Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karlslundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.
När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).
Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!
Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål
Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.
Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.
Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!
Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.
Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.
Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.
Video från mitt lopp
Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.
Fler blogginlägg om loppet
- van Sitteren 85 sekunder från banrekordet i Kilsbergsleden – Arvidsson vann i ”Jesus” frånvaro (och säkrade segern i ”långloppscupen”) – Jonas Brännmyr, Konditionsbloggen
- Kilsbergsleden 2020 – Hanna Fridhamre
