Etikett: klubbmästerskap

Klubbmästerskap på 5 kilometer och nytt personbästa

Efter några misslyckade lopp på bana var det dags att försöka hitta en bra känsla tillsammans med mina klubbkamrater i Örebro AIK:s klubbmästerskap på 5 kilometer.

Dagen innan tävlingen sprang jag ett lunchpass med inslag av spurter för att väcka benen. Så här skrev jag om det passet: ”Känslan var inget vidare alls. Hela höger sida är ett problem. Under foten har jag ont efter ett enormt skavsår som jag fick på Dovra Trailrun, men det kommer inte att vara några problem under själva loppet. Möjligtvis vid den skarpa svängen när vi vänder tillbaka. Vaden var stel som en nobelmiddag. Ljumsken var lika öm som Karl-Bertil Jonssons moder.”

Detta i kombination med min usla form på bana gjorde väl inte att det bådade särskilt gott inför loppet. Tack och lov kändes kroppen bättre på själva tävlingsdagen och dessutom var vädret helt exemplariskt, till skillnad från när vi sprang klubbmästerskap på 10 kilometer. Vindstilla och svalt.

Efter målgång visade klockan 17:18. Nytt personbästa!

Jag cyklade i väg till klubbstugan från Södra Lindhult tillsammans med Martin. Aktiviteten var i full gång med nummerlappsutdelning och massa peppade klubbkompisar. Supertrevligt att träffa flera andra löpare och prata och peppa varandra inför loppet.

Det blev en uppvärmning på fyra kilometer innan loppet för att verkligen få igång kroppen i och med att det känts dåligt dagen innan. Det kändes helt ok nu. Lite småstel i högervaden, men annars bra.

När starten gick var vi en klunga på tolv personer (tror jag) som rusade i väg mot Lindbacka. Fem kilometer är brutalt och det var nästan max hela tiden. Utan att ha koll på klockan särskilt mycket (jag sneglade ner vid några av kilometerpipen på klockan) så sprang jag på känsla. De första tre kilometerna i kanske 95 procent av max, för att kunna ha lite kvar att trycka på slutet. Dessa tre kilometer hade jag Fredrik Johnsson (inte Frippe, utan hans två år yngre namne) i ryggen. Han lät rätt flåsig, men ”åkte med”. Efter tre kilometer gjorde han ett litet ryck och gick om, men han fick inte dra särskilt länge och efter bara några hundra meter piskade jag på tempot ytterligare lite till och gick om igen. Han hängde på hyfsat, men ändå med en liten lucka mellan oss.

När jag kom till den sista grusvägen till målgång såg jag duktiga triatleten Oskar Larsson framför mig. Oskar hade legat med den större förstaklungan ett bra tag, men nu såg han trött ut och jag ”vittrade blod” och tänkte ”honom ska jag slå!”. Jag tryckte ut det sista, passerade honom, och med tunnelseende och hundra procent fokus rusade jag i mål.

Min officiella tid blev 17:18.7. På klockan hade jag 17:18.7. Exakt samma tid med andra ord och nytt personbästa då jag fick slå min inofficiella tid jag satte på bana i mars.

Jag kom på plats 8 av 33 i herrklass och 9 av 40 totalt (den enda kvinnan som kom före mig var en ljushårig kvinna med holländskt namn. Hon såg ruskigt stark ut. Det kommer nog bli något av henne!).

Tunnelseende vid målgång

Slitigt, men bra tryck i steget. Här var det ungefär två kilometer kvar till målet! Foto: Javad Aghili.

Fokuset på att ta mig i mål var så totalt att jag inte alls noterade vilka som stod och hejade på mig vid målgången. Först efter att jag säckat ihop, druckit lite vatten och återhämtat mig noterade jag att min kollega och kontorskompanjon (nog för att det var längesedan vi var på kontoret tillsammans nu) Ullis stått och hejat på mig! Jag kanske inte är den mest tacksamma att heja på när målgång hägrar. Men visst, då ska man ta i så mycket att man inte tar in omvärlden!

Min klocka mätte distansen till 5,01 kilometer och när jag i efterhand granskar kilometertiderna kan jag konstatera att det inte alls var illa pinkat i fördelningen. Första och sista kilometerna var de snabbaste. Så här såg det ut:

  1. 3:22.3
  2. 3:32.5
  3. 3:32.4
  4. 3:26.6
  5. 3:22.6

Den sista ”,01-snutten” av 5,01 gick på 0:02.4.

Detta innebär att jag disponerade krafterna bra och faktiskt fick till en negativ split. Kul!

Efter att jag nu fått till ett fint och snabbt lopp efter några misslyckade banlopp ställer jag om fokuset till Icebug Xperience West Coast Trail. Det ska bli ruskigt kul att få springa fin terräng och jag tycker att jag har utvecklats som terränglöpare under det gångna året. Tack vare att jag sprungit terräng minst en gång i veckan i kanske fyra månader. Det ska bli så kul att än en gång få åka till västkusten. Och denna gång ska jag njuta ännu mer än vad jag gjorde senast. Dessutom får jag Tove med mig denna gång!

Så här nöjd ser man ut med ett nytt personbästa i bagaget! Foto: Martin Duberg.

Klubbmästerskap på 10 kilometer en väldigt varm sommarkväll

Efter några lyckade testlopp på distansen var det äntligen dags att få tävla på riktigt på milen, i ett sanktionerat och kontrollmätt lopp. Tillsammans med massa starka klubbkompisar gjorde vi upp i Örebro AIK:s klubbmästerskap.

Det var egentligen meningen att vi skulle springa klubbmästerskapet klockan 18 på dagen, men då visade termometern på cirka 33 grader i solen. På gamla banvallen finns det heller ingen skugga att tala om. Det är platt, rakt och väldigt öppet.

Tack och lov så flyttades loppet till klockan 21. Men det var fortfarande rejält varmt med en temperatur runt 28 grader.

Mitt mål var att göra milen på under 35 minuter. Ett mål jag satte rätt omgående efter KFUM Örebros testlopp där jag sprang i mål på 35:47. Efter en svettig uppvärmning radade jag upp mig tillsammans med några vassa löpare i A-heatet. När signalen gick drog Erik Anfält, Andreas Ingberg, Jonas Nilsson och Gustaf Leonardsson i väg som ett skott. Bakom dem sprang Fredrik Härdfeldt.

Min start gick rätt bra och enligt plan innan jag började tappa. De två-tre första kilometerna låg jag i en liten klunga tillsammans med Martin Duberg, Fredrik Johnsson och Liduina van Sitteren. Tempot var runt 3:30–3:35. Sedan blev det tufft och mitt tempo sjönk till runt 3:42–3:45 i cirka fyra kilometer. Första fem kilometerna gjorde jag på 18:01, så redan där var jag 31 sekunder bakom en tid på 35 minuter. Hela andra halvan sprang jag rätt själv, utan kontakt varken framåt eller bakåt och här tappade jag lite till då den gick på 18:28.

En fantastiskt fin sommarkväll på Närkeslätten. Sämre kan man ha det. Foto: Carin Calleberg.

Nionde plats i herrklass

Den officiella tiden i mål blev 36:29.3 vilket gav mig nionde plats i herrklass och tionde plats totalt. Det är jag faktiskt mer besviken än nöjd med, även om jag inte tror jag kunde gjort så mycket annorlunda under själva loppet. Värmen spelade givetvis in och i bättre förhållanden hade jag gjort en bättre tid, men det kanske handlar om en tidsskillnad på 20-30 sekunder och inte en och en halv minut.

Med cirka 1,5 kilometer till mål är det bara att kämpa på och försöka ta sig igenom det. Foto: Carin Calleberg.

Samtidigt är 36:29.3 en fin tid och jag hade aldrig trott i juni i fjol att jag skulle ha kapacitet för en sådan tid. Målet för 2020 var milen under 37 minuter. Något jag nu lyckats med fyra gånger, och i går för första gången officiellt och i ett sanktionerat lopp. Det får jag försöka påminna mig själv om.

Hur gick det för de andra löparna då? Överlag så tappade alla lite på grund av värmen. De två klubbmästarna blev Erik Anfält i herrklass på 32:32.6 och Liduina van Sitteren i damklass på 35:28.8 (vilket också är nytt klubbrekord på 10k landsväg).

Martin, jag och Liddi några minuter efter målgång. Varma och svettiga men på gott humör!

Mysig avslutning med öl och bad i sommarkvällen

Efter målgång och allmänt ovärdigt beteende i form av gubbstånk och rinnande svett ur varenda por i kroppen blev det en nedjogg innan vi var ett gäng som badade och drack kall öl. Med sådana fina kvällar är det sekundärt vad man gjort för tid.

Ett glatt gäng från A-heatet poserar efter målgång. Från vänster: Erica Lech, Mats Johansson, Liduina van Sitteren, Fredrik Härdfeldt, Erik Anfält, Gustaf Leonardsson, Fredrik Johnsson, Andreas Ingberg, jag, Villem Raudsepp och Jonas Nilsson. Längst fram: Martin Duberg, Viktor Wikdahl. Foto: Ludvig Börjesson.

Chans till revansch på Stockholms stadion

På tisdag får jag möjlighet till revansch på Stockholms stadion då jag, Liddi och Frippe åker dit från klubben. Det ska bli skoj, bara det faktum att jag kommer att tävla på stadion känns stort! Jag tror inte att jag fixar en tid under 35 minuter, med tanke på gårdagens insats, men jag kommer att försöka och jag kommer definitivt att spänna bågen. Dessutom är jag väldigt spänd inför ett möjligt distriktsrekord som Liddi skulle kunna nypa denna kväll. Det vore något det, precis en vecka efter att herrarnas distriktsrekord slagits på samma arena.

Navigation