Etikett: karin sennvall forsberg

Semesterhalvmaran, ett välbehövligt lyckat lopp

Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.

Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?

Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.

På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.

Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.

Rätt tempo från start

Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.

På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.

IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.

Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.

Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.

Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Första milen snabbare än i fjol

När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.

In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.

Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.

Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.

Den andra milen gick snabbare än den första

När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!

Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.

Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp

Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!

Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.

Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.

Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.

Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.

Löparåret 2021

Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!

Sammanfattningen från föregående år, 2020, finns här.

Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).

Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).

Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.

Träningen

Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.

Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.

Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.

I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.

När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.

Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.

I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.

Tävlingarna

Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!

Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.

Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.

De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!

Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.

Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.

3. Kungsbackaloppet

Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.

Här har jag bloggat om Kungsbackaloppet.

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

2. Nytt personbästa på milen på klubbmästerskapet

Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.

Här finns mitt blogginlägg om Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

1. Semesterhalvmaran

Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!

Du kan läsa mer i mitt blogginlägg om Semesterhalvmaran här.

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.

Årets ”runstreak”

Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.

2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)

25 februari – 1:21:40 (träning)

15 mars – 1:21:04 (träning)

17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)

17 maj – 1:19:27 (träning)

19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)

3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)

12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)

27 september – 1:22:14 (träning)

9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)

6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)

I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.

Hur blir 2022 då?

Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!

Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.

Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.

Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.

Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!

Till sist

Liduina van Sitteren, svettig löpgubbe och Erica Lech efter SM på Anderstorp. Foto: Fredrik Hartman.

Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.

Liduina van Sitteren

Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!

Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.

Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!

Fanny Schulstad

Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.

Martin Duberg

Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!

Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald

Navigation