Årets andra miltävling för min del gick av stapeln i Katrineholm när Katrineholmsloppet avgjordes för andra gången. Jag åkte dit, nålade på mig en nummerlapp och sprang så snabbt jag orkade.
Förväntningarna inför loppet var att springa snabbare än på Startmilen, men utan att jag förväntade mig några mirakeltider. Det har varit en rätt mastig vecka med bra träning, flera styrkepass och inte den fräschaste kroppen. Innan loppet förkunnade jag för coach Karin att jag skulle vara nöjd med en tid under 37 minuter. Startmilen sprang jag på 37:26, men tyckte att jag har gjort träningspass som indikerar att något typ av ”släpp” var på gång.
Blåsigt i Katrineholm
Problemet med Katrineholm denna dag var dock att det blåste rejält. Det var annars superfina förutsättningar med en platt och fin bana och härlig inramning. Start och målgång gick inne på Backavallen. Jag joggade upp ordentligt innan loppet. Känslan var inget vidare och jag konstaterade redan där att det blåste rejält på några ställen. Musklerna kändes stela och inte särskilt fräscha och ena knäet lite smågnälligt. Men det var bara att bita ihop och ställa sig på startlinjen. Tanken var att få ett bra träningspass!
Nummer sju
Efter målgången var jag rätt nöjd med prestationen.
När startskottet gick rusade jag i väg. Inledningsvis låg jag på plats sju. Sedan låg jag på plats sju. Och i mål gick jag som löpare på plats sju. Jag var verkligen sjua hela jäkla loppet! Och med enormt glapp upp till sexan och enormt glapp ner till åttan sprang jag helt solo.
Tiden då?
36:49.
Sexan gick i mål över en och en halv minut före mig. Åttan gick i mål mer än en minut efter mig. Det var verkligen sololöpning hela tiden. Känslan var inget vidare, med protesterande muskler och superjobbig motvind. Så därför är jag jättenöjd med detta. Jag tog mig i mål under 37 minuter och som pricken över i:et blev det även en negativ split. Detta med dålig känsla och jobbig vind.
Det fanns inga kilometermarkeringar, så jag får lita på klockan. Första femman på 18:28. Vilket innebär att andra femman gick på 18:21.
Den dåliga känslan då? Den är jag inte alls orolig för. Jag är mitt i maraträning inför Stockholm marathon och ska inte känna mig fräsch just nu (även om jag runt sjunde kilometern kände ”varför utsätter jag mig för detta egentligen?”)
Övriga i Team Sennvall
På plats fanns också Marcus som sprang in på en andraplats och mest ville ha ett bra pass inför Göteborgsvarvet kommande helg. 32:20 blev tiden för honom. Och i Östansjö så försvarade Siri sitt DM-guld i kort terräng. Grymt fina insatser coach Karins adepter!
Planet landade på Amsterdams flygplats Schiphol på fredagkvällen. Loppet var på söndag. Jag letade upp tåget in till Rotterdam och efter lite inledande krångel med att få tag på min Airbnb-värd samt att lyckas ta mig ut ur centralen kunde jag till slut ta det lugnt i lägenheten. Gatan jag bodde på hette Provenierssingel och låg bara några hundra meter från Rotterdams centralstation. Smidigt och bra. Det var dessutom ett riktigt vackert område med härliga byggnader och en fin kanal som gick genom området. Innan jag lade mig tog jag en promenad för att utforska området.
Morgonen inledde jag med att strosa bort till Caffe Booon, köpte med mig en kopp kaffe och bulle och satte mig sedan i solen vid kanalen och njöt av morgonsolen.
På kvällen blev det en promenad runt den lilla ån vid Provenierssingel där jag bodde. Och på morgonen inledde jag dagen med en kaffe vid samma å.Koll av utrustning dagen innan. Det blev även ett par sleeves då det var rätt kyligt under loppet.
Jag höll kontakt med Liduina som tillsammans med Karl hade spenderat första kvällen i sin födelsestad Den Haag och skulle anlända till Rotterdam senare på dagen. Vi skulle ta en lätt joggtur tillsammans för att skaka loss benen och se oss omkring. På nätet hade jag spanat in Depot Boijmans Van Beuningen och ville jogga dit och titta på den häftiga byggnaden. Men innan promenerade jag i väg till loppexpot för att hämta ut min nummerlapp och kika lite hos de olika utställarna. Det var dock fruktansvärt mycket folk, vilket kanske inte var så oväntat, så att gå runt och titta var mest jobbigt. Men jag fick min nummerlapp. Av en kvinna vars son också hette Björn, upplyste hon mig om! Döpt efter Björn Borg.
Den enda shoppingen det blev på expot var ett prissänkt löparlinne. Sedan fick det vara nog och jag tog mig tillbaka mot lägenheten, stannade på vägen för att äta lite lunch och tog sedan igen mig i väntan på att ta den där joggturen.
Jag mötte mitt löpsällskap vid stationen och sedan sicksackade vi oss genom folket på Rotterdams gator. Första anhalten blev just Depot Boijmans Van Beuningen. Ett tacksamt fotomotiv med den vackra spegelfasaden. Efter att vi stannat där och tagit några bilder joggade vi vidare mot parken Het Park, sedan in mot Erasmusbrug och efter det tillbaka. Vi tog farväl tillfälligt vid Liduinas hotell innan jag joggade hem till lägenheten för att duscha, byta om och för att sedan mötas upp med intentionen att äta en bit mat ute.
Det blev lite av en flopp. Svårt att få bord där vi ville vara så vi fick sitta ute i kylig skugga. Dessutom fick vi aldrig beställa. Jag gav upp, gick in på en matbutik och köpte med mig en låda med pasta och åt i lägenheten istället.
Sedan var det läggdags med förhoppningen att vakna pigg och fräsch nästa dag!
Dagen innan-joggen gick till bland annat Depot Boijmans Van Beuningen.
Loppet
Tack och lov sov jag gott natten innan loppet och vaknade i bra tid, utan att behöva väckas av klockan. Efter frukost joggade jag i väg mot starten. Den fanns inte ens två kilometer från där jag bodde. Men det var mycket folk att ta sig genom för att komma till startgrupp ett där jag startade. Cirka tio minuter innan start var jag framme på rätt ställe, där stod jag med massa andra löpare som packade sillar. Att värma upp i startfållan var inte att tänka på. Men struntsamma. Ska man springa hela fyra mil får de första kilometerna räknas som uppvärmning i bra tempo.
Vädret var mulet, lite kyligt och blåsigt denna dag. Efter inledande ”You’ll Never Walk Alone” (som gammal Manchester United-supporter fanns det inte på kartan att ens nynna med) så gick startskottet. Vi började röra oss framåt mot startlinjen och jag startade klockan när jag passerade mattan. Det gick 50 sekunder från startskott till att mattan passerades.
Planen för dagen var att lägga sig i ett bra men bekvämt tempo och hålla det så länge jag kunde. Det tempot visade sig vara runt 4:00-fart. Det var lite trångt i början och blev lite sicksackande men ingen större fara faktiskt. Första kilometern gick på 4:07, men sedan var jag uppe i ”rätt” tempo. Ungefär vid första kilometern kom Liduina ikapp. Jag hade inte sett henne vid starten och trodde att hon startat framför mig, men så var alltså inte fallet. Vi pratade lite men det var tydligt att hon hade högre fartambitioner för dagen. Med sig hade hon några löpare från Lidköpings VSK som sa ”häng på!”. Självklart lockade det lite, men jag var klok och sa att jag inte tänkte göra det utan att hålla mig till mitt eget tempo.
Jag tillät inte mig själv att få feeling, försöka hänga på ryggar eller klungor eller något liknande. Det brukar ändå sällan bli bra för min del. Jag måste blockera bort omgivningen och köra på i mitt eget tempo för att det ska bli som bäst tror jag. ”Ta dig till 30 km i detta tempo så får vi se” sa jag till mig själv. Jag tänkte också ”ska jag göra en ökning får det bli efter 35 km”.
Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!Fokus och koncentration hela loppet.
Efter cirka femton kilometer kom en sektion där man sprang in på en gata och vände efter någon kilometer. Så här mötte jag de löpare som sprang snabbare för dagen, men inte världselitsnabbt. Här fick jag och Liduina syn på varandra och vinkade och tjoade till varandra.
Allsång på Erasmusbrug
Med mina sista krafter lyckades jag mana fram en spurt. 2:50:00 stannade klockan på!
Inramningen denna dag var helt lysande! Längs med banan stod peppande publik och skrek ”Hup Björn!” vilket beyder ”Go Björn!” eller ”Heja Björn”. När jag kom tillbaka mot Erasmusbrug runt 28 kilometer var stämningen magisk. I högtalarna spelades Neil Diamonds Sweet Caroline som Feyenoord-supportrarna brukar sjunga (men då med nederländsk text som jag förstått). Och låten spelades inte bara. Det var allsång! Hela bron sjöng och gungande till låten. Helt magiskt och här var gåshuden enorm! Jag tillät mig inte att öka tempot, men feeling det fick jag!
Jag sprang loppet oerhört jämnt och väldisponerat. Klockan var lite för generös jämfört med kilometermarkeringarna, men jag höll tempot oerhört jämnt och kilometerna rätt precis runt fyrafart. Alla femmor fram t.o.m. 35 km sprang jag på runt 20 minuter blankt.
Dipp vid 35 km, men ingen katastrof
Det är anmärkningsvärt att det kan kännas bra och kontrollerat och sedan blir det helt plötsligt, från ”ingenstans” jättejobbigt. För mig kom svackan vid 35 kilometer. Här blev det tufft, flåsigt och ont i benen och foten (jag fick en ljuvlig, vätskefylld blåsa mellan två tår). Men det var ingen väggning. Det visade sig bara att det är väldigt jobbigt att springa i fyratempo i 35 kilometer. Så jag dippade lite men femman mellan 35 och 40 landade på 20:47 istället för runt 20:00 som de tidigare. Ingen fara på taket!
Mot målet
Med två kilometer kvar tänkte jag att det skulle bli en tid på 2:52-någonting. Sedan reviderade jag detta med en kilometer kvar, nu tänkte jag ”det blir nog under 2:52 trots allt”. När det endast var 400 meter kvar insåg jag att ”jävlar, jag kanske, kanske kan fixa sub 2:50 med en spurt!”. Här var det brutalt jobbigt att tvinga benen att springa snabbare, men jag tog ut det jag hade och gav mitt allt!
Jag och Liduina efter målgång.
Mållinjen korsades på 2:50:00. Miss på en tid under 2:50 med minsta möjliga marginal alltså, men jag var oerhört nöjd över hur jag genomförde loppet och denna tid. Hukande sjönk jag ihop och pustade ut, fick syn på Liduina som stod en bit bort och väntade på mig efter att ha gått i mål ungefär två minuter innan jag.
Mycket lyckligt kramade jag om henne sedan stapplade vi i väg i kylan och gav varandra korta lopprapporter.
Planen för dagen var att ta en Umara U-gel var femte kilometer t.o.m. 35:e kilometern. Och att ta några klunkar vatten varje helmil, fram t.o.m. tredje milen. Det skulle innebära sju energigels och tre vattenintag. Med mig hade jag åtta gels, utifall jag tappade en gel. Bäst att ha extra med sig! Jag följde planen fram t.o.m. 30 km. När jag kom till 35 känner jag att magen protesterade lite och att det var större risk att ta ytterligare en gel än att låta bli. Så de 12 sista kilometerna sprang jag utan att ta energi.
Nu fick jag ju en dipp vid 35 kilometer, men jag tror faktiskt inte att det berodde på att jag avvek från planen utan snarare bara för att det var muskulärt jobbigt. Trots att jag fick avvika från planen är jag ändå nöjd med den, och tror helt enkelt att nyckeln är att fortsätta att öva på att ta energi på långpass och på snabba pass.
Siffror
Jag sprang som sagt loppet väldigt jämnt. Men hur jämnt? Efteråt har jag tittat på mina kilometermarkeringar och räknat ut tiden för varje femkilometer, mil och halvmaror och sammanställt i tabellen nedan.
Splittider (officiella)
Distans
5 km
10 km
Halvmaraton
Totaltid
5 km
20:14 (4:03)
20:14 (4:03)
10 km
19:56 (3:59)
40:10 (4:01)
40:10 (4:01)
15 km
19:54 (3:59)
1:00:04 (4:00)
20 km
19:56 (3:59)
39:50 (3:59)
1:20:00 (4:00)
Halvmaraton
1:24:25 (4:00)
1:24:25 (4:00)
25 km
20:07 (4:01)
1:40:07 (4:00)
30 km
20:02 (4:00)
40:09 (4:01)
2:00:09 (4:00)
35 km
20:13 (4:02)
2:20:22 (4:01)
40 km
20:47 (4:10)
41:00 (4:06)
2:41:09 (4:02)
Mål
1:25:35 (4:04)
2:50:00 (4:02)
After run med vassa svenskar
Efter loppet gick jag hem till lägenheten, duschade och landade sedan i sängen där jag drack öl och käkade Nutella direkt ur burk. En mycket vacker syn!
På kvällen blev det att snygga till sig lite för ett restaurangbesök tillsammans med andra duktiga maratonsvenskar. Mina klubbkamrater Liduina, Andreas Ingberg, David Hedlund och Dan Grabö var där så klart men även succémannen för dagen Jesper Lundberg som dängt in maran på 2:14:51. Elov Olsson och Jocke Lantz från Ockelbomaffian anlände också, båda två med fina personbästatider i bagaget. Erik Desmeules, som är HOKAs man i Sverige, tillsammans med sonen dök upp tillsammans med Elov och Jocke. Jesper Lundbergs sambo Sigrid var så klart med, även hon med ett nytt personbästa. Hedis hade ett nytt personbästa, jag hade ett nytt personbästa. Liduina också. Ja, det fanns skäl för firande!
Det dracks öl och åts mat. Jag satt mest och pratade med Sigrid och Jesper under kvällen och mot slutet med Elov och Jocke innan jag på stela ben stapplade hemåt och kollapsade i sängen.
På kvällen firades allas bragder med en middag och öl. Vi blev ett bra gäng som var med! Från vänster: Jesper Lundberg, Sigrid Andersson, Andreas Ingberg, David Hedlund, Elov Olsson, Erik Desmeules, William Desmeules (täckt), Joacim Lantz (täckt), Karl Wilenius, Liduina van Sitteren, Markus Eklund, Dan Grabö och Björn Engqvist (det är ju jag!).
Fin dag i Amsterdam
Dagen efter var planen att sova ut länge. Så blev det inte. Jag vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Men jag tog det lugnt i lägenheten. Packade lite, käkade lite frukost och sedan checkade jag ut. På stela ben, men ändå överraskade bra, promenerade jag bort mot Markthal, den stora marknaden under ett kupolliknande tak. Där åt jag lunch och fotade den häftiga byggnaden. Sedan gick jag bort till Kubeswoningen och fotade dessa häftiga byggnader.
Markthal och Kubeswoningen besöktes sista dagen.
Efter inledningen i Rotterdam tog jag tåget till Amsterdam. Så fort jag lämnat väskan på stationen och klivit ut möts av staden (och ett doftmoln av marijuana) insåg jag vilken skillnad det var på Amsterdam mot Rotterdam. Rotterdam blev rätt hårt bombat under andra världskriget vilket innebar att staden byggts upp med nya och moderna byggnader. Amsterdam var mer förskonat och där finns det gamla mer bevarat. Skeva och vackra byggnadsfasader och vackra kanaler.
Det var verkligen folk överallt och jag var trött och seg. Liduina guidade runt i Amsterdam och visade olika ställen som hon hängt på i sin ungdom när hon bodde i staden under ett år. Heter man Liduina van Sitteren vittnar det om rötter i Nederländerna, och mycket riktigt är det ju så med Liduina som är född i Den Haag men vars farfar bodde i Amsterdam i hela sitt nästan 105-åriga liv! Det enda som var synd var att jag inte var tillräckligt fräsch för att orka turista denna dag. Men vi gjorde vårt bästa innan det blev dags att ta sig till flygplatsen och flyga mot Sverige under kvällen.
Jag landade på Arlanda vid midnatt och promenerade till hotellet där jag sedan kollapsade i säng. Efter en rejäl hotellfrukost satte jag mig dagen efter på bussen mot Örebro och landade trött och lycklig till sist i hemmet!
Vackra Amsterdam. Med kanaler, båtar och en ständigt närvarande doft av marijuana.Chinatown. Och huset där Liduinas farfar bodde och även Liddi under ett år.Blommig cykel vid en av Amsterdams många kanaler.
Personerna omkring mig
Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.
Den som först och främst ska lyftas fram i min prestation är coach Karin. Hon har varit fantastisk!
Jag har alltid uppskattat Karin, men hon har varit viktigare och mer uppskattad än någonsin nu inför maran. Träningsperioden inför loppet har varit långt från perfekt. Det har varit skavanker och skador. Motivationsbrist och sjukdom. Träningspass som misslyckats. Vi har bollat och stuvat om. Jag har gnällt och hon har lyssnat och förstått. Vi har samtidigt haft kul i detta och delat på glädjen när det börjat lossna och jag lyckats med passen.
Vilken tur att jag träffade henne! Det blev verkligen klockrent! Hon är mer än en coach. Hon är en vän!
Så underbart att få ringa upp efter loppet och dela glädjen med henne och tillsammans konstatera lyckligt ”detta blev en fullträff efter förutsättningarna!”. Jag (och Karin) tror att jag har mer i mig på distansen, men i just detta lopp och med denna uppbyggnad var det som sagt en fullträff.
Jag vill också lyfta fram Siri som varit en fin vän, teamkompis och träningskompanjon. Alltid peppande och entusiastisk. Innan loppet sa jag till henne att jag skulle visualisera hur hon cyklade bakom och skrek på mig på slutet när det var tufft. Och det gjorde jag faktiskt! Tack för att du finns Siri!
Och till sist, min älskade Tove som både bryr sig och inte bryr sig om löpningen. Delar min glädje när det går bra, förstår att det är mindre kul när det inte går bra men samtidigt fokuserar på annat i livet. Det som är viktigt. Det som inte är löpning.
Framtiden
Nästa lopp jag fokuserar på är även det på maratondistansen. 3 juni springer jag Stockholm marathon. Innan dess kommer jag nog peta in ett millopp eller två också, men inga lopp som jag formtoppar för.
Förhoppningsvis hinner jag få till några bra pass innan Stockholm, även om det är lite tajt mellan marorna.
Vädret var soligt och härligt när det var det dags för säsongsdebuten på hemmaplan: Startmilen. Det var mitt första millopp sedan sommaren då jag gjorde en misslyckad insats på klubbens öppna mästerskap.
Förväntningarna var nedtonade. Efter maraträningen och de skavanker jag haft ville jag få ett bra pass. Under träningen hade jag haft problem att pressa mig till tempon snabbare än maratontempo. Nu skulle jag få bra motivation att göra det under ett helt lopp.
Banan för dagen såg rätt bra ut! Jag hade inspekterat den dagen innan och då var det betydligt slaskigare och halt på sina ställen. Nu hade nästan all snö hunnit smälta bort. Särskilt bra var att snön på Hagvägen helt försvunnit. Dagen innan var det helt bedrövligt underlag där. Nu var det egentligen bara i en backe som det var snö. Annars var det bar asfalt på hela banan.
Planen för dagen var att gå på känsla. Givetvis att ha koll på tempo och tid, men inte att jaga en specifik tid. Förhoppningen var att jag skulle kunna fixa en tid under 38 minuter åtminstone, men jag jagade inte aktivt något utan ville springa med bra känsla.
Start på känsla
När starten gick var det just det som hände, jag gick på känsla. Den första kilometern gick snabbast på 3:32. Sedan landade tempot någonstans mitt mellan 3:40 och 3:50. Jag hade noll fokus på att ta någon rygg eller hänga med i en klunga. Det blev helt och hållet mitt eget race. Startmilen springs över två varv och det första varvet/första fem kilometer gick på någonstans kring 18:40. Om jag skulle hållit det tempot hade det alltså blivit en tid på 37:20.
På det andra varvet tappade jag lite, men bara några sekunder. Där det var motvind var det riktigt slitigt. Hela rakan in mot mål, och den springer man ju inte på det första varvet, blåste det rätt ordentlig motvind. Här stod Karin och hejade fram mig. Tunnelseendet var rätt snävt, men jag blev så glad av att se henne!
Tiden i mål blev 37:26.
Så långsamt har jag inte sprungit ett millopp sedan SM på Anderstorp 2021 när det var helt galet varmt. Men jag var ändå rätt nöjd.
Positivt
Jag har haft svårt att pressa intervaller ner mot detta tempo, nu blev det ett helt lopp.
Millopp igen, utan mental press och jakt på tid denna gång.
Jämnt tempo och bra ansträngning genom hela loppet.
Knäet funkade, om än med känning mot slutet.
Sätesmuskeln funkade, om än med… jaja ni förstår.
Negativt
Tiden. Två minuter (och fem sekunder) från personbästa. Troligt att jag aldrig kommer att komma ner på mina bästa tider igen.
Lägre puls än vanligtvis under millopp. Borde jag kunnat pressa mig hårdare?
Next up: Rotterdam marathon!
En solig men småkylig dag. Shortspremiär! Foto: Jimmy Glinnerås.
I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.
Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.
I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.
Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.
Snabb start
När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.
När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!
Första milen runt 37:30
I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.
Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.
Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.
Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.
1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.
Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.
Hur gick det för andra i loppet?
I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.
Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.
I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.
Vad gör jag nu?
Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.
Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.
Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.
Man kan lugnt konstatera att klubbmästerskapet inte blev samma succé som i fjol, då jag sprang i mål på mitt personbästa på milen. 35:21. I år blev det istället 36:55 på gamla banvallen.
Jag och Fanny sprang tillsammans inledningsvis. Bakom oss ser Ludde ut att fått lite feeling, men han joggade bara med en kort bit för att heja fram löpare. Foto: Jimmy Glinnerås.
Som vanligt innan loppet pratades det om vilka tider och ambitioner man hade med olika löpare. Jag och Fanny Schulstad hade helt klart den blygsammaste ambitionen i den första startgruppen och gjorde därför slag i sak och sprang tillsammans. Åtminstone inledningsvis.
Är det något jag har konstaterat om Fanny under tidigare lopp är det att hon springer smart och sällan går ut för hårt. Är det något jag har konstaterat om mig själv under tidigare lopp är det att jag inte alltid springer smart och inte sällan går ut för hårt. Därför höll jag mig i skinnet denna gång och rusade inte i väg som en liten unge på väg mot ett godisregn.
Efter cirka tre-fyra kilometer tappade jag tempo i motvinden ut mot vändningen. Fanny körde på i ungefärligt samma tempo, vilket innebar att det blev en lucka och jag fick släppa iväg henne. Här blev det också mentalt väldigt slitigt, men jag försökte bara övertyga mig själv om att springa klart eländet. Efter vändningen vid cirka 5,5 km blev det åtminstone medvind så här lyckades jag öka tempot lite mot de två långsammaste kilometerna, kilometer 4 och 5. Jag kom ikapp IF Starts supertalang, blott femton år gamla Linus Wedin som joggade vid sidan av banan, och försökte trumma på för att jag skulle ta mig i mål.
Vid sju kilometer passerade Linus mig igen, då hade han fått upp farten efter lite “joggvila”. När det var två kilometer kvar tänkte jag att nu måste jag skärpa till mig och åtminstone försöka ta mig i mål på under 37 minuter. Jag påbörjade någon typ av långspurt, och den sista kilometern blev faktiskt snabbast. Jag passerade Linus igen, tog in lite på Fanny och gick i mål på 36:55. Denna tid var ungefär vad jag hade trott på innan loppet.
Under hela loppet dök Siri upp och peppade längs med banan. Sånt är väldigt uppskattat även om jag i dag var i dåligt slag och inte hade någon entusiasm eller tryck i kroppen.
Mentalt trött med bristande motivation
Mot målgång. Snart var eländet över. Foto: Jimmy Glinnerås.
Efter målgång pratade jag lite med coach Karin som var på plats och supportade sin slitna adept. Vilken glädje jag har i att kunna bolla med henne. Nu var jag inte särskilt munter efter målgång, men Karin hade ju redan koll på hur känslan varit innan loppet så det kom nog inte som en chock för henne.
Sett till vad mitt årsmål är och hur jag har tränat och tävlat är jag givetvis inte alls nöjd med att springa milen på 36:55. Det är två minuter långsammare än vad jag siktar på. Men det fanns inte en tanke på att jag skulle vara nära en tid under 35 minuter denna kväll. Den realistiska målsättningen var att ta sig under 37 minuter vilket jag gjorde.
Anledningen till att jag hade väldigt låga förhoppningar om en snabb tid var att något har hänt sedan Göteborgsvarvet för en månad sedan. Den mentala styrka och den motivation som krävs för att kunna pressa sig på tävling, och träning, har försvunnit. Jag är mentalt väldigt trött på löpträning och slitet som krävs. Varför det blivit så vet jag inte riktigt. Göteborgsvarvet blev en urladdning och den efterföljande förkylningen gjorde nog inte saken bättre. Sedan tror jag också att jakten på milen under 35 minuter slitit för mycket mentalt på mig och gjort att jag tappat glädje och glöd efter två år där inget hänt.
Det blev väldigt tydligt när jag under semesterveckan innan loppet hade intervaller på schemat och kände redan innan “Nej, jag vill inte göra detta”, men ändå genomförde passet med uselt resultat. Det känns egentligen inte som att det är något som saknas rent fysiskt, även om jag inte är fysiskt är i form för att springa en mil under 35 minuter så borde jag ha absolut kunnat göra en tid som är ungefär en minut bättre. Men om inte huvudet finns med är det svårt.
Nu kommer jag att ta lite vila från intervaller och hårdare löpträning för att försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Jag vet inte vilket som blir mitt nästa lopp.
Årets andra halvmara skulle avklaras utanför Lidköping, på vackra Kållandsö och förbi Läckö slott. Läckövarvet är Västergötlands distriktsmästerkskap, och det var ett varmt lopp som väntade mig!
Liduina och jag innan loppet. Foto: Karl Wilenius.
Tillsammans med Liduina och hennes syster Eleonora lämnade jag Örebro vid lunchtid. Det var varmt redan då och jag insåg att detta precis som Kungsbackaloppet skulle bli ett tufft lopp. På plats vid Hagavallen blåste det rätt bra också, samtidigt som solen gassade. Jag värmde upp tillsammans med Liddi och Karl som båda skulle springa den lite mer humana distansen 8,55 km. Efter en liten försening på tio minuter på grund av tekniska problem kunde starten gå.
Start från mittlinjen på fotbollsplanen
Jag tog position långt fram. Starten gick gemensamt med de som skulle springa den kortare distansen, så man fick passa sig för att inte gå ut alldeles för hårt. Liddi och Karl drog iväg i bra speed, jag låg i en liten klunga strax bakom. Efter en kilometer vek löparna i den kortare distansen av. Kvar var bara vi halvmaratonlöpare. Inledningsvis var känslan bra och farten lite väl snabb. De två första kilometerna gick på 3:37 samt 3:39. Efter det började det bli lite backigare och värmen började ta ordentligt.
Jag anförde en liten klunga på fyra löpare (jag kollade inte så noga bakåt, framåt skulle jag)! Efter cirka fyra kilometer hade jag bara med mig en av dessa löpare vad jag kunde höra, och sedan blev det tyst bakom mig efter ytterligare några kilometer.
Innan loppet hade jag tänkt försöka springa första milen strax under 38 minuter, men det var ett för tufft mål insåg jag efter cirka fem-sex kilometer. Men jag gnetade på. Milen avklarades på 38:21 och framförallt så tappade jag inga placeringar så ingen kom ikapp mig. Istället började ta in på löpare som tidigare varit långt framför mig, trots att mitt eget tempo mattats lite!
Magproblem efter passerad mil
Vid elva kilometer började magen göra lite ont. Tyvärr var detta en känsla som bara blev sämre. Men jag fortsatte kämpa på. Alla typer av tidsmål hade jag släppt, nu var det bara att försöka springa med ett bra flyt som gällde och överleva i värmen. Jag tog en mun vatten vid varje vattenstation samt hällde vatten över huvudet. På grund av min krånglande mage valde jag att inte ta min gel halvvägs.
Det fanns ändå någon typ av charm att kunna släppa tanken på tid och kilometersplittar och bara springa på så fort man klarar. Liknande känsla infann sig mot slutet av Kungsbackaloppet.
På andra halvan plockade jag kanske fyra-fem placeringar. Jag hade ingen koll på hur många jag hade framför mig. Med ungefär en kilometer kvar och med kraftigt protesterande mage som ansåg att ett toalettbesök var en mer lämplig sysselsättning än löpning så dök Liddi och Karl upp och hejade på. De höll på att jogga ner efter sitt lopp (Karl vann, Liddi blev trea och bästa dam). Jag kämpade mig i mål på ett soldränkt Hagavallen.
Tiden blev 1:22:43.
Målgång och fin placering
Efter målgång var jag rejält trött! Foto: Liduina van Sitteren.
Efter målgången rasade jag ihop i allmänt ovärdigt beteende. Efter att ha blivit servad med vatten av Liddi spekulerade jag i att det kanske kunde räcka till en topp tio-placering. Hon räknade de som gått i mål innan och meddelade att jag blivit femma! I M40 kom jag tvåa, efter totalvinnaren av loppet.
Det går det inte att vara annat än nöjd med. En officiell sub 80-tid kommer, men inte på supervarma och blåsiga lopp, det är ett som är säkert. Nästa inplanerade halvmara är Semesterhalvmaran den 17 juli. Semesterhalvmaran har jag sprungit två gånger tidigare, 2018 och 2019 och det är ett lopp som är väldigt liknande detta, men kanske lite plattare och snabbare. Det brukar alltid vara varmt på Semesterhalvmaran så jag räknar inte med någon fantastiskt tid där.
Det var ju jättekul att jag kunde placera mig så bra att jag fick vara med på prisutdelningen. De fem bästa löparna fick sina namn upplästa och komma fram och ta emot priser. Mina priser blev en brandvarnare, brandfilt samt ett presentkort på Intersport.
Efter prisutdelning åkte jag, Liddi, Elli och Karl till Läckö slott, hade picknick och badade. Sedan styrde jag kosan hem till Örebro igen.
Precis som vanligt firade jag och Tove vår bröllopsdag genom att åka till västkusten och leva gott. Vi hade fantastiska dagar i Kyrkesund och ville inte åka hem. Men, man får ju inte alltid som man vill. Innan vi åkte hem åkte vi dock till Kungsbacka där jag var anmäld till halvmaran Kungsbackaloppet. För första gången på jättelänge skulle jag få springa ett riktigt stadslopp!
Jag och Martin innan loppet. Foto: Moa Holmberg.
Kungsbackaloppet bestod av två varv i ett stekhett Kungsbacka och med rejäl motvind. Målet på halvmaran är att sätta en officiell sub 80 tid (jag har redan sprungit snabbare än 80 minuter, men alltså inte i en sanktionerad tävling). Men med tanke på värmen (runt 28 grader) och den kraftiga motvinden så hade jag ”slappnat av” i mitt mål att göra en officiell sub 80-halvmara och gick på känsla denna dag.
Hur det gick?
Jag sprang i mål på 1:20:36 och kom på plats åtta! Avslutningen blev dramatisk då jag och klubbkompisen Martin spurtade mot mål samtidigt. Martin slog mig med en sekund och kom således på plats sju.
Lopp är jag galet nöjd med! Att jag under dessa förhållanden kunde få till en så bra tid och placera mig så bra, och utan att kollapsa halvvägs, är ett styrkebesked. Detta bådar otroligt gott inför halvmaror med mer normal väderlek.
Första milen avklarades på precis under 38 minuter (37:58 tror jag det blev, när jag kikade på klockan vid markeringen). Halvvägs låg jag på nittonde plats, meddelade en cyklist. Så trots att andra halvan gick lite långsammare plockade jag ett gäng placeringar. Detta var en fantastisk känsla, att gå förbi löpare efter löpare som led i värmen.
Med en kilometer kvar var Martin ikapp och gjorde några småryck för att gå förbi. Jag svarade upp vilket bäddade för en dramatisk avslutning då vi gick in på målrakan inne på torget helt sida vid sida. Speakern tjoade om spurtduell och folk tittade intresserat på. Här lyckades Martin gå förbi och ta sig i mål sekunden före, men det kände jag ingen bitterhet över. Det var bara så kul att vi kunde knipa plats sju och åtta och placera oss före massa starka lokala löpare!
Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.
Vad säger nu detta om framtiden? Det känns lovande! Jag har tränat klokt och bra och är stolt över min insats. En halvmara ner på låga 1:18 (och kanske under) känns möjlig. Kul!
Tillsammans med ett starkt gäng joggade jag från Södra Lindhult på lördagmorgonen för att smälla in en snabb mil i Motivationsseriens tredje deltävling. På Milseriens bana blev det en batalj om platserna bakom suveränerna Per Arvidsson och Andreas Ingberg.
Per och Andreas försvann i väg med bra fart, så det fanns inte någon tanke om att orka hänga med där överhuvudtaget.
Planen var att sätta första fem kilometerna runt 18 minuter blankt för att sedan se hur det utvecklade sig och hur mycket ork som fanns kvar.
Jag, Villem Raudsepp, Martin Duberg och Pontus Linderoth, alla från Örebro AIK höll ihop i den första femman som avklarades på cirka 18:02. Sedan tappade Pontus oss. Enligt plan hittills alltså, men det slet att springa fem kilometer i 3:36-tempo denna dag.
Efter att Pontus tappat oss hängde jag med Villem och Martin i cirka 7 kilometer innan jag fick släppa en lucka till dem. Här sjönk tempot lite för min del och några kilometrar började ticka in på cirka 3:42. Villem och Martin höll ihop fram till cirka 8,5 kilometer där Villem lade in ännu en växel och sprang i mål före Martin.
För egen del stannade klockan på 36:21. Det är jag rätt nöjd med! Innan loppet hade jag mycket mängd i benen och dessutom sprungit en hård halvmara på måndagen. Jag hade inte heller formtoppat inför loppet.
Glatt gäng efter loppet: Jag, Villem Raudsepp, Andreas Ingberg och Martin Duberg. Foto: Siri Englund.
Daniel Brånn, KFUM Örebro – 42:45 (farthållare åt Maria Nagle)
Roger Sköldkvist, IF Start – 44:54
Linda Stenius, LK Gränslöst – 1:02:00
Nu återstår en deltävling i Motivationsserien, men jag tror inte att jag kommer att delta i den. Istället väntar träning inför att de riktiga och sanktionerade tävlingarna kommer igång!
Innan vår start hann jag kika på starten i heat 2.
I brist på sanktionerade tävlingar har IF Start anordnat en träningstävlingsserie under namnet Motivationsserien. Fyra tävlingar under maj, två stycken på fem kilometer som går på Hostrusets bana (jag stör mig innerligt på att loppet inte heter Höstruset) och två på Milseriens bana. Den första tävlingen gick av stapeln i går, och jag var med på startlinjen.
Inför loppet fick man anmäla sin förväntade sluttid för att få indelning i passande heat. Jag hade anmält 17:40 som tid, något jag definitivt tyckte att jag borde ha kapacitet för då jag på måndagen sprungit en snabb mil på egen hand på banvallen på 35:48, där andra halvan måste gått på cirka 17:50.
Det blåste lite mer än väntat. Annars var förutsättningarna kanon. David Klasson som springer för LK Gränslöst hade anmält den bästa förväntade sluttiden och dunkade iväg i ruskigt tempo, så den ryggen hade jag ingen nytta av. Jag och IF Starts Hugo Örn sprang tillsammans och tätt bakom låg LK Gränslösts Patrik Nilvér.
Startskottet har gått och första heatet med sex löpare är i väg. Foto: Siri Englund.
Efter cirka 1,5 km kom han ikapp och förbi. Resten av loppet såg det ut så. David Klasson längst fram, sedan Patrik Nilvér några sekunder framför mig och Hugo Örn tätt i hälarna på mig. Så höll det sig ända till målgång.
Jag tog mig i mål på 17:37, vilket alltså var tre sekunder bättre än anmäld förväntad tid och 18 sekunder från mott personbästa. Det var jag nöjd med. Denna träningstävling kom i fjärde veckan av mitt mängdblock på just fyra veckor, så jag hade många mil i benen och var rätt sliten. Med lite bättre förberedning och formtoppning hade jag kanske kunnat nosa på min personbästatid.
Sett till hur jag ”lade upp” loppet så var det inte ett perfekt genomfört lopp alls. Kilometertiderna gick på 3:26, 3:30, 3:37, 3:37, 3:22. Tredje och fjärde kilometern tappade jag tempot lite för mycket, men visst, det var inte en katastrof.
Någon typ av resultatlista
Efter loppet fick man rapportera in sina tider då ingen officiell tidtagning fanns. Det har inte alla gjort, men jag har även letat upp lite tider på Strava och Instagram så detta är nog den mest kompletta resultatlistan som går att få till.
David Klasson, LK Gränslöst – 16:48
Patrik Nilvér, LK Gränslöst – 17:29
Björn Engqvist, Örebro AIK – 17:37
Hugo Örn, IF Start – 17:40
Tony Ehrnström, IF Start – 18:57
Rasmus Doering, IF Start – 19:02
Marie Dasler, IF Start – 19:52
David Berg, IF Start – 19:52
Johan Ingjald, IF Start – 19:53
Kristalina Smårs – 20:00
Mikael Hansson, IF Start – 20:04
Siri Englund, Örebro AIK – 20:08
Maria Nagle, IF Start – 20:16
Antje Wiksten, IF Start – 20:53
Roger Sköldkvist, IF Start – 21:34
Rose Marie Enmalm, IF Start – 23:35
Susanne Malmqvist, IF Start – 24:00
Nästa tävling är kommande lördag, men då är jag bortrest och missar därmed den. Därefter är det två millopp som gäller kommande helgerna.
Full koncentration efter att startskottet gått. Foto: Siri Englund.
En vecka efter det förra testloppet på Milserien, då jag kutade 10 kilometer på 36:14, var det dags för ännu ett löppass med loppkänsla. Tillsammans med ett gäng andra löpare skulle nu halvmaratondistansen avklaras på samma bana. För egen del var målet glasklart. Under 80 minuter var det som gällde!
Jag hade pratat ihop mig med duktiga triatleten och klubbkamraten Oskar Larsson någon dag innan. Han hade också sub 80 som mål. Och precis innan jag skulle åka i väg till Karlslunds motionscentral hörde Jonathan Kandelin av sig och berättade att han hängde på och också hade som mål att springa under 80 minuter. Jonathan har en högre kapacitet än så, men ”nöjde” sig med under 80 i dag alltså. Det skulle visa sig att han var mycket bra draghjälp!
Efter en lite längre uppvärmningsjogg med Oskar och Jonathan i det härliga vårvädret tog vi oss till mållinjen. Det var lite blandat med folk som dels sprang halvmaran och som dels sprang milen. Innan start gick vi alla igenom lite snabbt vilka tidsmål vi hade och då jag, Jonathan och Oskar hade det snabbaste tempot på tidsmålet startade vi längst fram. Efter nedräkning var vi iväg!
Jämnt och bra tempo från start
Just starten på Milseriens bana är lätt att alltid gå ut för hårt i. Den är knixig och svängig och har dessutom en rätt jobbig uppförsbacke efter bara några hundra meter. Men vi var kloka i dag och bombade inte på för hårt här. Målet var att göra den första milen strax under 38 min och sedan hålla jämnt tempo till det var bara några kilometer kvar. Om krafter fanns kvar då skulle vi kunna öka lite.
Vi höll oss till planen helt suveränt och sprang den första kontrollmätta femman på 18:56 (enligt Strava-segmentet). Den biten är helt klart den svårare biten av banan, men efter den delen fick vi jobba lite mer i motvind, om än utan backar och cykelbroar. Vi höll dock tempo som en klocka och den första milen avklarades på 37:45 (också enligt Strava-segmentet). Vid milpasseringen klämde jag i mig min andra Maurten-gel. Den första hade jag tagit cirka 20 minuter innan start. Allt för att inte få slut på energi. Oskars sambo och deras tio månader gamla dotter dök upp på några ställen runt banan och försedde honom med energi och hejade på.
Nöjd och glad efter avklarat lopp! Foto: Stefan Sager.
Slitigt men fortsatt fint tempo på andra varvet
Tempot kändes rätt behagligt, även om vi så klart fick jobba på och inte kunde slappna av. Det var på andra halvan som slitet verkligen skulle börja. Vi tillät oss att ta det lite lugnare i uppförsbackarna och inte slita ut oss för mycket där. Efter cirka 12-13 kilometer började Oskar få det lite tuffare kunde jag höra, och det började bildas en liten lucka mellan honom och mig och Jonathan. Vi två kunde dock köra på i samma tempo och Jonathan var oerhört stark och jämn. En perfekt rygg att hålla denna dag. På andra varvet klarade vi av den första femman på precis samma tid som det första varvet, 18:56.
Sedan började det dock bli riktigt slitigt. Motvind och 15 kilometer i benen gjorde sitt. Jag kände att jag fortfarande kunde ha kontrollerat tempo, men att någon fartökning var tveksam. När jag passerade 18 kilometer kände jag mig stark och började känna att sub 80 faktiskt var möjligt och till och med troligt! Vilken känsla! Det fanns en liten lucka fram till Jonathan på cirka fem-sex sekunder. Oskar hade dock tyvärr tappat oss två. Det andra varvet på Milserien gick på 37:51, alltså sex sekunder långsammare, men absolut ingen katastrof!
Lycka efter målgång och nytt personbästa
Med bara en kilometer kvar piskade jag på rejält. Det blev inte en fartökning att tala om, men den där tuffa uppförsbacken i starten gick ju helt klart snabbare detta sista varv än i jämförelse med det första varvet. Sedan var det bara att trycka på utför och springa över mållinjen, två sekunder bakom Jonathan.
Klockan stannade på 1:19:37 och glädjen var stor över ett lyckat lopp! Det var inte bara tiden jag kände glädje över utan även för sättet loppet sprangs på. Klokt, kontrollerat och starkt. Och i och med att jag ökade på slutet blev det faktiskt också ett lopp med en negativ split, även om andra milen på Milserien gick sex sekunder långsammare.
Efter att jag och Jonathan pustat ut lite sprang Oskar i mål på 1:20:50. Sedan väntade vi in Stefan Sager som hade som mål att springa en halvmara i sub 4-tempo, vilket skulle innebära en tid på 1:24:23. Det blev 1:24:24 för honom! En sekund ifrån! Men givetvis en ruskigt fin prestation, och mer finns helt klart att hämta.
Efter Stefan droppade lite fler löpare in. Sedan blev det nedjogg och en väldigt nöjd Björn som cyklade hem med årets första mål avklarat och ett nytt personbästa i bagaget.
Mina kilometertider enligt klockan
Vilken fantastisk känsla att få titta ner på klockan och se denna tid. Målet avklarat!
3:47
3:45
3:47
3:48
3:42
3:47
3:45
3:46
3:45
3:41
3:48
3:42
3:38
3:53
3:47
3:51
3:48
3:42
3:46
3:39
3:44
Klockan mätte distansen till 21,19 km och den sista 190 metersdelen gick på 37 sekunder vilket är 3:15-tempo.
