Etikett: mass effect 2

Farväl till en konsolgeneration: De 25 bästa spelen till Playstation 3 och Xbox 360

En ny generation av spelkonsoler släpps om lite mer än en månad och detta gör att det känns som ett ypperligt tillfälle att sammanfatta den utgående konsolgenerationens bästa spel. I slutet av maj 2008 så köpte jag en Xbox 360. Sedan i juli 2010 så köpte jag även en Playstation 3. Detta har inneburit att jag har hunnit att spela en hel del spel och denna lista har varit svår att sätta ihop.

I listan så saknas FIFA-spelen då jag inte riktigt har kunnat bedöma dem på samma sätt som de andra spelen. Att bedöma FIFA-spelen har inte heller känts lika relevant som att bedöma de andra spelen på listan.

Half-Life 2 saknas också på listan då jag bedömde att det spelet tillhörde konsolgenerationen innan, då spelet släpptes till den första Xboxen innan det putsades upp och hamnade på The Orange Box.

Spelen på listan har utan undantag spelats på antingen Xbox 360 eller Playstation 3. Detta är alltså de 25 bästa spelen enligt mig till de konsolerna. Lämna gärna en kommentar!

  1. Singularity
  2. Singularity känns som ett spel som kom från ingenstans och med en spelmekanik som kändes ny och fräsch. På ytan är det en first person shooter som jämförts med både Half-Life 2 och Bioshock. Det är inga dåliga spel att jämföras med och Singularity förtjänar den jämförelsen även om de två spelen är snäppet vassare.

    På en den sovjetiska ön Katorga-12 har ett experiment gått fel och som en amerikansk soldat försöker du ta reda på vad som har gått fel och på vilket sätt du kan stoppa det som har gått fel. Till din hjälp har du ett vapen som gör att du kan hoppa mellan två olika tidspunkter. Nutid och 1955, då experimentet gick fel. Dina handlingar i 1955 kan påverka nutiden, och i Singularity så har du möjligheten att skriva om historien.

    Singularity är ett stämningsfullt äventyr som jag uppskattade väldigt mycket. Rysk estetik kombinerad med lite steampunk och futurustiska inslag träffade rätt hos mig.

    Tidigare blogginlägg:

    Singularity

  3. Sleeping Dogs
  4. I ett öppet Hong Kong så får du på bästa Infernal Affairs-sätt ta huvudrollen som en polis som ska infiltrera den undre världens knarkaffärer. Huvudkaraktären Wei Cheng arbetar sig upp inom brottsimperiet och tillvaron som både polis och framgångsrik kriminell blir allt mer komplicerat. Både uppdrag, handling och den öppna världen överraskade mig mycket positivt när jag spelade Sleeping Dogs. Det är lätt att bli engagerad och med tanke på att Hong Kong är så pass komprimerat i spelet så finns det något som lockar överallt. Ett nytt grepp som jag inte sett i något annat spel med öppen värld är att du i Sleeping Dogs inte enbart använder dig av vapen för att slå dig fram, utan också använder dig av Wei Chengs kampsportskunskaper som ett farligt vapen mot dina motståndare.

    Handlingen i Sleeping Dogs är också oväntat bra och dubbelheten i att Wei Cheng både är en undercoverpolis samt en lyckad brottsling är ett bra grepp.

    Sleeping Dogs är en liten pärla inom en genre som har blivit synonym med Rockstar.

    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.
    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.

  5. Gears of War 2
  6. Gears of War-spelen är nog starkast förknippade med sin multiplayerdel, men faktum är att även singleplayerdelen är värd att lyfta fram. I otroligt snygga miljöer så är man ledaren i en grupp av brölande alfahannar. Storyn, om en invasion av underjordingar, ja inte utomjordingar, är kanske inte den starkaste som setts i ett spel. Handlingen är inte direkt dålig, men den stora stjärnan i Gears of War 2 (och även i de andra spelen) är spelmekaniken. Kontrollen är helt klockren och det är fantastiskt kul att som Marcus Fenix ta sig an de invaderande locustvarelserna.

    Gears of War-spelen är förutom väldigt bra kontrollmässigt även väldigt snygga rent tekniskt. Det märks att Epic Games som utvecklar Gears of War även är företaget bakom Unreal Engine, den spelmotor som Gears of War byggs i och som även väldigt många andra spel också byggs i (Bioshock, Batman Arkham Asylum, bara för att nämna två som finns med på denna lista). Det är imponerande hur mycket kraft Epic lyckas pressa ur Xbox 360.

  7. Killzone 2
  8. Tungt, mörkt och med en estetik som för tankarna till nazism. Killzone 2 utspelar sig på planeten Helghan som är hem åt våra motståndare, helghast. På Helghan är spelaren en del av en styrka som ska ta ledaren för helghast, kejsaren Visari, till fånga. Just berättelsen i Killzone 2 (och även 3) är av det svagare och mer oengagerande slaget, men där Killzone 2 brister i berättelse så är den desto starkare i design och stil. Helghan är en ogästvänlig och mörk planet och den totalitära militärmaktens symboler finns överallt. När det gäller spelmoment så är Killzone 2 också en positiv upplevelse och vapnen känns “tunga”, vilket ger dem en realism.

    Även om uppföljaren, Killzone 3, är bra så är det Killzone 2 som är seriens bästa stund. I samband med att Playstation 4 släpps så kommer Killzone: Shadow Fall. Det ser riktigt bra ut och förhoppningsvis så får Killzone-serien ny kraft på Playstation 4.

  9. Mirror’s Edge
  10. Svenskutvecklade Mirror’s Edge har helt klart sina brister men jag kan förbise många av dessa då spelet är en visuell höjdare som utspelar sig i en futuristisk storstad. I rollen som parkourlöpande budbärararen Faith kan man ta sig genom hela äventyret utan att skjuta en enda motståndare. Något som för egen del visade sig omöjligt i slutändan.

    Spelet hade som sagt sina brister, kanske rent spelmekaniskt, men när man fick upp flytet i löpningen och susade fram över och under hinder högt uppe på hustaken så var Mirror’s Edge en njutning. Handlingen kan också lämna en del att önska, men just det visuella och det faktum att det är ett parkourspel som faktiskt fångar känsla av löpning i en förstapersonsvy gör Mirror’s Edge till en unik upplevelse.

    När nu en ny generation konsoler snart kommer så får vi äntlingen återse Faith. Något oväntat, då Mirror’s Edge var långtifrån en kommersiell succé.

    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror's Edge.
    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror’s Edge.

  11. Infamous
  12. Med superkrafter i en öppen värld så finns det en hel del att utforska. I Infamous så slipper utvecklaren Sucker Punch att hindras av realism, något som kan vara både en börda och välbehövliga ramar i andra spel. Cykelbudet Cole McGrath får efter en olycka förmågan att skjuta elektricitet ur sina händer. Med sina nyvunna krafter så blir Cole mer distanserar från vanliga människor men inser även att hans förmåga ger nya möjligheter. I Infamous har du som spelare också valet att göra gott eller ont.

    Just att kopplingen till realism saknas på det sätt som det mer finns i Grand Theft Auto gör att Infamous i vissa moment känns mer lekfullt och roligt. Att hoppa mellan hustak och skjuta elektricitet är otroligt givande, även om själva ramberättelsen kanske är lite svagare.

  13. Crysis 2
  14. Crysis-spelen brukar nästan mer talas om som någon typ av teknikdemonstrationsspel för PC-ägare än som spel. Detta är synd då Crysis står sig bra som spel också, även till konsoler. I Crysis 2 får du som Prophet bekämpa hårda kamper i ett sönderbombat New York som har ockuperats av utomjordiska krafter. Iklädd en högteknologisk dräkt som ditt främsta vapen är det en pulshöjande och häftig upplevelse att ta sig an denna kamp. Miljöerna tilltalar väldigt och stora ytor innebär att du kan välja flera tillvägagångssätt mot dina utomjordiska fiender.

    Dräkten ger dig möjlighet att vara osynlig under kortare sekvenser och när man smyger fram genom flera utomjordingar som letar efter dig och vill dig väldigt illa så ökar pulsen ordentligt.

  15. Dead Space
  16. Science fiction och rymd är ämnen som jag är svag för i populärkulturen. Dead Space är en blandning av sci-fi, skräck och rymd det är en nervkittlande upplevelse där man som skeppsreparatören Isaac Clarke hamnar i en mardrömstillvaro på det gigantiska gruvskeppet Ishimura. När Ishimura, vars uppgift är att “knäcka” planeter för att skörda dem på resurser, blir helt tyst så skickas en delegation av tekniker och medarbetare för att undersöka vad som har hänt. Bland dessa hittar vi vår protagonist Isaac Clarke. Väl framme på Ishimura så är allt ödsligt och dött och snart går det upp för dig att något fruktansvärt har skett på Ishimura.

    Mot skrämmande fiender i det mörka skeppet får man i Isaac Clarkes skor ta vad som finns till hands. Som reparatör så har Isaac sina verktyg till hands och plasmaskäraren fungerar alldeles utmärkt till att ta kål på monster som är ute efter att göra tillvaron odräglig för Isaac.

    Dead Space var en härlig blandning av skräck, religion, science fiction och rymd. En lysande blandning som i skrivande stund har två uppföljare.

    Rymdskräck i Dead Space.
    Rymdskräck i Dead Space.

  17. Dishonored
  18. I kuststaden Dunwall, baserad på 1800-talets London och Edinburgh så ikläder man sig rollen som den oskyldigt mordanklagade livvakten Corvo Attano. Smygandes på illaluktande, råttinvaderade gator och över hustaken skulle Corvo Attano försöka att rentvå sitt namn, hitta och sätta dit de skyldiga och återfinna kidnappade prinsessan Emily Kaldwell, dotter till den mördade drottningen som Corvo var livvakt till.

    Jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock går att se och den visuella stilen tilltalar mig verkligen där realism har fått stå tillbaka lite för stilism. Det är spännande att smyga omkring och så tyst som möjligt försöka ta sig fram. Om man är som jag, rätt dålig på att smyga i spel, så får man istället förlita sig på vapen och att svinga svärd och sedan fly hals över huvud. Även detta går för det mesta bra, även om det i vissa fall kunde bli rätt svårt.

    Bland röstskådespelarna finns flera stora namn. Rösten till prinsessan Emily görs av Chloë Grace Moretz, känd som Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna. I andra roller hittar vi bland andra Susan Sarandon, Carrie Fischer, Michael Madsen och Lena Headey.

    Tidigare blogginlägg:

    Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

  19. Deus Ex: Human Revolution
  20. Pulserande elektronisk musik och tät spänning i futuristiska och neonglittrande sci-fi-miljöer gjorde Deus Ex: Human Revolution till en nervkittlande upplevelse. Att smyga runt i stora byggnadskomplex medan soldater och maskiner gör sitt bästa för att hitta dig och ta kål på dig var en kanonupplevelse. Även om Deus Ex hadde sina svagheter, bossfighterna exempelvis, så är det ett spel jag gärna återkommer till i mina tankar. Soundtracket av Michael McCann lyssnar jag på fortfarande.

    Det fanns flera tillvägagångssätt att ta sig runt i Deus Ex: Human Revolution och faktum är att du kan klara hela spelet utan att döda någon, förutom bossarna. Jag som är urusel på att smyga i spel förlitade mig dock inte på denna taktik, utan det blev en skjutfest utan motstycke. Det fungerade även det.

    Tidigare blogginlägg:

    Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

    Deus Ex: Human Revolution.
    Deus Ex: Human Revolution.

  21. Batman Arkham City
  22. Uppföljaren till Arkham Asylum innehåller mer av det goda, med en större miljö att utforska, en vass story och klassiska Batman-skurkar. Dessutom så ser allt fantastiskt ut och den mörka stämningen som präglade Arkham Asylum finns kvar även i denna uppföljare. Spel med öppna världar brukar kunna brista lite i handling och det är svårt att kunna styra spelaren åt det håll man vill i berättelsen om ett spel inte är så pass linjärt. Detta är dock inget som Arkham City lider av och både värld, handling och spelmekanik är alldeles utmärkt.

  23. Grand Theft Auto IV
  24. Spelet som startade denna konsolgeneration för min del var Grand Theft Auto IV. Efter att ha läst recensioner och sett trailers och bilder från Grand Theft Auto IV så var suget på absolut topp vilket gjorde att jag sålde min Playstation Portable och investerade surt förvärvade pengar i en Xbox 360 med Grand Theft Auto IV som det första spelet. Tidigare erfarenheter av Grand Theft Auto-serien var fantastiska Grand Theft Auto San Andreas som jag spelat hemma hos en kompis samt GTA Liberty City Stories som jag hade spelat på Playstation Portable.

    När jag exhalterat matade in skivan i Xboxen och fick uppleva Nikos äventyr i Liberty City för första gången tappades hakan och en pöl av saliv bildades i knäet. Att ett spel kunde se ut så här! Att en värld kunde vara så fri. Jag var helt hänförd, då detta också var mitt första möte med denna generations grafik och teknik.

    Spelet i sig var inget annat än ett mästerverk i mina ögon förälskelsen var ett faktum. Än i dag så kittlar seriens frihet och Grand Theft Auto IV håller fortfarande och är ett alldeles utmärkt spel.

  25. Red Dead Redemption
  26. Att Rockstar är kungar när det kommer till öppna spelvärdar befäste de med western epostet Red Dead Redemption. Lite förenklat har det beskrivits som Grand Theft Auto i vilda västern. Och även om det är en beskrivning så är den rätt banal. Red Dead Redemption står bra på egna ben utan att behöva jämföras med Grand Theft Auto.

    Grand Theft Auto IV var ett lysande, men Red Dead Redemption var faktiskt ännu bättre. Att jag, som sedan barnsben haft en fäbless för westerngenren, fick uppleva en mustig cowboyhistoria var inget annat än helt fantastiskt härligt. De omväxlande miljöerna och känslan när du susade fram på en hästrygg genom övergivna byar, eller när du tog upp kampen med banditgäng var inte lik något annat spel. Världen som Rockstar har byggt upp var stor och stor tid och möda måste ha lagts ner på att ge olika områden olika identiter. När man efter flera timmar spelande tar sig över till Mexiko så är det en helt annan miljö och stämning än det varit tidigare. Det ger en verkligen känslan av att man har kommit till ett nytt land.

    Red Dead Redemption kan också vara det av Rockstars spel med mest engagerande handling, och slutet är något som jag tror de flesta som har spelat spelet kommer att komma i håg.

    Nu håller jag tummarna för att vi får fortsatt uppleva äventyr i västern på den kommande konsolgenerationen.

    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.
    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.

  27. Grand Theft Auto V
  28. Med Grand Theft Auto V visade Rockstar än en gång var skåpet skulle stå när det gäller öppna världar i spel. Från Liberty Citys New York-pastisch har vi nu tagit oss till Los Santos, Rockstars tolkning av Los Angeles och Kalifornien. Här är miljön verkligen huvudrollsinnehavaren och påståendet att Grand Theft Auto V ska vara världens dyraste spel är något som jag inte ifrågasätter. Researchen inför spelet lär ha varit enorm och världen i Grand Theft Auto V består av så otroligt många detaljer att det är lätt att glömma bort att det faktiskt finns uppdrag och moment att utföra som faktiskt för handlingen framåt också. Många gånger kunde jag bara köra runt i en bil eller flyga runt i en helikopter och njuta av den fantastiska miljön. Trots att jag har avslutat huvudhistorien så känns det som att jag bara har skrapat på ytan till möjligheterna i Los Santos.

    Själv historien kretsar kring tre kriminella som slår sina påsar ihop och utför flera rån och kupper. Detta är ett nytt drag i Grand Theft Auto, med tre protagonister (även om vi fick en försmak av det i ett uppdrag i Grand Theft Auto IV). Det fungerar fantastiskt bra med olika protagonister och det gör även att vi växlar mellan olika miljöer och förutsättningar. Dock är det anmärkningsvärt att Rockstar, trots tre protagonister, inte har valt att låta någon av dem vara kvinna.

    Vi får även träffa några andra karaktärer från tidigare delar i serien och det är med tungt hjärta som jag återstiftade bekantskapen med Johnny Klebitz från speltillägget till Grand Theft Auto IV, The Lost and Damned.

    När sluttexterna rullar efter ungefär 45 timmars spelande så vill jag fortsätta att upptäcka Los Santos. Det om något är ett gott betyg.

  29. Batman Arkham Asylum
  30. Ett mörkt Batman-spel med fantastiska röstskådespelare och grymma miljöer i form av Arkhams kombinerade psyksjukhus och fängelse gjorde Batman Arkham Asylum till en oväntad dundersuccé. Batman var bister och hård när han gjorde upp med sjukhusets galna brottslingar, ledda av Jokern, briljant röstskådespelad av Mark Hamill, mer känd som Luke Skywalker.

    Batman Arkham Asylum innehåller så mycket att utforska, så många knäppa motståndare ur den rika Batman-katalogen av skurkar och spelet ser också fantastiskt snyggt ut. Jämförelser med 60-talets kitschiga serie med Adam West i huvudrollen är omöjlig att göra, spelet ligger närmare Frank Millers och Christopher Nolans Batman, även om spelets Batman är en äldre och surare version än vad Nolans Batman är.

    Dold av skuggorna kan Batman välja ett mer osynligt tillvägagångssätt att ta hand om Arkhams kriminella. Detta är nästan ett måste då det är tydligt att Batman inte är någon superhjälte om hans ställs mot motståndare med automatvapen och inte har en flyktväg. Taktik är viktigt och till sin hjälp har Batman en speciell syn som han aktiverar i masken. Synen, detektivläget, gör att han kan se hjärtslag, vilka vapen som motståndaren bär samt att det går att se skurkar genom väggar. Om det är någon kritik som Batman-spelen har fått så är det att den synen är lite välBatman Arkham Asylym är stämningsfullt och ibland lite läskigt, och alldeles, alldeles utmärkt.

    Batman Arkham Asylum.
    Batman Arkham Asylum.

  31. Mass Effect 2
  32. Att Mass Effect 2 är mittendelen i en trilogi märks emellanåt. Själva huvuddelen av spelet går ut på att bygga upp en besättning som ska ta sig an det annalkande hotet. Detta är dock inte direkt något negativt och i spelmomenten är Mass Effect 2 ett rejält lyft mot det första spelet. Här finns även huvudantagonister i form av rasen Collectors. Commander Shepard samarbetar med människoterroristorganisationen Cerberus för att tillsammans med dem möta hotet. Det större, övergripande, hotet i form av Reapers får dock vänta till den avslutande delen Mass Effect 3.

  33. Portal
  34. När Valve släppte The Orange Box, med Half-Life 2 och episod 1 och 2 till Half-Life 2 så fanns även Portal med på skivan. Det blev snabbt det spel som det talades mest om i denna samling av spel (där även Team Fortress 2 ingick). I Portal så vaknar du upp inlåst i ett enorm testkomplex där du ska ta dig igenom diverse olika banor användandes av ett gevär som skjuter portaler som du kan gå igenom. Själva pusselmomenten är riktigt vassa och addera dessutom en handling och en nyfikenhet kring vad som har hänt, vem du är och vad du är på för ställe så får du ett otroligt bra spel.

    Testbyggnadens helgalna artifiella intelligens GLaDOS verkar till en börjar vara neutralt inställd till dig, men under spelets gång framkommer en beytydligt mer obehaglig sida. Trots detta ler du glatt genom glåporden och eländet som GLaDOS utsätter dig för.

  35. Fallout 3
  36. Att utforska ett framtida postapokalyptiskt Washington i enorm skala är godis för en postapokalypsbesatt man som jag. Den stora världen präglas dessutom av femtiotalets estetik vilket var en lyckad kombination. Med Fallout 3 så fanns det inte en tråkig stund och under uppdragen slängdes man mellan spänning och upptäckarglädje.

    Känslan av att planlöst vandra omkring och helt plötsligt stå öga mot öga med två supermutanter i någon liten bebyggelse är mycket häftigt. Och skrämmande. Det är också fantastiskt kul att utforska olika bunkrar där andra har gömt sig undan från undergången, precis som man själv gjorde i bunker 101. De olika bunkrarna har ofta olika teman och olika händelser som har utspelat sig där tidigare och som man nu kan se spår av. En bunker har exempelvis experimenterat med kloning, i en annan bunker kan man hitta en följeslagare som man kan ha stor nytta av. En av bunkrarna lyckades jag inte ens ta mig in i, innan jag dog av den stora strålningen.

    Just strålning ligger över allt i världen då undergången kom i form av atombomber. Äventyret inleds just i en bunker och vår protagonist vet inte om något annat här i världen till dess att fadern lämnar bunkern, och man själv ger sig av efter. Det är efter en timmes speltid som man för första gången får se omvärlden år 2077 och det blir en häftig start på spelet då man kliver ut och bländas av det starka solljuset med en hel värld av möjligheter framför sig.

    Det viskas lite om ett att ett nytt Fallout är på gång till nästa generations konsoler, och det är något som jag verkligen ser framemot. På minussidan med Fallout är att det inte är speciellt tekniskt snyggt, något som det säkert blir ändring på om det kommer till nästa generations konsoler.

    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.
    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.

  37. Bioshock 2
  38. Även om Bioshock 2 blev hyllat av kritikerkåren och fick mycket höga betyg så fick det ett svalare mottagande av den större massan än vad jag tycker att spelet förtjänat. Att följa upp en sådan höjdare som Bioshock måste ses som en svår uppgift, men jag tycker att Bioshock 2 lyckas alldeles utmärkt. Vi är tillbaka i Rapture, den enorma staden på havets botten. Denna gång med ett lite annorlunda perspektiv än det vi hade i första spelet. Nu är vi en av männen bakom maskerna, en Big daddy.

    Kritiken mot Bioshock 2 var att det var “mer av samma”. Detta gör mig absolut ingenting då Rapture och dess historia är intressant och något som jag gärna utforskade ännu mer.

    Värt att nämna är också att det kom ett alldeles lysande nedladdningsspel till Bioshock 2 som heter Minerva’s Den. Av alla speltillägg så är Minerva’s Den det absolut bästa som jag har spelet och slår alla Mass Effect-spelens tillägg, även om dessa också är bra.

  39. Mass Effect 3
  40. Den avslutande delen om Commander Shepard var en uppvisning i avslut. Efter att ha investerat timmar efter timmar i de två första spelen så skulle nu rymdeposet avslutas. Med sig i bagaget fanns beslut och handlingsutvecklingar från de två första spelen. Pressen på Bioware att ge oss ett värdigt farväl till Shepard fanns där minst sagt och tyvärr så fick berättelsen kanske inte det mäktiga slut som spelare krävde. Faktum är att Bioware ändrade slutet efter allt för upprörda röster höjts. För egen del tycker jag att slutet dög, även om problemet snarare låg i att det fanns några rejält stora logiska luckor. Det lämnar en lite avslagen eftersmak, men trots detta så ska ingen tvivla på att Mass Effect 3 är ett mycket bra spel.

    I Mass Effect så är jorden hotad av de enorma uråldriga maskinerna Reapers. Det ser rätt hopplöst ut för både mänskligheten och resten av galaxen och denna ödesmättade stämning ligger över hela spelet på ett riktigt lyckat sätt.

    Det som trots detta saknas, och det saknades även i Mass Effect 2, är en stark och tydlig antagonist. Det må låta konstigt med tanke på att det finns antagonister i båda spelen, men Saren som var huvudmotståndare var en välskriven och välspelad karaktär med djup och intressant bakgrund som tyvärr aldrig överträffades. Detta till trots: Det var rätt häftigt att stå öga mot öga mot en Reaper och det måste ses som ett av de starkare momenten i trilogin.

    Tidigare blogginlägg:

    Underbara Mass Effect 3

    Mass Effect 3.
    Mass Effect 3.

  41. Portal 2
  42. Uppföljaren till det första Portal fördjupar historien bakom antagonisten GlaDOS och Chell, den tysta protagonisten. Något som är nödvändigt då Portal 2 är ett fullängdsspel som står på egna ben efter att det första Portal hade varit en del av The Orange Box. I Portal 2 får vi veta historien bakom Aperture science och spelet är en resa både fysiskt och bildligt genom Aperture Sciences historia.

    Pusselmomenten är tillbaka från det första Portal, även om det nu inte direkt är olika testkammare man ska ta sig igenom på samma sätt som i det första Portal. En lång tid har gått i spelet sedan det första spelet utspelade sig och det syns genom att Aperture Science är vildvuxet och illa fungerande. Fusionen mellan natur och teknik är härliga miljöer att befinna sig i dessutom är det ett bra tempo på växlandet av olika miljöer och typer av rum i spelet.

    Den största styrkan med Portal 2 är för min del all symbolik och alla små ledtrådar till vad som egentligen har hänt som finns att hitta. Det är svårt att se hur Valve ska kunna ta historien vidare i en eventuell uppföljare, men trots detta så hoppas jag på att någon gång få uppleva fortsättningen på Chells äventyr, kanske i en annan miljö?

    Tidigare blogginlägg:

    Portal 2 är en lysande uppföljare

    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.
    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.

  43. Uncharted 2: Among Thieves
  44. Nathan Drakes bästa äventyr tar oss runt jorden och i sann Indiana Jones-anda letar vi artefakter och arkeologiska föremål. Naughty Dogs spel är dessutom en visuell höjdare med stark story och vackra miljöer. Min favorit från Uncharted 2: Among Thieves var den tibetanska byn och stämningen i den. Det är dock långt i från den enda minnesvärda miljön i spelet och man slängs mellan olika miljöer och situationer. Från den heta, soldränkta, gator till iskalla snöstormar uppe i berg.

    Övernaturliga inslag kan blandas med historia och historiska myter. Jämförelsen med Indiana Jones fungerar även här och förstärks av att huvudkaraktären Nathan Drake delar samma stil och nonchalans som arkeologen med hatt. Eller Han Solo för den delen. Även birollskaraktärerna är starka och i Uncharted 2 så slits Nathan Drake mellan två romantiska intressen, två kvinnor som faktiskt har en egen karaktär och fyller en funktion mer än att bara vara just ett romantiskt intresse.

    Alla Uncharted-spel bjuder på fantastiska matinéäventyr, men seriens höjdpunkt var Uncharted 2: Among Thieves med de bästa miljöerna och ett otroligt vasst röstskådespel.

  45. Bioshock Infinite
  46. Från havets botten till ovanför molnen. Även om resan från det första Bioshock till det senaste är stort rent avståndsmässigt så återfinner vi flera av komponenterna som gör detta till ett Bioshock-spel. Slitningarna i samhället finns där, kritiken mot den rådande hegemonin och man riktigt känner hur det bubblar under den välpolerade ytan i Bioshock Infinite. Bakom de höga tankarna och de vackra och välstädade miljöerna finns rasism och mörker. När revolutionen kommer så förvånar det föga.

    Booker DeWitt är en föredetta Pinkertonagent och nu mer en privatdetektiv som på grund av skulder tar ett jobb i Columbia, staden ovanför molnen, hämta en fängslad ung kvinna som vaktas av en enorm mekanisk fågel. Givetvis är det långt i från så enkelt som att bara åka upp dit och hämta henne och det ska visa sig att det finns fler och betydligt mer komplicerad anledningar till att Booker är i Columbia. Elizabeth, flickan som ska hämtas visar sig ha oanade förmågor och under spelets gång så blir hon en stark bundsförvant och en karaktär som man verkligen bryr sig om. Rent spelmekaniskt så hjälper Elizabeth Booker och är sällan i vägen för honom utan är mer en tillgång under hårda strider.

    Precis som i tidigare Bioshock-spel så är både stilen och berättelsen de två stora triumfkorten i Bioshock Infinite. Det är en otrolig värld som Irrational Games målar upp, med affischer, reklam och ljudkuliss som säljer in bilden av en tidig 1900-talsutopi ovanför molnen. Ännu starkare än den fantastiska stilen är dock handlingen som är något av det mest engagerande jag någonsin har upplevt. Det första Bioshock har förmodlingen den bästa och mest stämningsfulla inledning i spelvärlden enligt mig. Bioshock Infinite kan ha spelvärldens bästa avslutning och det är med stor behållning som man kan läsa andra spelares teorier kring slutet. Precis som i Portal 2 så finns det möjlighet till tolkningar och flera lager av aspekter att ta in när man själv gör sin tolkning.

    Tidigare blogginlägg:

    En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.
    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.

  47. Bioshock
  48. Få spel har haft en sådan inledning som fångat mig så som Bioshocks inledning gjorde. Du befinner dig på ett flygplan som kraschar och omgiven av brinnande bråte från planet börjar du simma mot en ensam fyr mitt i havet. Där finns en typ av hiss, redo att ta dig ner under vattenytan. Till tonerna av Bobby Darins Beyond the Sea börjar du resan ner mot Rapture. Denna förfallna utopi under vattnet där det mesta har gått fel.

    I det som tidigare har varit en plats för tänkare, artister och forskare så har invånarna börjat att experimentera med genmanipulation. Något som inte var en särskilt bra idé skulle det visa sig då de flesta av Raptures invånare har blivit söndermanipulerade, galna vrak som är ute efter att mörda dig, och varandra, när tillfälle ges. I Rapture så vandrar dessutom stora män i dykardräkter runt och vaktar små flickor som med enorma sprutor skördar lik på ADAM, den stamcell som krävs i genmanipulationen som Raptures invånare har blivit beroende på.

    Under spelets gång får du mer och mer insyn i vad som har lett till Raptures förfall och de politiska och personliga konflikter som kokar i staden på havets botten.

    Bioshock hade det mesta för att tilltala mig. En gåta om vem jag var, vad som hänt och en otroliga miljöer att utforska gjorde att timmarna med Bioshock var en otroligt givande upplevelse. Sex år efter att spelet släppts så håller det fortfarande fantastiskt hög klass och Irrational Games har bevisat med Bioshock Infinite att deras förmåga att berätta en berättelse inte var ett lyckokast i det första Bioshock.

    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.
    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.

  49. The Last of Us
  50. Ett av denna konsolgenerations sista spel är även det bästa. I Naughty Dogs The Last of Us var praktiskt taget allt av absolut världsklass. Miljöer, karaktärer och berättelse engagerade och kändes rakt igenom trovärdigt. Joel och Ellies känslomässiga resa och utveckling som karaktärer var minst lika imponerande som den rent fysiska resa som vi togs med på i The Last of Us.

    När en svampinfektion tar över världen och förvandlar många människor till levande monster, inte helt olika zombies, så förfaller samhället totalt. Stora tragedier och mindre och mer personliga tragededier går hand i hand och The Last of Us inleds med hur virusinfektionen får sitt utbrott och handlingen tar avstamp i just en personlig tragedi som spelaren i allra högsta grad får vara en del av. Efter en gripande inledning så flyttas vi 20 år framåt i tiden när människorna försöker att leva med katastrofen och den största delen av överlevande och ickeinfekterade människor bor i militärt styrda karantänzoner.

    Joel och Ellies fantastiska resa över ett infekterat USA inleds när Joel måste se till att Ellie kommer fram till Eldflugorna, motståndsrörelsen till den styrande militären.

    Den hotfulla och fantastiskt vackra miljön ramar in The Last of Us och jag känner mig säker på min sak när jag hävdar att inget annat spel är visuellt lika vackert till någon av denna generations konsoler som The Last of Us. Förutom det rent visuella så är även skådespelet, både i gester och röster, helt klockrent och Troy Baker som spelar Joel (och även Booker DeWitt i Bioshock Infinite) har blivit en stor favorit hos mig.

    Musiken till The Last of Us sätter också stämningen på ett magiskt sätt och Oscarsbelönade Gustavo Santaolalla har gjort ett alldeles ypperligt jobb.

    När praktiskt taget allt stämmer och man blir så pass känslomässigt engagerad i ett spel som jag blev i The Last of Us går det bara till slut att sammanfatta det på ett sätt: The Last of Us är denna konsolgenerations bästa spel.

    Tidigare blogginlägg:

    The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.
Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.

Underbara Mass Effect 3

Om du inte vill veta hur Mass Effect 3 slutar så bör du inte läsa detta inlägg då det innehåller stora spoilers.

Efter tre spel och ett antal år så har jag nått slutet för Joanna Shepards resa när jag avslutat Mass Effect 3. Få spelserier, om ens någon, har jag uppskattat så här mycket som denna serie. Det har verkligen varit min Shepards (som alltså heter Joanna och är en rödhårig kvinna och vanguard) resa. Den romans som inleddes med Liara i det första spelet följde med genom det andra och även nu i det tredje. Ashley var med mig i tredje spelet då jag valde att låta henne leva istället för Kaidan i det första Mass Effect. Val jag har gjort och karaktärer jag har pratat med återkommer nu, flera år senare, i det avslutande spelet.

Liara är tillbaka och får spela en större roll än den i Mass Effect 2.

Pressen på Shepard är större än någonsin då reapers invaderar jorden. Hon har en tuff uppgift framför sig för att försöka ena flera raser till att arbeta tillsammans för att möta detta hot som kan utplåna praktiskt taget allt liv i universum.

Under resans gång ställs man inför den existensiella frågan om vad som är liv. Är en syntetisk skapelse med ett eget medvetande ett liv? Just sådana frågor kittlar väldigt (och bör göra det om man är science fiction-fan). Detta är en frågeställning som man får ta ställning till alldeles i slutet också, men mer om det senare i inlägget.

Upplägget i det tredje Mass Effect-spelet är likt de två första. Som Shepard styr man Normandy mellan olika uppdrag som senare kommer att vara en faktor i det stora uppdraget. De olika miljöerna och världarna är helt fantastiska och allt har en otroligt snygg polerad look. Ett av de första uppdraget jag genomförde var det nedladdningsbara uppdraget på Eden Prime där man skulle komma över en protheansk artefakt. En artefakt som visade sig inte bara vara protheansk utan en faktiskt Prothean. Den utdöda rasen som 50 000 år tidigare hade utplånats av Reapers i den förra cykeln.

Bara att få återse Eden Prime var en upplevelse. Hela Mass Effect-trilogin påbörjas ju på Eden Prime då Shepard åker för att undersöka ett protheanskt torn som skickar ut en signal. När Shepard rör vid tornet får hon visioner om Reapers utrotande av de tidigare civilisationerna och pang så är spelvärldens grymmaste science fiction-serie i gång.

Det är en fröjd att vara tillbaka och gå mellan byggnaderna i människokolonin. Givetvis utbrister ett gäng fajter, denna gång med Cerberus som också är ute efter artefakten som visar sig att vara protheanen Javik, den sista överlevande av sin civilisation.

Andra höjdpunkter är att få återse citadellet, gå runt och tjuvlyssna på konversationer, handla vapen och rustningar eller att besöka nattklubben Purgatory där Aria T’Loak (rösten görs av Carrie-Ann Moss från Matrix-filmerna) numer huserar efter att Cerberus har tagit över klubben hon styrde över i Mass Effect 2, Afterlife på Omega.

Till citadellet har massa flyktingar som har överlevt attackerna runtom i galaxen tagit sig och söker nu uppehåll. På väggarna sitter fotografier uppsatta på saknade personer. Många sörjer. Det märks verkligen att undergången är nära och att ett täcke av hopplöshet ligger över citadellet.

EDI i ny humanoid form. Rösten görs av Tricia Helfer.
När det gäller besättningen så höll jag mig till samma två personer för det mesta. Favoriterna Garrus Vakarian och Liara T’Soni. Den nya bekantskapen Javik använde jag knappt i uppdragen. En annan ny bekantskap, EDI, Normandys artificiella intelligens antog tidigt i spelet en fysisk form och kunde användas som alla andra i besättningen under uppdragen. Detta gjorde jag sällan, trots att jag tyckte hon var en häftig ny karaktär och någon som aktualiserade frågan om vad som är liv och inte. Rösten gjordes av Tricia Helfer från Battlestar Galactica och efter att nu ha medverkat som robot i både den serien och i Mass Effect så ligger hon högt på listan över mina favoritrobotar. Bra jobbat Tricia!

Jack är tillbaka och har låtit håret växa ut.
Något som Bioware har gjort bra är att knyta ihop en del av storyn i spelen med Mass Effect-böckerna. Karaktärer som Kai Leng och Kahlee Sanders har spelat större roller i böckerna och dyker nu upp även här i spelen. Kai Leng som en tuff motståndare, utsänd av The Illusive Man för att ta kål på Shepard. Kahlee Sanders, lärare på skolan för barn med biotiska krafter. Där träffar vi en annan favorit från Mass Effect 2. Truliga och struliga Jack har nu tagit tag lite mer i sitt liv, är inte lika ilsken längre (men fortfarande ful i munnen) och jobbar också som lärare på skolan.

I slutet av spelet så ställdes man inför tre val. Alla innebar undergången för Shepard. Det val jag gjorde innebar att man slog ihop organiskt och syntetiskt DNA och skapade en ny form av liv. Samtidigt som Reapers var ett enormt hot mot allt liv, syntetiskt eller organiskt så var de inte den enda representationen av syntetiskt liv. Legion, som var en Geth, visade sig att vara en intelligent och värdig besättningsmedlem i Mass Effect 2 och när vi nu fick se skapelsehistorien för Geths i detta avslutande spel så framgick det att allt de egentligen ville ha var frihet. Därför inledde de ett krig med Quarians som har skapat dem. EDI visade sig att vara ett annat syntetiskt liv, värt att slåss för.

Trots alla klagomål på slutet, och en del motiverade då det finns en del hål i berättelsen, så känner jag mig nöjd. Och sorgsen. Nu är det över, och min Joanna Shepard är död. Det blev inget gemensamt liv med Liara. Det bästa betyg jag kan ge till Mass Effect 3 är att det har engagerat mig. Väldigt. Det är en fantastisk story och en fantastisk upplevelse.

Kulturkonsumtion: vecka 9 2012

Sett: My Week With Marilyn
Michelle Williams spelar Marilyn Monroe med bravur i en film som är lite mysigt småputtrig och lättsam. Härliga Judi Dench är med på ett hörn också och värmer de scener där hon är med. Eddie Redmayne spelar en väldigt blåögd filmassistent som träffar Marilyn Monroe under inspelningen av Prinsen och balettflickan. Just Redmayne känns lite väl storögt naiv för att man riktigt ska köpa det. Dock så kan jag rekommendera denna fina lilla film.

Läst: 1Up:s artikelserie om Mass Effect 2
Inför släppet av Mass Effect 3 så har 1Up publicerat artiklar om det förra spelet, Mass Effect 2 varje dag på sin sajt. Är man på något sett intresserad av Mass Effect så bör man absolut ta och läsa dessa artiklar. En artikel som “fastnade” var The Sexism of Mass Effect 2 där många vettiga synpunkter framförs om objektifieringen i spelet.

Charlize Theron i Young Adult.
Sett: Young Adult
Charlize Theron spelar Mavis Gary, spökförfattare till en populär ungdomsbokserie. Mavis har flytt tristessen i sin lilla hemstad, där hon förvisso var “den populära” tjejen under ungdomsåren. När ett mail dimper ner i inkorgen med en inbjudan att fira födseln av sin ungdomskärleks dotter så bestämmer hon sig för att åka dit och vinna tillbaka honom. Att han är gift och nybliven far spelar ingen roll.

Jag gillade Young Adult och Charlize Theron som jag tycker är en bra skådis och inte gör direkt ont att titta på gör en bra insats som den osympatiska Mavis.

Sett: Crazy Heart
Jeff Bridges som alkoholiserad countrymusiker träffar ung ensamstående mamma. Helt ok, men inget fantastiskt. Bridges vann dock en Oscar för bästa manliga huvudroll för denna film.

Sett: Första avsnittet av Suits
Efter att ha läst Fredrik Wikingssons blogginlägg om kostymfilm så snappade jag upp tipset om serien Suits i kommentarsfältet. Det första avsnittet på lite över en timme bådar gott, även om det fanns en del cheese där. Det blir att fortsätta att se Suits då jag, liksom Fredrik, är svag för kostymfilmer.

Sett: Arnold i musikalform
Veckans skratt är några underbara musikalvideor där två talangfyllda bröder har skrivit musik och sjunger fram musikalversioner av Arnold Schwarzeneggers klassiska actionfilmer. Fantastiskt roligt. Två av videorna finns här under. Ta gärna en titt på brödernas Tumblr där fler videos finns. Bland annat en härligt Sean Connery-musikal.

Fyra av de böcker jag fyndade på bokrean.
Köpt: Böcker på bokrean
Då jag mer eller mindre har gett upp att köpa bra skönlitteratur på bokrean eftersom det bara tycks finnas deckare (och vad är dealen med att man buntar ihop science fiction med fantasy, det är väl så långt ifrån varandra man kan komma?!) så satsade jag istället på lite faktaböcker.

Fem böcker har det blivit. Tre böcker om klockor (The Watch av Gene Stone, Cult Watches av Michael Balfour och 1001 armbandsur av Martin Häußermann), en om öl (Ölboken av Tim Hampson) och en om sci-fi-filmer (101 Sci-fi filmer du måste se innan du dör av Steven Jay Schneider). Jag har bläddrat i alla, dreglat över både öl och klockor och konstaterat att i sci-fi-boken så riskerar man att få de filmer man inte sett förstörd av spoilers. Hursomhelst är jag nöjd med mina köp.

Stekhet spelvår

Crysis 2 ser riktigt bra ut.

I morgon går startskottet för en stekhet spelperiod på cirka en månad. Crysis 2 släpps nämligen i morgon och jag som är svag för snygga first person shooters och trasiga stadsmiljöer kommer givetvis slå till och göra ett köp av nya Crysis.

Jag spelade aldrig första Crysis, helt enkelt eftersom jag inte spelar spel på dator (förutom Braid, just nu på Mac). Det undgick mig dock inte (och förmodligen ingen annan heller) hur otroligt snyggt spelet var. Tyvärr var det inte så mycket mer jag läste om det än att det var väldigt snyggt. Intresset för själva spelet väcktes dock när jag fick se Toves bror spela det på sin PC.

Så, nu när uppföljaren släpps till konsol är jag spelsugen till max. Jag har redan testat multiplayerdemot till PS3 och tyckte det verkade riktigt bra (förutom att fjuniga tonåringar sköt mig sönder och samman. Men så brukar det vara för mig i multiplayer).

På måndag släpps ett nedladdningsbart tillägg jag är ännu mer sugen på än på Crysis. Mass Effect 2 får sitt sista nedladdningsbara tillägg som heter ‘Arrival’ och ska knyta i hop mycket av storyn mellan Mass Effect 2 och Mass Effect 3 som kommer senare i år. Mass Effect 2 är något av det bästa jag någonsin spelat och det senaste nedladdningsbara tillägget, Lair of the Shadow Broker, var ruskigt bra! Jag väntar mig inget mindre än en helt briljant avslutning på Mass Effect 2.

Sedan har vi Valves nästa spel. Portal 2. Det släpps 18 april och jag tyckte väldigt mycket om det första Portal så givetvis är jag mycket intresserad av denna uppföljare. Det jag sett från spelet så ser det mycket snyggt ut och ska vara betydligt längre än sin föregångare.

Till sist har vi två spel som redan är släppta som jag också är väldigt sugen på. Dead Space 2 och Killzone 3. Det som saknas är tid!

2011 blir ett alldeles utmärkt spelår!

Lair of the Shadow Broker

Liara har varit saknad. I det första Mass Effect inledde jag en romans med henne, men i uppföljaren har hon haft lite tid för mig och mest suttit på sitt kontor och sett bekymrad ut. Nu är det dock ändring på det när Bioware släppt sitt senaste neddladdningstillägg till Mass Effect 2, Lair of the Shadow Broker.

Äntligen får vi se lite mer av Liara T'Soni i Mass Effect 2.

Lair of the Shadow Broker är det största nedladdningstilläget till Mass Effect 2 hittills. De tidigare nedladdningsbara tilläggen har klockat in på lite över en timme och absolut varit bra, även om de inte tillfört grundstoryn något speciellt. Lair of the Shadow Broker tar ungefär två och en halv timme att spela (jag tror det tog ungefär så lång tid för mig i alla fall) och tillför storyn en hel del. Tillsammans med Liara ger Shepard sig ut på en vild jakt efter The Shadow Broker som försökt sälja Shepards döda kropp till The Collectors (jo man dog ju en sväng mellan ettan och tvåan, men nu mår man bättre. Tackar som frågar).

När Lair of the Shadow Broker är avklarat har man tagit ett bra steg framåt i handlingen, fått svar på en hel del frågor samt fått och upplevt två och en halv timme av ett mycket snyggt spel, med varierande häftiga miljöer. För 800 Microsoft-poäng är det inte mycket att fundera på. Ladda ner Lair of the Shadow Broker och njut av Mass Effects underbara universum.

Väntan på Mass Effect 3 känns nu nästan olidlig!

Sverige tinar fram

Det smälter.
Det smälter.
Från sitt enorma snötäcke börjar nu Sverige tina fram. Januari och februari har varit riktigt kallt och snörikt, men hellre en rejäl vinter än grått snöblask. Det är knappast vårväder, men det är i alla fall inte 20 minusgrader. Detta innebär att man kan vistas utomhus, något jag gjorde i dag då jag tillsammans med kamera begav mig ut och fotograferade smältande istappar.

Det har dock varit lite si och så med att vistas utomhus för egen del den senaste tiden. Skolan och PHP-kodande har tagit stor del samtidigt som jag när jag varit ledig maniskt har spelat först Mass Effect 2 (fantastiskt bra) och sedan Bioshock 2 (även det fantastiskt bra). Kodandet går väldigt sakta framåt och det känns inte riktigt som jag greppar allt med PHP och MySQL. Jag känner i alla fall att jag vill kunna allt och att det är en väldigt nyttig delkurs vi går för tillfället.

Förutom skola och TV-spel har en del tid lagts på redigering av senaste numret av Lösnummer som trycktes i måndags. Till detta nummer fotograferade jag Nikola Sarcevic från Millencolin som vi intervjuade i samband med hans nya skivsläpp. Lite lustigt är att hans officiella pressbilder togs cirka 50 meter från mitt hus och det visade sig att han är uppväxt i Tybble där jag bor. Bilderna från det senaste numret hittas som vanligt på min Flickr-sida.

Bioshock 2

I Bioshock 2 får man än en gång stifta bekantskap med Little Sisters.

Mass Effect 2 är inte den enda speluppföljaren jag känner stort sug efter som släpps nu i dagarna. Den nionde februari (det är väldigt snart!) släpps nämligen Bioshock 2 och det spelet känner jag sjukt stort sug efter. Jag har tidigare skrivit om Bioshock 2 och det finns inte så mycket mer att tillägga om min pepp inför spelet.

Så varför detta blogginlägg? Jo, nu har det släppts en “launch trailer” till spelet vilket gör att min puls ökar lite mer. Ta en titt!

Så, den nionde februari är alltså datumet som gäller. Det kommer även en specialutgåva av spelet som ser riktigt lockande ut och bland annat innehåller en vinylplatta! Frågan är om jag kommer slå till på specialutgåvan med hela fadderullan eller om det blir den lite enklare “Rapture Edition” som bara innehåller boken utöver spelet.

Bioshock 2 - Special Edition

[poll id=29]

Mass Effect 2

"Tjena kexet, står du här och smular?"

Mass Effect 2 har släppts och är otroligt hyllat från en enig recensentkår. På sajten Metacritic, som sammanställer betyg, får spelet betyget 96 av 100. Det gör att Mass Effect 2 hamnar på delad andraplats av alla Xbox 360-spel tillsammans med Bioshock och The Orange Box. Etta på listan är Grand Theft Auto IV med 98 i betyg.

Detta mottagande av Mass Effect 2 har gjort mig otroligt sugen på att spela. Det faktum att man dessutom kan överföra sin Shepard från det första spelet är dessutom en stor bonus. Något som gjort att jag satt mig för att spela igenom det första spelet igen, än en gång med min rödhåriga Joanna Shepard, för att få så bra förutsättningar som möjligt i det andra spelet. Första Mass Effect är ännu roligare denna andra gång, kanske eftersom jag spelar i ett lugnare tempo och tar mig tid att prata med allt och alla i spelet och utföra alla möjliga uppdrag jag kan. Joanna Shepard är en hård, men rättvis dam, som gärna försöker hitta en fredlig lösning innan hon tar till pickadollen. Inför Mass Effect två är förhoppningen att ha räddat livet på en viss ödleliknande besättningsmedlem, räddat livet på hela galaxen och än en gång satt käppar i hjulen för Saren.

Jag har med andra ord inte köpt Mass Effect 2 än, men det rycker helt klart i plånboken! Till min glädje har jag upptäckt att man kan vinna Collectors Edition hos Xboxflickan. Just den utgåva jag planerat att köpa. Så förhoppningsvis slipper jag göra ett inköp och vinner det hela istället. Man ska dessutom skriva vilket spel man skulle ta med sig till en öde ö och varför. Det tävlingssvaret skickar jag istället via mejl till Xboxflickan.

Spel att längta efter

Världens största spelmässa lurar runt hörnet och 19:30 (svensk tid) den första juni håller Microsoft sin inledande presskonferens på E3 i Los Angeles och sedan brakar spektaklet igång! Under spelkonferenser brukar givetvis en hel del nytt lanseras och speltillverkarna vill visa upp sig från sin bästa sida samtidigt som konsoltillverkarna vill ha med sig de bästa speltillverkarna ombord. Som Xbox 360-ägare kommer jag följa E3 med nyfikenhet och här har vi en liten genomgång på spel jag törstar efter att få veta mer om och få lägga min svettiga händer på.

Mass Effect 2

Mass Effect 2

Mass Effect var ett vuxet science fiction-epos med djupa sidoberättelser, starka karaktärer och engagerande story. Dessutom fick man forma sin karaktär själv och de val man gjorde tidigt kunde få konsekvenser långt senare i spelet. Det negativa med Mass Effect var att det ibland var långa transportsträckor och långa laddningstider (hissarna!).

Nu kommer uppföljaren och man har där möjlighet att fortsätta med sin karaktär från första spelet. De bilder jag sett bådar gott och jag har svårt att Bioware kommer sjabbla bort sin andra del i den tänkta trilogin. Detta kommer bli bra. Punkt slut. Trailer finns att se här.

Mafia II

Mafia II

Om man kombinerar estestiken från Gudfadern med speluppbyggnaden från GTA IV borde man få något som liknar Mafia II. Det är i alla fall så jag tänker när jag ser bilder och trailer från detta spel. Att glida fram i snajsig kritstrecksrandig kostym med hatten på sned och en tommy gun i högra handen kommer nog kännas rätt bra. I alla fall att få göra det i digital form. I köttslig form skulle jag nog mest ligga rädd bakom något skydd och skaka (här har vi en stark fördel med TV-spel).

Mafia II släpps i oktober vilket borde innebära att vi får se en hel del nytt godis under E3. E3-trailer finns att beskåda här.

The Saboteur

The Saboteur

The Saboteur utspelar sig under andra världskriget där spelaren axlar rollen som Sean Devlin, racingförare som blir fast i Paris och börjar ansluter sig till motståndsrörelsen mot nazisterna. Krigsspel finns det gott om och speciellt krigsspel som utspelar sig under andra världskriget. Detta spel verkar dock annorlunda då det inte utspelar sig på slagfälten utan i Paris där man får smyga omkring på hustaken och skjuta nazister. Visuellt ser det mycket bra ut och bara det att det verkar vara en öppen värld som fungerar ungefär som i GTA där man låser upp olika sektioner under spelets gång bådar för att det är bra. Öppna spelvärldar är något som jag gillar skarpt. Att den öppna världen dessutom råkar vara min favoritstad är inte kattskit!

Spana in den färska E3-trailern och känn pulsen öka och peppen höjas.

Red Dead Redemption

Red Dead Redemption

Ett spel där den öppna spelvärlden är den amerikanska västern under förra sekelskiften är inte heller det kattskit. Som litet gossebarn gillade jag att leka cowboy i Hälsinglands skogar. Nu kommer jag få möjligheten att göra det digitalt (minus Hälsinglands skogar) i Red Dead Redemption. När man dessutom ser att det är en liten firma som heter Rockstar som ligger bakom en hyfsat lyckad spelserie med namnet Grand Theft Auto börjar det vattnas i munnen (eller var det nu vattnas när det gäller spel). Enligt Rockstar ska Red Dead Redemption ha den största öppna spelvärlden någonsin! Med tanke på hur förtjust jag blev i gigantiska San Andreas och de två närliggande städerna, ser jag detta som något otroligt positivt!

Trailer till westernliret finns här.

Bioshock 2

Bioshock 2

Stämningen och undervattensstaden Rapture var fantastisk i första Bioshock. Inledningen till spelet i sig satte direkt tonen och så fort jag hade satt min skakiga fot på golvet i den underliga fyren mitt ute i Atlanten och hörde tonerna av Bobby Darin’s Somewhere Beyond the Sea så var jag fast. När nu uppföljaren kommer så är jag förväntansfull men samtidigt tveksam till att tvåan kan leva upp till sin föregångare. En stor del av spelupplevelsen var just ovissheten och det vackra men förfallna Rapture. Nu är handlingen flyttad tio år framåt, Rapture har förfallit ännu mer och spelaren kommer anta rollen av den allra första Big Daddyn. Nyhetens behag och den ursprungliga ovissheten kanske är borta men det ser riktigt bra ut och när spelet släpps den 30:e oktober kommer jag säkert köpa mig ett exemplar.

En demobana som heter Hunting the Big Sister kan ses här.

Och bara för att inledningen till första spelet är så grymt bra, se den här:

Alan Wake

Alan Wake

Än en gång denna Alan! Alan Wake utannonserades på E3 redan 2005. Det har fortfarande inte släppts och det har pratats om att Remedy haft problem i utvecklingen. Dessa rykten bekräftades ifjol när Remedy medgav att det funnits problem men de ändå äntligen visade lite livstecken. Tack och lov så levde fortfarande Alan Wake-projektet och vi bjöds på en ny trailer. Nu är det 2009 och allt annat än ett släpp detta år skulle vara mycket underligt. Med väldigt stor sannolikhet så kommer det visas upp mer från Alan Wake och förmodligen också utannonseras ett releasedatum. Jag längtar verkligen efter att få träda in i rollen som författaren Alan Wake och bege mig till Bright Falls, en liten sömnig (sömnig – Wake! Ah, fyndigt!) stad som ser helt fantastisk ut i de videoklipp jag sett.

Trailer finns att se här.

Half-Life 2: Episode 3

Half-Life 2: Episode 3

Jag älskar Half-Life 2 passionerat. I en dystert vacker värld har jag styrt Gordon Freeman i kampen mot The Combine, skjutit ner zombies, headcrabs och antlions och samtidigt spanat in Alyx Vance. Half-Life 2 är ett fantastiskt spel och förmodligen den bästa spelupplevelsen jag någonsin haft. Att susa fram på Highway 17, stanna till i mindre byar och skjuta utomjordiska soldater var fantastiskt. Eller den otroliga kampen i Episode 2, uppe i bergshotellet i White forest, också den helt fantastisk. Att säga att jag längtar efter Episode 3 är ett understatement. Dock känns det inte helt säkert att vi får se något från Valve under E3. Det enda som släppts hittills är några konceptbilder och praktiskt taget ingen information om handlingen. Jag gissar på att Episode 3 släpps någon gång under 2009 och att vi får livstecken först till höst. Det kommer vara värt väntan, det är jag säker på!

Detta är alltså sju spel som jag längtar efter. Vilka längtar du efter? Kommentera!

Navigation