Etikett: martin duberg

Semesterhalvmaran, ett välbehövligt lyckat lopp

Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.

Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?

Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.

På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.

Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.

Rätt tempo från start

Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.

På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.

IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.

Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.

Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.

Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Första milen snabbare än i fjol

När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.

In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.

Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.

Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.

Den andra milen gick snabbare än den första

När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!

Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.

Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp

Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!

Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.

Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.

Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.

Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.

Fjärdeplats i Spartacusstafetten

När jag sprang Stripastafetten insåg jag hur kul det var att tävla i stafett. När klubbens ordförande hörde av sig och frågade om jag inte kunde sätta ihop ett lag till Spartacusstafetten så blev jag genast peppad, trots att jag egentligen inte tänkt springa loppet. Tillsammans med Martin och Jonathan bildade jag ett lag som var peppad på att ta sig an treans spår i Karlslund.

När jag kom till Karlslunds motionscentral var det full fart och massa människor på plats. Hela 52 lag kom till start denna fina dag och det var verkligen en löparfest som väntade. För egen del var jag nervös. Och denna gång inte så mycket för själva loppet, utan för min krånglande fot som gjort att jag missat Wadköpingslöpet på söndagen. Sedan lördagen när jag fått ont i foten i slutet av mitt långpass hade jag vilat, så detta skulle bli första testet av foten. Foten kändes bra innan jag sprang något, men vad som oroat var att jag två dagar innan känt på samma sätt, men fått ”känning” i foten när jag och Tove tagit en kort promenad. Det bådade inte jättegott.

Jag vädrade min oro för Liddi och Mickan när de dök upp, men var förutom det riktigt pepp av att få ta på mig nummerlapp igen och träffa alla löparvänner. När jag började värma upp med mina lagkamrater kände jag snabbt att foten fortfarande inte var bra. Det kändes stelt och ömt. Mot slutet av uppvärmningen, då jag blivit mer varm kändes det bättre. Tack och lov skulle jag springa andrasträckan, den kortaste, på tre kilometer. Martin inledde med förstasträckan på två varv och sex kilometer och Jonathan avslutade med tredjesträckan på nio kilometer.

Ledning från start

När det var dags för start samlades alla kring startområden och förstasträckslöparna rusade iväg. Martin tog genast ledningen. Mycket bra tyckte Matteo, hans sexårige son som jag stod och tittade på starten med! Vid varvningen låg Martin fortfarande i ledning och med skräckblandad förtjusning började jag ställa in mig på att bli utväxlad på andrasträckan i ledningen.

Mycket riktigt blev det så. Efter sex kilometer dök Martin upp först av alla och växlade i väg mig. Jag rusade iväg i hög fart. Foten kändes rätt bra nu. I cirka två kilometer höll jag ledningen, sedan hann två löpare i kapp och förbi mig. Mitt trekilometersvarv klarade jag av på 11:02 innan jag växlade över som trea till Jonathan som hade det tveksamma nöjet att avsluta med nio kilometer mot några av de starkaste löparna i startfältet: IF Starts Per Arvidsson och Mattias Nätterlund samt Tisdagsklubbens John Lundström.

Här ledde jag fortfarande. Sedan gick det utför när två löpare jobbade ikapp sig och tog sig förbi. Foto: Jimmy Glinnerås.

Per och Mattias utökade IF Starts ledning och Per som har varit vansinnigt stark denna säsong drog i väg och såg till att sitt lag tog segern. Mattias såg till att även andraplatsen gick till IF Start med John tog sig förbi Jonathan och därmed gjorde så att tredjeplatsen gick till Tisdagsklubben. Martin, jag och Jonathan kom på fjärdeplats vilket vi var glada och nöjda med i det tuffa startfältet med så många lag!

Klubbsegrar och ett banrekord

I de två andra klasserna, dam och mix blev det i alla fall Örebro AIK-segrar! Liddi, Mickan och Erica vann överlägset damklassen och kom totalfemma efter mitt lag. Dessutom slaktade de det gamla banrekordet från 2016 (som Liddi och Mickan hade tillsammans med en tredje dam). Ericas sistasträcka var vansinnigt stark och hon såg lika fokuserad och kraftfull ut vid varje varvning!

Mixklassen vanns av ett lag där alla lagmedlemmar bytts ut dagen innan loppet (sjukdom plus eventuellt ett avhopp) så den nya ”inslängda” konstellationen av Sören, Siri och Björn imponerade och plockade hem pokalen!

När dammet lagt sig och det var dags att jogga ner smärtade foten igen. Den mår inte bra just nu. Det blev en kort nedjogg med Liddi innan jag cyklade hemåt.

På lördag är det Norasjön runt. Jag kan inte se att det finns någon chans att jag är med och springer där. En backig halvmara är det sista en smärtande fot behöver och det lutar rejält åt att loppet blir årets andra DNS. Supertrist då det är ett fint lopp som dessutom är veteran-DM och veteran-SM i år. Men nu gäller det att bara komma tillbaka med hel fot och bli löpbar igen.

Fler bilder från loppet

Innan och efter min sträcka så fotograferade jag lite. Så här får ni ta del av lite andra löpare och inte bara den fotklena fyrtioåringen som sprang andrasträckan.

Martin tog ledningen direkt och höll den hela vägen.
Martin på väg in på andra varvet. Pär Englund från IF Start i ryggen.
Sören Forsberg och Liduina van Sitteren höll ihop hela förstasträckan. Båda sprang i vinnande lag. SuperSören i vinnande mixlag och Liddi i vinnande damlag.
IF Starts Elias Zika passerar kameran med vinnargesten redo!
IF Starts två starkaste namn, Per Arvidsson och Mattias Nätterlund, sprang sistasträckan i varsitt lag. Per Arvidsson vann och gjorde en galet stark sistasträcka!
Stefan Sager blev felaktigt kallad ”Stefan Seger” av speakern och sedan även i resultatlistan. Men titta på honom. Det ”känns” ju rätt att han blev kallad ”Stefan Seger” en dag som denna!
Vad härligt det är att se Erica Lech springa! Både lätt och väldigt kraftfull. Hon är urstark för tillfället och sprang sistasträckan (nio kilometer) på 33:28. Galet bra!
Björn Eriksson går i mål som vinnare i mixklassen. Ser det ut som att han var sugen på ett till varv? Nej. Nej det gör det inte.

Navigation