Etikett: marcus åberg

Helsingborg halvmaraton, lyckad säsongsdebut på distansen

För andra året var det dags att styra färden mot Helsingborg och springa det fantastiskt fina loppet Helsingborg halvmaraton. I år med ännu fler anmälda än någonsin tidigare. Dessutom var det dags att säsongsdebutera på halvmaratondistansen för min del. Så sent som i september!

Fokus i början av 2023 har legat på maratondistansen. Tanken var att jag skulle springa Semesterhalvmaran i juli, men krasslighet satte stopp för den planen. Men det finns ju sämre ställen att springa årets första halvmaraton på än i Helsingborg och på Helsingborg halvmaraton!

Från ett regnigt Örebro till ett soligt Helsingborg

Efter en lång bilfärd från ett regnigt Örebro anlände jag till ett soligt och vackert Helsingborg. Jag lämnade mina grejer i stugan som jag hyrde (samma som i fjol) och hoppade på en buss in till stan. Att kliva in i bussen var som att ställa sig i en bastu, så jag hoppade av efter ett tag och promenerade sedan till hotellet och nummerlappsutdelningen.

På expot shoppade jag lite rödbetsdopning från Umara (det gällde att passa på när Löplabbet körde rea) och på väg ut träffade jag Queen of Helsingborg Half Marathon (nåväl, hon går inte runt och kallar sig det och bär inte en krona): Anna Bjurman, flerfaldig vinnare och banrekordhållare, och den löpare jag jagade under hela fjolårsloppet. Efter att vi surrat lite strosade jag längs med strandpromenaden och njöt av livet. Doften av hav, salt och tång gjorde mig nästan gråtfärdig av lycka. Fattar helsingborgarna hur härligt de har det, eller är de avtrubbade? Det var ljuvligt att promenera i sommarsolen och äta mjukglass.

Jag promenerade hela vägen tillbaka till stugan, cirka fyra kilometer, och resten av dagen blev lugn. Det blev middag i stugan, lite bokläsning och att titta på F1 Drive to Survive innan jag lade mig för att sova. Uppladdningen inför loppet blev faktiskt lite småskakig då jag dagarna innan, och även denna kväll hade ont i halsen. Inte helt oväntat kom halsontet dagen efter jag klämt ihop mig med hela Örebro kommuns kommunikationsavdelning på City konferenscenter och pratat kriskommunikation under en halvdag. Halsontet hängde i och det blev varken bättre eller sämre. Jag somnade med en Bafucin i munnen och förhoppningen om att vakna fräsch.

Bra förutsättningar på loppdagen

Grejerna som skulle ta mig i mål.

På loppdagen vaknade jag, utsövd, och bra i halsen! Strålande! Det var nog klokt att jag släpat med mig mitt tyngdtäcke också, och fick en riktigt fin natts sömn. När jag sedan mötte dagen kunde jag konstatera att det var jättefint väder och bättre förutsättningar för snabba tider än i året innan. Då blåste det rejält.

Dagen inleddes med frukost innan jag joggade i väg mot startlinjen. Perfekt avstånd att bo på och lagom för att jogga in till starten. Det var dags att inviga mina nya tävlingsdojor på riktigt också. På fötterna satt Adidas Adios Pro 3. Endast använda ett pass innan loppet.

Utrustningen

Utöver det körde jag på solglasögon från EQPE (det kom faktiskt fram en löpare efter loppet och frågade hur de var då han själv var sugen på ett par). Modellen heter “Athletic Frameless”. Strumporna var mina knallrosa från Compressport, modellen heter “Pro Racing Socks V4.0 Run Low”.

Klubbkläderna från Fusion, klocka från Garmin (Fenix 5) och pulsband från Garmin.

Med mig hade jag också tre gels att ta under loppet var femte kilometer. Jag körde vidare på Umara som jag använt mig av på både Marathon Rotterdam och Stockholm Marathon.

Folkfest innan start

Nere längs med banan var det full fart. Folk värmde upp, vimplarna vajade i den lätta vinden och solen sken. Vilken underbar dag för att springa igenom ett vackert Helsingborg! Jag joggade runt lite och morsade på folk. Pratade lite med Marcus Åberg, elitlöparen som jag delar coach med och som kom trea året innan. Sedan tog jag plats i startfållan.

Inför loppet hade jag inte satt något mål då jag inte visste vad statusen var på mig. Men jag tänkte att någonstans mellan 1:21 och 1:23 var rimligt och en tid däromkring skulle jag vara nöjd med. Att som året innan jaga ledande dam trodde jag skulle vara lönlöst då jag kände mig sämre i år och visste att Anna sprungit riktigt bra under året.

Spänd väntan innan start. Vissa är mindre spexigare än andra… Foto: Glenn T Unger.

Mitt lopp

Inledningen kändes klen. Jag kände mig inte stark för fem öre och första backen var tuff. Fram till den backen hade jag farthållarna för en tid under 1:20 med mig men här drog de i från mig. Det var trist och jag kände att jag inte hade en bra dag. Men jag gnetade på trots klen känsla. När man har jobbat sig upp så planar det ut och blir sedan lite lättare löpning sett till höjdmeter. Banan är fortsatt lite knixig, men inte alltför backig. Jag försökte hitta rytm och bra känsla, men kände mig som bekant klen och började tidigt faktiskt undra om jag skulle klara en tid snabbare än 4:00-tempo (vilket är en halvmaratontid på 1:24:23).

Starten går! Stephan Wilson sätter av i en galen fart och ska försöka leda loppet så länge han kan. För välgörenhet. Foto: Glenn T Unger.
Inledningen på Järnvägsgatan. Svårt att veta status än. Banans första, jobbiga, backe kommer snart. Foto: Ulla de Silva.

Efter ungefär sju kilometer fick jag sällskap av en annan löpare som berömde mina snygga dojor (han hade likadana) och tyckte att jag höll bra tempo och sade att han kunde försöka hålla samma och haka på. En jättetrevlig kille som jag givetvis svarade vettigt och vänligt. Ärligt svarade jag att jag tyckte att tempot var för lågt men att man inte kunde springa med mer än det man hade för dagen. Inombords tänkte jag att det var ett tecken på att jag skulle öka och försöka se till så att han inte kunde haka på. Småaktigt, men en bra morot och motivation för att öka takten. Vilket var jättebra, för nu kände jag att jag kom in i en bättre rytm och det fanns dessutom några raka platta cykelvägar att komma in i rytmen på och få bra tryck i benen.

Första milen avklaras

Första milen gick på 38:50 officiellt och 38:53 på klockan.

Jag vet inte om tempot egentligen ökade supermycket efter att jag fått sällskap, men kilometer 8 t.o.m. 11 gick på mellan 3:49 och 3:51 (enligt klockan), vilket ju var bättre än de cirka 3:55 jag legat på tidigare. Så ok då, jag kanske skulle fixa en halvmara snabbare än 4:00-tempo även denna gång insåg jag!

När vi nådde Pålsjö skog vid cirka 13 kilometer började jag känna mig sliten men tänkte att jag skulle hålla ut nu, att slutet närmade sig. “Det är bara lite mer knix och grusspring innan du får dunka på nedför Tinkarpsbacken och mötas av strandpromenaden” intalade jag mig själv. Runt kilometer 16 är det alltid jobbigt på halvmaraton, så även denna gång. Här sprang vi genom ett bostadsområde på cykelvägar, så det var ju helt ok underlag att kuta på. Och nu är jag så pass rutinerad halvmaratonlöpare att jag vet att det bara är att genomlida eländet och inte tappa alltför mycket. Jag hade en bra lucka bakåt nu och väldigt långt till löparna framför mig kändes det som.

Fullt fokus vid Sofiero slott. Snart ute på platt asfalt och dags att trycka, trycka och trycka hela vägen in i mål! Foto: Pierre Nordström.

Jakt på löparna framför mig

I Tinkarpsbacken började jag kolla in löparna framför mig. Det var två killar som låg en bra bit framför. Men nu hade jag något att fokusera på så att jag slapp att tänka på hur jobbigt det var de sista tre kilometerna! Jag dunkade på ordentligt nedför Tinkarpsbacken och gick in i ett mentalt vakuum med tunnelseende. Nu var det bara att mata på. Ut på strandpromenaden och mot målet. Och tack och lov utan att springa in i en vägg av motvind detta år! Det var givetvis oerhört jobbigt, som det ska vara, men i år gick denna del snabbare än under fjolårsloppet. Men i fjol hade jag som bekant motvinden att fajtas mot.

Med 300 meter kvar till mål kom jag ikapp en av killarna som jag jagade. Han var sliten och jag hade ju pressat som en galning för att jaga ikapp. Men sedan fick han lite nytt liv, började spurta även han och slet sig förbi mig! Han slog mig med en sekund i mål, men det var en spurt som kostade då det första han gjorde efter målgång var att kräkas! Spurtförlusten gjorde inte mig något alls. Jag var nöjd ändå och glad att jag haft en rygg att jaga på slutet!

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Bara några meter kvar till målgång. Spurtuppgörelse. Foto: Juan Gaete.

Tid, placering och splittar

1:21:21 blev min tid. Det är jag jättenöjd med då jag inte är lika stark som i fjol, men det är fortfarande en jättebra tid. Det är 44 sekunder långsammare än i fjol, men i år var det bättre förutsättningar för löpning. Hade “fjolårs-Björn” sprungit årets lopp tror jag det hade blivit en tid under 1:20.

Jag kom på plats 7 i M40, plats 31 i herrklass och plats 32 totalt.

Första milen gick på 38:50, andra milen gick på 38:35. Exakt hur halvorna såg ut vet jag inte, men det blev ju en negativ split i och med att jag ökade ytterligare efter 20 km-passeringen.

Energiplanen

Det finns inte så mycket att säga om energiplanen. Jag tog en gel var femte kilometer. Magen protesterade inte och det var absolut inga konstigheter med att ta Umara U Gel. Däremot tog jag inte vatten under loppet. Det kanske hade behövts, men jag ville inte riskera uppröra magen alltför mycket. Under Stockholm Marathon tog jag både energi och vatten och då hamnade magen i uppror. Det behöver inte bero på det, men dumt att riskera något. Och det kändes som att jag klarade mig bra utan att ta vatten.

Mingel efteråt

Efter målgången pratade jag med Anna som vunnit och satt nytt banrekord, jag pratade också med Marcus som kommit femma denna dag och inte var lika nöjd som i fjol. Sedan kom Andreas, som jag spurtat mot, fram och pratade en del. Vi strosade i väg och tog oss en varsin öl, skålade för ett bra lopp och pratade lite mer om kommande lopp. Marcus gjorde oss sällskap och det blev en fin stund tillsammans i solen. Vilken strålande avslutning på ett lopp. Precis som det ska vara!

Efter det gick jag i väg för att leta efter ytterligare en löpare och en målgång!

Nummer 30 och 31 i herrklass efter den hårda spurten på slutet. Sedan var det glada miner och efter att denna bild togs gick vi och tog varsin öl och pratade igenom loppet. Mycket trevligt! Foto: Elias Jovancic Persson.

Min “adept”(!) sprang också

Stina och jag efter målgången. Ett rejält nytt personbästa blev det för Stina! Foto: Linda Andersson.

Jag har typ en adept! Jag är ingen löpcoach. Men faktum är att jag har stöttat och varit bollplank i löpträningen med någon under några månader. Nämligen Stina från Eslöv!

Hon kommer från gymhållet men har blivit biten av löpningen och sprungit några lopp. Det som började med lite träningstips på Instagram blev sedan diskussion kring strukturerad löpträning. Dessutom hade hon ett tydligt mål, vilket var att springa halvmaran under två timmar.

När någon är ny inom löpning brukar tipsen vara mest ”spring mer så utvecklas du” (vilket förvisso stämmer). Men hur kul är det?! Jag skickade först över ett exempel på hur ett träningsblock skulle kunna se ut för henne, med pass och farter anpassade till henne. Detta exempel följde hon disciplinerat. För att det inte skulle vara samma pass om och om igen fick hon sedan ett nytt upplägg som sträcker sig fram till Köpenhamn halvmaraton, med Helsingborg halvmaraton givetvis inkluderat i upplägget. Så Stina har kutat on/off-intervaller, intervaller i överfart, progressiva långpass och tröskelintervaller.

Ett bakslag blev en känning i ett ben. Det är ju en risk att man går på lite för hårt när man börjar köra kvalitetspass i sin träning. Det har dock gjort att hon fått uppleva en ljuvliga maskinen ”crosstrainer”. Även den har hon ställt sig på och gnetat disciplinerat.

Så efter en lite knackig uppladdning med sitt ben så ställde hon sig på startlinjen på Helsingborg halvmaraton. Och dänger in 1:51:14! Personbästa med lite mer än nio minuter!

PB-bad med flamingo

Det innebar att hon fick ta på sig PB-solskärmen (den hon har på bilden) och sedan skickas ut på en rosa flamingo i vad Helsingborg halvmaraton kallade för ”PB-doppet”. (Jo, jag fiskade in henne sedan också, men flamingon ville verkligen till Danmark).

Jag är som sagt ingen coach, men jag tänker ändå vara stolt!

Det blev ett PB-bad på flamingon efter målgången!

Efter loppet

Efter loppet blev det en väldigt lugn dag. Jag joggade tillbaka till stugan. Bara 2,5 kilometer från målgången, åt lunch och hällde i mig lite alkoholfri öl. Vi är inne i en alkoholfri period, så inget vilt firande för min del. Sedan redigerade jag lite bilder till Instagram, duschade och tog igen mig. När jag hade vilat upp mig lite packade jag ner en bok, badbrallor och handduk och promenerade ner mot strandpromenaden igen. Där satte jag mig i solen och läste innan jag tog ett dopp i havet. Det var rejält vågigt och hade börjat blåsa lite mer nu än under loppet, men det var jätteskönt i vattnet!

Mot kvällen blev det en suveränt god pizza Primo Il Forno innan jag avrundade dagen med att kolla på film och vräka i mig godis.

Jag vaknade tidigt dagen efter, joggade en mil på stela ben i ett nu mer grått och mulet Helsingborg. Sedan gick färden hem mot Örebro.

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton/maraton

Katrineholmsloppet och ett steg framåt

Årets andra miltävling för min del gick av stapeln i Katrineholm när Katrineholmsloppet avgjordes för andra gången. Jag åkte dit, nålade på mig en nummerlapp och sprang så snabbt jag orkade.

Förväntningarna inför loppet var att springa snabbare än på Startmilen, men utan att jag förväntade mig några mirakeltider. Det har varit en rätt mastig vecka med bra träning, flera styrkepass och inte den fräschaste kroppen. Innan loppet förkunnade jag för coach Karin att jag skulle vara nöjd med en tid under 37 minuter. Startmilen sprang jag på 37:26, men tyckte att jag har gjort träningspass som indikerar att något typ av ”släpp” var på gång.

Blåsigt i Katrineholm

Problemet med Katrineholm denna dag var dock att det blåste rejält. Det var annars superfina förutsättningar med en platt och fin bana och härlig inramning. Start och målgång gick inne på Backavallen. Jag joggade upp ordentligt innan loppet. Känslan var inget vidare och jag konstaterade redan där att det blåste rejält på några ställen. Musklerna kändes stela och inte särskilt fräscha och ena knäet lite smågnälligt. Men det var bara att bita ihop och ställa sig på startlinjen. Tanken var att få ett bra träningspass!

Nummer sju

Efter målgången var jag rätt nöjd med prestationen.

När startskottet gick rusade jag i väg. Inledningsvis låg jag på plats sju. Sedan låg jag på plats sju. Och i mål gick jag som löpare på plats sju. Jag var verkligen sjua hela jäkla loppet! Och med enormt glapp upp till sexan och enormt glapp ner till åttan sprang jag helt solo.

Tiden då?

36:49.

Sexan gick i mål över en och en halv minut före mig. Åttan gick i mål mer än en minut efter mig. Det var verkligen sololöpning hela tiden. Känslan var inget vidare, med protesterande muskler och superjobbig motvind. Så därför är jag jättenöjd med detta. Jag tog mig i mål under 37 minuter och som pricken över i:et blev det även en negativ split. Detta med dålig känsla och jobbig vind.

Det fanns inga kilometermarkeringar, så jag får lita på klockan. Första femman på 18:28. Vilket innebär att andra femman gick på 18:21.

Den dåliga känslan då? Den är jag inte alls orolig för. Jag är mitt i maraträning inför Stockholm marathon och ska inte känna mig fräsch just nu (även om jag runt sjunde kilometern kände ”varför utsätter jag mig för detta egentligen?”)

Övriga i Team Sennvall

På plats fanns också Marcus som sprang in på en andraplats och mest ville ha ett bra pass inför Göteborgsvarvet kommande helg. 32:20 blev tiden för honom. Och i Östansjö så försvarade Siri sitt DM-guld i kort terräng. Grymt fina insatser coach Karins adepter!

Helsingborg halvmaraton, en blåsig folkfest

I januari kom en inbjudan på posten. Till Skåne och Helsingborg halvmaraton. Det är ett lopp jag hade spanat in sedan tidigare och varit sugen på att springa, så det var ju inget snack om saken när jag nu fick en personlig inbjudan dit. Anmälan var given till loppet i september.

Till slut kom då september, och det var dags att rulla ner mot Helsingborg för att ge sig i kast med att springa lite över två mil så snabbt jag orkade. I somras åkte jag och Tove till Danmark via Helsingborg. Då fick jag se praktiskt taget noll av staden. Nu var jag nyfiken på att se vackra Helsingborg igen. Det var nästan tjugo år sedan sist, och om jag ska vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av Helsingborg då, förutom att jag tyckte det var fint.

Fin kväll dagen innan loppet

Då loppet startade redan klockan 9:30 på lördagsmorgonen åkte jag ner dagen innan. Som praktiskt taget alltid när jag och Tove ska ut och resa hade jag bokat ett boende via Airbnb. Tove följde inte med utan åkte istället på spa tillsammans med en kompis. Det kanske var lika bra så att jag fick vara i ”loppbubblan” på egen hand. Cirka tre kilometer från centrum låg den lilla gäststugan jag hade hyrt, men innan jag åkte dit så stack jag raka vägen till nummerlappsutdelningen på ett hotell vid vattnet. Jag hämtade ut min nummerlapp på nolltid och styrde kosan mot boendet för att landa lite och fräscha upp mig. Sedan blev det till att traska in mot centrala Helsingborg igen då jag hade bestämt träff med Marcus Åberg och hans fru Elin. Marcus är elitlöpare som faktiskt vunnit halvmaran i Helsingborg tidigare och är även adept till coach Karin. Det blev en trevlig kväll på Paolo’s med pasta (det var givet att kolhydratladda innan lopp!) och alkoholfri öl. Mycket löparsnack och skvaller givetvis.

När vi ätit klart och skiljts åt promenerade jag tillbaka igen, handlade lite frukost på vägen och kom till gäststugan lagom för att få se Andreas Almgren sätta nytt svenskt rekord på 5000 meter. Jag kollade löparutrustningen inför morgondagen och somnade i bra tid.

Upp i ottan på loppdagen

På loppdagen vaknade jag i ottan! Klockan var strax innan sex när jag vaknade utan att kunna somna om och det var bara att kliva upp. Jag hade minst sagt gott om tid till start. Efter dusch, frukost och att tävlingskläderna åkt på joggade jag mot målgången längs stranden för att lämna in överdragskläder. Perfekt avstånd för att få lite uppvärmning och komma i gång. Vimplar och festligheter satte tonen för dagen och nu infann sig peppen. Det blev lite jogg fram och tillbaka mellan målområdet och startområdet och lite löpskolning och strides innan jag letade mig fram till startfållan.

Vädret var soligt och fint och bra temperatur för löpning. Däremot så blåste det rätt rejält, vilket jag förstod skulle påverka under loppet. Men det är ju sällan man har helt perfekta förhållanden på lopp!

Storfavoriten för dagen var David Nilsson och i samma fålla som honom och andra elitlöpare ställde jag mig med förhoppning om att inte ha ställt mig för optimistiskt långt fram. Det kändes ändå rätt när jag såg mig omkring. Precis bakom mig fanns farthållarna för en tid på 1:30 och jag har ju sprungit över tio minuter snabbare än så på halvmaran. Intill mig fanns också hemmalöparen Anna Bjurman som hade banrekordet för damer på denna bana, och henne spenderade jag stor del av Göteborgsvarvet med att jaga, och kom dessutom förbi, så jag var nog rätt ute.

På startlinjen, redo att dra i väg. Kul att stå längst fram med eliten och en så bra löpare som David Nilsson. Foto: Glenn T. Unger.
Jag måste sluta se ut som att jag vill mörda andra löpare innan start. Här är det Anders Rømer som fastnat i mitt blickfång. Foto: Philip Larsson.

Hyfsat tempo, men sämre känsla inledningsvis

Det skulle visa sig stämma också, när starten gick. Jag stod på rätt ställe i startfållan och var snabbt ut med de andra löparna. Det blev bra tempo från första början, men inte en huvudlös öppning. Jag hade en tanke om att hålla lite koll på Anna då vi var ungefär jämnstarka och hon gick ut i ett bra tempo, och låg lite före mig. Det var inte särskilt trångt och jobbigt inledningsvis. Gissningsvis låg jag ungefär på plats tio-tolv de första kilometerna. Jag hade inte satt något mål för dagen förutom att springa bra och göra så gott från mig som möjligt. Det var lite som med Göteborgsvarvet där jag blivit varnad för hur tuff banan skulle vara, så att sätta något tidsmål kändes onödigt. På min klocka gick första kilometern på 3:42 och den andra på 3:48. Sedan kom det en rejält tuff backe som så klart gjorde att tempot sänktes. Jag tog det också lugnt och försiktigt i backen, för att inte bränna mitt krut tidigt. Tanken var att springa efter hur banan såg ut, precis som jag gjort i Göteborg med framgång.

Jag startade loppet med en tanke om att försöka hänga med Anna Bjurman från IS Göta. Hon inledde starkt och ledde damklassen överlägset från start till mål. Foto: Ulla de Silva.

Känslan var inte kanonbra inledningsvis. Jag tyckte att det kändes stelt och flåsigt. Rytmen och flytet saknades och jag började befara att det inte skulle bli ett särskilt bra lopp. Om känslan skulle fortsätta att vara så här trodde jag att en genomklappning riskerade att komma. Men jag höll mig lugn och trummade på. Går det åt skogen så gör det! Det kom lite fler uppförsbackar vid den sjunde och åttonde kilometern, vilket påverkade tempot. Men så fick det vara.

Trots att det kändes “kantigt” inledningsvis är det en mäktig känsla att springa på avstängda gator med tio löpare framför sig och tusen löpare bakom sig. Foto: Gustav Sundin.

Bättre känsla ett litet tag

Först vid kilometer nio började det lossna lite i andningen och rytmen. Tempot var ungefär detsamma, men känslan blev bättre. Den första milen passerades på 38:12. En bra tid. Här började min klocka flippa ur också och mäta alldeles för kort. På klockan passerades nämligen den första milen senare, på 38:32. Och sedan blev skillnaden mot kilometermarkeringarna ännu större. Det gjorde inte så mycket, utan jag fick hålla i huvudet att jag faktiskt låg bättre till och hade högre tempo än vad min klocka påstod.

Efter att milen passerats började vi leta oss fram mot Pålsjö skog. Placeringsmässigt hade jag blivit passerad av några löpare sedan tidigare, men inne i vackra naturreservatet Pålsjö skog plockade jag ungefär tre passeringar. I luckorna i skogen kunde man blicka ut över sundet och se Danmark. Men det fanns inte så mycket ro till att njuta när en halvmara skulle springas! Här var också enda gången jag såg att jag tagit in på ledande dam, men det var en kortvarig minskning av luckan för sedan ökade hon igen. Påhejad av hemmapubliken som vid varje tillfälle stod och skrek ”Anna, Anna!” och applåderade fram henne. Jättekul att se, och jag förstår att hon hade en härlig dag på banan med sådana förhållanden. Underlaget bestod av betydligt mer grus än vad jag trodde och även om det var väldigt vackert inne i Pålsjö skog så var det inte särskilt lättlöpt.

Efter vi kom ut ur naturreservatet började en lättare klättring upp mot Sofiero och ett klassiskt landmärke i Helsingborg i Sofiero slott. Vi snirklade oss runt utanför slottet innan det var dags att springa in där och runda slottsgården. Vilken härlig bana! Här stannade jag och njöt av omgivningarna, fotograferade samt pratade om slottets historia med några andra turister.

Eller nej. Här var det pannben och kämpa som gällde och jag fattade knappt att det var Sofiero som vi passerade! Vid Sofiero var det bara fyra kilometer kvar till målgång och nu såg jag framemot att få rusa fram längs med stranden, platt och lättlöpt skulle det ju vara! Men innan vi kom till strandgången var det en bra bit cykelväg som skulle avklaras och sedan en rejäl nedförsbacke. Här mötte vi andra löpare som var på väg upp mot Sofiero och jag blev framhejad av funktionärer, publik som skrek mitt namn (det är tacksamt att ha namnet på sin nummerlapp) samt en och annan klubbkamrat jag mötte. I nedförsbacken var det bara att släppa på och springa för glatta livet. Här fick jag den snabbaste kilometertiden, trots en urflippad och snål klocka. Enligt kilometermarkeringarna låg jag 40 sekunder bättre till än vad klockan visade.

Här är det inte mycket kvar. Nedför Tinkarpsbacken och sedan väntade strandpromenaden och de sista kilometerna fram till mål. Foto: Hampus Torbjörnsson.
Fin vy nedför Tinkarpsbacken. Foto: Hampus Torbjörnsson.

Motvind och slit in i mål

Nere vid stranden möttes jag inte av lättlöpt mysjogg in i mål. Där möttes jag av en vägg. Tack och lov var det inte min egen vägg jag möttes av, orken fanns där även om jag så klart var trött. Nej väggen bestod av vind. Motvind! Det blåste otroligt stark motvind och detta var nog loppets jobbigaste del. Men det var i alla fall platt och inte långt kvar, även om jag tänkte för mig själv när jag såg målet ”är det verkligen så långt bort?!”. Jag kikade på klockan och försökte lista ut vilken tid jag gick mot, men det var svårt att göra när jag var trött och klockan visade så pass fel. Jag gissade att jag i alla fall skulle kunna fixa en tid under 1:22.

I motvinden på strandpromenaden. Foto: My de Silva.

Sedan var det fullt ös, så gott det gick. Publiken hejade fram mig och framför såg jag hur damvinnaren, överlägsna Anna Bjurman, gick i mål och i farten slipade sitt eget banrekord. Med en snabb koll på klockan kunde jag konstatera att jag inte bara skulle fixa en tid under 1:22 utan även en tid under 1:21. Härligt och över förväntan på denna tuffa bana!

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet. Foto: Mathilda Ahlberg.
Jag kan pusta ut efter målgång och ett väl genomfört lopp. Foto: Pierre Nordström.

Trea i min åldersklass

Med medaljen runt halsen och Danmark i bakgrunden.

Jag spurtade sista biten så gott jag kunde och den officiella tiden stannade på 1:20:37! Exakt en minut snabbare än föregående halvmara, Semesterhalvmaran, och det på en tuffare bana med tuffare förhållanden. Det var jag jättenöjd med så klart! När jag kollade min telefon såg jag ett meddelande från coach Karin om att jag kommit på tredjeplats i min åldersklass M40. Ännu mer kul!

När tiderna och placeringarna kunde summeras efteråt var alltså resultatet: 1:20:37, plats 3 i M40, plats 15 i herrklass och plats 16 totalt. Och detta på ett lopp där det inte kändes särskilt bra inledningsvis, och inte superbra egentligen någonsin. Det bådar gott tycker jag för den dagen fullträffen kommer. Att det inte kändes särskilt bra analyserar jag inte särskilt djupt utan konstaterar bara: ”så är det ibland”.

I målområdet gratulerade jag Anna till segern och den starka insatsen, promenerade i väg och tog mig en öl och lite chips och mumsade i mig detta medan jag blickade över mot Danmark. Vilken härlig dag det blev av detta!

Efteråt träffade jag Marcus som hade kommit trea och gratulerade honom samt tittade på prisutdelningen. Jag hade en tanke om att titta på maratonlöparna och heja på dem. De hade startat en halvtimme efter oss. Men jag var trött, blev inte riktigt klok på var jag skulle stå för att se dem, så jag lade ner den tanken.

Fantastiska Josefin Gerdevåg sprang i alla fall i mål som andra dam och vann dessutom veteran-SM-guld i sin klass K40. Så kul att hon är tillbaka igen, efter en del skadebekymmer!

Stillsam kväll, trött gubbe

Istället för att se maratonlöpare blev det hemjogg, pusta ut och äta lite lunch. Jag var riktigt trött och sliten efter loppet. Jag samlade mig i några timmar innan jag tog en promenad, först mot Sofiero där jag trodde att jag skulle kunna traska in och sätta mig och läsa en medhavd bok. Men inträdesavgiften fick mig på andra tankar och jag traskade vidare. Nu började det bli lite småmulet och det blev en rejäl promenad ner till stranden där jag kilade in på en restaurang, beställde in ett glas vin och satt och tittade ut över havet. Sedan fick det vara nog på utflykter kände jag så jag handlade med mig onyttigheter till stugan och stannade till på en italiensk restaurang och köpte med mig mat därifrån. Det blev minst sagt en stillsam kväll och jag somnade tidigt med 45 000 steg i benen.

Det blev repris på föregående dag när jag vaknade i ottan och inte kunde somna om. Då jag hade ett lugnt återhämtningspass på schemat var det bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut på en joggtur. Det blev en tur bort till Pålsjö skog och totalt sju kilometer innan jag var klar. Benen kändes stela, men annars ok. Sedan blev det att sätta sig i bilen och köra de över fyrtio milen hem till Örebro igen.

Tack för denna gång, Helsingborg!

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton och Helsingborg maraton

Navigation