Etikett: karl wilenius

Stripastafetten i stekande sol

I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.

Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.

Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.

Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.
Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.

Stark start från Kristalina

Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.

När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.

Jakt på Liduina

På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”

Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.

Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.

Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.

Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.

Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.

Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.

Startmilen – DM-brons på årets andra tävling

Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.

Man i blå tröja som springer.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.

Tack och lov blev det en bättre insats!

Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.

Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).

Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.

Spurt på slutet gav DM-brons

Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.

Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.

Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.

Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.

Tvivel på min kapacitet

Man sitter på huk intill stående kvinna.
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.

Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.

Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag ”borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.

Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.

Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.

Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.

Video från mitt lopp

Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.

Andra artiklar om Startmilen

Läckövarvet – femteplats i svettig halvmara

Årets andra halvmara skulle avklaras utanför Lidköping, på vackra Kållandsö och förbi Läckö slott. Läckövarvet är Västergötlands distriktsmästerkskap, och det var ett varmt lopp som väntade mig!

Liduina och jag innan loppet. Foto: Karl Wilenius.

Tillsammans med Liduina och hennes syster Eleonora lämnade jag Örebro vid lunchtid. Det var varmt redan då och jag insåg att detta precis som Kungsbackaloppet skulle bli ett tufft lopp. På plats vid Hagavallen blåste det rätt bra också, samtidigt som solen gassade. Jag värmde upp tillsammans med Liddi och Karl som båda skulle springa den lite mer humana distansen 8,55 km. Efter en liten försening på tio minuter på grund av tekniska problem kunde starten gå.

Start från mittlinjen på fotbollsplanen

Jag tog position långt fram. Starten gick gemensamt med de som skulle springa den kortare distansen, så man fick passa sig för att inte gå ut alldeles för hårt. Liddi och Karl drog iväg i bra speed, jag låg i en liten klunga strax bakom. Efter en kilometer vek löparna i den kortare distansen av. Kvar var bara vi halvmaratonlöpare. Inledningsvis var känslan bra och farten lite väl snabb. De två första kilometerna gick på 3:37 samt 3:39. Efter det började det bli lite backigare och värmen började ta ordentligt.

Jag anförde en liten klunga på fyra löpare (jag kollade inte så noga bakåt, framåt skulle jag)! Efter cirka fyra kilometer hade jag bara med mig en av dessa löpare vad jag kunde höra, och sedan blev det tyst bakom mig efter ytterligare några kilometer.

Innan loppet hade jag tänkt försöka springa första milen strax under 38 minuter, men det var ett för tufft mål insåg jag efter cirka fem-sex kilometer. Men jag gnetade på. Milen avklarades på 38:21 och framförallt så tappade jag inga placeringar så ingen kom ikapp mig. Istället började ta in på löpare som tidigare varit långt framför mig, trots att mitt eget tempo mattats lite!

Magproblem efter passerad mil

Vid elva kilometer började magen göra lite ont. Tyvärr var detta en känsla som bara blev sämre. Men jag fortsatte kämpa på. Alla typer av tidsmål hade jag släppt, nu var det bara att försöka springa med ett bra flyt som gällde och överleva i värmen. Jag tog en mun vatten vid varje vattenstation samt hällde vatten över huvudet. På grund av min krånglande mage valde jag att inte ta min gel halvvägs.

Det fanns ändå någon typ av charm att kunna släppa tanken på tid och kilometersplittar och bara springa på så fort man klarar. Liknande känsla infann sig mot slutet av Kungsbackaloppet.

På andra halvan plockade jag kanske fyra-fem placeringar. Jag hade ingen koll på hur många jag hade framför mig. Med ungefär en kilometer kvar och med kraftigt protesterande mage som ansåg att ett toalettbesök var en mer lämplig sysselsättning än löpning så dök Liddi och Karl upp och hejade på. De höll på att jogga ner efter sitt lopp (Karl vann, Liddi blev trea och bästa dam). Jag kämpade mig i mål på ett soldränkt Hagavallen.

Tiden blev 1:22:43.

Målgång och fin placering

Efter målgång var jag rejält trött! Foto: Liduina van Sitteren.

Efter målgången rasade jag ihop i allmänt ovärdigt beteende. Efter att ha blivit servad med vatten av Liddi spekulerade jag i att det kanske kunde räcka till en topp tio-placering. Hon räknade de som gått i mål innan och meddelade att jag blivit femma! I M40 kom jag tvåa, efter totalvinnaren av loppet.

Det går det inte att vara annat än nöjd med. En officiell sub 80-tid kommer, men inte på supervarma och blåsiga lopp, det är ett som är säkert. Nästa inplanerade halvmara är Semesterhalvmaran den 17 juli. Semesterhalvmaran har jag sprungit två gånger tidigare, 2018 och 2019 och det är ett lopp som är väldigt liknande detta, men kanske lite plattare och snabbare. Det brukar alltid vara varmt på Semesterhalvmaran så jag räknar inte med någon fantastiskt tid där.

Det var ju jättekul att jag kunde placera mig så bra att jag fick vara med på prisutdelningen. De fem bästa löparna fick sina namn upplästa och komma fram och ta emot priser. Mina priser blev en brandvarnare, brandfilt samt ett presentkort på Intersport.

Efter prisutdelning åkte jag, Liddi, Elli och Karl till Läckö slott, hade picknick och badade. Sedan styrde jag kosan hem till Örebro igen.

Andra artiklar om Läckövarvet

Navigation