Etikett: josefin gerdevåg

Helsingborg halvmaraton, en blåsig folkfest

I januari kom en inbjudan på posten. Till Skåne och Helsingborg halvmaraton. Det är ett lopp jag hade spanat in sedan tidigare och varit sugen på att springa, så det var ju inget snack om saken när jag nu fick en personlig inbjudan dit. Anmälan var given till loppet i september.

Till slut kom då september, och det var dags att rulla ner mot Helsingborg för att ge sig i kast med att springa lite över två mil så snabbt jag orkade. I somras åkte jag och Tove till Danmark via Helsingborg. Då fick jag se praktiskt taget noll av staden. Nu var jag nyfiken på att se vackra Helsingborg igen. Det var nästan tjugo år sedan sist, och om jag ska vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av Helsingborg då, förutom att jag tyckte det var fint.

Fin kväll dagen innan loppet

Då loppet startade redan klockan 9:30 på lördagsmorgonen åkte jag ner dagen innan. Som praktiskt taget alltid när jag och Tove ska ut och resa hade jag bokat ett boende via Airbnb. Tove följde inte med utan åkte istället på spa tillsammans med en kompis. Det kanske var lika bra så att jag fick vara i ”loppbubblan” på egen hand. Cirka tre kilometer från centrum låg den lilla gäststugan jag hade hyrt, men innan jag åkte dit så stack jag raka vägen till nummerlappsutdelningen på ett hotell vid vattnet. Jag hämtade ut min nummerlapp på nolltid och styrde kosan mot boendet för att landa lite och fräscha upp mig. Sedan blev det till att traska in mot centrala Helsingborg igen då jag hade bestämt träff med Marcus Åberg och hans fru Elin. Marcus är elitlöpare som faktiskt vunnit halvmaran i Helsingborg tidigare och är även adept till coach Karin. Det blev en trevlig kväll på Paolo’s med pasta (det var givet att kolhydratladda innan lopp!) och alkoholfri öl. Mycket löparsnack och skvaller givetvis.

När vi ätit klart och skiljts åt promenerade jag tillbaka igen, handlade lite frukost på vägen och kom till gäststugan lagom för att få se Andreas Almgren sätta nytt svenskt rekord på 5000 meter. Jag kollade löparutrustningen inför morgondagen och somnade i bra tid.

Upp i ottan på loppdagen

På loppdagen vaknade jag i ottan! Klockan var strax innan sex när jag vaknade utan att kunna somna om och det var bara att kliva upp. Jag hade minst sagt gott om tid till start. Efter dusch, frukost och att tävlingskläderna åkt på joggade jag mot målgången längs stranden för att lämna in överdragskläder. Perfekt avstånd för att få lite uppvärmning och komma i gång. Vimplar och festligheter satte tonen för dagen och nu infann sig peppen. Det blev lite jogg fram och tillbaka mellan målområdet och startområdet och lite löpskolning och strides innan jag letade mig fram till startfållan.

Vädret var soligt och fint och bra temperatur för löpning. Däremot så blåste det rätt rejält, vilket jag förstod skulle påverka under loppet. Men det är ju sällan man har helt perfekta förhållanden på lopp!

Storfavoriten för dagen var David Nilsson och i samma fålla som honom och andra elitlöpare ställde jag mig med förhoppning om att inte ha ställt mig för optimistiskt långt fram. Det kändes ändå rätt när jag såg mig omkring. Precis bakom mig fanns farthållarna för en tid på 1:30 och jag har ju sprungit över tio minuter snabbare än så på halvmaran. Intill mig fanns också hemmalöparen Anna Bjurman som hade banrekordet för damer på denna bana, och henne spenderade jag stor del av Göteborgsvarvet med att jaga, och kom dessutom förbi, så jag var nog rätt ute.

På startlinjen, redo att dra i väg. Kul att stå längst fram med eliten och en så bra löpare som David Nilsson. Foto: Glenn T. Unger.
Jag måste sluta se ut som att jag vill mörda andra löpare innan start. Här är det Anders Rømer som fastnat i mitt blickfång. Foto: Philip Larsson.

Hyfsat tempo, men sämre känsla inledningsvis

Det skulle visa sig stämma också, när starten gick. Jag stod på rätt ställe i startfållan och var snabbt ut med de andra löparna. Det blev bra tempo från första början, men inte en huvudlös öppning. Jag hade en tanke om att hålla lite koll på Anna då vi var ungefär jämnstarka och hon gick ut i ett bra tempo, och låg lite före mig. Det var inte särskilt trångt och jobbigt inledningsvis. Gissningsvis låg jag ungefär på plats tio-tolv de första kilometerna. Jag hade inte satt något mål för dagen förutom att springa bra och göra så gott från mig som möjligt. Det var lite som med Göteborgsvarvet där jag blivit varnad för hur tuff banan skulle vara, så att sätta något tidsmål kändes onödigt. På min klocka gick första kilometern på 3:42 och den andra på 3:48. Sedan kom det en rejält tuff backe som så klart gjorde att tempot sänktes. Jag tog det också lugnt och försiktigt i backen, för att inte bränna mitt krut tidigt. Tanken var att springa efter hur banan såg ut, precis som jag gjort i Göteborg med framgång.

Jag startade loppet med en tanke om att försöka hänga med Anna Bjurman från IS Göta. Hon inledde starkt och ledde damklassen överlägset från start till mål. Foto: Ulla de Silva.

Känslan var inte kanonbra inledningsvis. Jag tyckte att det kändes stelt och flåsigt. Rytmen och flytet saknades och jag började befara att det inte skulle bli ett särskilt bra lopp. Om känslan skulle fortsätta att vara så här trodde jag att en genomklappning riskerade att komma. Men jag höll mig lugn och trummade på. Går det åt skogen så gör det! Det kom lite fler uppförsbackar vid den sjunde och åttonde kilometern, vilket påverkade tempot. Men så fick det vara.

Trots att det kändes ”kantigt” inledningsvis är det en mäktig känsla att springa på avstängda gator med tio löpare framför sig och tusen löpare bakom sig. Foto: Gustav Sundin.

Bättre känsla ett litet tag

Först vid kilometer nio började det lossna lite i andningen och rytmen. Tempot var ungefär detsamma, men känslan blev bättre. Den första milen passerades på 38:12. En bra tid. Här började min klocka flippa ur också och mäta alldeles för kort. På klockan passerades nämligen den första milen senare, på 38:32. Och sedan blev skillnaden mot kilometermarkeringarna ännu större. Det gjorde inte så mycket, utan jag fick hålla i huvudet att jag faktiskt låg bättre till och hade högre tempo än vad min klocka påstod.

Efter att milen passerats började vi leta oss fram mot Pålsjö skog. Placeringsmässigt hade jag blivit passerad av några löpare sedan tidigare, men inne i vackra naturreservatet Pålsjö skog plockade jag ungefär tre passeringar. I luckorna i skogen kunde man blicka ut över sundet och se Danmark. Men det fanns inte så mycket ro till att njuta när en halvmara skulle springas! Här var också enda gången jag såg att jag tagit in på ledande dam, men det var en kortvarig minskning av luckan för sedan ökade hon igen. Påhejad av hemmapubliken som vid varje tillfälle stod och skrek ”Anna, Anna!” och applåderade fram henne. Jättekul att se, och jag förstår att hon hade en härlig dag på banan med sådana förhållanden. Underlaget bestod av betydligt mer grus än vad jag trodde och även om det var väldigt vackert inne i Pålsjö skog så var det inte särskilt lättlöpt.

Efter vi kom ut ur naturreservatet började en lättare klättring upp mot Sofiero och ett klassiskt landmärke i Helsingborg i Sofiero slott. Vi snirklade oss runt utanför slottet innan det var dags att springa in där och runda slottsgården. Vilken härlig bana! Här stannade jag och njöt av omgivningarna, fotograferade samt pratade om slottets historia med några andra turister.

Eller nej. Här var det pannben och kämpa som gällde och jag fattade knappt att det var Sofiero som vi passerade! Vid Sofiero var det bara fyra kilometer kvar till målgång och nu såg jag framemot att få rusa fram längs med stranden, platt och lättlöpt skulle det ju vara! Men innan vi kom till strandgången var det en bra bit cykelväg som skulle avklaras och sedan en rejäl nedförsbacke. Här mötte vi andra löpare som var på väg upp mot Sofiero och jag blev framhejad av funktionärer, publik som skrek mitt namn (det är tacksamt att ha namnet på sin nummerlapp) samt en och annan klubbkamrat jag mötte. I nedförsbacken var det bara att släppa på och springa för glatta livet. Här fick jag den snabbaste kilometertiden, trots en urflippad och snål klocka. Enligt kilometermarkeringarna låg jag 40 sekunder bättre till än vad klockan visade.

Här är det inte mycket kvar. Nedför Tinkarpsbacken och sedan väntade strandpromenaden och de sista kilometerna fram till mål. Foto: Hampus Torbjörnsson.
Fin vy nedför Tinkarpsbacken. Foto: Hampus Torbjörnsson.

Motvind och slit in i mål

Nere vid stranden möttes jag inte av lättlöpt mysjogg in i mål. Där möttes jag av en vägg. Tack och lov var det inte min egen vägg jag möttes av, orken fanns där även om jag så klart var trött. Nej väggen bestod av vind. Motvind! Det blåste otroligt stark motvind och detta var nog loppets jobbigaste del. Men det var i alla fall platt och inte långt kvar, även om jag tänkte för mig själv när jag såg målet ”är det verkligen så långt bort?!”. Jag kikade på klockan och försökte lista ut vilken tid jag gick mot, men det var svårt att göra när jag var trött och klockan visade så pass fel. Jag gissade att jag i alla fall skulle kunna fixa en tid under 1:22.

I motvinden på strandpromenaden. Foto: My de Silva.

Sedan var det fullt ös, så gott det gick. Publiken hejade fram mig och framför såg jag hur damvinnaren, överlägsna Anna Bjurman, gick i mål och i farten slipade sitt eget banrekord. Med en snabb koll på klockan kunde jag konstatera att jag inte bara skulle fixa en tid under 1:22 utan även en tid under 1:21. Härligt och över förväntan på denna tuffa bana!

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet. Foto: Mathilda Ahlberg.
Jag kan pusta ut efter målgång och ett väl genomfört lopp. Foto: Pierre Nordström.

Trea i min åldersklass

Med medaljen runt halsen och Danmark i bakgrunden.

Jag spurtade sista biten så gott jag kunde och den officiella tiden stannade på 1:20:37! Exakt en minut snabbare än föregående halvmara, Semesterhalvmaran, och det på en tuffare bana med tuffare förhållanden. Det var jag jättenöjd med så klart! När jag kollade min telefon såg jag ett meddelande från coach Karin om att jag kommit på tredjeplats i min åldersklass M40. Ännu mer kul!

När tiderna och placeringarna kunde summeras efteråt var alltså resultatet: 1:20:37, plats 3 i M40, plats 15 i herrklass och plats 16 totalt. Och detta på ett lopp där det inte kändes särskilt bra inledningsvis, och inte superbra egentligen någonsin. Det bådar gott tycker jag för den dagen fullträffen kommer. Att det inte kändes särskilt bra analyserar jag inte särskilt djupt utan konstaterar bara: ”så är det ibland”.

I målområdet gratulerade jag Anna till segern och den starka insatsen, promenerade i väg och tog mig en öl och lite chips och mumsade i mig detta medan jag blickade över mot Danmark. Vilken härlig dag det blev av detta!

Efteråt träffade jag Marcus som hade kommit trea och gratulerade honom samt tittade på prisutdelningen. Jag hade en tanke om att titta på maratonlöparna och heja på dem. De hade startat en halvtimme efter oss. Men jag var trött, blev inte riktigt klok på var jag skulle stå för att se dem, så jag lade ner den tanken.

Fantastiska Josefin Gerdevåg sprang i alla fall i mål som andra dam och vann dessutom veteran-SM-guld i sin klass K40. Så kul att hon är tillbaka igen, efter en del skadebekymmer!

Stillsam kväll, trött gubbe

Istället för att se maratonlöpare blev det hemjogg, pusta ut och äta lite lunch. Jag var riktigt trött och sliten efter loppet. Jag samlade mig i några timmar innan jag tog en promenad, först mot Sofiero där jag trodde att jag skulle kunna traska in och sätta mig och läsa en medhavd bok. Men inträdesavgiften fick mig på andra tankar och jag traskade vidare. Nu började det bli lite småmulet och det blev en rejäl promenad ner till stranden där jag kilade in på en restaurang, beställde in ett glas vin och satt och tittade ut över havet. Sedan fick det vara nog på utflykter kände jag så jag handlade med mig onyttigheter till stugan och stannade till på en italiensk restaurang och köpte med mig mat därifrån. Det blev minst sagt en stillsam kväll och jag somnade tidigt med 45 000 steg i benen.

Det blev repris på föregående dag när jag vaknade i ottan och inte kunde somna om. Då jag hade ett lugnt återhämtningspass på schemat var det bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut på en joggtur. Det blev en tur bort till Pålsjö skog och totalt sju kilometer innan jag var klar. Benen kändes stela, men annars ok. Sedan blev det att sätta sig i bilen och köra de över fyrtio milen hem till Örebro igen.

Tack för denna gång, Helsingborg!

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton och Helsingborg maraton

Stripastafetten i stekande sol

I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.

Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.

Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.

Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.
Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.

Stark start från Kristalina

Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.

När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.

Jakt på Liduina

På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”

Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.

Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.

Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.

Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.

Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.

Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.

Semesterhalvmaran – fjärdeplats på Närkes finaste halvmara

Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!

Starten går, full fart framåt!

Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.

På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.

Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.

Fyra från start

När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.

Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.

Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.

Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.

Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!

Video från mitt lopp

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.

Andra artiklar om Semesterhalvmaran

Navigation