Man kan lugnt konstatera att klubbmästerskapet inte blev samma succé som i fjol, då jag sprang i mål på mitt personbästa på milen. 35:21. I år blev det istället 36:55 på gamla banvallen.
Som vanligt innan loppet pratades det om vilka tider och ambitioner man hade med olika löpare. Jag och Fanny Schulstad hade helt klart den blygsammaste ambitionen i den första startgruppen och gjorde därför slag i sak och sprang tillsammans. Åtminstone inledningsvis.
Är det något jag har konstaterat om Fanny under tidigare lopp är det att hon springer smart och sällan går ut för hårt. Är det något jag har konstaterat om mig själv under tidigare lopp är det att jag inte alltid springer smart och inte sällan går ut för hårt. Därför höll jag mig i skinnet denna gång och rusade inte i väg som en liten unge på väg mot ett godisregn.
Efter cirka tre-fyra kilometer tappade jag tempo i motvinden ut mot vändningen. Fanny körde på i ungefärligt samma tempo, vilket innebar att det blev en lucka och jag fick släppa iväg henne. Här blev det också mentalt väldigt slitigt, men jag försökte bara övertyga mig själv om att springa klart eländet. Efter vändningen vid cirka 5,5 km blev det åtminstone medvind så här lyckades jag öka tempot lite mot de två långsammaste kilometerna, kilometer 4 och 5. Jag kom ikapp IF Starts supertalang, blott femton år gamla Linus Wedin som joggade vid sidan av banan, och försökte trumma på för att jag skulle ta mig i mål.
Vid sju kilometer passerade Linus mig igen, då hade han fått upp farten efter lite “joggvila”. När det var två kilometer kvar tänkte jag att nu måste jag skärpa till mig och åtminstone försöka ta mig i mål på under 37 minuter. Jag påbörjade någon typ av långspurt, och den sista kilometern blev faktiskt snabbast. Jag passerade Linus igen, tog in lite på Fanny och gick i mål på 36:55. Denna tid var ungefär vad jag hade trott på innan loppet.
Under hela loppet dök Siri upp och peppade längs med banan. Sånt är väldigt uppskattat även om jag i dag var i dåligt slag och inte hade någon entusiasm eller tryck i kroppen.
Mentalt trött med bristande motivation
Efter målgång pratade jag lite med coach Karin som var på plats och supportade sin slitna adept. Vilken glädje jag har i att kunna bolla med henne. Nu var jag inte särskilt munter efter målgång, men Karin hade ju redan koll på hur känslan varit innan loppet så det kom nog inte som en chock för henne.
Sett till vad mitt årsmål är och hur jag har tränat och tävlat är jag givetvis inte alls nöjd med att springa milen på 36:55. Det är två minuter långsammare än vad jag siktar på. Men det fanns inte en tanke på att jag skulle vara nära en tid under 35 minuter denna kväll. Den realistiska målsättningen var att ta sig under 37 minuter vilket jag gjorde.
Anledningen till att jag hade väldigt låga förhoppningar om en snabb tid var att något har hänt sedan Göteborgsvarvet för en månad sedan. Den mentala styrka och den motivation som krävs för att kunna pressa sig på tävling, och träning, har försvunnit. Jag är mentalt väldigt trött på löpträning och slitet som krävs. Varför det blivit så vet jag inte riktigt. Göteborgsvarvet blev en urladdning och den efterföljande förkylningen gjorde nog inte saken bättre. Sedan tror jag också att jakten på milen under 35 minuter slitit för mycket mentalt på mig och gjort att jag tappat glädje och glöd efter två år där inget hänt.
Det blev väldigt tydligt när jag under semesterveckan innan loppet hade intervaller på schemat och kände redan innan “Nej, jag vill inte göra detta”, men ändå genomförde passet med uselt resultat. Det känns egentligen inte som att det är något som saknas rent fysiskt, även om jag inte är fysiskt är i form för att springa en mil under 35 minuter så borde jag ha absolut kunnat göra en tid som är ungefär en minut bättre. Men om inte huvudet finns med är det svårt.
Nu kommer jag att ta lite vila från intervaller och hårdare löpträning för att försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Jag vet inte vilket som blir mitt nästa lopp.