Efter att ha sprungit en del lopp på asfalt var det dags för mig att göra min debut i Kilsbergen Trailrun. Egentligen hade jag tänkt vara med redan i fjol, men då krockade loppet med Icebug Xperience West Coast Trail. I år sprang jag inte i Bohuslän, så nu fick det bli en tripp till Kilsbergen.
Med tanke på att jag inte är någon van och duktig terränglöpare så får jag vara väldigt nöjd med insatsen. Jag gick i mål på 1:11:39 och plats 24 av 194 i herrklass.
Tanken var att ta det hyfsat lugnt och vara försiktig med foten. En taktik jag höll mig till ända fram till jag nålat fast nummerlappen på tröjan. Sedan sprack det.
Jag gick ut rätt hårt och de första kilometrarna gick mycket snabbt. Vilket inte var några problem då det handlade om löpning på asfalt. Men så skulle det inte fortsätta. Kilsbergen Trailrun är, som namnet kan ge en viss ledtråd om, ett terränglopp. De efterföljande två kilometrarna var ruskigt jobbiga med tuff terräng och uppförsbacke. Jag slet på bra och tänkte för mig själv att det inte skulle hålla med detta tempo. Men vid fem kilometer började det kännas betydligt lättare, och det utan att jag egentligen sänkt ansträngning och tempo.
Bra känsla, fram till jättejobbig slalombacke
I en klunga (eller kanske snarare ett led, i och med att det var rätt smalt) sprang jag med bland andra duktiga damerna Elin Vinblad från Hagaby GoIF och Lovisa Persson från OK Tisaren. Efter sju-åtta kilometer märkte jag att jag var starkare än de jag sprang med och drog i från. Sedan började jag att plocka platser. En grym känsla! I cirka två kilometer jagade jag IF Starts Frida Nilsson som var damtvåa (och även slutade på andraplats) och kom ikapp precis innan… SLALOMBACKEN. Skräckslaget tittade vi på varandra och väste fram ett ”bra jobbat”.
Att man ska ta sig upp för en slalombacke är ju tortyr och sadism. Här lade jag mig ner och grät, medan snälla tanter gav mig bullar och berättade att allt skulle ordna sig.
Eller nej. Jag slet på och åt varken bullar eller grät (mer än inombords, över att jag anmäler mig till sånt här). Vid foten av slalombacken stod Fredrik Johnsson och upplyste mig om att nu väntade det roligaste på hela loppet. Fylld av livsglädje och med ett lyckligt leende slet jag mig upp för eländet (hmm…). Uppe i backen träffade jag Erik med sambo och bebis. Han ljög klädsamt och sade att jag såg pigg ut. Tack.
Efter skiten var över väntade cirka två kilometers löpning och här hade jag faktiskt krafter kvar och avslutade snabbt och bjöd till och med på en spurt in i mål.
Den officiella tiden blev som sagt 1:11:39 och jag kom på plats 24 av 194 i herrklassen. Och foten höll. En bra dag i skogen!
Video från loppet
Från YouTube-kanalen HugRunner har jag klippt ihop en liten video från mitt lopp.
