett så litet och lokalt lopp var det ändå bra med folk. Längs fram stod förutom vi snabbaste löpare även ynglingar med gott självförtroende. Så när startskottet gick blev det lite snabb navigering för att ta sig sig förbi dem.

Mycket riktigt gick den första kilometern av loppet i nedförsbacke vilket innebar ett rasande tempo. Det var dock inga problem med benen. Bara att släppa på. Här sprang jag min snabbaste kilometer någonsin. Jag har alltså aldrig, någonsin, på alla mina pass och lopp gjort en snabbare kilometer än 3:07. Kul!

Sedan slutade det vara ”kul” när det började gå uppför istället. Här blev det så klart jobbigt, men jag gnetade på efter bästa förmåga. Men det var ju inte direkt 3:07-tempo på de kommande kilometerna. Från att ha legat på sjätteplats blev jag passerad av klubbkompisen Jakob Nilsson som gått ut lite mer försiktigt. Tätt i ryggen hade jag också IF Starts Johan Ingjald. Denna konstellation höll fram till strax efter tre kilometer när Johan gick förbi och därmed alltså förpassade mig till åttondeplats.

Backlöpningen var riktigt slitig, men jag fortsatte att trycka på efter bästa förmåga. Mot slutet blev det även lite skogslöpning innan upploppet skedde inne vid Vintrosa skola. Jag tog mig aldrig ikapp Johan utan gick i mål fem sekunder efter honom. Det blev plats åtta för min del och klockan stannade på 18:25.

Jag var trött mot slutet men slet på! Foto: Kia Lagerqvist.

Hur var då känslan jämfört med Parkrun?

Jo mycket bättre. När jag sprang Parkrun kände jag mig riktigt seg och hade smärtande höftböjare. Nu kändes allt mycket bättre, om än inte fantastiskt. Det blev också en bättre tid, 18:25 mot 18:45, och det på en betydligt tuffare bana. Ett rejält steg framåt med andra ord!

Video från mitt lopp

Tidigare nämnda Johan Ingjald filmade med sin Gopro, och eftersom han låg bakom mig i tre kilometer finns det generöst med video på mitt lopp. Hans pappa filmade också från sidan vilket innebär att det finns video på start, längs med banan (ungefär halvvägs) och målgången. Här finns en video från mitt lopp. Tagen från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Navigation