Etikett: michael nyqvist

Kulturkonsumtion: vecka 14 2012

Peter Dinklage i Game of Thrones.

Sett: Det första avsnittet av Game of Thrones, säsong 2
Den mycket efterlängtade andra säsongen av Game of Thrones har börjat och givetvis slängde jag mig med iver över den första säsongen. Som innan så är det otroligt välgjort och snyggt. Jag kände dock, och detta brukar vara genomgående för fantasy, att det var lite svårt att komma i håg alla karaktärer och vad som hade hänt sedan den förra säsongen. Det gick tydligen ett sammanfattningsavsnitt lite tidigare än det första avsnittet och det kunde ha varit en god idé att se.

Peter Dinklage var ett fröjd att återse med sin skarpa tunga och sitt rävspel. Han har blivit en favorit i serien och att han har vunnit både en Emmy och en Golden Globe för sin gestalning av Tyrion Lannister känns väldigt välförtjänt.

Sett: Mission Impossible Ghost Protocol
Med den senaste Mission Impossible-filmen så vet man precis vad man får. Snygg action utan så mycket hjärna. Tom Cruise är tillbaka i rollen som Ethan Hunt. Givetvis så klättras det på höga byggnader, bryts in i byggnader (gärna höga sådana) och trixas med diverse prylar. Michael Nyqvist dyker upp i en oinspirerad roll som euroskurk och med en Kristofer Lundströmsk engelska.

Sett: Huvudjägarna
I det första avsnittet av Game of Thrones så fick man inte se så mycket av Nikolaj Coster-Waldau. Det blev mer av Coster-Waldau dock i norska Huvudjägarna, baserad på Jo Nesbøs bok. En rätt trevlig action/thriller-historia där man inte riktigt vet vem som är god eller ond.

Huvudkaraktären är till en början en rätt osympatisk typ, men efter ett tag så lär man känna honom och börjar få viss förståelse varför han är som han är. Bakom all våld och spänning döljer sig en historia om osäkerhet och kärlek. Sevärd, om än inte fantastisk.

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo

Böckerna är dundersuccéer och de svenska filmerna likaså. Givetvis var också Hollywood tvungna att göra sin version av Stieg Larssons Millenium-berättelse. Det kan ju givetvis inte bli bra. Självklart så kommer det att bli ett själlöst försök bara för att casha in pengar!

Men vänta nu, David Fincher som regissör? Daniel Craig som Mikael Blomkvist? Inspelad i Sverige! Jag gillade både böckerna och de svenska filmerna och när det kom fram att David Fincher skulle regissera den amerikanska versionen så tändes mitt intresse.

Hej, här står vi och myser.
Storyn känner de flesta till vid det här laget. Journalisten Mikael Blomkvist anlitas av en åldrad företagspamp för att rota i hans släkts förflutna och ta reda på vad som hände med brorsdottern Harriet för fyrtio år sedan. Harriet försvann spårlöst och ingen vet vad som har hänt med henne. I en stuga uppe i Hedestad (som i verkligheten verkar ligga ungefär där Bollnäs ligger) samarbetar Mikael Blomkvist tillsammans med hackern Lisbeth Salander.

I vår svenska version gjorde Noomi Rapace en mycket fin insats som Salander. En insats som tagit henne till Hollywoood och givit henne idel hyllningar. Även Michael Nyqvist har tagit sig till Hollywood tack vare rollen som Blomkvist. Trots en träig insats och replikleverans som låter minst sagt onaturlig.

Hur fungerar då skådisarna i denna version? I de artiklar jag hade läst om filmen innan riktades viss kritik mot Rooney Maras gestaltning för att hon skulle vara en skörare version av Salander och mer av ett offer än vad Noomi Rapace var. Det kan det absolut ligga något i. Men om man ska bedöma hennes prestation efter hur Salander framställs i böckerna så ligger denna rollgestaltning närmre den versionen av Salander. Jag gillar Rooney Mara som Lisbeth. Ordentligt!

Daniel Craig gör en bättre Blomqvist än Michael Nyqvist. Det är betydligt mer fart i Daniel Craigs gestaltning och replikerna känns mer naturliga. Robin Wright-Penn skymtar också förbi som Erika Berger och där borde det vara helt omöjligt att prestera annat än bättre än vad Lena Endre gör i de svenska versionerna.

När det kommer till berättelsen så har David Fincher stuvat om lite. Särskilt i slutet finns det detaljer som skiljer sig från hur originalberättelsen är. Detta stör dock inte nämnvärt utan fungerar bra. Dessutom så får man en bättre bild av Salanders och Blomqvists relation och detta gillar jag verkligen. Särskilt mycket en hjärtskärande scen mot slutet som finns med både i boken och i den amerikanska versionen, men som saknas i den svenska filmatiseringen.

Musiken är en annan höjdare som sätter stämningen briljant. En tung och tät ljudmatta ligger helt perfekt över det vackra fotot.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag The Girl with the Dragon Tattoo väldigt varmt. Betyget blir det högsta och det är förvisso en väldigt svag femma, men jag måste ändå gå på min magkänsla och dela ut det högsta betyget. Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna. Och Rooney Mara, välkommen till absoluta toppen av Hollywood!

Betyg:

The Girl with the Dragon Tattoo
År: 2011
Längd: 158 min
Regissör: David Fincher
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård

En sammanfattning av Millennium-trilogin

Micke Nyqvist har svårt att fokusera på låset.
Micke Nyqvist har svårt att fokusera på låset.

Efter att ha lyssnat på alla tre böckerna som ljudböcker (vilket innebar att man fick höra Reine Brynolfsson säga “sjötton” istället för “sjutton” och “Goggle” istället för “Google”) så såg jag med stor förväntan fram mot filmatiseringen av Millennium-trilogin. Gårdagkvällen spenderades på bio för att se den avslutande filmen, Luftslottet som sprängdes. Så, hur levde då filmatiseringen upp till mina förväntningar?

Noomi Rapace gör en stark insats som Lisbeth Salander.
Noomi Rapace gör en stark insats som Lisbeth Salander.
När det gäller skådespelarinsatserna kan man snabbt konstatera att det är en berg-och dalbana. Noomi Rapace gör en fin insats som Lisbeth Salander och kan hålla huvudet högt efter dessa filmer. Micke Nyqvist gör absolut inte heller bort sig, men verkar gå lite på autopilot. Det är när det gäller biroller som det börja brista. Sven-Bertil Taube spelar över i första filmen som Henrik Vanger, men utan att vara en katastrof. Lena Endre spelar, liksom Taube, även hon över. Det är dock förståeligt att man får problem att leverera repliker som “Åh, Micke. Var försiktig Micke!” för sig själv med trovärdighet. Den största katastrofen till skådespel och usla repliker i kombination kommer i andra filmen, Flickan som lekte med elden, där skådisarna som spelar Dag och Mia gör en uppseendeväckande usel insats (speciellt Dag) och deras replikskifte på kaféet får mig att direkt skruva på mig och sträcka mig efter skämskudden. I tredje filmen gör Annika Hallin en svag skådisinsats som Mikael Blomkvists syster och de få scener där hon ska verka rädd och äcklad imponerar minst sagt inte.

I Luftslottet som sprängdes finns en större miss enligt mig där en stor del av handlingen lyfts bort. Och här kommer en spoiler, gå och koka kaffe ni som inte vill veta mer: I boken lämnar Erika Berger sitt jobb på Millennium och börjar istället jobba som chefredaktör på en stor morgontidning (med andra ord: Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Väl på sitt nya jobb börjar hon trakasseras med anonyma hotbrev. Det visar sig vara en av hennes nya kollegor som dessutom är en gammal klasskamrat till henne som står bakom trakasserierna. I filmen så lämnar hon aldrig sitt jobb på Millennium och börjar därmed aldrig jobba på morgontidningen. Det gör ju också att hon aldrig träffar sin nya kollega som trakasserar henne. Trots detta börjar hon få hotbrev i en sidostory som aldrig får sin upplösning. Om nu filmmakaren valt att plocka bort delen där Erika Berger börjar ett nytt jobb så borde även delen med hotbreven inte tagits med.

Men. Bortsett från en del svaga skådisinsatser, lökig dialog och ologiska ändringar i manuset tycker jag att filmerna funkar bra. Den bästa boken är enligt mig den första och det gäller även filmerna. Den första, Män som hatar kvinnor, är helt klart vassast. Det kan bero på att det är en komplett berättelse med början och slut medan Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes är två berättelser som hör ihop. En annan förklaring till att de två uppföljarna är svagare än den första filmen kan bero på att de var avsedda att bli en TV-serie när de filmades. När pengarna började rulla in från den första filmens biobesök var det någon som insåg att det fanns mer pengar att tjäna genom att släppa filmerna på bio.

Att jag skulle bege mig iväg för att se tre svenska filmer på bio under samma år trodde jag aldrig och det får ses som ett bra betyg till Millennium-trilogin. Filmerna är bra, speciellt den första. Böckerna är bättre. Läs dem och se absolut den första filmen. Gillar du den, se de två andra.

[poll id=28]

Navigation