Etikett: lulekamraterna

Återkomsten till Stockholm Marathon

Efter fyra år var jag tillbaka på Lidingövägen utanför Östermalms IP. Redo att ta mig an 42,2 kilometer av Stockholms gator och Stockholm Marathon. Det blev en horribel upplevelse! Det var en seger bara att ta sig i mål.

Senast jag sprang gick det inget vidare, med väggning och kramp. Nu hade jag förhoppningar om ett bättre utfall. Särskilt efter att jag sprungit bra på Marathon Rotterdam.

Jag startade dagen tidigt på lördagen genom att kliva upp, smälla i mig frukost och rulla i väg till Karlslunds motionscentral där klubbens buss avgick. Klockan ringde redan 5:50, och tack och lov hade jag lyckats att sova rätt hyggligt. Visst, några fler timmar hade inte varit fel, men ändå tillräckligt många för att känna mig rätt utvilad.

Det blev en trevlig bussfärd till huvudstaden med klubbkamraterna. Vi gjorde ett kortare stopp vid en mack för att införskaffa fika. Jag hade med mig mackor hemifrån och nöjde mig med att köpa en liten flaska juice. Det som oroade lite var det fina vädret. Väderprognosen hade hävdat dagarna innan att vi skulle få runt 14 grader och molnigt, vilket hade varit perfekta löparförhållanden. Men nu sken solen och mycket moln såg vi inte till. Så var det även i Stockholm när vi kom fram.

Redan innan vädret konstaterades varmare än prognosen så hade jag planerat att ta mer vatten än i Rotterdam. Var femte kilometer, precis som upplägget med energin.

Vi var på plats i god tid för nummerlappsutdelningen och att träffa andra klubbkamrater på plats. Jag strosade runt, minglade och pratade med “kändisar”. Det kom även fram folk och hälsade och pratade med mig, sådana som följde mig på Instagram eller andra plattformar. Sällan får jag känna mig mer som en influencer än på tillställningar som dessa! Jag tog en bild till Instagram och lade upp om att jag var på plats och att nummerlappen var uthämtad och fick massa härliga lyckönskningar. Vad fint det är att känna att folk följer en där hemma.

En halvtimme innan start tog vi den klassiska klubbilden med typ alla löpare från klubben som skulle delta (minus de tre som startade i elitledet: Andreas Ingberg, Erica Lech och Liduina van Sitteren). Vi som startade i fältet direkt bakom eliten hade i alla fall nära ut i startfållan efter lagbilden. Där blev det en historiskt kort uppjogg innan alla tajtade ihop sig för att starten skulle gå.

Det var en mäktig inramning! Nationalsång och presentation av elitlöpare. Peppen var enorm. Min taktik var att hitta ett bra tempo, men inte att följa det slaviskt utan att låta banan styra tempo. Stockholm Marathon är en mycket tuffare bana än Rotterdam. Dessutom hade jag störts av mitt knä i ett bra tag. Träningen hade funkat, men mycket kan ju hända under ett maraton, och jag ville inte att knäet skulle paja.

När jag lunchat med Siri några dagar innan loppet och hon frågat mig om målsättningen pratade jag om att jag hoppades att jag skulle gå i mål nöjd. Att jag skulle känna nöjdhet utan att jämföra mig själv med andra och känna att jag “borde” sprungit på vissa tider och presterat på visst sätt.

Så blev det faktiskt. Men det blev långtifrån det lopp jag hade hoppats på tidigare.

Och där är vi i väg!

Startskottet går

När startskottet gick var det en fantastisk känsla att få springa i väg med alla ambitiösa löpare. Känslan var god inledningsvis. Knäet gnällde lite vid några tillfällen. När jag skärpte till mig med tekniken och höll upp steget så blev det bättre. Det blev en konstant påminnelse om att skärpa sig med tekniken!

Fantastiskt publikväder, men sämre löparväder denna dag i Stockholm.

Klockan var generös med tiderna denna dag. De första kilometerna hävdade klockan gick på runt 3:50, men det var inte riktigt så snabbt. Innan hade jag haft en idé om att göra första halvan runt 1:23, men det tempot höll jag inte riktigt. Däremot hittade jag vad som kändes som rätt ansträngning. Första milen gick på 39:51. Helt ok start och faktiskt 19 sekunder snabbare än första milen i Rotterdam, men då hade det varit lite trängre.

Vi tar oss an Stockholms gator. Tjejen framför mig, Anna Lindgren från Lulekamraterna, hade det riktigt tufft tidigt i loppet. Jag trodde att hon skulle bryta. Men när jag kollade resultatlistan blev jag glad att se att hon tog sig i mål! På 3:04:49.

Vid 17–18 kilometer kände att jag inte hade riktigt samma fina dag som i Rotterdam. Det kan ha varit temperaturen som gjorde sig påmind. Det var ju inte smällvarmt i Stockholm, men betydligt varmare än i Rotterdam. Dessutom stekte solen, oavsett temperatur. För min del innebar det att tempot mattades.

När jag kom till halvmaran så passerade jag den på 1:25:31, cirka en minut långsammare än i Nederländerna. Här var tendensen dessutom negativ och nu började magen gnälla. Det var inte alls min dag. Och värre skulle det bli!

Maghaveri och bryttankar

Nu ville jag bara hålla ihop det och inte tappa alltför mycket. Vid 25 kilometer tog jag den sista energin och vätskan för dagen. För nu blev det inte bara en rejäl plåga. Det blev katastrof! De sista 15 kilometerna på loppet sprang jag och övervägde att bryta. Inte för att det var ”jobbigt” att springa maraton (för det är det!) utan för att magens smärtande haveri gjorde det osäkert om jag skulle kunna springa klart loppet. Det blev svettigt och smärtsamt. Längs med praktiskt taget hela banan stod det fantastisk publik och hejade fram oss löpare, men det var svårt att uppskatta när jag mest kände panik över maghaveriet. Men oj vilken folkfest det var!

Jag slet på med min krånglande mage. Upp på Söder, tack och lov utan att behöva springa förbi Fotografiska museet och den där vidriga biltunneln som varit längs med banan tidigare. Det fanns flera i publiken som skrek mitt namn längs med banan som jag inte riktigt kände igen eller uppfattade i tid. Sorry! Jag skyller på magen och tunnelseende. Några som däremot peppade oerhört bra var Jeppe från klubben och Lars från Bollnäs. Det var väldigt uppskattat även om jag såg mer plågad och därmed sur ut för varje gång jag passerade.

Med bara fyra kilometer var det katastrofal känsla i magen. Här trodde jag verkligen att jag skulle behöva bryta vid närmaste bajamaja. Jag försökte fokusera på ett steg i taget. Räkna ner. Överleva.

Faktum är att jag mot slutet av loppet fick lite styrka av att se andra lida. Det är väl en klen tröst för dessa löpare, men när jag passerade några elitdamer som hade det tufft kändes det bra (sorry FK Studenternas Weronika Brzuchalska för att din dåliga dag gav mig lite välbehövlig styrka).

Ljuset i slutet av tunneln

Inne på Stockholms stadion, inte mycket kvar nu! Foto: Jimmy Glinnerås.
Med bara någon kilometer kvar, mellan 40–41 kilometer stod Karin och hejade tillsammans med dottern Agnes! Här var jag så plågad att jag trodde att Karin typ skulle plocka mig av banan eller nödavliva mig på plats. Men tydligen syntes det inte att jag var så plågad.

Efteråt skrev nämligen Karin, efter att jag meddelat henne om mina plågor: “Fy fan!!! Springa så länge och må såååå dåligt! Tänk om vi visste hur du mådde när vi stod där efter drygt 40 km! Du vinkade så glatt där efter 40 k och såg inte alltför bedrövlig ut heller. Men såg ju på tiden att du hade det tufft på ngt vis. Jag gissade på värmen och att banan var mer kuperad än Rotterdam.”

Efter att jag hade passerat min lilla hejaklack hemifrån så sade Agnes till sin mamma att när hon blir 18 så vill hon springa Stockholm marathon med henne. Jag avskräckte alltså inte henne. Men jag kände mig inte som en bra reklampelare för maratonlöpning, det gjorde jag inte!

När jag närmade mig Stockholms stadion var det eländigt men ändå helt otrolig känsla att jag faktiskt skulle ta mig i mål och dessutom göra det under tre timmar. Jag lyckades kriga mig i mål! 2:56:45 blev min sluttid.

Med medaljen kring halsen pratade jag väldigt kort med Liduina och Martin innan naturen kallade så att jag snabbt fick leta mig till Östermalms IP. Tips till arrangören inför nästa år: se till att det finns toalettmöjligheter vid Stockholms stadion!

När det mest akuta var avklarat kunde jag hänga med klubbkamrater och dricka mängder av öl. Det hade vi förtjänat!

Tid och placering

2:56:45 och plats 264 är jag helt otroligt nöjd med efter avslutningen och lidandet det innebar. 17 kilometer utan energi och vatten. Aldrig tidigare har jag slitigt så hårt och grävt så djupt på ett lopp. Gissningen innan loppet var att jag skulle springa runt 2:55. Och jag var ju hyfsat nära, med en bedrövlig mage!

Jag undrar hur det kunde gått utan maghaveri.

Det är ju mäktigt att få gå i mål på fina Stockholms stadion!

Siffror

Efter Marathon Rotterdam kollade jag mina splittider och var nöjd och stolt över hur jämnt och fint jag sprungit.

Hur såg det då ut i Stockholm?

Inte lika bra. Inte alls lika bra.

Jag hade inte räknat med det ens utan maghaveriet. Jag gick ut för att springa med medveten positiv split. Men det gick ju verkligen utför när magen havererade, så den positiva spliten blev lite väl positiv och den inledande halvmaran cirka två minuter långsammare än planen.

Trots detta är jag rätt nöjd ändå med tiden. Jag tappade “bara” fem minuter och 45 sekunder på andra halvan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 19:58 (3:59) 19:58 (3:59)
10 km 19:53 (3:59) 39:51 (3:59) 39:51 (3:59)
15 km 20:24 (4:05) 1:00:15 (4:01)
20 km 20:38 (4:08) 41:02 (4:06) 1:20:53 (4:02)
Halvmaraton 1:25:31 (4:03) 1:25:31 (4:03)
25 km 22:04 (4:25) 1:42:07 (4:05)
30 km 21:31 (4:18) 42:45 (4:17) 2:03:38 (4:07)
35 km 21:21 (4:16) 2:24:59 (4:08)
40 km 22:12 (4:26) 43:33 (4:21) 2:47:11 (4:11)
Mål 1:31:14 (4:19) 2:56:45 (4:11)

Vad gick fel?

Det korta svaret kan helt enkelt vara “shit happens”. Jag har en känslig mage och nu nådde den någon typ av gräns. Ska vi analysera det lite närmare så kan det bero på att jag tog mer vätska än tidigare. Och det var ju varmare också. Det kan också ha varit något jag åt i uppladdningen som sabbade magen. T.ex. drack jag vätskeersättning på bussen till Stockholm.

Men jag tänker inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Det höll i Nederländerna. Det höll inte i Stockholm.

Framtiden som maratonlöpare?

Blir det fler maraton för min del? Jag vet inte. Under alla tre maraton jag sprungit har jag känt “aldrig mer”. Efter Stockholm 2019 så höll den känslan i sig i flera år. Efter Rotterdam försvann känslan cirka en timme efter målgång. Efter Stockholm denna gång så försvann “aldrig mer”-känslan dagen efter. Det blir nog inga fler maratonlopp i år. Jag är sugen på att sikta på lite kortare distanser nu. Främst halvmaraton men kanske även lite fler millopp. Det vore skönt att få till ett millopp jag känner mig nöjd med, utan att det för den delen måste bli ett nytt personbästa.

Men innan dess behöver jag få ordning på knäna. Hela veckan efter Stockholm Marathon får bli löpfri och bara handla om vila för att se om detta gör knäna bättre. Sedan blir det att starta upp lugnt med sköna pass utan press. Jag har satt måndag 26 juni som preliminärt datum för att gå på ett träningsprogram igen. Då får jag verkligen ladda om till dess!

Till sist: vad härligt ändå att jag lyckades klämma till med två sub tre-maror i min “comeback” på distansen. Och även om magen havererade totalt under Stockholm Marathon så blev det ju en fin tid. Och placering! 263 löpare före mig och 13 000 efter mig. Det är ju inte dåligt, hur man än vrider och vänder på det.

Hur gick det för andra?

Från Örebro AIK blev jag femte bästa löpare av 45 som fullföljde. Snabbast var inte oväntat Andreas Ingberg på 2:36:28. Sedan sprang Erica Lech (som i fjol tog SM-silver!) in på 2:47:26 (SM-sjua denna gång). Efter henne Martin Duberg på 2:50:50 och sedan Liduina van Sitteren på 2:51:40. Därefter krigade jag mig i mål, på 2:56:45 som bekant.

SM vanns av Carolina Wikström och Samuel Tsegay.

Navigation