Etikett: liduina van sitteren

Glädje efter en lyckad SM-mil

I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartabana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.

Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.

Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.

Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.

Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.

Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).

Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.

Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.

Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.

Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.

Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.

Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).

Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.
Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.

Passerings­tider enligt tidtagnings­systemet

  • 2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
  • 6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
  • 10 km: 36:00 (3:36-tempo)

Kilometer­tider enligt klockan

  1. 3:30
  2. 3:33
  3. 3:34
  4. 3:32
  5. 3:36
  6. 3:34
  7. 3:35
  8. 3:29
  9. 3:37
  10. 3:30

Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.

Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.

Liduina och Erica

Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.

Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.

Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.

Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!

Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.

Jag leker elitlöpare på Stockholms stadion och springer Långlöparnas kväll

Vilken kväll på det blev på stadion. Tänk att jag fått vara med om detta. Att jag på tre och ett halvt år gått från att lufsa tre-fyra kilometer i 6:30-tempo till att springa A-heat på en olympisk stadion med fantastiska löpare. Långlöparnas kväll innebar min officiella debut i tävlingssammanhang på 10 000 meter banlöpning.

På Stockholms stadion sprangs denna kväll fyra heat. Jag hade med nöd och näppe hamnat i A-heatet och var seedad sist där. Det kändes rätt absurt att jag skulle springa tillsammans med elitlöpare som Fredrik Uhrbom, Johanna Salminen och Louise Wiker. Med mig i heatet fanns också mina två klubbkompisar Fredrik Johnsson och Liduina van Sitteren, som jag åkte upp till Stockholm tillsammans med från Örebro.

Vi var på plats i god tid på stadion, och hann se slutet på C-heatet samt delar av B-heatet. Nu började nervositeten smyga sig på. Efter att vi prickat av oss och fått nummerlapp pratade vi med lite andra löpare som var där och sedan värmde vi upp. Vädret var kanon då det regnat under dagen, men nu var uppehåll.

B-heatet, en vacker kväll på Stockholms stadion.

Tio minuter innan loppet fick vi samlas i en zon för upprop, där våra namn ropades upp och vi fick sedan bege oss till startlinjen. Precis när vi joggade i väg till startlinjen började det spöregna. Snopet.

Min plats blev i ett andraled bakom startlinjen. Något jag inte hade några invändningar mot. Jag var helt klart en av de långsammaste löparna i detta heat och det var mest skönt att jag inte skulle vara i vägen för snabbare löpare från start.

Långt bak när startskottet gick

Ödmjuk inför uppgiften och motståndet gick jag ut lite försiktigt och lade mig långt bak. Inledningsvis låg jag i en liten klunga tillsammans med bland andra Louise Wiker. Planen var att spänna bågen för en tid under 35 minuter, men jag kände mig mycket tveksam till att den kapaciteten fanns överhuvudtaget, med tanke på den senaste tävlingen.

De sex första varven låg jag i precis rätt tempo för en tid under 35 minuter, men sedan började jag tappa några sekunder per varv. Efter kanske tio varv låg jag näst sist och insåg att en tid under 35 minuter inte fanns i mig. Nu handlade det om att bara göra ett så bra lopp som möjligt och ha mental styrka. Efter några ytterligare varv hörde jag inte längre löparen bakom mig och tänkte att han brutit och att jag därmed låg sist.

Det var inget att deppa ihop över utan bara fortsätta nöta på. Jag hade inte kommit till Stockholms stadion för att tycka synd om mig själv eller ännu värre bryta!

Jag blev varvad några gånger av de absolut snabbaste löparna. Det är ju så klart inte kul att bli varvad, men detta var inte det minsta oväntat. Den snabbaste löparen gick i mål på en tid under 31 minuter!

Varje man passerade start/mållinjen hörde man hejarop från läktaren. I mitt lopp fanns en annan kille som hette Björn som publiken skrek på.

Fast. Det blev ju konstigt när jag sprang rätt själv andra halvan av loppet och det skreks på ”Björn” när jag passerade varvningen varje gång. I efterhand insåg jag att jag faktiskt var den enda som hette Björn i heatet och att det var varvräknarna (man hade ju en egen varvräknare som höll koll på en) som hade hejat och ropat på mig. Detta blev jag lite rörd av att inse i efterhand och uppskattade jättemycket. Vad fint gjort av varvräknarna, det hade de ju inte behövt göra!

Det blev mycket sololöpning som sagt, men jag gnetade på och försökte hålla varven inte alltför katastrofala. De flesta varven gick på 1:26-1:27. Det var alltså inte en total kollaps. Lorenzo Nesi kommenterade loppet och jag både såg och hörde att Frippe, med lånade Vaporfly-skor från mig, gjorde ett kanonlopp. Det jag lyssnade mest efter var hur det gick för damerna. Sanna Mustonen ledde stort, men jag såg och hörde att det var en rätt hård kamp mellan Liddi och Louise Wiker. De låg nära en tid på 35 minuter blankt. En tid Liddi givetvis ville under, och precis under den tiden fanns distriktsrekordet på 34:56.72. Men mer om Liddi lite längre ner i detta inlägg!

Det sista varvet lyckades jag öka och det blev faktiskt mitt snabbaste varv på 1:18. Tack och lov var jag inte sist heller i mitt heat då den sista löparen tog sig i mål 35 sekunder efter mig. Den officiella tiden blev 36:05.52. En bra bit från 35 minuter med andra ord och faktum är att jag inte har den tiden i mig just nu. Förhoppningsvis kommer det, men det behövs helt klart mer träning för att fixa detta!

Frippe sprang in på ett fantastiskt fin personbästa, 34:08.30 och var strålande nöjd med sin insats.

När jag gått i mål, pustat ut och kramat om Liddi var det svårt att summera hur jag kände. Det var ju ett nytt officiellt personbästa, men synd att jag inte hade fixat att gå under 36 minuter eller gjort en bättre tid än mitt inofficiella personbästa på landsväg, 35:47, som jag satte i Mikael Kroons testlopp.

Det var en fantastiskt häftig känsla att få springa på stadion och dessutom veta att det satt folk hemma och följde loppet och hejade på mig i och med att det livesändes på Facebook. Att jag kom näst sist gjorde inte något, men jag var lättad över att jag åtminstone inte var sist. Det är ju aldrig kul, oavsett motstånd.

Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Artiklar om loppet

Några rader om Liduina

”Björn, kan du peka på en nyckel till din fina utveckling denna säsong?”

Jag tycker att hon förtjänar ett eget stycke, min otroligt duktiga träningskompis Liduina. Hon blev tvåa i loppet, endast slagen av Sanna Mustonen, och sprang i mål på 35:05.68, två sekunder före Louise Wiker.

Vi har nött på en hel del tillsammans sedan början av året. Tröskelintervaller i mörker, backintervaller i ruskväder, banintervaller i stekande sol, långpass och distanspass. Gnetat och ”gjort jobbet”.

Och jag kan avslöja något: man blir inte en sämre löpare av att träna med en av landets bästa damer. Att hon dessutom är trevlig, positiv och ödmjuk gör ju inte saken sämre. Kort och gott: jag är ett fan.

Liddis utveckling denna säsong har varit helt otrolig. I fjol var hon bästa länslöpare i alla tävlingar i länet och plockade hem vinsten i långloppscupen på maximalt antal möjliga poäng.

I år är hon ännu bättre och har nått en ännu högre nivå. Tisdagens lopp gjorde henne till tvåa i distriktet genom tiderna på 10 000 meter bana, nio sekunder efter Karin Forsbergs (då Sennvall) tio år gamla distriktsrekord. Hon blev även nia i landet i år på distansen efter gårdagens resultat, efter galet starka elitlöpare som Mikaela Arfwedson, Johanna Salminen och Carolina Wikström.

Jag tror inte att detta är slutstationen heller. Det kommer att komma ännu bättre resultat och tider. SM i Uppsala i augusti kommer att bli mycket spännande att följa!

Navigation