För tredje gången och tredje året i rad åkte jag till Guldsmedshyttan för att springa Stripastafetten. En mycket trevlig tillställning där det förutom sex kilometer löpning bjuds på umgänge med klubbkamrater.
Jag har ungefär en kilometer kvar till målgång. Foto: Liduina van Sitteren.
Upplägget för dagen innebar att jag sprang förstasträckan, Jonathan andrasträckan och Martin avslutade med tredjesträckan. När starten gick rusade jag i väg men hamnade snabbt rätt ensam. Framför mig hade jag riktigt snabba namn som David Lundström, Ludvig Börjesson, Björn Eriksson och Fredde Johnsson. Bakom mig hade jag min klubbkamrat Tuva Svedin och några yngre förmågor från IF Start. Jag hade även en yngre Startlöpare framför mig de första två kilometerna innan jag kom ikapp och förbi. Men som sagt, det blev mest sololöpning. Jag sprang också min sträcka utan att ha koll på tid och tempo utan såg bara distans och puls på klockan. Det innebar att jag “jagade” min puls, men tycker att jag har riktigt svårt att få upp den i tröskelzon och över. Men ansträngningen kändes helt klart tuffare än tröskel.
Det var en lite justerad bana mot fjolåret. Lite längre, cirka 200 meter. Jag tryckte på för fullt hela loppet och är nöjd med den jämna ansträngningen. Bra och hög. I slutet inne i ett skogsparti var det som jobbigast med backe och småknepigt underlag. Här stack för första gången pulsen upp i zon 5.
Fjärdeplats, men nöjda
Jag tog mig i mål på 23:26 och växlade ut Jonathan på andrasträckan. Sedan joggade jag ner, sprang runt och hejade längs med banan och kunde slappna av lite. Inledningsvis kände jag mig missnöjd med min tid. Den var faktiskt fyra sekunder långsammare än i fjol. Men banan var ju ändå längre så jag hade ju faktiskt sprungit snabbare än sist. Och när jag såg andra löpares tider kändes det bättre. Det var nog en hyfsad tid trots allt, efter var jag kunde förvänta mig. Jag fick ut det jag hade och känner inte att jag hade/borde/kunde springa snabbare.
Jonathan och Martin gjorde kanonfina insatser. Vi missade dock pallen och kom på fjärdeplats, två minuter efter trean. Men vi alla tre var nöjda med insatserna och fick ett kul lopp tillsammans!
Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.
Tack och lov blev det en bättre insats!
Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.
Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).
Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.
Spurt på slutet gav DM-brons
Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.
Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.
Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.
Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.
Tvivel på min kapacitet
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.
Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.
Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag “borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.
Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.
Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.
Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.
Video från mitt lopp
Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.
När jag sprang Stripastafetten insåg jag hur kul det var att tävla i stafett. När klubbens ordförande hörde av sig och frågade om jag inte kunde sätta ihop ett lag till Spartacusstafetten så blev jag genast peppad, trots att jag egentligen inte tänkt springa loppet. Tillsammans med Martin och Jonathan bildade jag ett lag som var peppad på att ta sig an treans spår i Karlslund.
När jag kom till Karlslunds motionscentral var det full fart och massa människor på plats. Hela 52 lag kom till start denna fina dag och det var verkligen en löparfest som väntade. För egen del var jag nervös. Och denna gång inte så mycket för själva loppet, utan för min krånglande fot som gjort att jag missat Wadköpingslöpet på söndagen. Sedan lördagen när jag fått ont i foten i slutet av mitt långpass hade jag vilat, så detta skulle bli första testet av foten. Foten kändes bra innan jag sprang något, men vad som oroat var att jag två dagar innan känt på samma sätt, men fått “känning” i foten när jag och Tove tagit en kort promenad. Det bådade inte jättegott.
Jag vädrade min oro för Liddi och Mickan när de dök upp, men var förutom det riktigt pepp av att få ta på mig nummerlapp igen och träffa alla löparvänner. När jag började värma upp med mina lagkamrater kände jag snabbt att foten fortfarande inte var bra. Det kändes stelt och ömt. Mot slutet av uppvärmningen, då jag blivit mer varm kändes det bättre. Tack och lov skulle jag springa andrasträckan, den kortaste, på tre kilometer. Martin inledde med förstasträckan på två varv och sex kilometer och Jonathan avslutade med tredjesträckan på nio kilometer.
Ledning från start
När det var dags för start samlades alla kring startområden och förstasträckslöparna rusade iväg. Martin tog genast ledningen. Mycket bra tyckte Matteo, hans sexårige son som jag stod och tittade på starten med! Vid varvningen låg Martin fortfarande i ledning och med skräckblandad förtjusning började jag ställa in mig på att bli utväxlad på andrasträckan i ledningen.
Mycket riktigt blev det så. Efter sex kilometer dök Martin upp först av alla och växlade i väg mig. Jag rusade iväg i hög fart. Foten kändes rätt bra nu. I cirka två kilometer höll jag ledningen, sedan hann två löpare i kapp och förbi mig. Mitt trekilometersvarv klarade jag av på 11:02 innan jag växlade över som trea till Jonathan som hade det tveksamma nöjet att avsluta med nio kilometer mot några av de starkaste löparna i startfältet: IF Starts Per Arvidsson och Mattias Nätterlund samt Tisdagsklubbens John Lundström.
Här ledde jag fortfarande. Sedan gick det utför när två löpare jobbade ikapp sig och tog sig förbi. Foto: Jimmy Glinnerås.
Per och Mattias utökade IF Starts ledning och Per som har varit vansinnigt stark denna säsong drog i väg och såg till att sitt lag tog segern. Mattias såg till att även andraplatsen gick till IF Start med John tog sig förbi Jonathan och därmed gjorde så att tredjeplatsen gick till Tisdagsklubben. Martin, jag och Jonathan kom på fjärdeplats vilket vi var glada och nöjda med i det tuffa startfältet med så många lag!
Klubbsegrar och ett banrekord
I de två andra klasserna, dam och mix blev det i alla fall Örebro AIK-segrar! Liddi, Mickan och Erica vann överlägset damklassen och kom totalfemma efter mitt lag. Dessutom slaktade de det gamla banrekordet från 2016 (som Liddi och Mickan hade tillsammans med en tredje dam). Ericas sistasträcka var vansinnigt stark och hon såg lika fokuserad och kraftfull ut vid varje varvning!
Mixklassen vanns av ett lag där alla lagmedlemmar bytts ut dagen innan loppet (sjukdom plus eventuellt ett avhopp) så den nya “inslängda” konstellationen av Sören, Siri och Björn imponerade och plockade hem pokalen!
När dammet lagt sig och det var dags att jogga ner smärtade foten igen. Den mår inte bra just nu. Det blev en kort nedjogg med Liddi innan jag cyklade hemåt.
På lördag är det Norasjön runt. Jag kan inte se att det finns någon chans att jag är med och springer där. En backig halvmara är det sista en smärtande fot behöver och det lutar rejält åt att loppet blir årets andra DNS. Supertrist då det är ett fint lopp som dessutom är veteran-DM och veteran-SM i år. Men nu gäller det att bara komma tillbaka med hel fot och bli löpbar igen.
Fler bilder från loppet
Innan och efter min sträcka så fotograferade jag lite. Så här får ni ta del av lite andra löpare och inte bara den fotklena fyrtioåringen som sprang andrasträckan.
Martin tog ledningen direkt och höll den hela vägen.Martin på väg in på andra varvet. Pär Englund från IF Start i ryggen.Sören Forsberg och Liduina van Sitteren höll ihop hela förstasträckan. Båda sprang i vinnande lag. SuperSören i vinnande mixlag och Liddi i vinnande damlag.IF Starts Elias Zika passerar kameran med vinnargesten redo!IF Starts två starkaste namn, Per Arvidsson och Mattias Nätterlund, sprang sistasträckan i varsitt lag. Per Arvidsson vann och gjorde en galet stark sistasträcka!Stefan Sager blev felaktigt kallad “Stefan Seger” av speakern och sedan även i resultatlistan. Men titta på honom. Det “känns” ju rätt att han blev kallad “Stefan Seger” en dag som denna!Vad härligt det är att se Erica Lech springa! Både lätt och väldigt kraftfull. Hon är urstark för tillfället och sprang sistasträckan (nio kilometer) på 33:28. Galet bra!Björn Eriksson går i mål som vinnare i mixklassen. Ser det ut som att han var sugen på ett till varv? Nej. Nej det gör det inte.
