Tillsammans med ett starkt gäng joggade jag från Södra Lindhult på lördagmorgonen för att smälla in en snabb mil i Motivationsseriens tredje deltävling. På Milseriens bana blev det en batalj om platserna bakom suveränerna Per Arvidsson och Andreas Ingberg.
Per och Andreas försvann i väg med bra fart, så det fanns inte någon tanke om att orka hänga med där överhuvudtaget.
Planen var att sätta första fem kilometerna runt 18 minuter blankt för att sedan se hur det utvecklade sig och hur mycket ork som fanns kvar.
Jag, Villem Raudsepp, Martin Duberg och Pontus Linderoth, alla från Örebro AIK höll ihop i den första femman som avklarades på cirka 18:02. Sedan tappade Pontus oss. Enligt plan hittills alltså, men det slet att springa fem kilometer i 3:36-tempo denna dag.
Efter att Pontus tappat oss hängde jag med Villem och Martin i cirka 7 kilometer innan jag fick släppa en lucka till dem. Här sjönk tempot lite för min del och några kilometrar började ticka in på cirka 3:42. Villem och Martin höll ihop fram till cirka 8,5 kilometer där Villem lade in ännu en växel och sprang i mål före Martin.
För egen del stannade klockan på 36:21. Det är jag rätt nöjd med! Innan loppet hade jag mycket mängd i benen och dessutom sprungit en hård halvmara på måndagen. Jag hade inte heller formtoppat inför loppet.
Glatt gäng efter loppet: Jag, Villem Raudsepp, Andreas Ingberg och Martin Duberg. Foto: Siri Englund.
Daniel Brånn, KFUM Örebro – 42:45 (farthållare åt Maria Nagle)
Roger Sköldkvist, IF Start – 44:54
Linda Stenius, LK Gränslöst – 1:02:00
Nu återstår en deltävling i Motivationsserien, men jag tror inte att jag kommer att delta i den. Istället väntar träning inför att de riktiga och sanktionerade tävlingarna kommer igång!
Innan vår start hann jag kika på starten i heat 2.
Man kan inte påstå att det kryllar av lopp att springa just nu, så när ett testlopp (osanktionerat, givetvis) anordnades på kontrollmätta Milserien-banan var det ett ypperligt tillfälle att få testa formen. 10 kilometer skulle rusas igenom denna lördagförmiddag.
Min uppladdning hade inte varit optimal. Veckan hade börjat bra då jag på måndagen hade satt ett helt galet pass med sju tusingar och en minuts gåvila mellan varje. Snittempot på tusingarna var 3:23. Förvisso i medvind och på otrolig platta banvallen, men ändå. Men sedan började jag känna mig småkrasslig på onsdagen. På torsdagen kände jag mig fortsatt sliten och gav mig ut för en lätt jogg. Men nu kändes det så bedrövligt att jag kortade av det tänkta passet som gick i långsamt tempo. Dessutom hade jag ont i ena fotleden.
Tanken efter passet var att jag förväntade mig att bli direkt sjuk under kvällen och därmed inte skulle kunna springa testloppet. Men tack och lov blev det inte så. På fredagen kändes det mycket bättre, men jag valde att vila helt från löpningen denna dag. När det så var dags för att springa på lördagen kände jag mig kry och “normal”. Jag åkte iväg mot Karlslunds motionscentral och joggade upp med några andra löpare. Även fotleden kändes helt ok.
Innan loppet hade jag pratat med IF Starts Elias Zika om att försöka hålla ihop för att göra en tid under 35 minuter. Jag visste att sub 35 var ett otroligt tufft mål, men när det är ett testlopp kan man ju testa!
Jag var glad och nöjd efter avklarat lopp! Foto: Björn Eriksson.
Startskottet gick och ett gäng löpsugna hjältar gav sig iväg som kor på grönbete. Jag och Elias höll ihop i cirka 2,5 kilometer men jag kände att sub 35 inte fanns i mig. Elias var stark och fick dra iväg själv. Resten av loppet blev sololöpning! Bakom mig hade jag en klunga med Erik Anfält, Fanny Schulstad, Björn Eriksson och Oskar Hansson. Erik var farthållare åt Fanny denna dag och skulle hålla 3:40-tempo. Även om mitt tempo sjunkit så bestämde jag mig för att försöka fortsätta hålla denna kvartett bakom mig.
Första fem kilometerna satte jag på 17:55 (kontrollmätt, jag kikade på markeringen precis då). Sedan blev det faktiskt ännu tuffare. Milserien-banan är egentligen som jobbigast den första halvan, men på den andra halvan blev det jobbigare med motvind. Och givetvis var jag trött efter inledningen också.
Efter att ha krigat mig igenom den sista halvan tog jag mig i mål på 36:14. 27 sekunder från mitt personbästa och inte i närheten sub 35. Men det gjorde inget en dag som denna. Jag var bara glad och nöjd över att få spänna bågen tillsammans med duktiga vänner! Och vad jag har saknat att få pusta ut med löparkompisar efter tuffa lopp!
Jag tycker ändå att det bådar hyfsat gott att jag sätter denna tid i april, utan superkänsla och med tveksam uppladdning. Jag lämnade cykelbanorna på väster med en bra känsla!
Tack till alla de som passerade och hejade på! Jag var kanske inte den mest verbala människan i dag, men noterade och uppskattade de glada tillropen!
Mina kilometertider enligt klockan
3:25
3:32
3:32
3:39
3:40
3:38
3:45
3:42
3:46
3:27
Och klockan mätte distansen till 10,02. Den sista “0,2”-delen gjorde jag på 4 sekunder.
Resultatlista
Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro – 31:37
Noha Olsson, KFUM Örebro – 31:57
Axel Sandberg, KFUM Örebro – 32:06
Michael Weldai, Stocksäters IF – 32:11
Jonas Nilsson, Örebro AIK – 32:20
Cimmie Wignell, KFUM Örebro – 32:22
Jack Karlsson, KFUM Örebro – 33:33
Per Sjögren, KFUM Örebro – 34:29
Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 34:34
Elias Zika, IF Start – 35:22
Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:14
Björn Eriksson, Örebro AIK – 36:34
Fanny Schulstad, KFUM Örebro – 36:40 (och Erik Anfält, Örebro AIK, farthållare åt Fanny)
Ännu ett år som löpare har passerat och detta har ju varit ett mycket speciellt år med tanke på den globala pandemi som har drabbat oss. Trots pandemin har jag kunnat både träna och tävla riktigt bra i år och när jag ser tillbaka på det passerade året kan jag inte vara annat än nöjd!
Under 2020 satte jag ett mängdrekord på antal löpta kilometer. Jag sprang totalt 4363,9 kilometer under 2020, fördelat på 314 pass och med ett snittempo på 4:41. Det är vansinnigt mycket mer än vad jag någonsin har sprungit under ett år då jag tidigare inte har passerat 3000 kilometer.
Men, fokus ska inte vara på mängd. Och målet för nästa år är inte att slå 2020 års mängd, utan att bli snabbare och bättre.
Inför 2019 satte jag ett gäng mål för diverse distanser, nämligen dessa:
5 km under 19:00
10 km under 37:00
21,1 km under 1:25:00
Och jag kan konstatera att mina mål har KROSSATS med marginal. Superkul!
5 km på 17:19
Det lättaste målet för 2020 var att fixa fem kilometer under 19 minuter. Jag fixade det först i mars när jag sprang virtuella Länge leve loppet på bana och tog mig i mål på 17:34. Den nuvarande personbästatiden kom på Örebro AIK:s klubbmästerskap där jag efter några dåliga tävlingar tog mig i mål på 17:19 och var supernöjd och överraskad.
10 km på 35:47
Målet att springa milen under 37 minuter är något jag klarade av hela sju gånger under 2020. Första gången 5 april när jag sprang 25 varv på GIH:s slitna löparbana och klarade det på 36:40. I maj kom personbästatiden på Milseriens kontrollmätta bana där jag gjorde 35:47. Det var ju inte ett sanktionerat lopp, men det är ju det snabbaste jag har sprungit en mil.
Givetvis vill jag fortsätta utvecklas och göra ännu bättre tider, nu som fyrtioåring, under 2021. Dessa är målen jag siktar på under 2021. Sedan får vi se hur stor möjlighet till tävlingar vi kommer att ha, men jag hoppas att jag får tävlingsmöjligheter på alla distanser. Framförallt är målet att vara frisk och skadefri, precis som det har varit under 2020.
5 km under 17:00
Jag är 19 sekunder från denna tid. Det kommer att bli ett svårt mål att nå och det är definitivt inte det jag kommer att satsa mest på. Men får jag möjlighet att tävla och formen är god skulle det kunna bli ett nytt personbästa på distansen!
10 km under 35:00
Detta är det mål jag skulle värdera högst om jag lyckades! Milen under 35 vore fantastiskt fint att klara av. Mitt personbästa ligger alltså 47 sekunder från denna tid och detta kommer att bli mycket svårt att slå. Men jag tror inte att det är helt omöjligt.
Halvmaraton under 1:20:00
Halvmaratondistansen fick jag alldeles för få tävlingsmöjligheter inom under 2020. Det blev bara två halvmaror. Denna tid borde jag kunna fixa under året tycker jag. Givetvis måste allt klaffa, men jag bör ha det i mig.
Maraton under 3:00:00
Detta är ett knepigt mål. Jag borde alla gånger kunna springa ett maraton under tre timmar, det är inte det, utan det handlar snarare om det kommer bli några maraton som jag dessutom har tid att träna inför under 2021. Jag kommer att ha svårt att gå in i maratonträning utan att veta att det kommer bli några lopp. Så detta mål känns osäkert. Men om jag får känna mig säker på att delta i ett maraton som blir av och har tid att träna kommer jag troligen att fixa detta mål.
Lopp under 2020
Under 2020 sprang jag dessa lopp.
Januari
Året började rätt lugnt med en enda tävling. En mile inomhus.
I mars började det på riktigt. Tyvärr slog också coronapandemin till då. Tanken var att inleda året med några snabba millopp. Istället blev det 3000 meter på bana samt halvmaraton i Nora. Båda var över förväntan och jag var jättenöjd. Dessutom vann jag ett virtuellt 5k-lopp.
Jag inledde april med nytt personbästa på milen och att vinna det virtuella loppet ”Länge leve loppet”. Det blev en terrängtävling också. Dessutom putsade jag mitt personbästa från mars på halvmaran när jag sprang en inofficiell variant av Örebro AIK halvmaraton.
Länge leve loppet (virtuellt) – 10 km (36:40) | Blogginlägg | Strava
Full fart och full koncentration. Foto: Andreas Andersson, eaphotography.se.
Maj
Andraplats i ett testlopp på milen och nytt personbästa inledde supermånaden maj. Sedan följde jag upp det med att slipa min miltid ytterligare till den personbästatiden som gäller fortfarande, 35:47, i ett testlopp på Milserien-banan. Jag var också snabbast i halvklassen på #diabeteshjältar VK trail.
I juni fortsatte jag att försöka slipa min miltid ytterligare men lyckades inte, dels på klubbmästerskapet och dels på bana på Stockholms stadion. Det var dock en fantastisk upplevelse att få springa i A-heatet på stadion med massa otroligt duktiga löpare. Ett minne för livet!
Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.
Augusti
I augusti hade jag en supersvacka och tappade totalt sugen på löpning under en period när jag presterade uselt på Stockholms stadion samt gjorde ett bedrövligt DM i Hallsberg. Ledsen och deppig åkte jag till Östansjö dagen efter DM och sprang terräng och fick tillbaka lite löpglädje igen och kom överraskande nog sjua.
Det blev också över all förväntan i klubbmästerskapet på 5 kilometer landsväg och nytt personbästa på distansen.
Vi som inte fick plats på SM – 10 000 m (37:34.81) | Blogginlägg | Strava
September blev en fin månad löpmässigt. Icebug Xperience West Coast Trail var en härlig upplevelse med löpning som fungerade bra i fina miljöer. I DM på 5000 meter på bana fick jag äntligen ett banlopp där jag inte kände mig knäckt efteråt och sprang en tid helt enligt förväntan. I Närkes korta terräng-DM lyckades jag plocka ett individuellt silver och ett lag-guld.
Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp på Icebug Xperience West Coast Trail. Foto: Tove Engqvist.
Utan större förväntningar fick jag till ett kanonlopp med fantastisk känsla i SM på Anderstorp i 10 kilometer landsväg. Dessutom ett mycket bra genomfört Kilsbergsleden.
I november blev det virtuella lopp för hela slanten då jag seedade in mig i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet samt sprang en Ekiden-stafett med duktiga kompisar.
ASICS World Ekiden (virtuellt lopp) – 5 km (17:54) och 10 km (36:35) | Blogginlägg | Strava (5k)
Jag är väldigt skeptisk till fenomenet “runstreak” vilket innebär att man ska springa varje dag i så många dagar i rad som möjligt. Tränar man prestationsinriktat bör man vila! Men, jag har i alla fall haft en väldigt speciell variant på runstreak. Nämligen att jag bestämde mig för att springa en sub 40-mil varje månad. Vissa månader blev det flera, men åtminstone en per månad. Därför att sub 40 är en milstolpe som löpare och när man väl klarat den ska man fortsätta springa snabbare än så, så att man tappar “respekten” för tiden.
Vilket år jag har haft! Efter mitt första år som medlem i Örebro AIK kan jag bara konstatera att det var ett bra beslut att gå med i klubben. Genom den har jag fått möjlighet att lära känna så många bra och inspirerande löpare och alla har varit så vänliga och välkomnande. Jag ångrar inte att jag inte gått med tidigare, det har varit nyttigt att träna på egen hand och bli bra på egen hand. Det har gjort mig disciplinerad och bra. Dessutom är det kul att jag kunde börja som klubblöpare på en hyfsat bra nivå, och inte som “nybörjare”. Men nu, när jag har sprungit några år är det superkul att få vara del av en större gemenskap.
Så stort tack till alla mina klubbkamrater!
Vilken ära att få vara en del av det här gänget. Från vänster: Andreas Ingberg, Fredrik Johnsson, Martin Duberg, Jonathan Kandelin, Jag, Liduina van Sitteren. Foto: Karl Wilenius.
Men, precis som i fjol, vill jag även passa på att nämna ett gäng löpare som inspirerat eller utmärkt sig på särskilt sätt under året:
Liduina van Sitteren
Det går inte riktigt att summera mitt år och utelämna Liduinas påverkan på min utveckling.
Innan jag blev medlem i Örebro AIK och lärde känna Liddi så var hon en löpare jag var imponerad av och nyfiken på. Det fanns inte ett spår av hur hon tränade eller eller hur hon var som person i sociala medier. Den enda bilden jag hade av henne var att hon verkade ödmjuk och lite blyg. Utan att göra stort väsen av sig dök hon upp på tävlingar och piskade motståndet rejält.
Jag tog tillfället i akt att lära känna henne när möjlighet gavs och det visade sig att hon är väldigt ödmjuk (och kanske även lite blyg). Dessutom är hon en helt otroligt duktig löpare, vilket jag så klart redan visste. Hon är sjukt jämn när det kommer till träning och har väldigt sällan dåliga dagar. Har hon en dålig dag så är hon fortfarande riktigt bra. Hög lägstanivå, minst sagt! Det är inte bara jag av oss två som har utvecklats denna säsong, Liddi har nått en ännu högre nivå och tillhör numer sverigeelit. Jag är så tacksam och stolt över att få träna med Liddi och ha henne som vän.
Fredrik Johnsson
Frippe har tidigare inspirerat genom sociala medier. Det var så jag lärde känna honom. I år har jag fått möjlighet att lära känna honom på riktigt och han har fortsatt peppa och inspirera. Dessutom har han haft en otroligt fin säsong i år och satt nya personbästa på både 5 000 m och 10 000 meter.
Martin Duberg
Martin är en löpare jag kan tjuvkika på när det kommer till utveckling. Vi har haft ungefär en liknande kurva, där Martin ligger lite före mig och är snabbare. Han har tagit stora steg på några år (precis som jag) och är en inspiration till att fortsätta utvecklas.
Andreas Ingberg
Efter att ha känt till Andreas Ingberg i några år, och med jämna mellanrum sett honom springa förbi (vi bor ju nära varandra), är det kul att till sist ha fått lära känna honom. Han är väldigt duktig och bjussig när det kommer till träningsupplägg och bollar gärna tankar och idéer kring hur man kan bli bättre!
Mikaela Kemppi
Mickan är social, pratglad och jättetrevlig. Dessutom är hon en stor inspiration med tjockt pannben som jobbat sig tillbaka efter två fotoperationer och springer igen med glädje och pepp inför framtiden.
Jonas Brännmyr
Jag skrev om Jonas även i fjol och faktum är att den bevakning av lokal konditionsidrott som Jonas bjuder på i Konditionsbloggen är helt fantastisk för de som är intresserade av lokal löpning!
Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning
IngMarie Johansson, Siri Englund, Erik Anfält, Fanny Schulstad, Jessie Ross Skärvad, Gustav Grek, Helena Bjälkemo, Jessica Virgin, Alexander Ågren, Linda Take, Ola Backlund, Therese Persson, Helena Sjöberg, Erica Lech, Victor Smångs, Carolina Wikström, Linda Karlsson, Johannes Hases, Manne Forssberg, Staffan Dahlgren, John Kingstedt, Josefin Gerdevåg, Maria Eriksson, Charlotta Fougberg, Karl Wilenius, Gustaf Leonardsson, Sören Forsberg, Stefan Sager, Johan Ingjald, Petra Hanaeus, Markus Liljenroth, Jonas Nilsson, Marie Dasler, Jonathan Kandelin.
Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karlslundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.
När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).
I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.
Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!
Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål
Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.
Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.
Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.
Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!
Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.
Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.
Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.
Video från mitt lopp
Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.
I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartanbana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.
Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.
Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.
Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.
Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.
Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).
Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.
Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.
Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.
Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.
Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.
Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).
Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.
Passeringstider enligt tidtagningssystemet
2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
10 km: 36:00 (3:36-tempo)
Kilometertider enligt klockan
3:30
3:33
3:34
3:32
3:36
3:34
3:35
3:29
3:37
3:30
Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.
Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.
Liduina och Erica
Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.
Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.
Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.
Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!
Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.
Jag har återvänt till tartan igen. Denna gång när distriktsmästerskapet i 5000 meter avgjordes på Transtensvallen i Hallsberg. Tack och lov slapp jag starta i ett för starkt heat denna gång och var seedad som etta i B-heatet. Inför loppet satte jag 18 minuter som mål. Om jag tog mig i mål under 18 minuter skulle jag vara nöjd.
Vädret var rätt perfekt denna dag i Hallsberg. Det var lite mulet, småkallt och inte särskilt stark vind. Jag hade missat att starttiderna förskjutits så jag var på plats i väldigt god tid i Hallsberg. Det gjorde inget då jag fick tid att träffa andra löpare innan och socialisera.
Jag värmde upp med tre kilometer jogg runt i Hallsberg tillsammans med SuperSören som också sprang i mitt heat. Sedan blev det dags att ta sin plats på startlinjen. Känslan var helt ok under uppvärmningen och hade även känts bra under mitt fartlekspass dagen innan!
I början av loppet tog jag täten. Foto: Jimmy Glinnerås.
När startskottet gick tog jag täten, tätt följd av IF Starts Elias Zika och David Berg. Efter några varv gick Elias upp och drog i täten medan jag låg med precis bakom. Med cirka två kilometer kvar gick istället David upp och drog och fick med sig Elias. Här tappade jag en liten lucka, men det kändes ändå bra. Jag hade ingen koll på tiden i dag och tog inga varvtider på klockan. Den fick bara rulla på och jag sprang helt på känsla.
Vid de sista varven hade jag någon i ryggen. Det visade sig vara Hagaby GoIF:s Ulf Hallmén. Jag såg till att öka på sista varvet och dessutom ha krafter kvar till spurten. Det blev en spurtuppgörelse mellan mig och Ulf och jag tog mig i mål en sekund före honom.
Min tid blev 17:57.78 och jag kom på tredjeplats i heatet och blev fyra i M35. Det är jag nöjd med. Jag är ingen vidare löpare när det kommer till bana, så detta var helt i linje med vad jag trodde att jag skulle fixa.
Efter några varv gick Elias Zika upp och drog toppklungan. Foto: Jimmy Glinnerås.
Eftersom jag inte tog varvtider på klockan visste jag som bekant inte hur snabbt jag sprang varje varv, men om vi tittar på Strava-segmentet för Transtensvallen ser mina tider ut så här:
1:25
1:28
1:28
1:27
1:26
1:26
1:27
1:28
1:28
1:27
1:27
1:14
En bra och jämn fördelning och där det sista varvet är absolut snabbast av de alla.
Kilometertiderna såg ut så här enligt min klocka som mätte distansen till 5,05 kilometer.
3:34
3:35
3:37
3:38
3:27
Sista 50-metersspurten gick enligt strava i 2:22-tempo. Det låter lite för bra för att vara sant, men det gick i alla fall snabbt.
Se hela mitt lopp
Loppet filmades och finns att se på Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner.
Trist avslutning med skodiskussion
Innan jag åkte från Hallsberg hann jag bli irriterad. Liduina, min kompis och de senaste årens suverän på damsidan, vann inte helt oväntat damklassen och tog sitt nionde raka DM-guld. De skor hon sprang i mättes av tävlingsledningen innan loppet och skomätaren hävdade att de inte var tillåtna på grund av för hög sulhöjd. Skorna mätte 27 mm i hälen enligt honom. Skorna hon sprang i var Asics Metaracer, precis samma sko som jag sprang i, och som finns med på World Athletics lista över godkända skor.
Varför ska ens godkända skor kontrollmätas och varför tycker den person som mätte skorna att ”det är verkligheten som gäller” när Liduina (och fler personer runt henne) påpekade att skorna var med på listan över godkända skor och dessutom löpare på SM sprungit i skorna och fått dem godkända. Gäller andra regler i sydnärke än vad World Athletics fastslagit?
Jag mätte inte ens mina skor då jag utgick från att de var godkända och då jag dessutom springer med en storlek som är större än den där 25 mm-gränsen gäller (vilket är storlek 42. Jag springer i storlek 44).
I efterhand hörde jag att det även pratats om mig och mina skor under loppet, men att jag ”klarat” mig på grund av att jag är veteran och att under vissa förutsättningar (egentligen renodlade veterantävlingar) tillåts veteraner springa i skor upp till 40 mm. Om skorna inte innehåller en kolfiberplatta. Det gör Asics Metaracer, men tävlingsledningen verkade inte ha koll på detta.
I slutändan blev inte Liduina (eller jag, för den delen) diskad. Det lät som att det var på ren nåder från skomätaren. Men varför ska ens diskussionen behöva uppstå när hon sprang i skor som var godkända? Trams.
Efter några misslyckade lopp på bana var det dags att försöka hitta en bra känsla tillsammans med mina klubbkamrater i Örebro AIK:s klubbmästerskap på 5 kilometer.
Dagen innan tävlingen sprang jag ett lunchpass med inslag av spurter för att väcka benen. Så här skrev jag om det passet: “Känslan var inget vidare alls. Hela höger sida är ett problem. Under foten har jag ont efter ett enormt skavsår som jag fick på Dovra Trailrun, men det kommer inte att vara några problem under själva loppet. Möjligtvis vid den skarpa svängen när vi vänder tillbaka. Vaden var stel som en nobelmiddag. Ljumsken var lika öm som Karl-Bertil Jonssons moder.”
Detta i kombination med min usla form på bana gjorde väl inte att det bådade särskilt gott inför loppet. Tack och lov kändes kroppen bättre på själva tävlingsdagen och dessutom var vädret helt exemplariskt, till skillnad från när vi sprang klubbmästerskap på 10 kilometer. Vindstilla och svalt.
Efter målgång visade klockan 17:18. Nytt personbästa!
Jag cyklade i väg till klubbstugan från Södra Lindhult tillsammans med Martin. Aktiviteten var i full gång med nummerlappsutdelning och massa peppade klubbkompisar. Supertrevligt att träffa flera andra löpare och prata och peppa varandra inför loppet.
Det blev en uppvärmning på fyra kilometer innan loppet för att verkligen få igång kroppen i och med att det känts dåligt dagen innan. Det kändes helt ok nu. Lite småstel i högervaden, men annars bra.
När starten gick var vi en klunga på tolv personer (tror jag) som rusade i väg mot Lindbacka. Fem kilometer är brutalt och det var nästan max hela tiden. Utan att ha koll på klockan särskilt mycket (jag sneglade ner vid några av kilometerpipen på klockan) så sprang jag på känsla. De första tre kilometerna i kanske 95 procent av max, för att kunna ha lite kvar att trycka på slutet. Dessa tre kilometer hade jag Fredrik Johnsson (inte Frippe, utan hans två år yngre namne) i ryggen. Han lät rätt flåsig, men “åkte med”. Efter tre kilometer gjorde han ett litet ryck och gick om, men han fick inte dra särskilt länge och efter bara några hundra meter piskade jag på tempot ytterligare lite till och gick om igen. Han hängde på hyfsat, men ändå med en liten lucka mellan oss.
När jag kom till den sista grusvägen till målgång såg jag duktiga triatleten Oskar Larsson framför mig. Oskar hade legat med den större förstaklungan ett bra tag, men nu såg han trött ut och jag “vittrade blod” och tänkte “honom ska jag slå!”. Jag tryckte ut det sista, passerade honom, och med tunnelseende och hundra procent fokus rusade jag i mål.
Min officiella tid blev 17:18.7. På klockan hade jag 17:18.7. Exakt samma tid med andra ord och nytt personbästa då jag fick slå min inofficiella tid jag satte på bana i mars.
Jag kom på plats 8 av 33 i herrklass och 9 av 40 totalt (den enda kvinnan som kom före mig var en ljushårig kvinna med holländskt namn. Hon såg ruskigt stark ut. Det kommer nog bli något av henne!).
Tunnelseende vid målgång
Slitigt, men bra tryck i steget. Här var det ungefär två kilometer kvar till målet! Foto: Javad Aghili.
Fokuset på att ta mig i mål var så totalt att jag inte alls noterade vilka som stod och hejade på mig vid målgången. Först efter att jag säckat ihop, druckit lite vatten och återhämtat mig noterade jag att min kollega och kontorskompanjon (nog för att det var längesedan vi var på kontoret tillsammans nu) Ullis stått och hejat på mig! Jag kanske inte är den mest tacksamma att heja på när målgång hägrar. Men visst, då ska man ta i så mycket att man inte tar in omvärlden!
Min klocka mätte distansen till 5,01 kilometer och när jag i efterhand granskar kilometertiderna kan jag konstatera att det inte alls var illa pinkat i fördelningen. Första och sista kilometerna var de snabbaste. Så här såg det ut:
3:22.3
3:32.5
3:32.4
3:26.6
3:22.6
Den sista “,01-snutten” av 5,01 gick på 0:02.4.
Detta innebär att jag disponerade krafterna bra och faktiskt fick till en negativ split. Kul!
Efter att jag nu fått till ett fint och snabbt lopp efter några misslyckade banlopp ställer jag om fokuset till Icebug Xperience West Coast Trail. Det ska bli ruskigt kul att få springa fin terräng och jag tycker att jag har utvecklats som terränglöpare under det gångna året. Tack vare att jag sprungit terräng minst en gång i veckan i kanske fyra månader. Det ska bli så kul att än en gång få åka till västkusten. Och denna gång ska jag njuta ännu mer än vad jag gjorde senast. Dessutom får jag Tove med mig denna gång!
Så här nöjd ser man ut med ett nytt personbästa i bagaget! Foto: Martin Duberg.
Efter några lyckade testlopp på distansen var det äntligen dags att få tävla på riktigt på milen, i ett sanktionerat och kontrollmätt lopp. Tillsammans med massa starka klubbkompisar gjorde vi upp i Örebro AIK:s klubbmästerskap.
Det var egentligen meningen att vi skulle springa klubbmästerskapet klockan 18 på dagen, men då visade termometern på cirka 33 grader i solen. På gamla banvallen finns det heller ingen skugga att tala om. Det är platt, rakt och väldigt öppet.
Tack och lov så flyttades loppet till klockan 21. Men det var fortfarande rejält varmt med en temperatur runt 28 grader.
Mitt mål var att göra milen på under 35 minuter. Ett mål jag satte rätt omgående efter KFUM Örebros testlopp där jag sprang i mål på 35:47. Efter en svettig uppvärmning radade jag upp mig tillsammans med några vassa löpare i A-heatet. När signalen gick drog Erik Anfält, Andreas Ingberg, Jonas Nilsson och Gustaf Leonardsson i väg som ett skott. Bakom dem sprang Fredrik Härdfeldt.
Min start gick rätt bra och enligt plan innan jag började tappa. De två-tre första kilometerna låg jag i en liten klunga tillsammans med Martin Duberg, Fredrik Johnsson och Liduina van Sitteren. Tempot var runt 3:30–3:35. Sedan blev det tufft och mitt tempo sjönk till runt 3:42–3:45 i cirka fyra kilometer. Första fem kilometerna gjorde jag på 18:01, så redan där var jag 31 sekunder bakom en tid på 35 minuter. Hela andra halvan sprang jag rätt själv, utan kontakt varken framåt eller bakåt och här tappade jag lite till då den gick på 18:28.
En fantastiskt fin sommarkväll på Närkeslätten. Sämre kan man ha det. Foto: Carin Calleberg.
Nionde plats i herrklass
Den officiella tiden i mål blev 36:29.3 vilket gav mig nionde plats i herrklass och tionde plats totalt. Det är jag faktiskt mer besviken än nöjd med, även om jag inte tror jag kunde gjort så mycket annorlunda under själva loppet. Värmen spelade givetvis in och i bättre förhållanden hade jag gjort en bättre tid, men det kanske handlar om en tidsskillnad på 20-30 sekunder och inte en och en halv minut.
Med cirka 1,5 kilometer till mål är det bara att kämpa på och försöka ta sig igenom det. Foto: Carin Calleberg.
Samtidigt är 36:29.3 en fin tid och jag hade aldrig trott i juni i fjol att jag skulle ha kapacitet för en sådan tid. Målet för 2020 var milen under 37 minuter. Något jag nu lyckats med fyra gånger, och i går för första gången officiellt och i ett sanktionerat lopp. Det får jag försöka påminna mig själv om.
Hur gick det för de andra löparna då? Överlag så tappade alla lite på grund av värmen. De två klubbmästarna blev Erik Anfält i herrklass på 32:32.6 och Liduina van Sitteren i damklass på 35:28.8 (vilket också är nytt klubbrekord på 10k landsväg).
Martin, jag och Liddi några minuter efter målgång. Varma och svettiga men på gott humör!
Mysig avslutning med öl och bad i sommarkvällen
Efter målgång och allmänt ovärdigt beteende i form av gubbstånk och rinnande svett ur varenda por i kroppen blev det en nedjogg innan vi var ett gäng som badade och drack kall öl. Med sådana fina kvällar är det sekundärt vad man gjort för tid.
Ett glatt gäng från A-heatet poserar efter målgång. Från vänster: Erica Lech, Mats Johansson, Liduina van Sitteren, Fredrik Härdfeldt, Erik Anfält, Gustaf Leonardsson, Fredrik Johnsson, Andreas Ingberg, jag, Villem Raudsepp och Jonas Nilsson. Längst fram: Martin Duberg, Viktor Wikdahl. Foto: Ludvig Börjesson.
Chans till revansch på Stockholms stadion
På tisdag får jag möjlighet till revansch på Stockholms stadion då jag, Liddi och Frippe åker dit från klubben. Det ska bli skoj, bara det faktum att jag kommer att tävla på stadion känns stort! Jag tror inte att jag fixar en tid under 35 minuter, med tanke på gårdagens insats, men jag kommer att försöka och jag kommer definitivt att spänna bågen. Dessutom är jag väldigt spänd inför ett möjligt distriktsrekord som Liddi skulle kunna nypa denna kväll. Det vore något det, precis en vecka efter att herrarnas distriktsrekord slagits på samma arena.
Vem hade trott för några år sedan att jag skulle kunna smälla in en mil på under 36 minuter?! Efter träningstävlingen som inledde maj månad, där jag sprang på 36:20, trodde jag inte att det fanns mycket mer att ge. Men det gjorde det!
Tillsammans med ett gäng urstarka löpare rusade jag runt på Milseriens kontrollmätta bana i ett testlopp anordnat av Mikael Kroon, KFUM Örebros supertränare. Kroons talangfulla träningsgrupp var med och sprang, givetvis. Sedan var vi också ett gäng från Örebro AIK.
KFUM-gänget försvann iväg supersnabbt vid startskottet med Martin Regborn i täten. Martin gick för milen under 30 minuter. Jag tog rygg på min klubbkamrat Jonathan Kandelin som var farthållare för Martin Dubergs sub 36-försök. Framför oss tre låg Liduina van Sitteren och Fredrik Johnsson.
Snabb start
Det gick snabbt i början! De tre första kilometrarna gick på 3:29, 3:26 och 3:25 på min klocka. Jobbigt, men det gick att hänga med. Fem kilometer passerade jag på 17:23 på klockan, men den var lite generös med distansen så jag slängde en blick på klockan vid banmarkeringen för fem kilometer och då visade tiden 17:40. Vilket var ruskigt snabbt och innebar 20 sekunders marginal att fixa milen under 36. Mitt personbästa på 5000 meter på bana är 17:34, så jag tryckte på rätt bra här! Det var också ungefär här jag kände att det inte var värt att försöka hänga med Jonathan och Martin. De körde på lite för hårt och jag trodde nog ändå att jag skulle kunna fixa milen under 36 om jag sänkte tempot några sekunder.
Med en lucka fram till Jonathan, Martin och Liddi, som låg några sekunder framför dem (Fredrik Johnsson hade dragit ifrån Liddi lite), och en lucka bak till KFUM Örebros Oskar Hansson slet jag den sista halvan av loppet. Jag höll tempot rätt bra ändå och den sämsta kilometertiden jag hade var på den nionde kilometern som gick på 3:40.
Efter målgången, och klockan visade en fantastiskt fin tid. Nöjd och stolt var jag med min prestation!
När målgången var i sikte ökade jag och krämade ur det sista jag hade. Jag gick i mål på 35:47 något jag var sjukt nöjd med och det innebar ett nytt personbästa och en förbättring mot min tid den första maj med 33 sekunder. Dessutom på en kontrollmätt bana denna gång!
Min tid gjorde att jag kom näst sist! Det säger ju en hel del om kvalitén på löparna denna dag. Precis alla sprang under 37 minuter och alla utom en sprang under 36 minuter. Otroligt!
Första fem kilometer gick på 17:40 och den andra femman på 18:07 för mig.
Martin Regborn och Liduina van Sitteren satte inofficiella distriktsrekord
Vi fick se flera personbästatider denna dag. Martin Regborn sprang på 29:36 vilket var personbästa och inofficiellt distriktsrekord. Liduina van Sitteren slog också till med ett inofficiellt distriktsrekord på 10 km landsväg och tiden 35:09. Sjukt imponerande! Jag har ju tränat en hel del med Liddi i år och är faktiskt inte överraskad. Så bra är hon! Ruskigt stark och i kanonform!
Andreas Ingberg slipade sitt personbästa med över en minut och landade på 32:41. Och då var det ju inte direkt en dålig tid han hade innan. Martin Duberg satte nytt personbästa med nästan en och en halv minut och sprang in på 35:17.
Ett glatt gäng från Örebro AIK efter loppet. Från vänster: Andreas Ingberg, Fredrik Johnsson, Martin Duberg, Jonathan Kandelin, Jag och Liduina van Sitteren. Erik Anfält och Gustaf Leonardsson hade hunnit försvinna vid fototillfället. Foto: Karl Wilenius.
Framtida mål
Hur går jag vidare från detta nu? Milen under 35 minuter är givetvis nästa mål! Men jag kommer inte träna ihjäl mig milspecifikt för att fixa detta mål. Jag fortsätter att träna mycket tröskelträning och kommer när tillfälle ges att satsa på att göra en en bra maratontid. Om och när loppen kommer tillbaka igen och det kommer ett millopp (vi håller tummarna för Blodomloppet!) så kan det bli att jag ställer om några veckor innan för att försöka spetsa min milform.
Vi var ett gäng som joggade ner i Karlslundsspårets femkilometersslinga. Jag är nog en av få löpare som sprungit med Vaporflyskor där! Foto: Michael Welday.
Med kort varsel fick jag reda på att det anordnades en inofficiell tävling på milen på Boglundsängen i Örebro. Eftersom alla tävlingar ställs in var det bara att passa på och bege sig iväg i grått och trist väder göra sitt bästa i tre varv.
Underlaget var helt och hållet grus, vilket är mjukt och snällt men inte så snabbt. Jag kände mig lite sliten och hade haft ont i en vad flera dagar, så förutsättningarna var inte ultimata. Loppet innebar att vi var ungefär 15 personer som startade samtidigt och att vi skulle få ihop 10 km på klockan. Inga krusiduller.
Efter målgång (eller efter att jag fått ihop en mil, egentligen) visade klockan 36:20. Nytt personbästa!
När starten gick så drog min klubbkompis Gustaf Leonardsson, distriktsmästaren i maraton, iväg som klar etta. Efter honom Oskar Larsson, också från Örebro AIK och efter Oskar sprang jag. Sedan blev det en rejäl lucka bakom oss till de andra löparna. Tempot var högt och den första kilometern gjorde jag på 3:31. Det kändes ändå hyfsat bra. Luckan fram till Oskar var ganska stor, och hans lucka till Gustaf var också stor, så det blev mycket sololöpning.
Efter två varv klev Gustaf av med skadekänning och kvar i toppen var bara jag och Oskar. Mot slutet började jag knappa in på Oskar, men det gick inte att stänga luckan. Jag gjorde milen på 36:20, fjorton sekunder efter Oskar som blev etta på 36:06. Nytt, inofficiellt, personbästa och en andraplats. Över all förväntan!
Flåset kändes helt ok. Det var så klart vidrigt jobbigt, men bra att första och sista kilometerna var lika snabba (3:31). Första femman gick på 18:07 och andra på 18:13.
Man kanske kan börja drömma om att göra milen under 36 minuter nu?
Här har vi “pallen” efter loppet. Från vänster: Jag, 36:20, Oskar Larsson, 36:06, Magnus Wikeling, 37:20.
Resultatlista och tider
Detta är de tider jag lyckats få ihop efter loppet.
36:06 – Oskar Larsson, Örebro AIK
36:20 – Björn Engqvist, Örebro AIK
37:20 – Magnus Wikeling, Arboga
37:56 – Carl-Robin Åqvist, Örebro AIK
38:24 – Patrik Jansson, Örebrocyklisterna
38:31 – Christoffer Smed, Örebro AIK
39:11 – Tomas Kåregren, Örebro AIK
39:47 – Anders Pettersson
44:11 – Karl Kind, Örebro AIK
44:17 – Roger Elimä, Örebro AIK
DNF – Gustaf Leonardsson, Örebro AIK
DNF – Johan Sjö, Örebro AIK
Sedan fanns det några löpare jag inte fick tid på.
