Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: “We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att “slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att “ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer “flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och “nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.