Etikett: liduina van sitteren

Å-stadsloppet, slitigt i blåst

I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.

Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.

I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.

Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.

Snabb start

När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.

När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!

Första milen runt 37:30

I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.

Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.

Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.

Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.

1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.

Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.

Hur gick det för andra i loppet?

I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.

Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.

I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.

Vad gör jag nu?

Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.

Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.

Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Stripastafetten i stekande sol

I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.

Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.

Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.

Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.
Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.

Stark start från Kristalina

Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.

När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.

Jakt på Liduina

På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”

Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.

Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.

Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.

Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.

Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.

Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.

Kanoninsats på Göteborgsvarvet

Vilken helt otroligt bra dag det blev på Göteborgs gator! Den 27 november 2019 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Efter två år av inställda lopp var det så äntligen dags.

På fredagen åkte jag ner till Göteborg för att hämta ut nummerlapp och få en lugn kväll ”på plats” så att jag inte behövde åka ner på samma dag som loppet var. Jag hade hyrt en fin liten stuga i Lerum utanför Göteborg och efter att jag besökt Varvetexpot så åkte jag till Lerum, åt lite och tog en jogg med lite fartökningar. Lerum var riktigt fint konstaterade jag när jag joggade bort mot Aspenäs.

Det blev ju inte många knop sedan i stugan. En lugn kväll och en natt med hyfsad (men inte fantastisk) sömn. På morgonen blev det frukost och på med tävlingskläder innan det var dags att åka in till Göteborg. Bilen fick stå i Lerum. Det kändes som en god idé en dag som denna.

Väl framme mötte jag upp Liduina och Karl. Vi värmde upp lite tillsammans innan det blev dags att ta plats i startfållan. Från att dagarna innan varvet varit lite… opeppad och osäker på hur loppet skulle gå så var det ju inga problem att uppbåda pepp nu! Massa förväntansfulla löpare i regnet!

Eftersom alla pratat om hur tuff banan på Göteborgsvarvet är så hade jag helt släppt tanken på en tid under 78 minuter. Inte ens under 80 minuter var något jag hade en tanke på egentligen denna dag. Planen var bara att springa på i vad som var ”bra” tempo. Att springa efter hur banan såg ut och sedan fick vi se vad som blev av det.

Trångt från start, men sedan blev det bra flyt

Löpande man i regn ger tummen upp.
Tummen upp mot fotografen!

Startskottet gick för vår startgrupp som släpptes i väg samtidigt som elitfältet. Hyfsat snabbt passerade jag några elitdamer. Tanken slog mig att jaga ikapp Liddi, men det var ju inget jag tänkte bränna allt krut på. Och tur vad det, med tanke på vilken superprestation hon fick till.

Det var trångt första kilometern, men sedan var det rätt lugnt på den fronten. Efter en förstakilometer som på klockan gick i 3:45 så ökade tempot. Kilometer 2, 3 och 4 gick på 3:35, 3:36 och 3:36. Här blev jag nästan lite orolig att jag gått ut för hårt, men det kändes ju bra!

Sedan började stigningen inför Älvsborgsbron. Femte kilometern gick på 3:44 och den sjätte blev den långsammaste för dagen på 4:01. Men jag sprang klokt och defensivt och blev passerad av löpare på bron samtidigt som jag höll mig kall och tänkte ”ingen idé att bränna sig nu för att hålla ett tempo. Det får gå långsamt”.

Efter Älvsborgsbron dunkade jag på rejält istället. Så sjunde kilometern blev istället den snabbaste med 3:31.

Sedan blev det gnet på platt underlag. Jag jagade två damer under större delen av loppet. Anna Bjurman från IF Göta och Moa Enmark som springer för Hälle.

På klockan fick jag två långsamma kilometer vid 11 och 12, men jag tror det berodde på knepig GPS. Vid ett tillfälle kikade jag ner när jag och Moa dunkade på i hyfsat tempo intill varandra och klockan visade 4:50-tempo. Mycket byggnader och skit i vägen.

Folkfest på avenyn

Äntligen i mål! Trött men nöjd!

Hisingsbron vid 15 kilometer var också jobbig, men här höll jag 3:48 och 3:45-tempo. Sedan var det dags att klättra uppför avenyn. Vilken folkfest! Rätt smalt och helt kantat av folk på sidorna som skrek ens namn. Vilken otrolig känsla! Rysningar! Tempot var jämnt och fint runt 3:45 och jag hade feeling! Högst upp stod Kvisten och Malin från klubben och skrek och hejade. Jag blev så glad av att se dem där!

Vid 18-19 kilometer började det gå upp för mig: ”herregud, jag är på väg mot sub 80. På Göteborgsvarvet!” Vilken jävla känsla!

Anna hade jag plockat tidigare och vid 19 var det dags att jaga ikapp och gå om Moa också. Sedan kom en till uppförsbacke som jag faktiskt tryckte på uppför, nu kunde jag nästan leva med krampkänning/syra. Men det gick bra. Och efter det var det fullt blås in mot Slottskogsvallen. I mål på 1:19:06 var lyckan total och jag möttes av en high-five av en klubbkamrat som gått i mål innan mig. Tiden var bara 20 sekunder från mitt färska personbästa från klubbens halvmara. Och detta på en tuffare bana. Fantastiskt!

Officiella siffror: Femmorna gick på 18:35, 18:56, 18:49 och 18:49. Vilket innebar första milen på 37:31 och andra på 37:38. Otroligt jämnt och fint!

Plats 196 i herrklass. Plats 32 i M40.

Det var otroligt mäktigt att få springa i mål på Slottskogsvallen och känna sig nöjd och glad!

Liduina, näst bästa svenska

Alltså, Liduina van Sitteren! Vilken löpare hon är!

Det är ingen hemlighet hur mycket jag tycker om Liddi och hur mycket jag ser upp till henne. Hon sprang i mål på 1:17:20 och blev andra svenska dam efter Hanna Lindholm!

När priserna delades ut stod ett gäng pressfotografer framför prispallen. Mitt i det gänget stod också en skäggig löpargubbe med gåshud och eventuellt blanka ögon. Han luktade nog inte särskilt gott heller efter att själv ha kutat en halvmara. Men det fick pressfotograferna leva med! Gubben tänkte inte flytta på sig.

En stund som denna var tvungen att förevigas av hennes imponerade klubbkamrat och vän.

Det är så väldigt häftigt och oerhört välförtjänt att hon fick stå på pallen efter detta lopp!

Som en pinsam pappa tvingade den skäggiga löparen med gåshuden henne att posera själv framför pallen efteråt också.

Jag är så impad av Liddi!

Svensk långdistanslöpnings ödmjukaste stjärna och min idol. Och Mustafa Mohamed.
Vilken prispall! Från vänster: Liduina van Sitteren, Hanna Lindholm, Liselotte Hellsten.

Artiklar om Göteborgsvarvet

Lyckad återkomst till Lidköpings stadslopp

Återkomsten till Lidköpings stadslopp får anses lyckad. Jag sprang i mål på en fjärdeplats totalt och som vinnare i min åldersklass M40. Tiden blev 36:31.

Man och kvinna springer intill vatten. Båda har likadana blå klubbkläder.
Jag och Liduina höll ihop hela loppet. Foto: Hanna Thorold.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Lidköpings stadslopp är lite speciellt för mig. Senast loppet anordnades var i maj 2019 och då var jag där. Peppad och nervös och med målet att springa milen under 40 minuter för första gången. På den platta banan med start och mål inne på Framnäs idrottsplats så lyckades detta: 39:37 blev tiden som gav en förstaplats i motionsklassen (då jag inte sprang för en klubb).

2022 tänkte jag att det skulle vara ett utmärkt tillfälle för en snabb mil och kanske utmana en miltid under 35 minuter. För en vecka sedan upptäckte jag att det var en helt ny bana! Den gamla banan kunde inte användas på grund av vägarbeten.

Jag packade in mig i bilen på lördagförmiddagen och styrde kosan mot Lidköping. Det blev några stopp på vägen för att äta någon typ av lunch då starttiden var lite småknepig att förhålla sig till. Klockan 14:30 skulle alla löpare släppas i väg, både 10 km och 5 km.

Blåsigt i Lidköping

När jag kom fram till Lidköping denna soliga lördag blåste det dessutom vansinnigt mycket. Sub 35 var inte att tänka på.

Jag hämtade ut nummerlapp, träffade Liduina och Karl, pratade lite med andra löpare och värmde upp. Någonstans i bakhuvudet fanns en förhoppning om en tid under 36 minuter, men det var svårt att veta vilken kapacitet jag hade och osäkerhet kring hur banan såg ut. På startlinjen var det full koncentration och pepp.

Det blev full fart i starten och första kilometern gick på 3:28. Jag fick med mig Liduina i rygg. Inne i stan möttes vi av ett välkomnande på klingande östgötska ”Man kan väl springa där det är gjort för att springa!” från en mindre nöjd tant. Vi valde att inte stanna och förklara dilemmat med vägarbetena i närheten av Framnäs IP. Vi sprang vidare.

Leende man och kvinna håller om varandra. Båda har likadana blå klubbkläder.
En nöjd vinnarduo efter målgång. Jag vann min åldersklass M40 och Liduina vann damklassen. Foto: Karl Wilenius.

Motvinden kändes konstant. Medvind kände jag aldrig av. Det var ett rent krig att slita sig fram i motvinden. Dessutom var det några partier på en mjuk gräsmatta och lite knix under och över broar. Jag var marginellt starkare än Liddi denna dag och fick återgälda insatsen på Örebro AIK halvmaraton där Liddi drog sista sju kilometerna och jag bet mig fast i henne. Nu var det omvända roller och jag fick ta dragjobbet och vinden hela loppet. Det kändes helt rätt att jag fick göra det jobbet denna gång! Bakom Liddi låg några löpare med i vårt tåg, men de försvann vid varvningen då det visade sig att de sprang femkilometersklassen.

Tufft andravarv, topplacering i mål

Andra varvet var vi helt ensamma med en rejäl lucka fram till herrtrean och en lucka bak till herrfemman. Det blev en tuffare andra halva och inte alls negativ split. Jag springer ju sällan det i bra förhållanden och ännu mer sällan när det är tuff vind. Sista kilometern tryckte jag på lite extra och satte den på samma tid som den första, 3:28.

Jag tog mig i mål på 36:31, Liddi på 36:34. Som sagt gav det en fjärdeplats totalt och vinst i M40. Och Liddi vann damklassen.

Det är jag nöjd med! Långt från sub 35, men inte ens vinnartiden var under 35 minuter (35:28), så det var inte en dag för snabba tider!

Efter prisutdelning där jag fick en påse med lite smått och gott åkta vi till Framnäs för att duscha och sedan blev det en tidig middag på en restaurang i centrala Lidköping. Jag, Liddi, Karl och ett par som också sprungit loppet.

Vilken fin lördag i Lidköping!

Fullt ös från start. Foto: Nya Lidköpings-tidningen.

Andra artiklar om Lidköpings stadslopp

Bålsta stadslopp och en bra tid trots dålig känsla

Årets tredje 10k-tävling stod på schemat när jag åkte till Bålsta för att ta mig an Bålsta stadslopp. Och nu gjorde jag något helt nytt jag aldrig tidigare gjort på en tävling: jag sprang helt utan koll på tempo och tid. Klockan var övertäckt!

Bålsta bjöd på strålande löparväder. Det var lite småbitigt i luften trots sol, vilket är helt perfekt för gnetande löpare. Det blåste litegrann, men vill man ha helt perfekta förhållanden så är landsvägslöpning inte det bästa man kan göra. Då får man nöta bana inomhus istället.

Efter uppvärmning och påhejande av de som sprang femkilometersloppet var det dags för löparna i tiokilometersloppet att starta. Det var inte jättemånga deltagare, men oj vilken bra klass det var på löparna här! Favoriterna innan var Victor Urquhart Smångs och Hanna Lindholm (och spoiler alert: de höll hela vägen). Förutom Hanna och Victor sprang bland andra Fredrik Uhrbom, Isabelle Brauer (som vann halvmaran i Uppsala som jag sprang), Anastasia Denisova (regerande svensk mästare på 10 km landsväg), Isak Hellström och Lukas Segersten.

Leende man i blått linne och solglasögon på löparbana
Jag var ändå rätt nöjd efter loppet. Tiden var mycket bättre än väntat! Foto: Fredrik Gustafsson.

Någon som inte höll riktigt samma klass som dessa löpare, eller som var favorit till segern var löpare med startnummer 158. En blåklädd 41-årig exilhälsing. Efter att startskottet gått rusade jag i väg i bra fart. Det kändes ju konstigt att inte att ha koll på tempot och se klockan, men en indikation på att det gick väldigt snabbt var ju att jag var med i klungan med bland andra Lindholm, Uhrbom, Isabelle Brauer och Anastasia Denisova. Förvisso längst bak. Det blev dock ett kortvarigt gästspel i den klungan. Efter kanske 600-800 meter så blev det sololöpning.

Det kändes bra inledningsvis men blev tungt typ vid tre kilometer och framåt. Känslan var att jag tappade genom hela loppet och att det var en riktigt usel tid på gång. Vissa partier hade en del motvind och här hade jag det tufft mentalt och trodde att tempot sjönk rejält. Vid cirka åtta kilometer tänkte jag att det nog var sub 37 jag kämpade för och att det kunde bli en tid över 37 minuter t.o.m.

Men jag gnetade på med tveksam känsla, trötta ben och protesterande mage och blev förvånad när jag kom in på löparbanorna och spurtade förbi klockan vid målgången på strax över 36 minuter. 36:03 blev min officiella tid vilket är ännu ett steg framåt från de tidigare milloppen. Och nu med sämre känsla. Det är faktiskt min snabbaste mil sedan jag sprang min personbästatid i somras.

Att springa med övertäckt klocka tror jag dock inte är något för mig. Jag hade behövt lite positiv feedback under loppet.

Väldigt hög klass på deltagarna

Precis som jag nämnt så var det väldigt hög klass på deltagarna i detta lopp. Något annat som skvallrar om hur bra löpare som var med var att det endast var 48 herrar som korsade mållinjen, men att 33 av dessa sprang under 40 minuter!

Jag kom på plats 18 med min tid. Topp tre blev så här:

Damer

  1. Hanna Lindholm, Högby IF, 33:33
  2. Isabelle Brauer, Hässelby IF, 33:53
  3. Helena Bjälkemo, Terrible Tuesday Athletic Club, 36:44

Anastasia Denisova bröt loppet vid sex kilometer men hade kunnat jogga in på tredjeplats med lätthet. Jag blev förvånad när jag mötte henne joggandes tillbaka.

Herrar

  1. Victor Urquhart Smångs, Spårvägens FK, 30:07
  2. Isak Hellström, FK Studenterna, 31:23
  3. Mattias Derfelt, Heja Mera Löpning, 32:30

Någon som inte sprang i Bålsta men var i valet och kvalet om huruvida hon skulle haka på var Liduina van Sitteren. I sista sekund beslutade hon sig för att stanna hemma och istället springa ett långpass med parkrun inbakat. Det gjorde hon rätt i. Det blev nämligen ett nytt banrekord! Min coach Karin har haft banrekordet sedan 2018 och det var 18:10. Nu sprang Liddi i mål på 17:43. Grymt bra!

Andra artiklar om Bålsta stadslopp

Kumla stadslopp, sjundeplats i stark vind

Örebro AIK halvmaraton blev inte veckans enda tävling. På lördagen åkte nummerlappen på igen för lite plågsam löpning med andra likasinnade galningar. Femkilometersloppet Kumla stadslopp gick av stapeln i Kumla sjöpark.

Då jag blev rätt sliten av Örebro AIK halvmaraton var målet med loppet i Kumla att få ett bra träningspass och en bra ansträngning. I Kumla blåste det dessutom vansinnigt mycket så några fantastiska tider var inte att vänta. Målsättningen var blygsam och luddig: ”spring bra”.

Hård start och hård motvind

Leende man i blå tröja.
Efter målgången var jag nöjd och glad. Foto: Oskar Hansson.

Jag gick ut hårt, mest för att passera alla ungdomar med lite för stort självförtroende som ställt sig längst fram. När dessa var passerade blev det slit först i liten klunga och sedan större delen av loppet ensam i motvinden. Första kilometern gick på 3:24, men sedan mattades tempot rejält. Det var riktigt kämpigt. Den lilla klungan framför mig med bland andra Liduina orkade jag inte att jobba ikapp.

I mål gick jag som sjunde man på 18:15. Åtta sekunder efter vinnande dam. Ni kan aldrig ana vem det var, men hon var lång, blond och hade ett holländskt namn.

(Ok då, det blev Liddi som vann även detta lopp. Helt överlägset).

Efter lite nedjogg och fika i blåsten var det dags för prisutdelning. Det delades ut priser till de tio främsta och jag vann en jättefin klocka!

Allt som allt är jag nöjd med loppet. Och om jag först var lite nöjd efter Startmilen och sedan drabbades av växande tvivel och missnöje efter det loppet var det helt tvärtom denna gång. Eller, jag var inte missnöjd alls efter målgången i Kumla, men ju mer jag tänker på loppet desto mer nöjd blir jag. 18:15 i fruktansvärd motvind och på slitna ben som dessutom gav en sjundeplats är ju riktigt bra!

Stort tack också till coach Karin som var på plats och sprang barnloppet med sina tvillingar för att sedan heja på sin adept som snorade sig runt banan!

Gänget från Örebro AIK precis innan start i ett blåsigt Kumla. Från vänster: Peter Sparrow, Mikael Sandberg, Therese Persson, Jonas Färnstrand, Anton Öhman, Liduina van Sitteren, Björn Engqvist, Jonas Fridberg, Fredrik Hartman, Jonas Svensson, David Klingenhoff, Tomas Galmén, Göte Pettersson. Foto: Johan Svanholm.

Andra artiklar om Kumla stadslopp

Video från loppet

Precis som vanligt finns det video från loppet tack var Johan Ingjald och hans YouTube-kanal HugRunner.

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp ”tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: ”Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Startmilen – DM-brons på årets andra tävling

Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.

Man i blå tröja som springer.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.

Tack och lov blev det en bättre insats!

Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.

Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).

Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.

Spurt på slutet gav DM-brons

Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.

Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.

Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.

Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.

Tvivel på min kapacitet

Man sitter på huk intill stående kvinna.
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.

Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.

Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag ”borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.

Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.

Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.

Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.

Video från mitt lopp

Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.

Andra artiklar om Startmilen

Löparåret 2021

Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!

Sammanfattningen från föregående år, 2020, finns här.

Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).

Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).

Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.

Träningen

Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.

Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.

Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.

I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.

När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.

Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.

I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.

Tävlingarna

Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!

Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.

Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.

De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!

Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.

Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.

3. Kungsbackaloppet

Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.

Här har jag bloggat om Kungsbackaloppet.

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

2. Nytt personbästa på milen på klubbmästerskapet

Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.

Här finns mitt blogginlägg om Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

1. Semesterhalvmaran

Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!

Du kan läsa mer i mitt blogginlägg om Semesterhalvmaran här.

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.

Årets ”runstreak”

Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.

2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)

25 februari – 1:21:40 (träning)

15 mars – 1:21:04 (träning)

17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)

17 maj – 1:19:27 (träning)

19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)

3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)

12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)

27 september – 1:22:14 (träning)

9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)

6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)

I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.

Hur blir 2022 då?

Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!

Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.

Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.

Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.

Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!

Till sist

Liduina van Sitteren, svettig löpgubbe och Erica Lech efter SM på Anderstorp. Foto: Fredrik Hartman.

Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.

Liduina van Sitteren

Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!

Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.

Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!

Fanny Schulstad

Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.

Martin Duberg

Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!

Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald

Å-stadsloppet gick över förväntan

Inför Å-stadsloppet har jag haft en knepig uppladdning. Först har det varit mitt fotproblem vilket hållit mig borta från att kunna löpträna som jag velat i cirka två veckor. Sedan har vi haft sjukstuga här hemma där Tove legat dunderförkyld vilket gjort att min kropp bekämpat förkylningsvirus för fulla muggar.

Jag har känt mig trött och seg och efter lunchlöpningen dagen innan loppet blev jag snorig, lite hostig och fick lätt halsont. Inte den ultimata uppladdningen när man ska springa lopp.

Så med detta i bagaget cyklade jag till Tybblelundshallen för att delta i mitt fjärde Å-stadsloppet. Hostan var borta och halsontet lika så, men känslan var inget vidare. Jag var i alla fall glad över att kunna komma till start. Alla tidigare upplagor av Å-stadsloppet har jag satt nytt personbästa på. Det var jag övertygad om inte skulle hända denna gång.

Glada miner i ”Fannys klunga”. Från vänster: Fredrik Johnsson, Jakob Nilsson, Erik Axelsson, Fanny Schulstad, Ronja Lindgren Fjellner (längst bak, sprang 10 km och vann), Oskar Hansson och undertecknad!

Efter lite uppvärmning ställde jag mig på startlinjen. Den enda tävlingsplanen jag hade var att göra första milen runt 38 minuter och sen fick vi se hur det kändes. Då Frippe skulle pacea Fanny i 3:45-tempo blev det rätt naturligt att jag sprang med i den klungan.

Inledningen helt enligt plan

När startskottet gick rusade vi i väg, men kontrollerat och fint. Den första kilometern gick på 3:43 på klockan, andra på 3:42 och tredje på 3:40.

Fem kilometer passerades på 18:37 på min klocka och sedan milen på 37:18. Men det var snarare 37:40, vid milmarkeringen på banan. Inledningen gick alltså optimalt enligt plan. Känslan var helt ok och jag var överraskad över det tempo jag kunde hålla. Men jag visste och kände att det skulle bli en tuff andrahalva. Vid cirka 12-13 kilometer började klungan med Fanny och Frippe att dra i från, men jag kände mig mentalt helt ok med detta då tempot ändå var över förväntan och jag kunde inte göra annat än att springa så bra som möjligt efter egen förmåga.

Från 16 kilometer och framåt var det riktigt tufft. Jag tog mig ikapp och förbi Niklas Hasselwander vid cirka 19 kilometer och framför mig hade jag sedan Liduina som slet på. På sista rakan förbi universitetet, med cirka 300 meter kvar började jag tänka tanken på att Liddi kanske skulle gå att passera. Men jag var sjukt trött och kunde inte frammana tillräckligt med krafter för att komma ikapp. Jag tog mig närmare men aldrig förbi. Oerhört trött rusade jag i mål inne i Tybblelundshallen på 1:20:56, åtta sekunder efter Liddi. Det gav mig en tolfteplats.

Med detta är jag som sagt otroligt nöjd. Jag hade varit nöjd med en tid på 1:22-någonting, så att jag överhuvudtaget kunde vara i närheten av sub 80 var ju fantastiskt!

Jag, Fanny, Frippe och Oskar håller ihop vid småbåtshamnen.

Andra plats i lagtävlingen och nytt distriktsrekord av Martin Regborn

Team van Sitterengqvist, med mig och Liduina, kom på andraplats i lagtävlingen.

Jag tävlade inte bara för egen del. Nej tillsammans med Liddi tävlade vi som mixlag med ”Team van Sitterengqvist”!

Vi kom på en andraplats med totaltiden/maratontiden 2:41:44 (Liddis 1:20:48 + min tid 1:20:56). Gnuggarna, bestående av Fanny Schulstad och Oskar Arlebo, var överlägsna och det var ju knappast något snack om saken när båda löparna i ett lag slår båda de andra löparna i det andra laget. Stort grattis till Fanny och Oskar! Välförtjänt! Och givetvis jättegrattis till Fanny som klokt, starkt och välförtjänt tar hem segern i damklassen före Liduina och unga eskilstunalöparen Josefine Johnsson som jobbade sig tillbaka efter ett rejält fall och med blodiga ben sprang i mål ungefär en halvminut bakom mig.

Den största prestationen stod dock varken Gnuggarna, Fanny, Josefine eller Team van Sitterengqvist för denna dag.

Vinnare i herrklass blev Martin Regborn. Och inte nog med att han vann. Han krossade distriktsrekordet på halvmaraton från 1986 när han sprang i mål på 1:05:09! Det är en minut och en sekund snabbare än det tidigare distriktsrekordet! Galet!

Video från mitt lopp

Tack vare (som vanligt) Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner finns det rörliga bilder från mitt lopp. Här har vi en liten ihopklippning.

Artiklar om Å-stadsloppet

Navigation