Etikett: örebro aik halvmaraton

Löparåret 2022

Nu blickar jag tillbaka igen på det gångna löparåret. Precis som jag har gjort tidigare. Nu är det 2022 som ska sammanfattas, vilka mål jag satte och huruvida de uppfylldes. Och så blickar jag framåt.

Sammanfattningen för föregående år, 2021, finns att läsa här.

2022 har varit delvis lite knackigare. Mängden blev lägre jämfört med 2021 och mot slutet av året var det en del skador samt sjukdom som störde. Jag hade problem med sätesmuskel, höft, knä och rundade av det hela med att få covid. Efter att ha (så vitt jag vet) klarat mig i tre år!

Det blev 4 179 kilometer löpning under 2022. Nästa år tror och hoppas jag på mer än så.

Målen

Löpande man i solglasögon och blått linne,
Mot målgång i årets bottennapp, klubbmästerskapet i 10 kilometer landsväg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Inför säsongen satte jag två mål. Milen under 35 minuter och halvmaraton under 78 minuter. Inget av målen lyckades och jag ser säsongen som rätt misslyckad. Största besvikelsen är milen, där jag faktiskt inte ens sprang under 36 minuter. Min bästa tid kom i slutet av april när jag sprang Bålsta stadslopp på 36:03. De var ett lopp jag sprang utan att se klockan, så det kanske hade gått att gneta sig i mål under 36 minuter om jag hade haft bättre koll på tiden.

Att jaga en tid under 35 på milen har bara varit knäckande i år och oerhört frustrerande när ingenting har hänt. Det är inget jag kommer att jaga nästa år. Jag får helt enkelt förlika mig med att personbästatiden stannar på 35:21 och inte blir bättre än så. Det är trist, då det hade varit magiskt att få passera 35 minuter. Jag hade varit nöjd då. Nu kommer milen alltid vara en distans och tid jag känner mig ”bitter” över. Jag har skrivit mer om jakten på sub 35 här.

Det som varit sorgligast med miljakten är hur det påverkade min motivation. Efter haveriet på banvallen, loppet som var mitt A-mål på milen men slutade med att jag sprang 36:55, tog jag mig an loppen annorlunda. För att orka och känna någon glädje i löpningen ställde jag mig på startlinjen utan att jaga mina säsongsmål och sprang istället bara ”så bra jag kunde”.

Det hjälpte kanske att jag inte heller sprang några fler millopp, men faktum är att jag inte var missnöjd med ett enda halvmaratonlopp under 2022, trots att jag inte uppnådde säsongsmålet på en tid under 78 minuter. Men jag ställde mig aldrig på startlinjen och jagade sub 78 och kände aldrig att jag helt hade kapaciteten och formen för den tiden. Kanske om Göteborgsvarvet varit ett plattare lopp. Men det skulle verkligen krävt en fullträff just då. Höjdpunkterna för året får anses vara de två inledande halvmarorna. Min egen klubbs halvmara då jag satte mitt personbästa, 1:18:46 och sedan Göteborgsvarvet där jag egentligen sprang bättre än mitt personbästalopp och gick i mål på 1:19:06. Helsingborg halvmaraton var också ett fint lopp där jag presterade bra, men där känslan inte var den bästa inledningsvis.

Men om jag inte nått de mål jag siktat mot har jag i alla fall varit väldigt vältränad och genomtränad. Jag har aldrig någonsin tränat styrka på detta sätt tidigare och jag märker helt klart skillnad. Jag hoppas att styrka plus löpning kommande år kommer innebära en bättre säsong.

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet.

Kommande år

Under 2023 blir det fokus på maraton och halvmaraton. Men jag sätter inga tidsmål! Bara att springa bra. Att jaga specifika tider (och misslyckas) påverkade min motivation och glädje alldeles för mycket. Givetvis har jag koll på runt vilka tider på vilka distanser som kan anses som ”bra”, men inga definitiva tidsmål sätts alltså.

Det kan bli några millopp också, men en tid under 35 minuter fixar jag ju uppenbarligen inte så där får det bli vad det blir. Utmaningen blir att behålla motivationen och tycka att detta med prestationsinriktad träning och tävling är kul och mota bort den värsta bitterheten över att jag aldrig fixade sub 35 på milen.

Jag och coachen (mer om henne nedan) kommer att skruva en del i träningen. Volymen ska upp igen till mina tidigare nivåer (som jag hade under 2021) och även högre, i maratonuppbyggnaden. Dessutom ska vi träna mer på mina styrkor (uthålligheten) istället för allt för mycket fokus på svagheterna (snabbheten) som kom lite på bekostnad av styrkorna under gångna säsongens träning.

2023 kan komma att bli ett oerhört viktigt år för motivationen känner jag. Jag befarar att jag inte kommer att orka fortsätta med prestationsinriktad löpning om jag inte ser någon utveckling nu. Det har stått rätt still under två år och nu måste det nog hända något för att jag ska tycka det är kul även kommande år.

Coach Karin och Team Sennvall

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Något som har varit helt nytt för mig i år är att jag haft en coach! Karin Sennvall Forsberg har lagt upp min träning och varit mitt bollplank.

Egentligen var jag aldrig ute efter att skaffa en coach. Jag tycker det är kul att träningsplanera själv och är dessutom disciplinerad och genomför den träning jag planerat eller tycker att jag behöver. Men så träffade jag Karin. Och jag ser det inte som att jag ”skaffade coach”. Jag ”skaffade Karin” då jag insåg att jag ville ha henne som bollplank och grym person i mitt liv. Så hon blev min coach och jag hennes första adept!

Karin är kunnig, engagerad och peppande. Jag tycker dessutom att det är häftigt att hon själv sprungit på så oerhört hög nivå och smällt in miltider under 35 minuter och fem kilometer under 17 minuter. Hon har alltså inte bara teoretisk kunskap utan även praktiskt. Dessutom har hon förmodligen det starkaste pannben jag känner till. Tyvärr ännu starkare än den kropp som ska utföra det pannbenet vill, vilket inneburit en hel del skador för henne.

Jag är så tacksam och glad över att ha henne i min närhet och hoppas på att jag kan leverera bättre under 2023 än vad jag gjort under 2022.

Det är också superkul att det tillkommit fler adepter till henne och att vi nu är ett team! Andra person in i teamet blev min fantastiska duktiga klubbkompis Siri Englund, och om jag inte riktigt levererade under 2022 så kan man inte säga detsamma om Siri. Siri håller på med militär femkamp och hinderbanelöpning och inom den militära femkampen gick det fantastiskt bra då Siri slog till med svenskt rekord och SM-guld! Hon har verkligen fått effekt av att få hjälp med sitt träningsupplägg. Jag tror att hon kommer att bli ännu vassare nästa år. Jag och Siri har tränat flera pass tillsammans och vi är verkligen helt olika typer av löpare, där Siri är snabb och explosiv och jättebra på kortare distanser, medan jag är segare och uthålligare. Vi kan verkligen dra nytta av varandra!

De andra två som kommit in i teamet är Marcus Åberg, grym elitlöpare från Norrköping, och Sandra Almer Carlson, triatlet från Nora. Ett supertrevligt gäng och jättekul att vi nu är några som kan bolla och stötta varandra.

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp “tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: “Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Örebro AIK halvmaraton i annorlunda tappning

Örebro AIK halvmaraton ställdes ju in, likt praktiskt taget alla andra lopp. Men i gårkväll var vi ett gäng som samlades och sprang banan i jaktstart baserat på de sluttider vi hade rapporterat in. Det inofficiella loppet sprangs också för Örebro AIK:s Anders “Larra” Larsson som gick bort i cancer förra året. Deltagaravgiften var en valfri summa till Cancerfonden. Med och sprang loppet var Larras son Alex, så det kändes fint och speciellt denna kväll. Och det var inte läge att fega med tiderna. Nu var det full fart som gällde.

Innan loppet samlades vi och poserade på bilder för NA tillsammans med Alex, Larras son, som sprang i sin pappas Örebro AIK-linne. Foto: Ronny Collin.

Jag hade rapporterat in sluttid 1:19:59. Vilket verkligen var att spänna bågen då mitt personbästa på distansen var 1:23:36 och mindre än en månad gammalt.

Galet sliten, men nöjd, efter loppet! Foto: Karl Wilenius.

Min sluttid innebar att jag fick starta tillsammans med Liduina van Sitteren, Martin Duberg och Karl Wilenius. Varken jag, Liduina eller Martin hade fixat halvmaran under 1:20 tidigare. Liduina hade varit närmast med 1:20:19 (en tid som gjorde henne till tolva i SM på Göteborgsvarvet i fjol), så det var ju en tuff tid att slå för oss tre. Karl däremot hade fixat tiden med rejäl marginal tidigare (1:13-någonting), så för hans del skulle det inte vara något problem.

Utöver deltagaravgiften lovade jag att skänka ytterligare en femtiolapp för varje löpare av oss tre (jag, Liduina och Martin) som klarade tiden.

Vi gick ut i rasande tempo. Första milen avklarades (på min klocka) på 37:11. So far so good. Efter cirka 14 kilometer fick jag släppa iväg de tre då jag kände att tempot var för högt. Vid 16–17 kilometer fick jag håll och svårt att få i mig tillräckligt med luft. Fick lugna tempot något, vilket hjälpte en del. Det var i denna veva jag insåg att sub 80 var kört, men att nytt personbästa skulle det med all sannolikhet bli.

I motvind och med trötta ben och protesterande hugg i magen kämpade jag mig i mål på 1:21:31. Nytt personbästa med två minuter och fem sekunder. Det är jag trots allt ruskigt nöjd med. Målet för 2020 var ju att fixa halvmaran under 85 minuter. Sub 80 får vänta lite till!

Efter målgång visade min klocka på en ny personbästatid. Så jobbigt. Så kul!

Martin gick i mål på 1:18:47 och Liduina på 1:19:03. Fantastiskt vilken stark prestation av dem! Och givetvis blev det en ytterligare slant till Cancerfonden från mig för deras målgångar.

Snabbast runt banan var (inte helt oväntat) Jonas Nilsson på 1:11:11. Det är även han som har klubbrekordet för Örebro AIK på distansen.

Vilken fin kväll det blev!

NA:s artikel om vårt inofficiella lopp och fin intervju med Alex.

Någon typ av resultatlista

Detta är de tider jag har kunnat hitta på oss som deltog.

  1. Jonas Nilsson, Örebro AIK – 1:11:11
  2. Andreas Ingberg, Örebro AIK – 1:14:36
  3. Alexander Larsson, KFUM Örebro – 1:15:32 (Strava)
  4. Jonatan Gustafsson, KFUM Örebro – 1:15:37 (Strava)
  5. Michael Welday – Stocksäters IF – 1:15:38 (Strava)
  6. Melker Forsberg, KFUM Örebro – 1:15:45 (Strava)
  7. Gustav Nordling, Spårvägens FK- 1:15:46 (Strava)
  8. Jakob Nilsson, Örebro AIK – 1:17:10 (Strava)
  9. Fredrik Härdfeldt, Örebro AIK – 1:18:14 (Strava)
  10. Karl Wilenius, Lidköpings VSK – 1:18:25 (Strava)
  11. Gustav Grek, Örebro AIK – 1:18:27 (Strava)
  12. Martin Duberg, Örebro AIK – 1:18:47 (Strava)
  13. Jonas Rosengren, KFUM Örebro – 1:18:59 (Strava)
  14. Liduina van Sitteren, Örebro AIK – 1:19:03 (Strava)
  15. Markus Liljenroth, Örebro AIK – 1:20:16 (Strava)
  16. Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 1:21:00 (Strava)
  17. Björn Engqvist, Örebro AIK – 1:21:31 (Strava)
  18. Villem Raudsepp, Örebro AIK – 1:23:09 (Strava)
  19. Johan Jansson Flodén, Örebro AIK – 1:25:20
  20. Björn Eriksson, Örebro AIK – 1:27:44 (Strava)

Tim Sundström, Markus Bohman (sprang 25 kilometer, Strava), Jack Karlsson och William Wickholm saknar jag tider på, men de gick alla i mål ungefär samtidigt som de övriga KFUM-löparna, runt 1:15:30.

Andra artiklar om loppet

Årets första halvmara och årets första personbästa

Örebro AIK halvmaraton blev årets första halvmara. Känslan hade varit bra efter de säsongsinledande milloppen, men uppladdningen inför loppet blev en besvikelse. Veckan innan blev jag krasslig och hängig och lyckades bara få in ett enda dåligt löppass, där jag dessutom hade skyhög puls, så det kändes ju inte hoppfullt. Men trots detta gick loppet över all förväntan!

Vädret var vackert och perfekt för löpning när startskottet gick klockan 18 på en cykelväg på väster. Min plan var att försöka hålla tempo för att gå under 1:30:00 och sedan se hur länge detta skulle hålla. Med mig hade jag också två energigels så att jag inte skulle ta helt slut orkesmässigt, som det blev på Å-stadsloppet när jag slog personbästa i halvmaraton.

Tempot lyckades jag hålla i cirka 16-17 kilometer innan det blev riktigt jobbigt och jag fick krampkänning i vänster vad. Här tappade jag tempo och så fort jag försökte öka tempot till cirka 4:20 så började det hugga i vaden. På slutet ökade jag dock och sista halvkilometern slog krampen till med full kraft. Det var en känsla jag aldrig upplevt tidigare under ett lopp, men jag bet ihop och lyckades på ren vilja stappla mig i mål utan att sakta ner!

Här är det cirka 200 meter till mål och jag har kramp i vänsterbenet. Det gällde att bara lida sig igenom skiten! Foto: Jimmy Glinnerås.

Sluttiden blev 1:31:15, vilket innebar att jag slipade mitt personbästa med en minut och 19 sekunder! Jag kom på plats 6 av 45 i motionsklass.

Precis som i fjol var det ett supertrevligt lopp och jag blev påhejad av min kollega Ullis efter cirka 14 kilometer. Sedan känns det ju lite speciellt att länets, och en av landets, vassaste löpare, Erik Anfält, langar vatten åt en. Kul!

Målet på halvmaran är alltså att ta sig under 1:30:00. Jag trodde inte att jag skulle vara i närheten i dag, så detta bådar ju sannerligen gott!

Nästa lopp blir Gävle halvmarathon den 4 maj. Vågar vi hoppas att jag klarar en tid under 1:30:00 då?

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiella resultat

Planerade lopp under 2019

På söndag den 24 mars inleds tävlingssäsongen för min del med Varvetmilen i Örebro. Just det loppet inledde säsongen 2018 också, och det var en rätt kylig och blöt dag vill jag minnas. Nu hoppas jag på bättre väder i år, även om det i skrivande stund ser dystert ut!

Under 2019 planerar jag att delta i följande lopp:

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

Vad jag skulle vilja komplettera med är några snabba millopp under maj, juni och juli. Viby marathon deltar jag nog bara i om Stockholm Marathon blir misslyckat. Tyvärr utgår Rallarrundan för min del i år då det ligger så tätt inpå Stockholm Marathon. Rallarrundan var annars ett mycket trevligt lopp som jag gärna hade deltagit i.

Har jag missat något roligt lopp (i närheten av mig)?

Vilka lopp planerar du att delta i?

Detta inlägg kommer att uppdateras under säsongen.

Du kan läsa om mitt löparår 2018 och mina mål inför detta år i blogginlägget Löparåret 2018.

Uppdateringar

18 mars 2019: Lade till Karlstad Stadslopp och Lidköpings Stadslopp.
4 april 2019: Lade till Stockholm halvmarathon.
10 april 2019: Lade till Hammaröloppet

Navigation