Etikett: örebro aik

Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap blev allt annat än succé

Man kan lugnt konstatera att klubbmästerskapet inte blev samma succé som i fjol, då jag sprang i mål på mitt personbästa på milen. 35:21. I år blev det istället 36:55 på gamla banvallen.

Jag och Fanny sprang tillsammans inledningsvis. Bakom oss ser Ludde ut att fått lite feeling, men han joggade bara med en kort bit för att heja fram löpare. Foto: Jimmy Glinnerås.

Som vanligt innan loppet pratades det om vilka tider och ambitioner man hade med olika löpare. Jag och Fanny Schulstad hade helt klart den blygsammaste ambitionen i den första startgruppen och gjorde därför slag i sak och sprang tillsammans. Åtminstone inledningsvis.

Är det något jag har konstaterat om Fanny under tidigare lopp är det att hon springer smart och sällan går ut för hårt. Är det något jag har konstaterat om mig själv under tidigare lopp är det att jag inte alltid springer smart och inte sällan går ut för hårt. Därför höll jag mig i skinnet denna gång och rusade inte i väg som en liten unge på väg mot ett godisregn.

Efter cirka tre-fyra kilometer tappade jag tempo i motvinden ut mot vändningen. Fanny körde på i ungefärligt samma tempo, vilket innebar att det blev en lucka och jag fick släppa iväg henne. Här blev det också mentalt väldigt slitigt, men jag försökte bara övertyga mig själv om att springa klart eländet. Efter vändningen vid cirka 5,5 km blev det åtminstone medvind så här lyckades jag öka tempot lite mot de två långsammaste kilometerna, kilometer 4 och 5. Jag kom ikapp IF Starts supertalang, blott femton år gamla Linus Wedin som joggade vid sidan av banan, och försökte trumma på för att jag skulle ta mig i mål.

Vid sju kilometer passerade Linus mig igen, då hade han fått upp farten efter lite ”joggvila”. När det var två kilometer kvar tänkte jag att nu måste jag skärpa till mig och åtminstone försöka ta mig i mål på under 37 minuter. Jag påbörjade någon typ av långspurt, och den sista kilometern blev faktiskt snabbast. Jag passerade Linus igen, tog in lite på Fanny och gick i mål på 36:55. Denna tid var ungefär vad jag hade trott på innan loppet.

Under hela loppet dök Siri upp och peppade längs med banan. Sånt är väldigt uppskattat även om jag i dag var i dåligt slag och inte hade någon entusiasm eller tryck i kroppen.

Mentalt trött med bristande motivation

Löpande man i solglasögon och blått linne,
Mot målgång. Snart var eländet över. Foto: Jimmy Glinnerås.

Efter målgång pratade jag lite med coach Karin som var på plats och supportade sin slitna adept. Vilken glädje jag har i att kunna bolla med henne. Nu var jag inte särskilt munter efter målgång, men Karin hade ju redan koll på hur känslan varit innan loppet så det kom nog inte som en chock för henne.

Sett till vad mitt årsmål är och hur jag har tränat och tävlat är jag givetvis inte alls nöjd med att springa milen på 36:55. Det är två minuter långsammare än vad jag siktar på. Men det fanns inte en tanke på att jag skulle vara nära en tid under 35 minuter denna kväll. Den realistiska målsättningen var att ta sig under 37 minuter vilket jag gjorde.

Anledningen till att jag hade väldigt låga förhoppningar om en snabb tid var att något har hänt sedan Göteborgsvarvet för en månad sedan. Den mentala styrka och den motivation som krävs för att kunna pressa sig på tävling, och träning, har försvunnit. Jag är mentalt väldigt trött på löpträning och slitet som krävs. Varför det blivit så vet jag inte riktigt. Göteborgsvarvet blev en urladdning och den efterföljande förkylningen gjorde nog inte saken bättre. Sedan tror jag också att jakten på milen under 35 minuter slitit för mycket mentalt på mig och gjort att jag tappat glädje och glöd efter två år där inget hänt.

Det blev väldigt tydligt när jag under semesterveckan innan loppet hade intervaller på schemat och kände redan innan ”Nej, jag vill inte göra detta”, men ändå genomförde passet med uselt resultat. Det känns egentligen inte som att det är något som saknas rent fysiskt, även om jag inte är fysiskt är i form för att springa en mil under 35 minuter så borde jag ha absolut kunnat göra en tid som är ungefär en minut bättre. Men om inte huvudet finns med är det svårt.

Nu kommer jag att ta lite vila från intervaller och hårdare löpträning för att försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Jag vet inte vilket som blir mitt nästa lopp.

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp ”tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: ”Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Varvetmilen startade säsongen

Efter månader i mörker, gnetande på isiga vägar, på löpband en hel del styrketräning var det äntligen dags att snöra på sig snabbskor och begå säsongsdebut. Tidigt på säsongen ligger Varvetmilen, seedningsloppet till Göteborgsvarvet, och det var detta lopp som fick bli premiärlopp.

Kvinna och man springer. Båda har blå tröjor och nummerlappar.
Fanny Schulstad och jag är på väg in mot varvning. Det första varvet gick på 18:15. Foto: Jimmy Glinnerås.

Vädret kunde vi inte klaga på denna dag och förutsättningarna för löpning var helt perfekt. Varvetmilen har en bra tvåvarvsbana på cykelbanorna på väster. Det var lite lerigt på några ställen, men inget att gnälla på. Det var också vindstilla och bra temperatur med skinande sol. Efter en tuff träningsperiod och utan någon formtoppning (den blir senare i år) så ställde jag mig på startlinjen vid Rosta gärde med en förhoppning om en tid på låga 36 minuter. Typ 36:20 trodde jag på och hade varit nöjd med.

Allt enligt plan på första varvet

När startskottet gick kändes allt fine and dandy. Första kilometern gick på min klocka på 3:29. Sedan blev det lite knixigare och lätt uppför så efter det mattades tempot något. Jag hängde med fint i en klunga med några andra herrar och när jag gick in för varvning hade jag en viss distriktsrekordhållare på maran intill mig: Fanny Schulstad. Första varvet gick på 18:15. Men sedan blev det för tufft. Jag började tappa tempo och det var rätt flåsigt och jobbigt. Den sjunde kilometern blev den långsammaste och landade på 3:50, här passerades jag av urstarka Frida Michold som kom trea bland damerna (Fanny hade utökat sin lucka och sprang lätt och fint i mål på 36:18 och en andraplats). Efter svackan på kilometer sju kunde jag vända lite på det och springa de tre sista kilometerna progressivt.

Jag insåg rätt snabbt på det andra varvet att låga 36 skulle bli för tufft. Istället ställde jag om och tänkte att jag åtminstone skulle försöka ta mig i mål under 37 minuter.

När jag gick in på slutdelen av banan var det fullt fokus. Frida var för tuff att jaga ikapp men jag försökte kräma ur det sista jag hade i benen. Karin sprang efter och manade på mig in i mål och utmattad kunde jag passera mållinjen och konstatera att jag åtminstone lyckats ta mig i mål under 37 minuter. Min tid blev 36:51 vilket innebar plats 11 i herrklass.

Efter loppet pratade jag med lite andra löpare varav några jag bara ”träffat” via sociala medier tidigare. Alltid jättekul att få träffa alla ambitiösa löpare som delar samma passion och intresse som en själv.

Sedan blev det en kort nedjogg och debrief tillsammans med Karin innan jag avslutade med tre kilometer på egen hand.

Även om jag inte är jättenöjd med min tid och prestation, det gick som sagt cirka 30 sekunder för långsamt, så var det härligt att få nåla på sig en nummerlapp igen och starta tävlingssäsongen.

Man i blå tröja och solglasögon springer.
Jag rusar in mot mål. 150 meter kvar ungefär, coach Karin peppar på i bakgrunden (i röd jacka). Foto: Jimmy Glinnerås.

Tack till alla längs med banan, och tack till min grymma coach

Kvinna i lila tröja och man i blå tröja håller om varandra framför en fotbollsplan.
Min grymma coach Karin Sennvall Forsberg och jag efter avklarat lopp och nedjogg. Hon är ett strålande stöd och jag är så tacksam att vi samarbetar denna säsong! Foto: Maja Persson.
Tack till alla som hejade på från sidan med glädje och entusiasm i går. Ni gjorde det till en fin säsongspremiär! Idel glada tillrop från sidan och många som ropar ens namn och peppar på. Örebro är en fin löparstad med en härlig gemenskap över klubbgränserna.

Men så klart ett extra stort tack för… allt, till suveräna coach Karin! I går var det ju tävlingsdebut för henne som coach till en viss adept.

Hon peppade innan, under, och efter loppet i går och är ett fantastiskt fint stöd att ha! Och förutom pepp och stöd har hon ju så klart lagt upp min träning i år. Fokus de senaste veckorna har varit intervaller i överfart. Att bli snabb! Nu väntar lite längre intervaller och lite mer uthållighet.

Gårdagens Varvetmilen inte något fokuslopp. Jag har satt en gradering på alla mina lopp från A till D, där A är de viktigaste loppen och D de minst viktiga. Varvetmilen hade C-gradering.

Det är bara ett steg på vägen och vi är bara i början av resan som (förhoppningsvis) ska ta mig till en miltid under 35 minuter och en halvmaratid under 78.

Vilken supercoach jag har turen att få hjälp av!

Andra artiklar om Varvetmilen

Löparåret 2021

Det är dags att sammanfatta löparåret 2021, precis som mina föregående år. Vad kul det är att jag fortsatt håller på med löpningen och tränar och utvecklas!

Sammanfattningen från föregående år, 2020, finns här.

Löpningen har för det mesta tickat på bra under 2021. Totalt blev det 4495 kilometer i löparskorna, vilket är en liten ökning mot i fjol. Jag slipade två personbästatider då 10 km avklarades på 35:21 och halvmaran avklarades på 1:19:37. De mål jag satte inför 2021 var milen under 35 minuter (vilket alltså inte lyckades) och halvmaran under 80 minuter (vilket lyckades).

Dessutom hade jag fem kilometer under 17 minuter som ett mål jag inte prioriterade särskilt högt. Det lyckades inte heller och jag sprang som snabbast femman på 17:37 (mitt personbästa från 2020 är 17:19).

Så trots att jag bara satte ett av målen är jag nöjd med säsongen. Jag lyckades förbättra mitt personbästa på milen med bara två vilodagar efter en riktigt tuff halvmara. Det är jag jättenöjd med. Överlag har jag varit mycket jämnare som löpare under 2021 jämfört med 2022.

Träningen

Under hela året har jag haft en bra och rätt jämn mängd där jag varje månad sprungit runt 40 mil bortsett från november då det blev betydligt mindre på grund av skada. I januari smög jag igång kvalitetsträningen på hala cykelvägar med en del tröskelintervaller och väldigt lite överfart. Det behövdes för att starta kroppen efter november och december som varit lugnare sett till ren kvalitet. Det blev mest progressiva pass med lite längre intervaller och även lite backlöpning.

Så här såg det ut fram till april ungefär. Jag hade även två paceuppdrag i början av året där milen skulle in under 40 minuter samt under 38 minuter. Och så sprang jag några snabba halvmaror rakt av.

Eftersom det var så osäkert med när tävlingarna skulle komma igång var det svårt att rikta sin träning mot något. Det handlade mycket om att försöka hålla en bra nivå till när jag väl fick tävla igen. Men motivationen började tryta när de tänkta restriktionslättnaderna flyttades fram.

I maj började jag springa lite mer snabba och korta intervaller än tidigare. Nu var det dags att jobba in lite mer speed i benen. De officiella tävlingarna lyste fortfarande med sin frånvaro, men några träningstävlingar blev av i alla fall.

När tävlingarna väl drog igång i juni så började träningen kretsa mer kring dessa lopp. Det blev lite mer träning i specifik tänkt halvmarafart samt några pass med korta intervaller.

Ungefär så såg det ut resten av året. Mycket tröskelfokus i träningen med enstaka pass med överfart när det var dags för millopp. Sedan petade jag in några ”rakt av”-pass emellanåt. Jag gillar att springa en distans utan något ”upplägg” utan bara för att se status. Och det är ju jättebra träningspass det också.

I år har jag känt mig mer avslappnad till min träning än tidigare. Jag drabbas fortfarande av viss ”intervallångest” emellanåt när något riktigt tufft och vidrigt pass ska in, men när ett pass inte går som det ska läser jag inte in för mycket i det utan kan gå vidare.

Tävlingarna

Det blev inte lika många tävlingar under 2021 som det blev under 2020. Jag var lite mer selektiv i år för att försöka behålla den tävlingsglädje och inspiration jag kände när det gick bra. Huvuddistanserna i år blev 10 km och halvmaraton. Efter fjolårets misslyckanden på bana så undvek jag helt och hållet bantävlingar. Jag är tveksam till att det kommer bli tävling på bana under 2022 också. Det lockar helt enkelt inte!

Tävlingsåret har varit riktigt bra! Jag tycker egentligen inte att jag har gjort en enda misslyckad tävling. Den tävling jag var minst nöjd med var SM i 10 km på Anderstorp där jag sprang i mål på 37:37 på motorbanan. Men det var så galna förhållanden med otrolig hetta så allt var en enda freakshow och jag får ändå vara nöjd med att det inte var totalt haveri under den tävlingen.

Min bästa prestation för året får anses vara på samma distans, några veckor tidigare, när jag med endast två dagars vila efter en varm halvmara slipade mitt personbästa på 10 km landsväg och sprang i mål på 35:21 på Örebro AIK:s klubbmästerskap. Det är jag jättenöjd med och det var över all förväntan för det loppet.

De bästa loppen sett till både placering och känsla kom på halvmaratondistansen. Min fjärdeplats i värmen på Semesterhalvmaran, och där jag plockade silvermedalj i veteranklass efter självaste Erik Anfält är höjdpunkten. Vilken lycka att få göra ett så bra resultat på ett lopp jag tycker så mycket om!

Sommarens inledande tävling, Kungsbackaloppet, är en annan höjdpunkt. Förutsättningarna var jobbiga med en otroligt varm dag och dessutom riktigt blåsigt. Så min åttondeplats (efter spurtduellsförlusten mot Martin, med en sekund) och tiden 1:20:36 är jag riktigt stolt över. Femteplatsen på Läckövarvet (som givetvis OCKSÅ var vidrigt varmt) är en annan prestation jag är stolt över, även om genomförandet inte var lika bra det loppet.

Istället för att lista alla tävlingar månad per månad tänkte jag försöka rangordna de tre höjdpunkterna.

3. Kungsbackaloppet

Den riktiga tävlingsdebuten för året skedde i Kungsbacka på ett riktigt hett och vidrigt jobbigt lopp. Jag genomförde dock loppet klockrent och från att ha legat på plats 19 halvvägs tog jag mig i mål på en åttondeplats, efter en förlorad spurtduell mot Martin Duberg. 1:20:36 stannade klockan på.

Här har jag bloggat om Kungsbackaloppet.

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

2. Nytt personbästa på milen på klubbmästerskapet

Med bara två vilodagar efter Kungsbackaloppet så fick jag till ett superlopp på banvallen. Förutsättningarna var rätt perfekta och det var full fart från start till mål. 35:21 var en bättre tid än jag vågat drömma om och jag var så stolt och nöjd med min prestation.

Här finns mitt blogginlägg om Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

1. Semesterhalvmaran

Efter ett gäng supervarma lopp kände jag mig hyfsat bra värmetränad och fick till en jättefin prestation i värmen där jag låg på fjärde plats från start till mål. Så otroligt kul att få till en bra prestation på den halvmara jag tycker bäst om i länet!

Du kan läsa mer i mitt blogginlägg om Semesterhalvmaran här.

Björn Engqvist
Jag springer genom duschen efter cirka 13 kilometer. Foto: Jimmy Glinnerås.

Årets ”runstreak”

Precis som i fjol försökte jag mig på en liten runstreak. 2020 var det en sub 40-mil i månaden som gällde. I år blev det istället en halvmara i samma tempo. Det gick nästan hela vägen. Jag föll på december. När jag väl gjorde mitt försök hade det snöat och det var omöjligt att få bra grepp med löparskorna. Det blev 15 halvmaror som gick snabbare än 1:24:23, vilket är 3:59-tempo.

2 januari – 1:23:49 (träning)
7 januari – 1:23:23 (träning)
26 januari – 1:22:28 (träning)

25 februari – 1:21:40 (träning)

15 mars – 1:21:04 (träning)

17 april – 1:19:37 (inofficiell träningstävling, kontrollmätt bana, plats 2)

17 maj – 1:19:27 (träning)

19 juni – 1:20:36 (Kungsbackaloppet, plats 8)

3 juli – 1:22:43 (Läckövarvet, plats 5)
17 juli – 1:22:19 (Semesterhalvmaran, plats 4)

12 augusti – 1:23:03 (träning, kontrollmätt bana)

27 september – 1:22:14 (träning)

9 oktober – 1:20:56 (Å-stadsloppet, plats 12)
23 oktober – 1:23:43 (träning)

6 november – 1:21:06 (Uppsala halvmaraton, plats 15)

I december blev det ingen lyckad halvmara i 3:59-tempo.

Hur blir 2022 då?

Det kommer att bli en helt ny situation för mig träningsmässigt då jag nu kommer att ha en tränare! Efter att fått hjälp av Karin Sennvall Forsberg med tekniken utökar vi samarbetet. Det ska bli jättekul och spännande!

Karin kommer att lägga upp min träning och coacha mig under säsongen. Hon har massa meriter som löpare (två distriktsrekord, landslagsuppdrag och några SM-medaljer bland annat) och är superduktig på det här med prestationsinriktad träning. Jag blir hennes första adept som tränare (#teamsennvall!) och det är en ära att få tränas av en så vass löpare! Jag gillar också att jag kommer att ha en tränare nära som jag faktiskt kan träffa för att justera och stämma av hur det går och som kan piska och pusha mig vid sidan om på pass och lopp emellanåt.

Vi har satt två mål för säsongen 2022. De distanser vi satsar på är 10 km och halvmaraton. På milen ska jag försöka ta mig under 35 minuter och på halvmaraton under 1:18.

Maraton då? Jag har inga planer på en mara under det första halvåret. Vi får se när vi utvärderar halvvägs om det blir något att satsa på.

Nu håller vi tummarna för ett bra löparår 2022!

Till sist

Liduina van Sitteren, svettig löpgubbe och Erica Lech efter SM på Anderstorp. Foto: Fredrik Hartman.

Precis som föregående år vill jag lyfta fram de löpare som inspirerat och stöttat mig på något sätt. Jag har turen att vara omgiven av mina idoler och kunnat träna och slita med dem sida vid sida. Tack för att ni finns.

Liduina van Sitteren

Jag lärde känna Liddi i fjol och tränade en hel del med henne under förra säsongen. Tyvärr har det inte blivit lika mycket denna säsong. Hon har haft en svår säsong med en hel del skadebekymmer. Men när hon har kunnat springa har hon ändå gjort det överraskande bra (och nu verkar hon sannerligen vara på gång igen)!

Vi är rätt olika i hur vi funkar när vi tränar. Jag är mer fyrkantig och noga med att sätta de exakta farterna jag tänkt mig och brukar muttra om ”staplarna på Strava ska se bra ut”. Liddi kollar ofta inte ens på klockan utan frågar emellanåt ”är det här rätt fart?”.

Sätter hon ett sämre pass så verkar hon inte älta det eller läsa in för mycket i det vilket är något jag verkligen försökt ta till mig och lära mig av henne. Det tycker jag också att jag har blivit bättre på!

Fanny Schulstad

Fanny flyttade hem till Örebro igen och kom in i löpargänget som en frisk fläkt. Hon tränar målinriktat, peppar bra på de pass man har det tufft på och är alltid på gott humör och väldigt sympatisk. Dessutom verkar vi lite lika i att vi kan bäva för tuffa pass och tar till små knep för att peppa sig själv under passen. Det är som Fanny sammanfattade under ett av våra hårda intervallpass ”det är mycket som pågår i huvudet”.

Martin Duberg

Vilka bataljer vi haft under säsongen. Tack vare Martin har jag gjort bättre tider och prestationer i åtminstone tre lopp. På halvmaran i Kungsbacka vann han över mig med en sekund, i efterföljande klubbmästerskapen på 10 km blev det samma utfall igen innan jag kunde bryta mönstret och ta mig i mål tre sekunder före på Semesterhalvmaran. Utan sparringen och fajterna hade det inte blivit så bra tider som det blev på något av dessa lopp. Givetvis vill jag alltid komma före alla jag möjligtvis kan göra det, men det har varit en fantastisk ”tillgång” att få de dueller vi haft under året. Och givetvis är det inga sura miner efteråt, även om både jag och Martin så klart vill vinna. Precis så ska det ju vara!

Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

Fredrik Johnsson, Mikaela Kemppi, Andreas Ingberg, Karin Sennvall Forsberg, Jessie Ross Skärvad, Erica Lech, Victor Urquhart Smångs, Jessica Virgin, Siri Englund, Stefan Sager, Anna Ornell, Ola Backlund, Karl Wilenius, Sören Forsberg, Jonas Nilsson, Josefin Gerdevåg, Jonathan Kandelin, Oskar Larsson, Björn Eriksson, Ludvig Börjesson, Elias Zika, Sanna Mustonen, Victor Dahlgren, Carolina Wikström, Jonas Brännmyr, Johan Ingjald

Fjärdeplats i Spartacusstafetten

När jag sprang Stripastafetten insåg jag hur kul det var att tävla i stafett. När klubbens ordförande hörde av sig och frågade om jag inte kunde sätta ihop ett lag till Spartacusstafetten så blev jag genast peppad, trots att jag egentligen inte tänkt springa loppet. Tillsammans med Martin och Jonathan bildade jag ett lag som var peppad på att ta sig an treans spår i Karlslund.

När jag kom till Karlslunds motionscentral var det full fart och massa människor på plats. Hela 52 lag kom till start denna fina dag och det var verkligen en löparfest som väntade. För egen del var jag nervös. Och denna gång inte så mycket för själva loppet, utan för min krånglande fot som gjort att jag missat Wadköpingslöpet på söndagen. Sedan lördagen när jag fått ont i foten i slutet av mitt långpass hade jag vilat, så detta skulle bli första testet av foten. Foten kändes bra innan jag sprang något, men vad som oroat var att jag två dagar innan känt på samma sätt, men fått ”känning” i foten när jag och Tove tagit en kort promenad. Det bådade inte jättegott.

Jag vädrade min oro för Liddi och Mickan när de dök upp, men var förutom det riktigt pepp av att få ta på mig nummerlapp igen och träffa alla löparvänner. När jag började värma upp med mina lagkamrater kände jag snabbt att foten fortfarande inte var bra. Det kändes stelt och ömt. Mot slutet av uppvärmningen, då jag blivit mer varm kändes det bättre. Tack och lov skulle jag springa andrasträckan, den kortaste, på tre kilometer. Martin inledde med förstasträckan på två varv och sex kilometer och Jonathan avslutade med tredjesträckan på nio kilometer.

Ledning från start

När det var dags för start samlades alla kring startområden och förstasträckslöparna rusade iväg. Martin tog genast ledningen. Mycket bra tyckte Matteo, hans sexårige son som jag stod och tittade på starten med! Vid varvningen låg Martin fortfarande i ledning och med skräckblandad förtjusning började jag ställa in mig på att bli utväxlad på andrasträckan i ledningen.

Mycket riktigt blev det så. Efter sex kilometer dök Martin upp först av alla och växlade i väg mig. Jag rusade iväg i hög fart. Foten kändes rätt bra nu. I cirka två kilometer höll jag ledningen, sedan hann två löpare i kapp och förbi mig. Mitt trekilometersvarv klarade jag av på 11:02 innan jag växlade över som trea till Jonathan som hade det tveksamma nöjet att avsluta med nio kilometer mot några av de starkaste löparna i startfältet: IF Starts Per Arvidsson och Mattias Nätterlund samt Tisdagsklubbens John Lundström.

Här ledde jag fortfarande. Sedan gick det utför när två löpare jobbade ikapp sig och tog sig förbi. Foto: Jimmy Glinnerås.

Per och Mattias utökade IF Starts ledning och Per som har varit vansinnigt stark denna säsong drog i väg och såg till att sitt lag tog segern. Mattias såg till att även andraplatsen gick till IF Start med John tog sig förbi Jonathan och därmed gjorde så att tredjeplatsen gick till Tisdagsklubben. Martin, jag och Jonathan kom på fjärdeplats vilket vi var glada och nöjda med i det tuffa startfältet med så många lag!

Klubbsegrar och ett banrekord

I de två andra klasserna, dam och mix blev det i alla fall Örebro AIK-segrar! Liddi, Mickan och Erica vann överlägset damklassen och kom totalfemma efter mitt lag. Dessutom slaktade de det gamla banrekordet från 2016 (som Liddi och Mickan hade tillsammans med en tredje dam). Ericas sistasträcka var vansinnigt stark och hon såg lika fokuserad och kraftfull ut vid varje varvning!

Mixklassen vanns av ett lag där alla lagmedlemmar bytts ut dagen innan loppet (sjukdom plus eventuellt ett avhopp) så den nya ”inslängda” konstellationen av Sören, Siri och Björn imponerade och plockade hem pokalen!

När dammet lagt sig och det var dags att jogga ner smärtade foten igen. Den mår inte bra just nu. Det blev en kort nedjogg med Liddi innan jag cyklade hemåt.

På lördag är det Norasjön runt. Jag kan inte se att det finns någon chans att jag är med och springer där. En backig halvmara är det sista en smärtande fot behöver och det lutar rejält åt att loppet blir årets andra DNS. Supertrist då det är ett fint lopp som dessutom är veteran-DM och veteran-SM i år. Men nu gäller det att bara komma tillbaka med hel fot och bli löpbar igen.

Fler bilder från loppet

Innan och efter min sträcka så fotograferade jag lite. Så här får ni ta del av lite andra löpare och inte bara den fotklena fyrtioåringen som sprang andrasträckan.

Martin tog ledningen direkt och höll den hela vägen.
Martin på väg in på andra varvet. Pär Englund från IF Start i ryggen.
Sören Forsberg och Liduina van Sitteren höll ihop hela förstasträckan. Båda sprang i vinnande lag. SuperSören i vinnande mixlag och Liddi i vinnande damlag.
IF Starts Elias Zika passerar kameran med vinnargesten redo!
IF Starts två starkaste namn, Per Arvidsson och Mattias Nätterlund, sprang sistasträckan i varsitt lag. Per Arvidsson vann och gjorde en galet stark sistasträcka!
Stefan Sager blev felaktigt kallad ”Stefan Seger” av speakern och sedan även i resultatlistan. Men titta på honom. Det ”känns” ju rätt att han blev kallad ”Stefan Seger” en dag som denna!
Vad härligt det är att se Erica Lech springa! Både lätt och väldigt kraftfull. Hon är urstark för tillfället och sprang sistasträckan (nio kilometer) på 33:28. Galet bra!
Björn Eriksson går i mål som vinnare i mixklassen. Ser det ut som att han var sugen på ett till varv? Nej. Nej det gör det inte.

Öppet klubbmästerskap på milen och nytt personbästa

Att det här var möjligt trodde jag inte! Med bara två dagars återhämtning sedan halvmaran i Kungsbacka sprang jag klubbmästerskap på 10 km. Och smäller in ett nytt personbästa på distansen! 35:21 är tiden som gäller numer.

Sjukt nog blev det, precis som på halvmaran, också en spurtduell mot Martin Duberg på slutet. Som jag förlorade med en sekund!

Men nu går jag händelserna i förväg.

Förväntningarna inför loppet var… konstiga. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Formen och träningen har varit strålande, men jag hade ju sprungit en otroligt slitig halvmara på lördagen och visste därför inte hur det skulle kännas väl när startskottet gick. Väderförutsättningarna var däremot rätt ultimata. Det blåste inte jättemycket och det regnade lätt. Skitväder tycker de flesta, men inte långdistanslöpare.

Ungefär 500 meter efter startskottet har gått. Första två kilometerna gick snabbt! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick dundrade jag i väg på känsla. Det gick snabbt i början och enligt klockan gjorde jag de två första kilometerna på 3:24 samt 3:27. Sedan började det ”normalisera” sig runt 3:33-tempo.

I klunga tillsammans med Liduina van Sitteren, Erica Lech och Oskar Hansson höll vi detta tempo rätt jämnt. Efter cirka 5 kilometer tappade Liddi lite. Jag, Oskar och Erica jobbade oss ikapp Martin. Efter sex kilometer drog Oskar i från lite medan jag, Erica och Martin avslutade loppet i liten klunga. Sista kilometern gick jag och Martin upp lite före Erica och avslutade jämnsides fram till slutspurten som Martin knep än en gång.

Jag dundrar in mot mål och nytt personbästa. Foto: Jimmy Glinnerås.

Jag är så klart GALET nöjd med loppet och min insats. Det var massa starka insatser överlag och att både jag och Martin kunde prestera detta så tätt inpå halvmaran känns overkligt bra. Ericas stenhårda pannbensinsats som gjorde henne till klubbmästare är också galet imponerande. Och att Liddi kunde smälla in en tid under 36 minuter med ett halvår som kantats av skadeproblem är också imponerande. Dessutom gjorde Villem Raudsepp en fantastisk insats när han slipade sitt personbästa med nästan en minut och gick i mål på 34:49.

Sanna Mustonen och Simon Schagerström var snabbast

I och med att det var ett öppet klubbmästerskap kunde löpare från andra klubbar delta. Detta gjorde att startfältet blev riktigt starkt. Jag hörde av mig till Sanna Mustonen någon vecka innan loppet och tipsade henne. Kul nog nappade hon och kom till Örebro, blev bästa dam och fick till ett personbästa (33:31)! Erik och Johan från podcasten Maratonlabbet var också på plats och stod för två strålande insatser och två personbästatider (33:16 respektive 34:42).

Sanna blev som bekant bästa dam. I herrklassen vann före detta Örebro AIK-löparen, men numer i Hälle IF, Simon Schagerström på 32:36. Det är jag rätt övertygad om också är personbästa!

Klubbmästare dam blev Erica Lech på 35:28 och klubbmästare herr blev Jonas Nilsson på 32:56.

Jag kom på sjunde plats i klubben, plats 15 i herrklass (alltså med löpare från alla klubbar) och plats 16 om vi även räknar med damerna (bara Sanna Mustonen var ju som bekant rejält mycket snabbare än jag, föga förvånande).

Mina kilometertider (enligt klockan)

  1. 3:24
  2. 3:27
  3. 3:32
  4. 3:34
  5. 3:33
  6. 3:33
  7. 3:32
  8. 3:35
  9. 3:32
  10. 3:27

Klockan mätte distansen till 10,04 km. De sista 40 meterna gick på sju sekunder vilket är 2:46-tempo.

Jag och Martin på målrakan. Ännu en spurtduell som Martin vann med en sekund! Foto: Jimmy Glinnerås.

Motivationsserien 10 km, femte plats med tufft motstånd

Tillsammans med ett starkt gäng joggade jag från Södra Lindhult på lördagmorgonen för att smälla in en snabb mil i Motivationsseriens tredje deltävling. På Milseriens bana blev det en batalj om platserna bakom suveränerna Per Arvidsson och Andreas Ingberg.

Per och Andreas försvann i väg med bra fart, så det fanns inte någon tanke om att orka hänga med där överhuvudtaget.

Planen var att sätta första fem kilometerna runt 18 minuter blankt för att sedan se hur det utvecklade sig och hur mycket ork som fanns kvar.

Jag, Villem Raudsepp, Martin Duberg och Pontus Linderoth, alla från Örebro AIK höll ihop i den första femman som avklarades på cirka 18:02. Sedan tappade Pontus oss. Enligt plan hittills alltså, men det slet att springa fem kilometer i 3:36-tempo denna dag.

Efter att Pontus tappat oss hängde jag med Villem och Martin i cirka 7 kilometer innan jag fick släppa en lucka till dem. Här sjönk tempot lite för min del och några kilometrar började ticka in på cirka 3:42. Villem och Martin höll ihop fram till cirka 8,5 kilometer där Villem lade in ännu en växel och sprang i mål före Martin.

För egen del stannade klockan på 36:21. Det är jag rätt nöjd med! Innan loppet hade jag mycket mängd i benen och dessutom sprungit en hård halvmara på måndagen. Jag hade inte heller formtoppat inför loppet.

Glatt gäng efter loppet: Jag, Villem Raudsepp, Andreas Ingberg och Martin Duberg. Foto: Siri Englund.

Resultatlista

Detta är de tider jag lyckats skrapa ihop från den officiella resultatlistan samt Strava.

  1. Per Arvidsson, IF Start – 33:14
  2. Andreas Ingberg, Örebro AIK – 34:17
  3. Villem Raudsepp, Örebro AIK – 35:45
  4. Martin Duberg, Örebro AIK – 35:57
  5. Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:21
  6. Pontus Linderoth, Örebro AIK – 37:07
  7. Hugo Örn, IF Start – 37:41
  8. Pär Englund, IF Start – 37:50
  9. Johan Ingjald, IF Start – 39:47
  10. Ulf Blixt, LK Gränslöst – 40:46
  11. Marie Dasler, IF Start – 41:03
  12. Siri Englund, Örebro AIK – 41:38
  13. Thomas Stenius, LK Gränslöst – 42:02
  14. Antje Wiksten, IF Start – 42:42
  15. Maria Nagle, IF Start – 42:45
  16. Daniel Brånn, KFUM Örebro – 42:45 (farthållare åt Maria Nagle)
  17. Roger Sköldkvist, IF Start – 44:54
  18. Linda Stenius, LK Gränslöst – 1:02:00

Nu återstår en deltävling i Motivationsserien, men jag tror inte att jag kommer att delta i den. Istället väntar träning inför att de riktiga och sanktionerade tävlingarna kommer igång!

Innan vår start hann jag kika på starten i heat 2.

Testlopp på Milserien och en hyfsad insats

Man kan inte påstå att det kryllar av lopp att springa just nu, så när ett testlopp (osanktionerat, givetvis) anordnades på kontrollmätta Milserien-banan var det ett ypperligt tillfälle att få testa formen. 10 kilometer skulle rusas igenom denna lördagförmiddag.

Min uppladdning hade inte varit optimal. Veckan hade börjat bra då jag på måndagen hade satt ett helt galet pass med sju tusingar och en minuts gåvila mellan varje. Snittempot på tusingarna var 3:23. Förvisso i medvind och på otrolig platta banvallen, men ändå. Men sedan började jag känna mig småkrasslig på onsdagen. På torsdagen kände jag mig fortsatt sliten och gav mig ut för en lätt jogg. Men nu kändes det så bedrövligt att jag kortade av det tänkta passet som gick i långsamt tempo. Dessutom hade jag ont i ena fotleden.

Tanken efter passet var att jag förväntade mig att bli direkt sjuk under kvällen och därmed inte skulle kunna springa testloppet. Men tack och lov blev det inte så. På fredagen kändes det mycket bättre, men jag valde att vila helt från löpningen denna dag. När det så var dags för att springa på lördagen kände jag mig kry och ”normal”. Jag åkte iväg mot Karlslunds motionscentral och joggade upp med några andra löpare. Även fotleden kändes helt ok.

Innan loppet hade jag pratat med IF Starts Elias Zika om att försöka hålla ihop för att göra en tid under 35 minuter. Jag visste att sub 35 var ett otroligt tufft mål, men när det är ett testlopp kan man ju testa!

Björn Engqvist, Örebro AIK.
Jag var glad och nöjd efter avklarat lopp! Foto: Björn Eriksson.

Startskottet gick och ett gäng löpsugna hjältar gav sig iväg som kor på grönbete. Jag och Elias höll ihop i cirka 2,5 kilometer men jag kände att sub 35 inte fanns i mig. Elias var stark och fick dra iväg själv. Resten av loppet blev sololöpning! Bakom mig hade jag en klunga med Erik Anfält, Fanny Schulstad, Björn Eriksson och Oskar Hansson. Erik var farthållare åt Fanny denna dag och skulle hålla 3:40-tempo. Även om mitt tempo sjunkit så bestämde jag mig för att försöka fortsätta hålla denna kvartett bakom mig.

Första fem kilometerna satte jag på 17:55 (kontrollmätt, jag kikade på markeringen precis då). Sedan blev det faktiskt ännu tuffare. Milserien-banan är egentligen som jobbigast den första halvan, men på den andra halvan blev det jobbigare med motvind. Och givetvis var jag trött efter inledningen också.

Efter att ha krigat mig igenom den sista halvan tog jag mig i mål på 36:14. 27 sekunder från mitt personbästa och inte i närheten sub 35. Men det gjorde inget en dag som denna. Jag var bara glad och nöjd över att få spänna bågen tillsammans med duktiga vänner! Och vad jag har saknat att få pusta ut med löparkompisar efter tuffa lopp!

Jag tycker ändå att det bådar hyfsat gott att jag sätter denna tid i april, utan superkänsla och med tveksam uppladdning. Jag lämnade cykelbanorna på väster med en bra känsla!

Tack till alla de som passerade och hejade på! Jag var kanske inte den mest verbala människan i dag, men noterade och uppskattade de glada tillropen!

Mina kilometertider enligt klockan

  1. 3:25
  2. 3:32
  3. 3:32
  4. 3:39
  5. 3:40
  6. 3:38
  7. 3:45
  8. 3:42
  9. 3:46
  10. 3:27

Och klockan mätte distansen till 10,02. Den sista ”0,2”-delen gjorde jag på 4 sekunder.

Resultatlista

  1. Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro – 31:37
  2. Noha Olsson, KFUM Örebro – 31:57
  3. Axel Sandberg, KFUM Örebro – 32:06
  4. Michael Weldai, Stocksäters IF – 32:11
  5. Jonas Nilsson, Örebro AIK – 32:20
  6. Cimmie Wignell, KFUM Örebro – 32:22
  7. Jack Karlsson, KFUM Örebro – 33:33
  8. Per Sjögren, KFUM Örebro – 34:29
  9. Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 34:34
  10. Elias Zika, IF Start – 35:22
  11. Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:14
  12. Björn Eriksson, Örebro AIK – 36:34
  13. Fanny Schulstad, KFUM Örebro – 36:40 (och Erik Anfält, Örebro AIK, farthållare åt Fanny)
  14. Oskar Hansson, KFUM Örebro – 37:03
  15. Jonas Rosengren, KFUM Örebro – 38:17
  16. Nicklas Källmén, LK Gränslöst – 38:17

Löparåret 2020

Ännu ett år som löpare har passerat och detta har ju varit ett mycket speciellt år med tanke på den globala pandemi som har drabbat oss. Trots pandemin har jag kunnat både träna och tävla riktigt bra i år och när jag ser tillbaka på det passerade året kan jag inte vara annat än nöjd!

Under 2020 satte jag ett mängdrekord på antal löpta kilometer. Jag sprang totalt 4363,9 kilometer under 2020, fördelat på 314 pass och med ett snittempo på 4:41. Det är vansinnigt mycket mer än vad jag någonsin har sprungit under ett år då jag tidigare inte har passerat 3000 kilometer.

Men, fokus ska inte vara på mängd. Och målet för nästa år är inte att slå 2020 års mängd, utan att bli snabbare och bättre.

Sammanfattning av löparåret 2019 finns att läsa här.

Personbästa under 2020

Inför 2019 satte jag ett gäng mål för diverse distanser, nämligen dessa:

  • 5 km under 19:00
  • 10 km under 37:00
  • 21,1 km under 1:25:00
  • Och jag kan konstatera att mina mål har KROSSATS med marginal. Superkul!

    5 km på 17:19

    Det lättaste målet för 2020 var att fixa fem kilometer under 19 minuter. Jag fixade det först i mars när jag sprang virtuella Länge leve loppet på bana och tog mig i mål på 17:34. Den nuvarande personbästatiden kom på Örebro AIK:s klubbmästerskap där jag efter några dåliga tävlingar tog mig i mål på 17:19 och var supernöjd och överraskad.

    10 km på 35:47

    Målet att springa milen under 37 minuter är något jag klarade av hela sju gånger under 2020. Första gången 5 april när jag sprang 25 varv på GIH:s slitna löparbana och klarade det på 36:40. I maj kom personbästatiden på Milseriens kontrollmätta bana där jag gjorde 35:47. Det var ju inte ett sanktionerat lopp, men det är ju det snabbaste jag har sprungit en mil.

    21,1 km på 1:21:31

    Jag har faktiskt bara sprungit två halvmaratonlopp under 2020. Målet att fixa en tid under 1:25 klarade jag på första försöket i mars i Nora då jag sprang i mål på 1:23:36. Sedan slipade jag den tiden i april på Örebro AIK:s halvmarabana då jag kom i mål på 1:21:31. Efter det blev det inga fler halvmaralopp.

    Mål inför 2021

    Givetvis vill jag fortsätta utvecklas och göra ännu bättre tider, nu som fyrtioåring, under 2021. Dessa är målen jag siktar på under 2021. Sedan får vi se hur stor möjlighet till tävlingar vi kommer att ha, men jag hoppas att jag får tävlingsmöjligheter på alla distanser. Framförallt är målet att vara frisk och skadefri, precis som det har varit under 2020.

    5 km under 17:00

    Jag är 19 sekunder från denna tid. Det kommer att bli ett svårt mål att nå och det är definitivt inte det jag kommer att satsa mest på. Men får jag möjlighet att tävla och formen är god skulle det kunna bli ett nytt personbästa på distansen!

    10 km under 35:00

    Detta är det mål jag skulle värdera högst om jag lyckades! Milen under 35 vore fantastiskt fint att klara av. Mitt personbästa ligger alltså 47 sekunder från denna tid och detta kommer att bli mycket svårt att slå. Men jag tror inte att det är helt omöjligt.

    Halvmaraton under 1:20:00

    Halvmaratondistansen fick jag alldeles för få tävlingsmöjligheter inom under 2020. Det blev bara två halvmaror. Denna tid borde jag kunna fixa under året tycker jag. Givetvis måste allt klaffa, men jag bör ha det i mig.

    Maraton under 3:00:00

    Detta är ett knepigt mål. Jag borde alla gånger kunna springa ett maraton under tre timmar, det är inte det, utan det handlar snarare om det kommer bli några maraton som jag dessutom har tid att träna inför under 2021. Jag kommer att ha svårt att gå in i maratonträning utan att veta att det kommer bli några lopp. Så detta mål känns osäkert. Men om jag får känna mig säker på att delta i ett maraton som blir av och har tid att träna kommer jag troligen att fixa detta mål.

    Lopp under 2020

    Under 2020 sprang jag dessa lopp.

    Januari

    Året började rätt lugnt med en enda tävling. En mile inomhus.

    Februari

    I februari blev det också bara en tävling. 2000 meter på bana inomhus.

    • Inneserien – 2000 m (6:57.44) | Strava

    Mars

    I mars började det på riktigt. Tyvärr slog också coronapandemin till då. Tanken var att inleda året med några snabba millopp. Istället blev det 3000 meter på bana samt halvmaraton i Nora. Båda var över förväntan och jag var jättenöjd. Dessutom vann jag ett virtuellt 5k-lopp.

    April

    Jag inledde april med nytt personbästa på milen och att vinna det virtuella loppet ”Länge leve loppet”. Det blev en terrängtävling också. Dessutom putsade jag mitt personbästa från mars på halvmaran när jag sprang en inofficiell variant av Örebro AIK halvmaraton.

  • Rusakulan Vertikal – 8 km (39:32.6) | Blogginlägg | Strava
  • Full fart och full koncentration. Foto: Andreas Andersson, eaphotography.se.

    Maj

    Andraplats i ett testlopp på milen och nytt personbästa inledde supermånaden maj. Sedan följde jag upp det med att slipa min miltid ytterligare till den personbästatiden som gäller fortfarande, 35:47, i ett testlopp på Milserien-banan. Jag var också snabbast i halvklassen på #diabeteshjältar VK trail.

    Juni

    I juni fortsatte jag att försöka slipa min miltid ytterligare men lyckades inte, dels på klubbmästerskapet och dels på bana på Stockholms stadion. Det var dock en fantastisk upplevelse att få springa i A-heatet på stadion med massa otroligt duktiga löpare. Ett minne för livet!

    Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.

    Augusti

    I augusti hade jag en supersvacka och tappade totalt sugen på löpning under en period när jag presterade uselt på Stockholms stadion samt gjorde ett bedrövligt DM i Hallsberg. Ledsen och deppig åkte jag till Östansjö dagen efter DM och sprang terräng och fick tillbaka lite löpglädje igen och kom överraskande nog sjua.

    Det blev också över all förväntan i klubbmästerskapet på 5 kilometer landsväg och nytt personbästa på distansen.

    September

    September blev en fin månad löpmässigt. Icebug Xperience West Coast Trail var en härlig upplevelse med löpning som fungerade bra i fina miljöer. I DM på 5000 meter på bana fick jag äntligen ett banlopp där jag inte kände mig knäckt efteråt och sprang en tid helt enligt förväntan. I Närkes korta terräng-DM lyckades jag plocka ett individuellt silver och ett lag-guld.

    Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp på Icebug Xperience West Coast Trail. Foto: Tove Engqvist.

    Oktober

    Utan större förväntningar fick jag till ett kanonlopp med fantastisk känsla i SM på Anderstorp i 10 kilometer landsväg. Dessutom ett mycket bra genomfört Kilsbergsleden.

    November

    I november blev det virtuella lopp för hela slanten då jag seedade in mig i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet samt sprang en Ekiden-stafett med duktiga kompisar.

    December

    I december blev det inget lopp.

    Min ”runstreak”

    Jag är väldigt skeptisk till fenomenet ”runstreak” vilket innebär att man ska springa varje dag i så många dagar i rad som möjligt. Tränar man prestationsinriktat bör man vila! Men, jag har i alla fall haft en väldigt speciell variant på runstreak. Nämligen att jag bestämde mig för att springa en sub 40-mil varje månad. Vissa månader blev det flera, men åtminstone en per månad. Därför att sub 40 är en milstolpe som löpare och när man väl klarat den ska man fortsätta springa snabbare än så, så att man tappar ”respekten” för tiden.

    Så här sprang jag sub 40:

    Januari

    15: Löpband (38:34)

    Februari

    25: Snabb mil på banvallen (39:42)

    Mars

    3: Breaking 40 – farthållare #nostefanislimited (39:06)

    April

    3: Kvalitetslunch (38:43)
    5: Virtual Race: Länge leve loppet 10k (36:40)

    Maj

    1: Boglundsängen 10k (36:20)
    11: Sub 40 – ettårsjubileum (38:59)
    23: KFUM Örebros testlopp 10k (35:47)

    Juni

    24: Örebro AIK klubbmästerskap (36:29)
    30: Långlöparnas kväll (36:05.52)

    Juli

    27: En snabb mil helt enkelt (37:40)

    Augusti

    12: Vi som inte fick plats på SM (37:34.81)
    22: Närkes DM 10 000 m (38:17.57)

    September

    11: Fredagsfys: en sub 40-mil, rakt av (38:58)

    Oktober

    10: SM 10 km landsväg (36:00)

    November

    9: Snabb mil över Bondsätter (37:53)
    20: Virtuella Varvetmilen (36:40)

    December

    14: Snabblunch (37:42)

    Till sist

    Vilket år jag har haft! Efter mitt första år som medlem i Örebro AIK kan jag bara konstatera att det var ett bra beslut att gå med i klubben. Genom den har jag fått möjlighet att lära känna så många bra och inspirerande löpare och alla har varit så vänliga och välkomnande. Jag ångrar inte att jag inte gått med tidigare, det har varit nyttigt att träna på egen hand och bli bra på egen hand. Det har gjort mig disciplinerad och bra. Dessutom är det kul att jag kunde börja som klubblöpare på en hyfsat bra nivå, och inte som ”nybörjare”. Men nu, när jag har sprungit några år är det superkul att få vara del av en större gemenskap.

    Så stort tack till alla mina klubbkamrater!

    Vilken ära att få vara en del av det här gänget. Från vänster: Andreas Ingberg, Fredrik Johnsson, Martin Duberg, Jonathan Kandelin, Jag, Liduina van Sitteren. Foto: Karl Wilenius.

    Men, precis som i fjol, vill jag även passa på att nämna ett gäng löpare som inspirerat eller utmärkt sig på särskilt sätt under året:

    Liduina van Sitteren

    Det går inte riktigt att summera mitt år och utelämna Liduinas påverkan på min utveckling.

    Innan jag blev medlem i Örebro AIK och lärde känna Liddi så var hon en löpare jag var imponerad av och nyfiken på. Det fanns inte ett spår av hur hon tränade eller eller hur hon var som person i sociala medier. Den enda bilden jag hade av henne var att hon verkade ödmjuk och lite blyg. Utan att göra stort väsen av sig dök hon upp på tävlingar och piskade motståndet rejält.

    Jag tog tillfället i akt att lära känna henne när möjlighet gavs och det visade sig att hon är väldigt ödmjuk (och kanske även lite blyg). Dessutom är hon en helt otroligt duktig löpare, vilket jag så klart redan visste. Hon är sjukt jämn när det kommer till träning och har väldigt sällan dåliga dagar. Har hon en dålig dag så är hon fortfarande riktigt bra. Hög lägstanivå, minst sagt! Det är inte bara jag av oss två som har utvecklats denna säsong, Liddi har nått en ännu högre nivå och tillhör numer sverigeelit. Jag är så tacksam och stolt över att få träna med Liddi och ha henne som vän.

    Fredrik Johnsson

    Frippe har tidigare inspirerat genom sociala medier. Det var så jag lärde känna honom. I år har jag fått möjlighet att lära känna honom på riktigt och han har fortsatt peppa och inspirera. Dessutom har han haft en otroligt fin säsong i år och satt nya personbästa på både 5 000 m och 10 000 meter.

    Martin Duberg

    Martin är en löpare jag kan tjuvkika på när det kommer till utveckling. Vi har haft ungefär en liknande kurva, där Martin ligger lite före mig och är snabbare. Han har tagit stora steg på några år (precis som jag) och är en inspiration till att fortsätta utvecklas.

    Andreas Ingberg

    Efter att ha känt till Andreas Ingberg i några år, och med jämna mellanrum sett honom springa förbi (vi bor ju nära varandra), är det kul att till sist ha fått lära känna honom. Han är väldigt duktig och bjussig när det kommer till träningsupplägg och bollar gärna tankar och idéer kring hur man kan bli bättre!

    Mikaela Kemppi

    Mickan är social, pratglad och jättetrevlig. Dessutom är hon en stor inspiration med tjockt pannben som jobbat sig tillbaka efter två fotoperationer och springer igen med glädje och pepp inför framtiden.

    Jonas Brännmyr

    Jag skrev om Jonas även i fjol och faktum är att den bevakning av lokal konditionsidrott som Jonas bjuder på i Konditionsbloggen är helt fantastisk för de som är intresserade av lokal löpning!

    Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning

    IngMarie Johansson, Siri Englund, Erik Anfält, Fanny Schulstad, Jessie Ross Skärvad, Gustav Grek, Helena Bjälkemo, Jessica Virgin, Alexander Ågren, Linda Take, Ola Backlund, Therese Persson, Helena Sjöberg, Erica Lech, Victor Smångs, Carolina Wikström, Linda Karlsson, Johannes Hases, Manne Forssberg, Staffan Dahlgren, John Kingstedt, Josefin Gerdevåg, Maria Eriksson, Charlotta Fougberg, Karl Wilenius, Gustaf Leonardsson, Sören Forsberg, Stefan Sager, Johan Ingjald, Petra Hanaeus, Markus Liljenroth, Jonas Nilsson, Marie Dasler, Jonathan Kandelin.

Kilsbergsleden blev en fin avslutning på säsongen 2020

Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karls­lundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.

När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).

I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!

Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål

Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.

Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.

Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!

Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.

Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.

Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.

Video från mitt lopp

Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Fler blogginlägg om loppet

Navigation