Etikett: martin duberg

Stripastafetten för tredje gången

För tredje gången och tredje året i rad åkte jag till Guldsmedshyttan för att springa Stripastafetten. En mycket trevlig tillställning där det förutom sex kilometer löpning bjuds på umgänge med klubbkamrater.

Tillsammans med Jonathan Kandelin och Martin Duberg bildade jag laget med det mycket slagkraftiga namnet ”Örebro AIK herr 4” denna dag. Det är faktiskt inte första gången vi bildar stafettlag. För två år sedan hade vi ett lag ihop på Spartacusstafetten och kom på fjärde plats.

Lag med Jonathan och Martin

Jag har ungefär en kilometer kvar till målgång. Foto: Liduina van Sitteren.

Upplägget för dagen innebar att jag sprang förstasträckan, Jonathan andrasträckan och Martin avslutade med tredjesträckan. När starten gick rusade jag i väg men hamnade snabbt rätt ensam. Framför mig hade jag riktigt snabba namn som David Lundström, Ludvig Börjesson, Björn Eriksson och Fredde Johnsson. Bakom mig hade jag min klubbkamrat Tuva Svedin och några yngre förmågor från IF Start. Jag hade även en yngre Startlöpare framför mig de första två kilometerna innan jag kom ikapp och förbi. Men som sagt, det blev mest sololöpning. Jag sprang också min sträcka utan att ha koll på tid och tempo utan såg bara distans och puls på klockan. Det innebar att jag “jagade” min puls, men tycker att jag har riktigt svårt att få upp den i tröskelzon och över. Men ansträngningen kändes helt klart tuffare än tröskel.

Det var en lite justerad bana mot fjolåret. Lite längre, cirka 200 meter. Jag tryckte på för fullt hela loppet och är nöjd med den jämna ansträngningen. Bra och hög. I slutet inne i ett skogsparti var det som jobbigast med backe och småknepigt underlag. Här stack för första gången pulsen upp i zon 5.

Fjärdeplats, men nöjda

Jag tog mig i mål på 23:26 och växlade ut Jonathan på andrasträckan. Sedan joggade jag ner, sprang runt och hejade längs med banan och kunde slappna av lite. Inledningsvis kände jag mig missnöjd med min tid. Den var faktiskt fyra sekunder långsammare än i fjol. Men banan var ju ändå längre så jag hade ju faktiskt sprungit snabbare än sist. Och när jag såg andra löpares tider kändes det bättre. Det var nog en hyfsad tid trots allt, efter var jag kunde förvänta mig. Jag fick ut det jag hade och känner inte att jag hade/borde/kunde springa snabbare.

Jonathan och Martin gjorde kanonfina insatser. Vi missade dock pallen och kom på fjärdeplats, två minuter efter trean. Men vi alla tre var nöjda med insatserna och fick ett kul lopp tillsammans!

Återkomsten till Stockholm Marathon

Efter fyra år var jag tillbaka på Lidingövägen utanför Östermalms IP. Redo att ta mig an 42,2 kilometer av Stockholms gator och Stockholm Marathon. Det blev en horribel upplevelse! Det var en seger bara att ta sig i mål.

Senast jag sprang gick det inget vidare, med väggning och kramp. Nu hade jag förhoppningar om ett bättre utfall. Särskilt efter att jag sprungit bra på Marathon Rotterdam.

Jag startade dagen tidigt på lördagen genom att kliva upp, smälla i mig frukost och rulla i väg till Karlslunds motionscentral där klubbens buss avgick. Klockan ringde redan 5:50, och tack och lov hade jag lyckats att sova rätt hyggligt. Visst, några fler timmar hade inte varit fel, men ändå tillräckligt många för att känna mig rätt utvilad.

Det blev en trevlig bussfärd till huvudstaden med klubbkamraterna. Vi gjorde ett kortare stopp vid en mack för att införskaffa fika. Jag hade med mig mackor hemifrån och nöjde mig med att köpa en liten flaska juice. Det som oroade lite var det fina vädret. Väderprognosen hade hävdat dagarna innan att vi skulle få runt 14 grader och molnigt, vilket hade varit perfekta löparförhållanden. Men nu sken solen och mycket moln såg vi inte till. Så var det även i Stockholm när vi kom fram.

Redan innan vädret konstaterades varmare än prognosen så hade jag planerat att ta mer vatten än i Rotterdam. Var femte kilometer, precis som upplägget med energin.

Vi var på plats i god tid för nummerlappsutdelningen och att träffa andra klubbkamrater på plats. Jag strosade runt, minglade och pratade med “kändisar”. Det kom även fram folk och hälsade och pratade med mig, sådana som följde mig på Instagram eller andra plattformar. Sällan får jag känna mig mer som en influencer än på tillställningar som dessa! Jag tog en bild till Instagram och lade upp om att jag var på plats och att nummerlappen var uthämtad och fick massa härliga lyckönskningar. Vad fint det är att känna att folk följer en där hemma.

En halvtimme innan start tog vi den klassiska klubbilden med typ alla löpare från klubben som skulle delta (minus de tre som startade i elitledet: Andreas Ingberg, Erica Lech och Liduina van Sitteren). Vi som startade i fältet direkt bakom eliten hade i alla fall nära ut i startfållan efter lagbilden. Där blev det en historiskt kort uppjogg innan alla tajtade ihop sig för att starten skulle gå.

Det var en mäktig inramning! Nationalsång och presentation av elitlöpare. Peppen var enorm. Min taktik var att hitta ett bra tempo, men inte att följa det slaviskt utan att låta banan styra tempo. Stockholm Marathon är en mycket tuffare bana än Rotterdam. Dessutom hade jag störts av mitt knä i ett bra tag. Träningen hade funkat, men mycket kan ju hända under ett maraton, och jag ville inte att knäet skulle paja.

När jag lunchat med Siri några dagar innan loppet och hon frågat mig om målsättningen pratade jag om att jag hoppades att jag skulle gå i mål nöjd. Att jag skulle känna nöjdhet utan att jämföra mig själv med andra och känna att jag “borde” sprungit på vissa tider och presterat på visst sätt.

Så blev det faktiskt. Men det blev långtifrån det lopp jag hade hoppats på tidigare.

Och där är vi i väg!

Startskottet går

När startskottet gick var det en fantastisk känsla att få springa i väg med alla ambitiösa löpare. Känslan var god inledningsvis. Knäet gnällde lite vid några tillfällen. När jag skärpte till mig med tekniken och höll upp steget så blev det bättre. Det blev en konstant påminnelse om att skärpa sig med tekniken!

Fantastiskt publikväder, men sämre löparväder denna dag i Stockholm.

Klockan var generös med tiderna denna dag. De första kilometerna hävdade klockan gick på runt 3:50, men det var inte riktigt så snabbt. Innan hade jag haft en idé om att göra första halvan runt 1:23, men det tempot höll jag inte riktigt. Däremot hittade jag vad som kändes som rätt ansträngning. Första milen gick på 39:51. Helt ok start och faktiskt 19 sekunder snabbare än första milen i Rotterdam, men då hade det varit lite trängre.

Vi tar oss an Stockholms gator. Tjejen framför mig, Anna Lindgren från Lulekamraterna, hade det riktigt tufft tidigt i loppet. Jag trodde att hon skulle bryta. Men när jag kollade resultatlistan blev jag glad att se att hon tog sig i mål! På 3:04:49.

Vid 17–18 kilometer kände att jag inte hade riktigt samma fina dag som i Rotterdam. Det kan ha varit temperaturen som gjorde sig påmind. Det var ju inte smällvarmt i Stockholm, men betydligt varmare än i Rotterdam. Dessutom stekte solen, oavsett temperatur. För min del innebar det att tempot mattades.

När jag kom till halvmaran så passerade jag den på 1:25:31, cirka en minut långsammare än i Nederländerna. Här var tendensen dessutom negativ och nu började magen gnälla. Det var inte alls min dag. Och värre skulle det bli!

Maghaveri och bryttankar

Nu ville jag bara hålla ihop det och inte tappa alltför mycket. Vid 25 kilometer tog jag den sista energin och vätskan för dagen. För nu blev det inte bara en rejäl plåga. Det blev katastrof! De sista 15 kilometerna på loppet sprang jag och övervägde att bryta. Inte för att det var ”jobbigt” att springa maraton (för det är det!) utan för att magens smärtande haveri gjorde det osäkert om jag skulle kunna springa klart loppet. Det blev svettigt och smärtsamt. Längs med praktiskt taget hela banan stod det fantastisk publik och hejade fram oss löpare, men det var svårt att uppskatta när jag mest kände panik över maghaveriet. Men oj vilken folkfest det var!

Jag slet på med min krånglande mage. Upp på Söder, tack och lov utan att behöva springa förbi Fotografiska museet och den där vidriga biltunneln som varit längs med banan tidigare. Det fanns flera i publiken som skrek mitt namn längs med banan som jag inte riktigt kände igen eller uppfattade i tid. Sorry! Jag skyller på magen och tunnelseende. Några som däremot peppade oerhört bra var Jeppe från klubben och Lars från Bollnäs. Det var väldigt uppskattat även om jag såg mer plågad och därmed sur ut för varje gång jag passerade.

Med bara fyra kilometer var det katastrofal känsla i magen. Här trodde jag verkligen att jag skulle behöva bryta vid närmaste bajamaja. Jag försökte fokusera på ett steg i taget. Räkna ner. Överleva.

Faktum är att jag mot slutet av loppet fick lite styrka av att se andra lida. Det är väl en klen tröst för dessa löpare, men när jag passerade några elitdamer som hade det tufft kändes det bra (sorry FK Studenternas Weronika Brzuchalska för att din dåliga dag gav mig lite välbehövlig styrka).

Ljuset i slutet av tunneln

Inne på Stockholms stadion, inte mycket kvar nu! Foto: Jimmy Glinnerås.
Med bara någon kilometer kvar, mellan 40–41 kilometer stod Karin och hejade tillsammans med dottern Agnes! Här var jag så plågad att jag trodde att Karin typ skulle plocka mig av banan eller nödavliva mig på plats. Men tydligen syntes det inte att jag var så plågad.

Efteråt skrev nämligen Karin, efter att jag meddelat henne om mina plågor: “Fy fan!!! Springa så länge och må såååå dåligt! Tänk om vi visste hur du mådde när vi stod där efter drygt 40 km! Du vinkade så glatt där efter 40 k och såg inte alltför bedrövlig ut heller. Men såg ju på tiden att du hade det tufft på ngt vis. Jag gissade på värmen och att banan var mer kuperad än Rotterdam.”

Efter att jag hade passerat min lilla hejaklack hemifrån så sade Agnes till sin mamma att när hon blir 18 så vill hon springa Stockholm marathon med henne. Jag avskräckte alltså inte henne. Men jag kände mig inte som en bra reklampelare för maratonlöpning, det gjorde jag inte!

När jag närmade mig Stockholms stadion var det eländigt men ändå helt otrolig känsla att jag faktiskt skulle ta mig i mål och dessutom göra det under tre timmar. Jag lyckades kriga mig i mål! 2:56:45 blev min sluttid.

Med medaljen kring halsen pratade jag väldigt kort med Liduina och Martin innan naturen kallade så att jag snabbt fick leta mig till Östermalms IP. Tips till arrangören inför nästa år: se till att det finns toalettmöjligheter vid Stockholms stadion!

När det mest akuta var avklarat kunde jag hänga med klubbkamrater och dricka mängder av öl. Det hade vi förtjänat!

Tid och placering

2:56:45 och plats 264 är jag helt otroligt nöjd med efter avslutningen och lidandet det innebar. 17 kilometer utan energi och vatten. Aldrig tidigare har jag slitigt så hårt och grävt så djupt på ett lopp. Gissningen innan loppet var att jag skulle springa runt 2:55. Och jag var ju hyfsat nära, med en bedrövlig mage!

Jag undrar hur det kunde gått utan maghaveri.

Det är ju mäktigt att få gå i mål på fina Stockholms stadion!

Siffror

Efter Marathon Rotterdam kollade jag mina splittider och var nöjd och stolt över hur jämnt och fint jag sprungit.

Hur såg det då ut i Stockholm?

Inte lika bra. Inte alls lika bra.

Jag hade inte räknat med det ens utan maghaveriet. Jag gick ut för att springa med medveten positiv split. Men det gick ju verkligen utför när magen havererade, så den positiva spliten blev lite väl positiv och den inledande halvmaran cirka två minuter långsammare än planen.

Trots detta är jag rätt nöjd ändå med tiden. Jag tappade “bara” fem minuter och 45 sekunder på andra halvan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 19:58 (3:59) 19:58 (3:59)
10 km 19:53 (3:59) 39:51 (3:59) 39:51 (3:59)
15 km 20:24 (4:05) 1:00:15 (4:01)
20 km 20:38 (4:08) 41:02 (4:06) 1:20:53 (4:02)
Halvmaraton 1:25:31 (4:03) 1:25:31 (4:03)
25 km 22:04 (4:25) 1:42:07 (4:05)
30 km 21:31 (4:18) 42:45 (4:17) 2:03:38 (4:07)
35 km 21:21 (4:16) 2:24:59 (4:08)
40 km 22:12 (4:26) 43:33 (4:21) 2:47:11 (4:11)
Mål 1:31:14 (4:19) 2:56:45 (4:11)

Vad gick fel?

Det korta svaret kan helt enkelt vara “shit happens”. Jag har en känslig mage och nu nådde den någon typ av gräns. Ska vi analysera det lite närmare så kan det bero på att jag tog mer vätska än tidigare. Och det var ju varmare också. Det kan också ha varit något jag åt i uppladdningen som sabbade magen. T.ex. drack jag vätskeersättning på bussen till Stockholm.

Men jag tänker inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Det höll i Nederländerna. Det höll inte i Stockholm.

Framtiden som maratonlöpare?

Blir det fler maraton för min del? Jag vet inte. Under alla tre maraton jag sprungit har jag känt “aldrig mer”. Efter Stockholm 2019 så höll den känslan i sig i flera år. Efter Rotterdam försvann känslan cirka en timme efter målgång. Efter Stockholm denna gång så försvann “aldrig mer”-känslan dagen efter. Det blir nog inga fler maratonlopp i år. Jag är sugen på att sikta på lite kortare distanser nu. Främst halvmaraton men kanske även lite fler millopp. Det vore skönt att få till ett millopp jag känner mig nöjd med, utan att det för den delen måste bli ett nytt personbästa.

Men innan dess behöver jag få ordning på knäna. Hela veckan efter Stockholm Marathon får bli löpfri och bara handla om vila för att se om detta gör knäna bättre. Sedan blir det att starta upp lugnt med sköna pass utan press. Jag har satt måndag 26 juni som preliminärt datum för att gå på ett träningsprogram igen. Då får jag verkligen ladda om till dess!

Till sist: vad härligt ändå att jag lyckades klämma till med två sub tre-maror i min “comeback” på distansen. Och även om magen havererade totalt under Stockholm Marathon så blev det ju en fin tid. Och placering! 263 löpare före mig och 13 000 efter mig. Det är ju inte dåligt, hur man än vrider och vänder på det.

Hur gick det för andra?

Från Örebro AIK blev jag femte bästa löpare av 45 som fullföljde. Snabbast var inte oväntat Andreas Ingberg på 2:36:28. Sedan sprang Erica Lech (som i fjol tog SM-silver!) in på 2:47:26 (SM-sjua denna gång). Efter henne Martin Duberg på 2:50:50 och sedan Liduina van Sitteren på 2:51:40. Därefter krigade jag mig i mål, på 2:56:45 som bekant.

SM vanns av Carolina Wikström och Samuel Tsegay.

Norasjön runt, äntligen tillbaka på startlinjen

En vecka efter halvmaran i Helsingborg ställde jag mig på startlinjen igen. Det var dags att springa ännu ett halvmaraton. Blåsigt och backigt, precis som i Helsingborg. Det var äntligen dags för Norasjön runt!

Senast jag sprang Norasjön runt var 2019. Fjolårets upplaga missade jag på grund av fotskada, vilket var jättetrist då det var både veteran-SM på halvmaraton samt DM och veteran-DM. Kvällen innan Norasjön runt kände jag mig dock trött, sliten och lite småkrasslig. Det var med all sannolikhet halvmaran i Helsingborg som satt kvar i kroppen. Jag hade dessutom en knepig känsla i halsen, men bombarderade den med Coldzyme och hoppades på det bästa.

På loppdagen vaknade jag upp och mådde bättre. Det skulle bli start med andra ord!

Bra löparväder i Nora, men blåsigt

När jag kom till Nora möttes jag av klubbkamrater, sol och vind. En bra dag för löpning! Jag värmde upp lite, körde några löpskolningsövningar och pratade lite med legendaren Arne Ewertsson som sprang Norasjön runt för 58:e gången. FEMTIOÅTTA LOPP! Han har inte missat ett lopp sedan 1965! Arne var en gammal storlöpare back in the day, men vid åttio år fyllda så är han så klart inte längre snabb och fick denna dag starta en halvtimme innan alla andra för att hinna ta sig runt. ”Ni får heja på mig när ni passerar.” uppmanade han.

Jag ställde mig på startlinjen någon minut innan start och tänkte att jag skulle springa loppet helt på känsla och utan krav på tider. Benen kändes helt ok på uppvärmningen. Inte direkt pigga, men inte heller stela eller ömma.

När starten gick drog jag i väg i bra tempo. Taktiken var helt enkelt att springa snabbt där det går, där det var platt eller nedförsbackar, samt vara jättedefensiv i uppförsbackar. Redan efter första kilometern möts man av Hitorpsbacken. Som är lång och seg. Så här var det försiktiga steg uppför. Dagens långsammaste kilometer, den tredje, gick på 4:14. Men den följdes av dagens snabbaste, som gick nedför, på 3:28.

Det blev verkligen ett lopp där jag sprang mitt lopp. Jag har nog aldrig någonsin varit mindre brydd om vilka löpare som passerade mig eller vilka jag passerade, sett till att jag försökte haka på eller tänkte ”nej, han får inte slå mig”. I början sprang jag med Martin Duberg och Patrik Jansson från klubben. Sedan drog Patrik ifrån och då låg jag och Martin i klunga tillsammans med Erica Lech som gnetat sig ikapp. Fortsatt väldigt defensivt i uppförsbackarna. Så defensivt att jag trodde att Martin och Erica skulle sticka ifrån, men de var också jätteförsiktiga och brände inget krut uppför.

Efter kanske 11-12 kilometer drog Erica och Martin i från. Efter cirka 13 kilometer kom Markus från min klubb förbi mig och därmed förpassades mig från silverplats till bronsplats i M40. Men jag gnetade fortsatt på oberört. Nu tog jag in på Patrik, som hade utökat sin lucka tidigare. Tillsammans jobbade vi på nu, men jag kände att jag hade lite mer i tanken kvar än vad Patrik hade.

Jag och Patrik tar oss an ytterligare en backe runt Norasjön.

Långspurt in mot målet

Med medaljen runt halsen. Nöjd och sliten! Foto: IngMarie Johansson.

Den sista jobbiga backen passerades efter 18 kilometer. Det blev defensivt även här. Men sedan dundrade jag på! Det blev fullt blås in mot Nora. De två sista kilometerna gick på klockan i 3:41 och 3:38. Patrik orkade mycket riktigt inte att hänga med här.

Jag gick i mål på 1:22:07. Det gav mig plats tre i M40, plats tio i herrklass och plats elva totalt. Jag var nöjd med detta, med tanke på hur tufft lopp det var och att jag hade en halvmara i benen sedan en vecka tillbaka. Normalt brukar jag kunna studsa tillbaka rätt snabbt, men Helsingborg halvmaraton tog på krafterna mer än vanligt. Ändå ett gott tecken, då jag tog ut mig rejält och därmed inte hade något kvar!

Efter loppet kände jag mig ruskigt sliten och tänkte att jag kommer bli sjuk efter ansträngningen. Det återstår att se hur det blir med den saken. Lite bättre mådde jag efter en kopp kaffe och varmkorv.

Det var jättekul att få vara med på prisutdelning efter min pallplats i M40 och det var en nöjd men trött löpare som rullade hem mot Örebro igen.

Å-stadsloppet är nästa lopp

Nu kommer det att bli vila efter loppet innan jag kör igång med hårdare träning igen. Nästa lopp är om en månad, då ytterligare en halvmara i Å-stadsloppet. Hoppas jag får hålla mig frisk och skadefri till dess och får en fin träningsperiod.

Semesterhalvmaran, ett välbehövligt lyckat lopp

Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.

Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?

Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.

På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.

Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.

Rätt tempo från start

Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.

På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.

IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.

Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.

Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.

Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Första milen snabbare än i fjol

När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.

In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.

Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.

Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.

Den andra milen gick snabbare än den första

När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!

Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.

Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp

Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!

Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.

Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.

Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.

Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.

Startmilen – DM-brons på årets andra tävling

Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.

Man i blå tröja som springer.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.

Tack och lov blev det en bättre insats!

Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.

Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).

Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.

Spurt på slutet gav DM-brons

Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.

Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.

Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.

Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.

Tvivel på min kapacitet

Man sitter på huk intill stående kvinna.
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.

Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.

Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag “borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.

Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.

Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.

Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.

Video från mitt lopp

Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.

Andra artiklar om Startmilen

Löparåret 2021

Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!

Sammanfattningen från föregående år, 2020, finns här.

Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).

Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).

Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.

Träningen

Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.

Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.

Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.

I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.

När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.

Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.

I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.

Tävlingarna

Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!

Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.

Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.

De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!

Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.

Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.

3. Kungsbackaloppet

Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.

Här har jag bloggat om Kungsbackaloppet.

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

2. Nytt personbästa på milen på klubbmästerskapet

Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.

Här finns mitt blogginlägg om Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

1. Semesterhalvmaran

Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!

Du kan läsa mer i mitt blogginlägg om Semesterhalvmaran här.

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.

Årets ”runstreak”

Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.

2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)

25 februari – 1:21:40 (träning)

15 mars – 1:21:04 (träning)

17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)

17 maj – 1:19:27 (träning)

19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)

3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)

12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)

27 september – 1:22:14 (träning)

9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)

6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)

I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.

Hur blir 2022 då?

Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!

Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.

Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.

Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.

Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!

Till sist

Liduina van Sitteren, svettig löpgubbe och Erica Lech efter SM på Anderstorp. Foto: Fredrik Hartman.

Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.

Liduina van Sitteren

Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!

Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.

Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!

Fanny Schulstad

Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.

Martin Duberg

Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!

Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald

Fjärdeplats i Spartacusstafetten

När jag sprang Stripastafetten insåg jag hur kul det var att tävla i stafett. När klubbens ordförande hörde av sig och frågade om jag inte kunde sätta ihop ett lag till Spartacusstafetten så blev jag genast peppad, trots att jag egentligen inte tänkt springa loppet. Tillsammans med Martin och Jonathan bildade jag ett lag som var peppad på att ta sig an treans spår i Karlslund.

När jag kom till Karlslunds motionscentral var det full fart och massa människor på plats. Hela 52 lag kom till start denna fina dag och det var verkligen en löparfest som väntade. För egen del var jag nervös. Och denna gång inte så mycket för själva loppet, utan för min krånglande fot som gjort att jag missat Wadköpingslöpet på söndagen. Sedan lördagen när jag fått ont i foten i slutet av mitt långpass hade jag vilat, så detta skulle bli första testet av foten. Foten kändes bra innan jag sprang något, men vad som oroat var att jag två dagar innan känt på samma sätt, men fått “känning” i foten när jag och Tove tagit en kort promenad. Det bådade inte jättegott.

Jag vädrade min oro för Liddi och Mickan när de dök upp, men var förutom det riktigt pepp av att få ta på mig nummerlapp igen och träffa alla löparvänner. När jag började värma upp med mina lagkamrater kände jag snabbt att foten fortfarande inte var bra. Det kändes stelt och ömt. Mot slutet av uppvärmningen, då jag blivit mer varm kändes det bättre. Tack och lov skulle jag springa andrasträckan, den kortaste, på tre kilometer. Martin inledde med förstasträckan på två varv och sex kilometer och Jonathan avslutade med tredjesträckan på nio kilometer.

Ledning från start

När det var dags för start samlades alla kring startområden och förstasträckslöparna rusade iväg. Martin tog genast ledningen. Mycket bra tyckte Matteo, hans sexårige son som jag stod och tittade på starten med! Vid varvningen låg Martin fortfarande i ledning och med skräckblandad förtjusning började jag ställa in mig på att bli utväxlad på andrasträckan i ledningen.

Mycket riktigt blev det så. Efter sex kilometer dök Martin upp först av alla och växlade i väg mig. Jag rusade iväg i hög fart. Foten kändes rätt bra nu. I cirka två kilometer höll jag ledningen, sedan hann två löpare i kapp och förbi mig. Mitt trekilometersvarv klarade jag av på 11:02 innan jag växlade över som trea till Jonathan som hade det tveksamma nöjet att avsluta med nio kilometer mot några av de starkaste löparna i startfältet: IF Starts Per Arvidsson och Mattias Nätterlund samt Tisdagsklubbens John Lundström.

Här ledde jag fortfarande. Sedan gick det utför när två löpare jobbade ikapp sig och tog sig förbi. Foto: Jimmy Glinnerås.

Per och Mattias utökade IF Starts ledning och Per som har varit vansinnigt stark denna säsong drog i väg och såg till att sitt lag tog segern. Mattias såg till att även andraplatsen gick till IF Start med John tog sig förbi Jonathan och därmed gjorde så att tredjeplatsen gick till Tisdagsklubben. Martin, jag och Jonathan kom på fjärdeplats vilket vi var glada och nöjda med i det tuffa startfältet med så många lag!

Klubbsegrar och ett banrekord

I de två andra klasserna, dam och mix blev det i alla fall Örebro AIK-segrar! Liddi, Mickan och Erica vann överlägset damklassen och kom totalfemma efter mitt lag. Dessutom slaktade de det gamla banrekordet från 2016 (som Liddi och Mickan hade tillsammans med en tredje dam). Ericas sistasträcka var vansinnigt stark och hon såg lika fokuserad och kraftfull ut vid varje varvning!

Mixklassen vanns av ett lag där alla lagmedlemmar bytts ut dagen innan loppet (sjukdom plus eventuellt ett avhopp) så den nya “inslängda” konstellationen av Sören, Siri och Björn imponerade och plockade hem pokalen!

När dammet lagt sig och det var dags att jogga ner smärtade foten igen. Den mår inte bra just nu. Det blev en kort nedjogg med Liddi innan jag cyklade hemåt.

På lördag är det Norasjön runt. Jag kan inte se att det finns någon chans att jag är med och springer där. En backig halvmara är det sista en smärtande fot behöver och det lutar rejält åt att loppet blir årets andra DNS. Supertrist då det är ett fint lopp som dessutom är veteran-DM och veteran-SM i år. Men nu gäller det att bara komma tillbaka med hel fot och bli löpbar igen.

Fler bilder från loppet

Innan och efter min sträcka så fotograferade jag lite. Så här får ni ta del av lite andra löpare och inte bara den fotklena fyrtioåringen som sprang andrasträckan.

Martin tog ledningen direkt och höll den hela vägen.
Martin på väg in på andra varvet. Pär Englund från IF Start i ryggen.
Sören Forsberg och Liduina van Sitteren höll ihop hela förstasträckan. Båda sprang i vinnande lag. SuperSören i vinnande mixlag och Liddi i vinnande damlag.
IF Starts Elias Zika passerar kameran med vinnargesten redo!
IF Starts två starkaste namn, Per Arvidsson och Mattias Nätterlund, sprang sistasträckan i varsitt lag. Per Arvidsson vann och gjorde en galet stark sistasträcka!
Stefan Sager blev felaktigt kallad “Stefan Seger” av speakern och sedan även i resultatlistan. Men titta på honom. Det “känns” ju rätt att han blev kallad “Stefan Seger” en dag som denna!
Vad härligt det är att se Erica Lech springa! Både lätt och väldigt kraftfull. Hon är urstark för tillfället och sprang sistasträckan (nio kilometer) på 33:28. Galet bra!
Björn Eriksson går i mål som vinnare i mixklassen. Ser det ut som att han var sugen på ett till varv? Nej. Nej det gör det inte.

Vintrosaloppet – plats åtta i backigt lopp

Efter en tid med sämre känsla i träningen åkte jag till Vintrosa för att springa fem kilometer backigt och knixigt. Med ben med mycket mil i hoppades jag bara på att det skulle vara en bättre känsla än föregående helgs Parkrun och att jag skulle känna att det var ett steg framåt.

Nöjd med medalj efter loppet. Foto: Martin Duberg.

I Vintrosa sken solen och det var full fart när jag kom dit tillsammans med klubbkompisarna Martin Duberg och Jonas Nilsson en timme innan start. Innan det stora loppet var det dags för ett barnlopp så förberedelserna var igång inför det loppet. Trots skinande sol var det lite småkyligt. Perfekta förhållanden för löpning! Vi pratade lite med Bertil Sundin som är klubbkamrat i Örebro AIK (och förbundsmätare, det är alltså han som kontrollmäter tävlingsbanor åt länet) men denna dag iklätt sig rollen som arrangör. Han förvarnade om hur backigt loppet skulle vara. I början nedförsbacke (och det i sig kan vara tufft för benen) men efter det skulle det gå uppför.

Efter lite uppvärmning blev det dags att ställa sig på startlinjen. För att vara ett så litet och lokalt lopp var det ändå bra med folk. Längs fram stod förutom vi snabbaste löpare även ynglingar med gott självförtroende. Så när startskottet gick blev det lite snabb navigering för att ta sig sig förbi dem.

Mycket riktigt gick den första kilometern av loppet i nedförsbacke vilket innebar ett rasande tempo. Det var dock inga problem med benen. Bara att släppa på. Här sprang jag min snabbaste kilometer någonsin. Jag har alltså aldrig, någonsin, på alla mina pass och lopp gjort en snabbare kilometer än 3:07. Kul!

Sedan slutade det vara ”kul” när det började gå uppför istället. Här blev det så klart jobbigt, men jag gnetade på efter bästa förmåga. Men det var ju inte direkt 3:07-tempo på de kommande kilometerna. Från att ha legat på sjätteplats blev jag passerad av klubbkompisen Jakob Nilsson som gått ut lite mer försiktigt. Tätt i ryggen hade jag också IF Starts Johan Ingjald. Denna konstellation höll fram till strax efter tre kilometer när Johan gick förbi och därmed alltså förpassade mig till åttondeplats.

Backlöpningen var riktigt slitig, men jag fortsatte att trycka på efter bästa förmåga. Mot slutet blev det även lite skogslöpning innan upploppet skedde inne vid Vintrosa skola. Jag tog mig aldrig ikapp Johan utan gick i mål fem sekunder efter honom. Det blev plats åtta för min del och klockan stannade på 18:25.

Jag var trött mot slutet men slet på! Foto: Kia Lagerqvist.

Hur var då känslan jämfört med Parkrun?

Jo mycket bättre. När jag sprang Parkrun kände jag mig riktigt seg och hade smärtande höftböjare. Nu kändes allt mycket bättre, om än inte fantastiskt. Det blev också en bättre tid, 18:25 mot 18:45, och det på en betydligt tuffare bana. Ett rejält steg framåt med andra ord!

Video från mitt lopp

Tidigare nämnda Johan Ingjald filmade med sin Gopro, och eftersom han låg bakom mig i tre kilometer finns det generöst med video på mitt lopp. Hans pappa filmade också från sidan vilket innebär att det finns video på start, längs med banan (ungefär halvvägs) och målgången. Här finns en video från mitt lopp. Tagen från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Semesterhalvmaran – fjärdeplats på Närkes finaste halvmara

Sommarens tredje halvmaraton blev precis som de tidigare två en het historia. Men LK Gränslösts fina lopp Semesterhalvmaran brukar alltid vara det, så det var ju knappast en chock. Nu var jag mer mentalt och fysiskt beredd än någonsin. Och det gick bra!

Starten går, full fart framåt!

Efter en inledning på lördagen som bestått av att bada i Vättern och läsa bok vid vattnet körde jag till Torp mellan Kumla och Fjugesta. Här var aktiviteterna i full gång när jag kom dit. Tidigare hade ett barnlopp sprungits och en halvtimme innan starten till Semesterhalvmaran så skulle milloppet Sommarmilen springas. Det var som bekant varmt, men tack och lov blåste det en del vilket gjorde att det fläktade.

På grund av värmen och småknepig bana (rätt mycket grus och en del backar) så hade jag än en gång skippat tidsmålet på att ta mig under 80 minuter. Tove frågade tidigare under dagen vad jag siktade på och jag kom på att jag åtminstone ville slå min tid från Läckövarvet som var ett lopp under liknande förhållanden.

Jag värmde upp en kort sväng tillsammans med Fanny Schulstad, Josefin Gerdevåg och Oskar Larsson innan vi tog oss fram till starten på gräsmattan. Känslan innan var att jag var rätt bra återhämtad efter SM på Anderstorp och de två löppass jag fått till mellan SM och Semesterhalvmaran hade känts bra. Men de hade å andra sidan bara varit lugna, så det var svårt att dra några slutsatser från dem.

Fyra från start

När starten gick drog Per Arvidsson, Erik Anfält och Jimmy Axelsson i väg i en trioklunga där Per hela tiden utökade. Efter dem anförde jag en liten klunga med Oskar Larsson, Martin Duberg och Kevin Henriksson. Och strax bakom oss sprang Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg. Det är oklart om några fler hakade på i början då jag inte tittade bakåt. Efter några fler kilometer var det jag, Oskar, Martin och Kevin fram till cirka en mil. Vid varvning var det bara jag och Kevin (som jag trodde var Oskar, men efter att ha tittat på video från loppet såg jag att det inte var Oskar jag hade i hälarna). Jag hörde att Kevin hade det tufft. Jag höll jämnt tempo och kände mig fortsatt stark. Vid cirka 13 kilometer, typ när jag sprang igenom duschen i någon typ av livsbejakande glädje försvann Kevin. Det visade sig efteråt att han måste väggat rejält. Han tog sig i mål över fyra minuter efter mig och fick sedan hämtas av ambulans!

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.
Jag duschade inte bara under loppet. Jag drack även vatten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Vid 17 kilometer och efter den jobbiga sista backen hörde jag Martin bakom mig. Han hade jobbat sig ikapp! Bakom honom låg Fanny. Vid 19 kilometer låg jag och Martin helt jämsides med Fanny cirka 15 sekunder bakom. Tack och lov var Martin trött efter att ha kämpat sig ikapp mig och det blev kanske inte den snärtigaste spurtuppgörelsen som någonsin skådat. Men vi tog oss i mål. Båda två.

Med tre sekunder lyckades jag ta mig in före. Jag kom fyra på 1:22:19 och tvåa i veteranklass bakom Erik Anfält. Fanny blev bästa dam på 1:22:33.

Mina halvmaror hittills måste ändå anses som väldigt lyckade. Jag har inte gjort en tid under 80 minuter officiellt än, men jag har sprungit bra och placerat mig väldigt fint med bättre och bättre placering för varje gång. På Kungsbackaloppet slutade jag på plats åtta, Läckövarvet gav mig en femteplats och nu Semesterhalvmaran och en fjärdeplats.

Efter målgång blev det öl, hamburgare och prisutdelning. Jag fick sex fina whiskeyglas och åkte glatt hem efter vad som kan vara ett av mina bästa lopp någonsin.

Sedan är det värt att nämna arrangemanget också. Jag har flera gånger sagt att Semesterhalvmaran är Närkes finas halvmara och kanske finaste lopp oavsett distans. Det tycker jag verkligen! En perfekt balans i känslan mellan proffslopp och familjär stämning. Suveränt jobbat, än en gång, alla i LK Gränslöst!

Video från mitt lopp

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner har jag klippt ihop rörliga bilder från mitt lopp.

Andra artiklar om Semesterhalvmaran

Öppet klubbmästerskap på milen och nytt personbästa

Att det här var möjligt trodde jag inte! Med bara två dagars återhämtning sedan halvmaran i Kungsbacka sprang jag klubbmästerskap på 10 km. Och smäller in ett nytt personbästa på distansen! 35:21 är tiden som gäller numer.

Sjukt nog blev det, precis som på halvmaran, också en spurtduell mot Martin Duberg på slutet. Som jag förlorade med en sekund!

Men nu går jag händelserna i förväg.

Förväntningarna inför loppet var… konstiga. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Formen och träningen har varit strålande, men jag hade ju sprungit en otroligt slitig halvmara på lördagen och visste därför inte hur det skulle kännas väl när startskottet gick. Väderförutsättningarna var däremot rätt ultimata. Det blåste inte jättemycket och det regnade lätt. Skitväder tycker de flesta, men inte långdistanslöpare.

Ungefär 500 meter efter startskottet har gått. Första två kilometerna gick snabbt! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick dundrade jag i väg på känsla. Det gick snabbt i början och enligt klockan gjorde jag de två första kilometerna på 3:24 samt 3:27. Sedan började det ”normalisera” sig runt 3:33-tempo.

I klunga tillsammans med Liduina van Sitteren, Erica Lech och Oskar Hansson höll vi detta tempo rätt jämnt. Efter cirka 5 kilometer tappade Liddi lite. Jag, Oskar och Erica jobbade oss ikapp Martin. Efter sex kilometer drog Oskar i från lite medan jag, Erica och Martin avslutade loppet i liten klunga. Sista kilometern gick jag och Martin upp lite före Erica och avslutade jämnsides fram till slutspurten som Martin knep än en gång.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

Jag är så klart GALET nöjd med loppet och min insats. Det var massa starka insatser överlag och att både jag och Martin kunde prestera detta så tätt inpå halvmaran känns overkligt bra. Ericas stenhårda pannbensinsats som gjorde henne till klubbmästare är också galet imponerande. Och att Liddi kunde smälla in en tid under 36 minuter med ett halvår som kantats av skadeproblem är också imponerande. Dessutom gjorde Villem Raudsepp en fantastisk insats när han slipade sitt personbästa med nästan en minut och gick i mål på 34:49.

Sanna Mustonen och Simon Schagerström var snabbast

I och med att det var ett öppet klubbmästerskap kunde löpare från andra klubbar delta. Detta gjorde att startfältet blev riktigt starkt. Jag hörde av mig till Sanna Mustonen någon vecka innan loppet och tipsade henne. Kul nog nappade hon och kom till Örebro, blev bästa dam och fick till ett personbästa (33:31)! Erik och Johan från podcasten Maratonlabbet var också på plats och stod för två strålande insatser och två personbästatider (33:16 respektive 34:42).

Sanna blev som bekant bästa dam. I herrklassen vann före detta Örebro AIK-löparen, men numer i Hälle IF, Simon Schagerström på 32:36. Det är jag rätt övertygad om också är personbästa!

Klubbmästare dam blev Erica Lech på 35:28 och klubbmästare herr blev Jonas Nilsson på 32:56.

Jag kom på sjunde plats i klubben, plats 15 i herrklass (alltså med löpare från alla klubbar) och plats 16 om vi även räknar med damerna (bara Sanna Mustonen var ju som bekant rejält mycket snabbare än jag, föga förvånande).

Mina kilometertider (enligt klockan)

  1. 3:24
  2. 3:27
  3. 3:32
  4. 3:34
  5. 3:33
  6. 3:33
  7. 3:32
  8. 3:35
  9. 3:32
  10. 3:27

Klockan mätte distansen till 10,04 km. De sista 40 meterna gick på sju sekunder vilket är 2:46-tempo.

Jag och Martin på målrakan. Ännu en spurtduell som Martin vann med en sekund! Foto: Jimmy Glinnerås.

Navigation