2016 är över och när jag summerar spelåret så kan jag konstatera att det har varit ett väldigt starkt sådant. Många spel jag har väntat på ivrigt tidigare har släppts under året och jag har spelat så att ögonen blöder. Uppföljaren till Mirror’s Edge kom äntligen, ett nytt Uncharted kom och Playstationspelarna fick äntligen sätta tänderna i nya Tomb Raider-spelet. Det enda som är lite tråkigt med min topp fem-lista är att den endast innehåller uppföljare, men till skillnad från filmvärlden brukar oftast speluppföljare vara en förbättring.
Watch Dogs 2
I efterhand gnälldes det en del på det första Watch Dogs-spelet. Att det inte höll vad som lovats och att Aiden Pearce var en tråkig protagonist är några av de klagomål som framfördes. Själv gillade jag det första spelet, men det märks att Ubisoft har tagit åt sig av kritiken och förbättrat Watch Dogs 2 på praktiskt taget alla fronter.
Borta är Aiden Pearce, istället får man spela som den betydligt gladare och roligare Marcus Holloway. Chicago har blivit utbytt mot San Francisco med mycket större variation i miljö. I första Watch Dogs var det praktiskt taget bara stadsmiljöer som gällde, men i uppföljaren får vi även landsbygd, vatten och stad.
Marcus Holloway på språng.
Storyn är inte jätteintressant och personporträtten är överdrivna, men detta är säkert avsiktligt. Hur hackers och onlineaktivism gestaltas är rentav barnsligt, men går man med på premisserna har man ett roligt äventyr framför sig.
Uncharted 4: A Thief’s End
Naughty Dog kan inte ha det lätt med dessa enorma förväntningar på sig. Uncharted 2 hyllades helt vansinnigt mycket och höjdes till skyarna av både spelare och journalister. Trean fick ett lite svalare mottagande, men ansågs ändå väldigt bra. Sedan släpptes vad jag och många andra anser är världens bästa spel, The Last of Us. När nu Nathan Drakes berättelse skulle avslutas var givetvis förväntningarna höga, och ja, Uncharted 4 levererade. Nej, det var inte ett bättre spel än varken Uncharted 2 eller The Last of Us, men ett mycket bra spel och som alltid när det gäller Naughty Dog, tekniskt briljant!
Bröderna Drake i en vacker spelvärld.
Storyn är kanske inget spektakulärt, man kastas kors och tvärs över jordklotet som det brukar vara i Uncharted-spelen. Vi får dock känna Nathan Drake mer på djupet och det är något som har behövts då han i de tidigare spelen varit en sorglös och rätt platt karaktär. Nu ges han mer bakgrund och vi får en bättre inblick i varför han är som han är.
Slutet vill jag även lyfta fram utan att spoila för mycket. Ett värmande avslut som rundar av denna fina spelserie på ett bra sätt.
Rise of the Tomb Raider
Eftersom jag äger en Playstation 4 och inte en Xbox One innebar det att jag fick vänta ett år längre än Xbox-ägarna på Rise of the Tomb Raider. Det var värt väntan! Lara Croft är den rättmätiga arvtagerskan till Nathan Drake. Miljöer, gameplay och utforskandet är superkul och områdena är större än i förra spelet. Det siberiska landskapet var en kul kontrast till förra spelets ö, men storyn haltade lite i jämförelse.
Den rättmätiga arvtagaren till Uncharted-spelen.
Röstskådespelandet och motion capture-skådespelandet är riktigt bra, men i dessa områden är Uncharted 4 i en egen liga!
Det är med stor pepp jag ser framemot nästa Tomb Raider-spel, som ryktas få namnet Shadow of the Tomb Raider. Men snälla, tvinga mig inte vänta längre än Xbox vad Xbox-ägarna fick göra denna gång!
Deus Ex: Mankind Divided
Det förra spelet var verkligen en favorit med härlig atmosfär och ett alldeles lysande soundtrack från Michael McCann. Deus Ex Human Revolution var mitt första möte med Deus Ex-serien och jag fastnade genast. Det gjorde givetvis att jag hade höga förväntningar på uppföljaren Mankind Divided.
Det mesta av handlingen tar plats i ett futuristiskt Prag, där det gamla Prag har smält samman med futuristiska sci-fi-element. Då jag för inte alltför längesedan har varit i Prag kan jag jämföra spelets Prag mot verkligheten och tycker att de verkligen har fångat utseendet och känslan i denna underbara stad.
Huvudgrejen med Deus Ex är inte handlingen för mig utan världen och omgivningen. De gömda genvägarna och gångarena och utforskandet. Detta är ett spel där du kan smyga omkring oupptäckt och utan att behöva ta kål på någon. De flesta stealth-spel fungerar på detta sätt. Jag spelar dock aldrig smygspel på det här sättet då jag vill undersöka varenda del av omgivningen. Det slutar alltid med att jag dödar varenda fiende bara så att jag ostört kan undersöka omgivningen, utan att behöva passa mig för att bli ihjälskjuten hela tiden.
Smyg, smyg, smyg. Skjut, skjut, skjut. Det är melodin i Mankind Divided.
Den bästa delen i Deus Ex Mankind Divided var när man skulle infiltrera banken, något som slutade med ett totalt blodbad. Säkerheten var hög, fiendena svåra och det fanns massor av sätt att utforska banken vilket gjorde att detta uppdrag verkligen stack ut från mängden.
Dishonored 2
Dishonored 2 är inte bara årets bästa spel utan förmodligen ett av de bästa spelen denna konsolgeneration. The Witcher 3 är det enda andra spelet jag tycker kan fajtas om den titeln med Dishonored 2.
Jag älskade första Dishonored med sin vackra design, lysande story och lika lysande gameplay. Dishonored 2 är dock bättre på alla sätt! Designen är absolut toppklass och världen med Karnaca och Dunwall är spektakulär. Dishonored har en unik stil, men påminner samtidigt om Bioshock, särskilt i karaktärsdesignen som är lite “serieaktig”.
Miljöerna i Dishonored 2 är fantastiska.
Tidigt i spelet får du välja om du vill spela som kejsarinnan Emily Kaldwin, som bara var ett barn i det förra spelet, eller som hennes far Corvo Attano, som var huvudprotagonisten i det första spelet. Jag valde att spela som Emily med hennes specialkrafter där min favorit var en kombination av Domino, där man kan länka ihop fiender och om du dödar eller gör en fiende medvetslös så möter de andra fienderna samma öde. Den andra favoritkrafter var Doppelgänger där en eller två dubbelgångare kan slåss vid din sida.
Det går att spela på ett ickedödligt sätt där du smyger runt, eller så kan du rusa in med vapnen dragna och mörda allt i din väg. Precis som med Deus Ex Mankind Divided så ville jag utforska hela världen ostört, vilket innebar att praktiskt taget alla fiender fick möta sin skapare!
Dishonored 2 är betydligt mer soligt och ljust än det första spelet.
Kapitlet där man ska navigera genom The Clockwork Mansion, en herrgård där rummen kan ändra form och funktion är något av det bästa i speldesign som jag någonsin har sett. En milstolpe i spelutveckling och något som måste upplevas!
Ett annat alldeles strålande kapitel är “A crack in the slab” där du kan växla mellan olika tidslinjer och påverka den andra tidslinjen med ditt agerande. Det påminner om det mycket bra, men bortglömda, spelet Singularity som släpptes för förra generationens konsoler.
Dishonored 2 är ett mästerverk till spel och alldeles underbart. Tveklöst 2016 års bästa spel!
Filmklipp
Jag har även gjort ett filmklipp med årets bästa spel där jag på knagglig engelska räknar ner. Titta gärna!
Både upplösning och bilduppdateringsfrekvens är vassare i The Last of Us Remastered. Texturerna är skarpare och allt ser helt enkelt snyggare ut. Det är inget dåligt betyg då The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3.
Jag vet inte om det beror på att jag redan spelat The Last of Us en gång, men det gick mycket lättare att spela igenom spelet denna gång. Sektioner där jag tidigare hade problem kunde jag nu lättare att ta mig genom. Mötet i tunneln mot slutet, där det finns tre bloaters samt ett antal clickers tog jag mig igenom utan att dö. Likaså sluttampen på sjukhuset. Där hade jag enorma problem vid första genomspelningen, men inte denna gång alltså. Detta var dock inget negativt utan bara skönt att få ett bra flöde på spelet. Svårighetsnivån var densamma som min första genomspelning av The Last of Us: normal.
Storyn är fantastisk, även denna gång och röstskådespelet toppklass. Jäklar vad bra detta spel är!
Miljöerna är också helt fantastiska och det är verkligen talande hur mycket som kan berättas genom smart miljödesign, med skyltar, posters och övergivna lägenheter och städer. Imponerande!
Left Behind är inkluderat på denna skiva. Även det hade jag spelat en gång tidigare och i Remastered så är det också givetvis snyggare och bättre. Efter att jag klarat av huvudstoryn så spelade jag genast Left Behind och här märktes en viss skillnad då huvudstoryn är mer engagerande. Trots detta så är Left Behind ett kanontillägg och kanske det bästa DLC jag har spelat efter fantastiska Minerva’s Den till Bioshock 2.
Bildläget
Med den nya utgåvan av The Last of Us kom även ett fint fotoläge som till väldigt stor del liknar det i Infamous: Second Son. Jag har sparat massor av bilder som finns att se uppdelat i två gallerier här. Dels ett galleri för huvudstoryn samt ett galleri för Left Behind-tillägget. Alla bilder i detta inlägg har jag “tagit själv” med fotoläget.
Det jag anser vara den förra konsolgenerationens bästa spel, fantastiska The Last of Us, ska komma till Playstation 4. Naughty Dog har putsat upp spelet rejält och till sommaren så kommer det att gå att spela The Last of Us i 1080p och Naughty Dog siktar på att klara 60 bildrutor i sekunden.
The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3 men detta lär innebära att spelet blir ännu skarpare och detaljrikare. Det känns med andra ord som läge för ännu en genomspelning för min del!
Förutom högre upplösning och vassare bildfrekvens så ska skuggor och ljus vara bättre i denna version samt att alla karaktärsmodeller vara betydligt mer detaljerade. Inbakat i denna version är även DLC:et Left Behind (som var alldeles lysande) och några multiplayer-kartor (jag har inte testat multiplayer-läget i The Last of Us).
The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.
Naughty Dog har också släppt en trailer. Inte så mycket matnyttigt i den och svårt att se så stora skillnader jämfört med Playstation 3-versionen, men det lär märkas sedan när man får sitta med handkontrollen i händerna. Förresten, kolla inte trailern om du inte spelat spelet. Det är inte direkt en spoiler, men ett vackert ögonblick som bör upplevas och inte ses i en trailer som vi får se där.
Till sommaren så släpps The Last of Us Remastered. Pepp!
En ny konsolgeneration har startat och jag är numer stolt ägare till en Playstation 4. Då jag bokade min PS4 redan i somras så innebar det att jag kunde hämta ut min konsol redan på lanseringsdagen. Eller rättare sagt på lanseringsnatten. Gamestop höll nattöppet och jag var en av några tappra själar som åkte ut till Örebros stora köpcentrum för att hämta ut min konsol.
Efter att nu har haft möjlighet att spela på PS4 i några dagar så är det första intrycket mycket, mycket positivt. Praktiskt taget allt är förbättrat mot PS3 och det känns ju lovande då jag tror att vi kommer att få se PS4:ans fulla kapacitet först om två-tre år.
Bättre handkontroll
Handkontrollen, DualShock 4, är betydligt bättre än sin föregångare. Den är större, tyngre och känns mer gedigen och betydligt skönare att spela med i längre stunder. Det enda negativa som jag har stött på är att det är lätt att missa delningsknappen och optionsknappen och istället trycka på touchplattan mitt på kontrollen. En lite rolig funktion, men som samtidigt enerverat i Killzone Shadow Fall är att DualShock 4 har en inbyggd högtalare.
DualShock 4 är en klar förbättring mot sin föregångare.
Men spelen då, hur ser allt ut och hur fungerar det?
FIFA 14, bättre än sin motsvarighet till PS3
Sanningen är att FIFA 14 inte är någon revolution jämfört med sin dito på PS3. Om man är van att spela på PS3 så kan man med lätthet börja spela även på PS4. Det märks dock att det är bättre upplösning på spelet nu vilket gör att allt ser skarpare ut. Publiken ser dessutom mer ut som en riktig publik än platta pappersfigurer. Det märks också att FIFA 14 flyter på med snabbare bilduppdatering och spelet är mer responsivt och “alert”.
Killzone Shadow Fall
Det andra spelet som jag köpte till lanseringen var Killzone Shadow Fall. Egentligen så hade jag bokat Watch Dogs, men då det spelet försenades så fick det bli Guerillas FPS istället. Visuellt så skiljer sig Shadow Fall rejält mot tidigare Killzone-spel. Här är det en ljusare och mer öppen värld än tidigare. Det är både bra och dåligt. Jag gillar att allt inte är så linjärt och att man faktiskt kan gå vilse, även om detta är något som recensenter har klagat på. Jag vill ha lite tuggmotstånd och upptäckande. Jag saknar dock den mörka estetiken som tidigare spel har bjudit på, även om det finns sådana inslag senare in i spelet.
Visuellt så är Killzone Shadow Fall riktigt snyggt dock, och visar upp en del av potentialen i Playstation 4. Flytet är riktigt bra även här i bilduppdateringen och det känns responsivt på ett sätt som jag tidigare inte har varit van vid på konsolspel.
Ett ljusare, och mycket vackert, Killzone Shadow Fall.
Killzone Shadow Fall använder sig av den inbyggda högtalaren i DualShock 4 när man spelar upp ljudloggar vilket är riktigt häftigt och ger ett djup. Problemet, och det som är enerverande, är att ljudet spelas upp där även när man sitter med hörlurar inpluggade i förstärkaren och så vitt jag har sett så går det inte att istället flytta det ljudet till hörlurarna. Inte bra.
Ett annat minus med Killzone Shadow Fall är att det är otroligt långt mellan sparpunkterna om du vill ta en paus i ditt spel. I en av de första gångerna jag spelade så förlorade jag nästan en timmes spelande enbart för att det inte hade sparats. Jag utgick från att när texten “Kontrollpunkt” visades så innebar det att spelet sparades där. Så var det alltså inte och därför är det väldigt otydligt när spelet sparas. Jag är långtifrån ensam om att störa mig på detta och på Killzones forum så finns det en tråd som vittnar om att rätt många avskyr detta sätt.
PS4 är bara i startgroparna och vi har en härlig konsolgeneration framför oss. Nu är jag nyfiken på kommande spel som nya Mirror’s Edge och redan nämnda Watch Dogs. Även det nya Infamous-spelet ska bli härligt att sätta tänderna och sist men inte minst: Vad kan suveräna Naughty Dog göra till PS4? Uncharted 4 är redan utannonserat och mer härligheter lär komma från studion som gjorde den förra konsolgenerationens bästa spel, The Last of Us.
En ny generation av spelkonsoler släpps om lite mer än en månad och detta gör att det känns som ett ypperligt tillfälle att sammanfatta den utgående konsolgenerationens bästa spel. I slutet av maj 2008 så köpte jag en Xbox 360. Sedan i juli 2010 så köpte jag även en Playstation 3. Detta har inneburit att jag har hunnit att spela en hel del spel och denna lista har varit svår att sätta ihop.
I listan så saknas FIFA-spelen då jag inte riktigt har kunnat bedöma dem på samma sätt som de andra spelen. Att bedöma FIFA-spelen har inte heller känts lika relevant som att bedöma de andra spelen på listan.
Half-Life 2 saknas också på listan då jag bedömde att det spelet tillhörde konsolgenerationen innan, då spelet släpptes till den första Xboxen innan det putsades upp och hamnade på The Orange Box.
Spelen på listan har utan undantag spelats på antingen Xbox 360 eller Playstation 3. Detta är alltså de 25 bästa spelen enligt mig till de konsolerna. Lämna gärna en kommentar!
Singularity
Singularity känns som ett spel som kom från ingenstans och med en spelmekanik som kändes ny och fräsch. På ytan är det en first person shooter som jämförts med både Half-Life 2 och Bioshock. Det är inga dåliga spel att jämföras med och Singularity förtjänar den jämförelsen även om de två spelen är snäppet vassare.
På en den sovjetiska ön Katorga-12 har ett experiment gått fel och som en amerikansk soldat försöker du ta reda på vad som har gått fel och på vilket sätt du kan stoppa det som har gått fel. Till din hjälp har du ett vapen som gör att du kan hoppa mellan två olika tidspunkter. Nutid och 1955, då experimentet gick fel. Dina handlingar i 1955 kan påverka nutiden, och i Singularity så har du möjligheten att skriva om historien.
Singularity är ett stämningsfullt äventyr som jag uppskattade väldigt mycket. Rysk estetik kombinerad med lite steampunk och futurustiska inslag träffade rätt hos mig.
I ett öppet Hong Kong så får du på bästa Infernal Affairs-sätt ta huvudrollen som en polis som ska infiltrera den undre världens knarkaffärer. Huvudkaraktären Wei Cheng arbetar sig upp inom brottsimperiet och tillvaron som både polis och framgångsrik kriminell blir allt mer komplicerat. Både uppdrag, handling och den öppna världen överraskade mig mycket positivt när jag spelade Sleeping Dogs. Det är lätt att bli engagerad och med tanke på att Hong Kong är så pass komprimerat i spelet så finns det något som lockar överallt. Ett nytt grepp som jag inte sett i något annat spel med öppen värld är att du i Sleeping Dogs inte enbart använder dig av vapen för att slå dig fram, utan också använder dig av Wei Chengs kampsportskunskaper som ett farligt vapen mot dina motståndare.
Handlingen i Sleeping Dogs är också oväntat bra och dubbelheten i att Wei Cheng både är en undercoverpolis samt en lyckad brottsling är ett bra grepp.
Sleeping Dogs är en liten pärla inom en genre som har blivit synonym med Rockstar.
Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.
Gears of War 2
Gears of War-spelen är nog starkast förknippade med sin multiplayerdel, men faktum är att även singleplayerdelen är värd att lyfta fram. I otroligt snygga miljöer så är man ledaren i en grupp av brölande alfahannar. Storyn, om en invasion av underjordingar, ja inte utomjordingar, är kanske inte den starkaste som setts i ett spel. Handlingen är inte direkt dålig, men den stora stjärnan i Gears of War 2 (och även i de andra spelen) är spelmekaniken. Kontrollen är helt klockren och det är fantastiskt kul att som Marcus Fenix ta sig an de invaderande locustvarelserna.
Gears of War-spelen är förutom väldigt bra kontrollmässigt även väldigt snygga rent tekniskt. Det märks att Epic Games som utvecklar Gears of War även är företaget bakom Unreal Engine, den spelmotor som Gears of War byggs i och som även väldigt många andra spel också byggs i (Bioshock, Batman Arkham Asylum, bara för att nämna två som finns med på denna lista). Det är imponerande hur mycket kraft Epic lyckas pressa ur Xbox 360.
Killzone 2
Tungt, mörkt och med en estetik som för tankarna till nazism. Killzone 2 utspelar sig på planeten Helghan som är hem åt våra motståndare, helghast. På Helghan är spelaren en del av en styrka som ska ta ledaren för helghast, kejsaren Visari, till fånga. Just berättelsen i Killzone 2 (och även 3) är av det svagare och mer oengagerande slaget, men där Killzone 2 brister i berättelse så är den desto starkare i design och stil. Helghan är en ogästvänlig och mörk planet och den totalitära militärmaktens symboler finns överallt. När det gäller spelmoment så är Killzone 2 också en positiv upplevelse och vapnen känns “tunga”, vilket ger dem en realism.
Även om uppföljaren, Killzone 3, är bra så är det Killzone 2 som är seriens bästa stund. I samband med att Playstation 4 släpps så kommer Killzone: Shadow Fall. Det ser riktigt bra ut och förhoppningsvis så får Killzone-serien ny kraft på Playstation 4.
Mirror’s Edge
Svenskutvecklade Mirror’s Edge har helt klart sina brister men jag kan förbise många av dessa då spelet är en visuell höjdare som utspelar sig i en futuristisk storstad. I rollen som parkourlöpande budbärararen Faith kan man ta sig genom hela äventyret utan att skjuta en enda motståndare. Något som för egen del visade sig omöjligt i slutändan.
Spelet hade som sagt sina brister, kanske rent spelmekaniskt, men när man fick upp flytet i löpningen och susade fram över och under hinder högt uppe på hustaken så var Mirror’s Edge en njutning. Handlingen kan också lämna en del att önska, men just det visuella och det faktum att det är ett parkourspel som faktiskt fångar känsla av löpning i en förstapersonsvy gör Mirror’s Edge till en unik upplevelse.
När nu en ny generation konsoler snart kommer så får vi äntlingen återse Faith. Något oväntat, då Mirror’s Edge var långtifrån en kommersiell succé.
Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror’s Edge.
Infamous
Med superkrafter i en öppen värld så finns det en hel del att utforska. I Infamous så slipper utvecklaren Sucker Punch att hindras av realism, något som kan vara både en börda och välbehövliga ramar i andra spel. Cykelbudet Cole McGrath får efter en olycka förmågan att skjuta elektricitet ur sina händer. Med sina nyvunna krafter så blir Cole mer distanserar från vanliga människor men inser även att hans förmåga ger nya möjligheter. I Infamous har du som spelare också valet att göra gott eller ont.
Just att kopplingen till realism saknas på det sätt som det mer finns i Grand Theft Auto gör att Infamous i vissa moment känns mer lekfullt och roligt. Att hoppa mellan hustak och skjuta elektricitet är otroligt givande, även om själva ramberättelsen kanske är lite svagare.
Crysis 2
Crysis-spelen brukar nästan mer talas om som någon typ av teknikdemonstrationsspel för PC-ägare än som spel. Detta är synd då Crysis står sig bra som spel också, även till konsoler. I Crysis 2 får du som Prophet bekämpa hårda kamper i ett sönderbombat New York som har ockuperats av utomjordiska krafter. Iklädd en högteknologisk dräkt som ditt främsta vapen är det en pulshöjande och häftig upplevelse att ta sig an denna kamp. Miljöerna tilltalar väldigt och stora ytor innebär att du kan välja flera tillvägagångssätt mot dina utomjordiska fiender.
Dräkten ger dig möjlighet att vara osynlig under kortare sekvenser och när man smyger fram genom flera utomjordingar som letar efter dig och vill dig väldigt illa så ökar pulsen ordentligt.
Dead Space
Science fiction och rymd är ämnen som jag är svag för i populärkulturen. Dead Space är en blandning av sci-fi, skräck och rymd det är en nervkittlande upplevelse där man som skeppsreparatören Isaac Clarke hamnar i en mardrömstillvaro på det gigantiska gruvskeppet Ishimura. När Ishimura, vars uppgift är att “knäcka” planeter för att skörda dem på resurser, blir helt tyst så skickas en delegation av tekniker och medarbetare för att undersöka vad som har hänt. Bland dessa hittar vi vår protagonist Isaac Clarke. Väl framme på Ishimura så är allt ödsligt och dött och snart går det upp för dig att något fruktansvärt har skett på Ishimura.
Mot skrämmande fiender i det mörka skeppet får man i Isaac Clarkes skor ta vad som finns till hands. Som reparatör så har Isaac sina verktyg till hands och plasmaskäraren fungerar alldeles utmärkt till att ta kål på monster som är ute efter att göra tillvaron odräglig för Isaac.
Dead Space var en härlig blandning av skräck, religion, science fiction och rymd. En lysande blandning som i skrivande stund har två uppföljare.
Rymdskräck i Dead Space.
Dishonored
I kuststaden Dunwall, baserad på 1800-talets London och Edinburgh så ikläder man sig rollen som den oskyldigt mordanklagade livvakten Corvo Attano. Smygandes på illaluktande, råttinvaderade gator och över hustaken skulle Corvo Attano försöka att rentvå sitt namn, hitta och sätta dit de skyldiga och återfinna kidnappade prinsessan Emily Kaldwell, dotter till den mördade drottningen som Corvo var livvakt till.
Jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock går att se och den visuella stilen tilltalar mig verkligen där realism har fått stå tillbaka lite för stilism. Det är spännande att smyga omkring och så tyst som möjligt försöka ta sig fram. Om man är som jag, rätt dålig på att smyga i spel, så får man istället förlita sig på vapen och att svinga svärd och sedan fly hals över huvud. Även detta går för det mesta bra, även om det i vissa fall kunde bli rätt svårt.
Bland röstskådespelarna finns flera stora namn. Rösten till prinsessan Emily görs av Chloë Grace Moretz, känd som Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna. I andra roller hittar vi bland andra Susan Sarandon, Carrie Fischer, Michael Madsen och Lena Headey.
Pulserande elektronisk musik och tät spänning i futuristiska och neonglittrande sci-fi-miljöer gjorde Deus Ex: Human Revolution till en nervkittlande upplevelse. Att smyga runt i stora byggnadskomplex medan soldater och maskiner gör sitt bästa för att hitta dig och ta kål på dig var en kanonupplevelse. Även om Deus Ex hadde sina svagheter, bossfighterna exempelvis, så är det ett spel jag gärna återkommer till i mina tankar. Soundtracket av Michael McCann lyssnar jag på fortfarande.
Det fanns flera tillvägagångssätt att ta sig runt i Deus Ex: Human Revolution och faktum är att du kan klara hela spelet utan att döda någon, förutom bossarna. Jag som är urusel på att smyga i spel förlitade mig dock inte på denna taktik, utan det blev en skjutfest utan motstycke. Det fungerade även det.
Uppföljaren till Arkham Asylum innehåller mer av det goda, med en större miljö att utforska, en vass story och klassiska Batman-skurkar. Dessutom så ser allt fantastiskt ut och den mörka stämningen som präglade Arkham Asylum finns kvar även i denna uppföljare. Spel med öppna världar brukar kunna brista lite i handling och det är svårt att kunna styra spelaren åt det håll man vill i berättelsen om ett spel inte är så pass linjärt. Detta är dock inget som Arkham City lider av och både värld, handling och spelmekanik är alldeles utmärkt.
Grand Theft Auto IV
Spelet som startade denna konsolgeneration för min del var Grand Theft Auto IV. Efter att ha läst recensioner och sett trailers och bilder från Grand Theft Auto IV så var suget på absolut topp vilket gjorde att jag sålde min Playstation Portable och investerade surt förvärvade pengar i en Xbox 360 med Grand Theft Auto IV som det första spelet. Tidigare erfarenheter av Grand Theft Auto-serien var fantastiska Grand Theft Auto San Andreas som jag spelat hemma hos en kompis samt GTA Liberty City Stories som jag hade spelat på Playstation Portable.
När jag exhalterat matade in skivan i Xboxen och fick uppleva Nikos äventyr i Liberty City för första gången tappades hakan och en pöl av saliv bildades i knäet. Att ett spel kunde se ut så här! Att en värld kunde vara så fri. Jag var helt hänförd, då detta också var mitt första möte med denna generations grafik och teknik.
Spelet i sig var inget annat än ett mästerverk i mina ögon förälskelsen var ett faktum. Än i dag så kittlar seriens frihet och Grand Theft Auto IV håller fortfarande och är ett alldeles utmärkt spel.
Red Dead Redemption
Att Rockstar är kungar när det kommer till öppna spelvärdar befäste de med western epostet Red Dead Redemption. Lite förenklat har det beskrivits som Grand Theft Auto i vilda västern. Och även om det är en beskrivning så är den rätt banal. Red Dead Redemption står bra på egna ben utan att behöva jämföras med Grand Theft Auto.
Grand Theft Auto IV var ett lysande, men Red Dead Redemption var faktiskt ännu bättre. Att jag, som sedan barnsben haft en fäbless för westerngenren, fick uppleva en mustig cowboyhistoria var inget annat än helt fantastiskt härligt. De omväxlande miljöerna och känslan när du susade fram på en hästrygg genom övergivna byar, eller när du tog upp kampen med banditgäng var inte lik något annat spel. Världen som Rockstar har byggt upp var stor och stor tid och möda måste ha lagts ner på att ge olika områden olika identiter. När man efter flera timmar spelande tar sig över till Mexiko så är det en helt annan miljö och stämning än det varit tidigare. Det ger en verkligen känslan av att man har kommit till ett nytt land.
Red Dead Redemption kan också vara det av Rockstars spel med mest engagerande handling, och slutet är något som jag tror de flesta som har spelat spelet kommer att komma i håg.
Nu håller jag tummarna för att vi får fortsatt uppleva äventyr i västern på den kommande konsolgenerationen.
En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.
Grand Theft Auto V
Med Grand Theft Auto V visade Rockstar än en gång var skåpet skulle stå när det gäller öppna världar i spel. Från Liberty Citys New York-pastisch har vi nu tagit oss till Los Santos, Rockstars tolkning av Los Angeles och Kalifornien. Här är miljön verkligen huvudrollsinnehavaren och påståendet att Grand Theft Auto V ska vara världens dyraste spel är något som jag inte ifrågasätter. Researchen inför spelet lär ha varit enorm och världen i Grand Theft Auto V består av så otroligt många detaljer att det är lätt att glömma bort att det faktiskt finns uppdrag och moment att utföra som faktiskt för handlingen framåt också. Många gånger kunde jag bara köra runt i en bil eller flyga runt i en helikopter och njuta av den fantastiska miljön. Trots att jag har avslutat huvudhistorien så känns det som att jag bara har skrapat på ytan till möjligheterna i Los Santos.
Själv historien kretsar kring tre kriminella som slår sina påsar ihop och utför flera rån och kupper. Detta är ett nytt drag i Grand Theft Auto, med tre protagonister (även om vi fick en försmak av det i ett uppdrag i Grand Theft Auto IV). Det fungerar fantastiskt bra med olika protagonister och det gör även att vi växlar mellan olika miljöer och förutsättningar. Dock är det anmärkningsvärt att Rockstar, trots tre protagonister, inte har valt att låta någon av dem vara kvinna.
Vi får även träffa några andra karaktärer från tidigare delar i serien och det är med tungt hjärta som jag återstiftade bekantskapen med Johnny Klebitz från speltillägget till Grand Theft Auto IV, The Lost and Damned.
När sluttexterna rullar efter ungefär 45 timmars spelande så vill jag fortsätta att upptäcka Los Santos. Det om något är ett gott betyg.
Batman Arkham Asylum
Ett mörkt Batman-spel med fantastiska röstskådespelare och grymma miljöer i form av Arkhams kombinerade psyksjukhus och fängelse gjorde Batman Arkham Asylum till en oväntad dundersuccé. Batman var bister och hård när han gjorde upp med sjukhusets galna brottslingar, ledda av Jokern, briljant röstskådespelad av Mark Hamill, mer känd som Luke Skywalker.
Batman Arkham Asylum innehåller så mycket att utforska, så många knäppa motståndare ur den rika Batman-katalogen av skurkar och spelet ser också fantastiskt snyggt ut. Jämförelser med 60-talets kitschiga serie med Adam West i huvudrollen är omöjlig att göra, spelet ligger närmare Frank Millers och Christopher Nolans Batman, även om spelets Batman är en äldre och surare version än vad Nolans Batman är.
Dold av skuggorna kan Batman välja ett mer osynligt tillvägagångssätt att ta hand om Arkhams kriminella. Detta är nästan ett måste då det är tydligt att Batman inte är någon superhjälte om hans ställs mot motståndare med automatvapen och inte har en flyktväg. Taktik är viktigt och till sin hjälp har Batman en speciell syn som han aktiverar i masken. Synen, detektivläget, gör att han kan se hjärtslag, vilka vapen som motståndaren bär samt att det går att se skurkar genom väggar. Om det är någon kritik som Batman-spelen har fått så är det att den synen är lite välBatman Arkham Asylym är stämningsfullt och ibland lite läskigt, och alldeles, alldeles utmärkt.
Batman Arkham Asylum.
Mass Effect 2
Att Mass Effect 2 är mittendelen i en trilogi märks emellanåt. Själva huvuddelen av spelet går ut på att bygga upp en besättning som ska ta sig an det annalkande hotet. Detta är dock inte direkt något negativt och i spelmomenten är Mass Effect 2 ett rejält lyft mot det första spelet. Här finns även huvudantagonister i form av rasen Collectors. Commander Shepard samarbetar med människoterroristorganisationen Cerberus för att tillsammans med dem möta hotet. Det större, övergripande, hotet i form av Reapers får dock vänta till den avslutande delen Mass Effect 3.
Portal
När Valve släppte The Orange Box, med Half-Life 2 och episod 1 och 2 till Half-Life 2 så fanns även Portal med på skivan. Det blev snabbt det spel som det talades mest om i denna samling av spel (där även Team Fortress 2 ingick). I Portal så vaknar du upp inlåst i ett enorm testkomplex där du ska ta dig igenom diverse olika banor användandes av ett gevär som skjuter portaler som du kan gå igenom. Själva pusselmomenten är riktigt vassa och addera dessutom en handling och en nyfikenhet kring vad som har hänt, vem du är och vad du är på för ställe så får du ett otroligt bra spel.
Testbyggnadens helgalna artifiella intelligens GLaDOS verkar till en börjar vara neutralt inställd till dig, men under spelets gång framkommer en beytydligt mer obehaglig sida. Trots detta ler du glatt genom glåporden och eländet som GLaDOS utsätter dig för.
Fallout 3
Att utforska ett framtida postapokalyptiskt Washington i enorm skala är godis för en postapokalypsbesatt man som jag. Den stora världen präglas dessutom av femtiotalets estetik vilket var en lyckad kombination. Med Fallout 3 så fanns det inte en tråkig stund och under uppdragen slängdes man mellan spänning och upptäckarglädje.
Känslan av att planlöst vandra omkring och helt plötsligt stå öga mot öga med två supermutanter i någon liten bebyggelse är mycket häftigt. Och skrämmande. Det är också fantastiskt kul att utforska olika bunkrar där andra har gömt sig undan från undergången, precis som man själv gjorde i bunker 101. De olika bunkrarna har ofta olika teman och olika händelser som har utspelat sig där tidigare och som man nu kan se spår av. En bunker har exempelvis experimenterat med kloning, i en annan bunker kan man hitta en följeslagare som man kan ha stor nytta av. En av bunkrarna lyckades jag inte ens ta mig in i, innan jag dog av den stora strålningen.
Just strålning ligger över allt i världen då undergången kom i form av atombomber. Äventyret inleds just i en bunker och vår protagonist vet inte om något annat här i världen till dess att fadern lämnar bunkern, och man själv ger sig av efter. Det är efter en timmes speltid som man för första gången får se omvärlden år 2077 och det blir en häftig start på spelet då man kliver ut och bländas av det starka solljuset med en hel värld av möjligheter framför sig.
Det viskas lite om ett att ett nytt Fallout är på gång till nästa generations konsoler, och det är något som jag verkligen ser framemot. På minussidan med Fallout är att det inte är speciellt tekniskt snyggt, något som det säkert blir ändring på om det kommer till nästa generations konsoler.
Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.
Bioshock 2
Även om Bioshock 2 blev hyllat av kritikerkåren och fick mycket höga betyg så fick det ett svalare mottagande av den större massan än vad jag tycker att spelet förtjänat. Att följa upp en sådan höjdare som Bioshock måste ses som en svår uppgift, men jag tycker att Bioshock 2 lyckas alldeles utmärkt. Vi är tillbaka i Rapture, den enorma staden på havets botten. Denna gång med ett lite annorlunda perspektiv än det vi hade i första spelet. Nu är vi en av männen bakom maskerna, en Big daddy.
Kritiken mot Bioshock 2 var att det var “mer av samma”. Detta gör mig absolut ingenting då Rapture och dess historia är intressant och något som jag gärna utforskade ännu mer.
Värt att nämna är också att det kom ett alldeles lysande nedladdningsspel till Bioshock 2 som heter Minerva’s Den. Av alla speltillägg så är Minerva’s Den det absolut bästa som jag har spelet och slår alla Mass Effect-spelens tillägg, även om dessa också är bra.
Mass Effect 3
Den avslutande delen om Commander Shepard var en uppvisning i avslut. Efter att ha investerat timmar efter timmar i de två första spelen så skulle nu rymdeposet avslutas. Med sig i bagaget fanns beslut och handlingsutvecklingar från de två första spelen. Pressen på Bioware att ge oss ett värdigt farväl till Shepard fanns där minst sagt och tyvärr så fick berättelsen kanske inte det mäktiga slut som spelare krävde. Faktum är att Bioware ändrade slutet efter allt för upprörda röster höjts. För egen del tycker jag att slutet dög, även om problemet snarare låg i att det fanns några rejält stora logiska luckor. Det lämnar en lite avslagen eftersmak, men trots detta så ska ingen tvivla på att Mass Effect 3 är ett mycket bra spel.
I Mass Effect så är jorden hotad av de enorma uråldriga maskinerna Reapers. Det ser rätt hopplöst ut för både mänskligheten och resten av galaxen och denna ödesmättade stämning ligger över hela spelet på ett riktigt lyckat sätt.
Det som trots detta saknas, och det saknades även i Mass Effect 2, är en stark och tydlig antagonist. Det må låta konstigt med tanke på att det finns antagonister i båda spelen, men Saren som var huvudmotståndare var en välskriven och välspelad karaktär med djup och intressant bakgrund som tyvärr aldrig överträffades. Detta till trots: Det var rätt häftigt att stå öga mot öga mot en Reaper och det måste ses som ett av de starkare momenten i trilogin.
Uppföljaren till det första Portal fördjupar historien bakom antagonisten GlaDOS och Chell, den tysta protagonisten. Något som är nödvändigt då Portal 2 är ett fullängdsspel som står på egna ben efter att det första Portal hade varit en del av The Orange Box. I Portal 2 får vi veta historien bakom Aperture science och spelet är en resa både fysiskt och bildligt genom Aperture Sciences historia.
Pusselmomenten är tillbaka från det första Portal, även om det nu inte direkt är olika testkammare man ska ta sig igenom på samma sätt som i det första Portal. En lång tid har gått i spelet sedan det första spelet utspelade sig och det syns genom att Aperture Science är vildvuxet och illa fungerande. Fusionen mellan natur och teknik är härliga miljöer att befinna sig i dessutom är det ett bra tempo på växlandet av olika miljöer och typer av rum i spelet.
Den största styrkan med Portal 2 är för min del all symbolik och alla små ledtrådar till vad som egentligen har hänt som finns att hitta. Det är svårt att se hur Valve ska kunna ta historien vidare i en eventuell uppföljare, men trots detta så hoppas jag på att någon gång få uppleva fortsättningen på Chells äventyr, kanske i en annan miljö?
Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.
Uncharted 2: Among Thieves
Nathan Drakes bästa äventyr tar oss runt jorden och i sann Indiana Jones-anda letar vi artefakter och arkeologiska föremål. Naughty Dogs spel är dessutom en visuell höjdare med stark story och vackra miljöer. Min favorit från Uncharted 2: Among Thieves var den tibetanska byn och stämningen i den. Det är dock långt i från den enda minnesvärda miljön i spelet och man slängs mellan olika miljöer och situationer. Från den heta, soldränkta, gator till iskalla snöstormar uppe i berg.
Övernaturliga inslag kan blandas med historia och historiska myter. Jämförelsen med Indiana Jones fungerar även här och förstärks av att huvudkaraktären Nathan Drake delar samma stil och nonchalans som arkeologen med hatt. Eller Han Solo för den delen. Även birollskaraktärerna är starka och i Uncharted 2 så slits Nathan Drake mellan två romantiska intressen, två kvinnor som faktiskt har en egen karaktär och fyller en funktion mer än att bara vara just ett romantiskt intresse.
Alla Uncharted-spel bjuder på fantastiska matinéäventyr, men seriens höjdpunkt var Uncharted 2: Among Thieves med de bästa miljöerna och ett otroligt vasst röstskådespel.
Bioshock Infinite
Från havets botten till ovanför molnen. Även om resan från det första Bioshock till det senaste är stort rent avståndsmässigt så återfinner vi flera av komponenterna som gör detta till ett Bioshock-spel. Slitningarna i samhället finns där, kritiken mot den rådande hegemonin och man riktigt känner hur det bubblar under den välpolerade ytan i Bioshock Infinite. Bakom de höga tankarna och de vackra och välstädade miljöerna finns rasism och mörker. När revolutionen kommer så förvånar det föga.
Booker DeWitt är en föredetta Pinkertonagent och nu mer en privatdetektiv som på grund av skulder tar ett jobb i Columbia, staden ovanför molnen, hämta en fängslad ung kvinna som vaktas av en enorm mekanisk fågel. Givetvis är det långt i från så enkelt som att bara åka upp dit och hämta henne och det ska visa sig att det finns fler och betydligt mer komplicerad anledningar till att Booker är i Columbia. Elizabeth, flickan som ska hämtas visar sig ha oanade förmågor och under spelets gång så blir hon en stark bundsförvant och en karaktär som man verkligen bryr sig om. Rent spelmekaniskt så hjälper Elizabeth Booker och är sällan i vägen för honom utan är mer en tillgång under hårda strider.
Precis som i tidigare Bioshock-spel så är både stilen och berättelsen de två stora triumfkorten i Bioshock Infinite. Det är en otrolig värld som Irrational Games målar upp, med affischer, reklam och ljudkuliss som säljer in bilden av en tidig 1900-talsutopi ovanför molnen. Ännu starkare än den fantastiska stilen är dock handlingen som är något av det mest engagerande jag någonsin har upplevt. Det första Bioshock har förmodlingen den bästa och mest stämningsfulla inledning i spelvärlden enligt mig. Bioshock Infinite kan ha spelvärldens bästa avslutning och det är med stor behållning som man kan läsa andra spelares teorier kring slutet. Precis som i Portal 2 så finns det möjlighet till tolkningar och flera lager av aspekter att ta in när man själv gör sin tolkning.
Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.
Bioshock
Få spel har haft en sådan inledning som fångat mig så som Bioshocks inledning gjorde. Du befinner dig på ett flygplan som kraschar och omgiven av brinnande bråte från planet börjar du simma mot en ensam fyr mitt i havet. Där finns en typ av hiss, redo att ta dig ner under vattenytan. Till tonerna av Bobby Darins Beyond the Sea börjar du resan ner mot Rapture. Denna förfallna utopi under vattnet där det mesta har gått fel.
I det som tidigare har varit en plats för tänkare, artister och forskare så har invånarna börjat att experimentera med genmanipulation. Något som inte var en särskilt bra idé skulle det visa sig då de flesta av Raptures invånare har blivit söndermanipulerade, galna vrak som är ute efter att mörda dig, och varandra, när tillfälle ges. I Rapture så vandrar dessutom stora män i dykardräkter runt och vaktar små flickor som med enorma sprutor skördar lik på ADAM, den stamcell som krävs i genmanipulationen som Raptures invånare har blivit beroende på.
Under spelets gång får du mer och mer insyn i vad som har lett till Raptures förfall och de politiska och personliga konflikter som kokar i staden på havets botten.
Bioshock hade det mesta för att tilltala mig. En gåta om vem jag var, vad som hänt och en otroliga miljöer att utforska gjorde att timmarna med Bioshock var en otroligt givande upplevelse. Sex år efter att spelet släppts så håller det fortfarande fantastiskt hög klass och Irrational Games har bevisat med Bioshock Infinite att deras förmåga att berätta en berättelse inte var ett lyckokast i det första Bioshock.
Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.
The Last of Us
Ett av denna konsolgenerations sista spel är även det bästa. I Naughty Dogs The Last of Us var praktiskt taget allt av absolut världsklass. Miljöer, karaktärer och berättelse engagerade och kändes rakt igenom trovärdigt. Joel och Ellies känslomässiga resa och utveckling som karaktärer var minst lika imponerande som den rent fysiska resa som vi togs med på i The Last of Us.
När en svampinfektion tar över världen och förvandlar många människor till levande monster, inte helt olika zombies, så förfaller samhället totalt. Stora tragedier och mindre och mer personliga tragededier går hand i hand och The Last of Us inleds med hur virusinfektionen får sitt utbrott och handlingen tar avstamp i just en personlig tragedi som spelaren i allra högsta grad får vara en del av. Efter en gripande inledning så flyttas vi 20 år framåt i tiden när människorna försöker att leva med katastrofen och den största delen av överlevande och ickeinfekterade människor bor i militärt styrda karantänzoner.
Joel och Ellies fantastiska resa över ett infekterat USA inleds när Joel måste se till att Ellie kommer fram till Eldflugorna, motståndsrörelsen till den styrande militären.
Den hotfulla och fantastiskt vackra miljön ramar in The Last of Us och jag känner mig säker på min sak när jag hävdar att inget annat spel är visuellt lika vackert till någon av denna generations konsoler som The Last of Us. Förutom det rent visuella så är även skådespelet, både i gester och röster, helt klockrent och Troy Baker som spelar Joel (och även Booker DeWitt i Bioshock Infinite) har blivit en stor favorit hos mig.
Musiken till The Last of Us sätter också stämningen på ett magiskt sätt och Oscarsbelönade Gustavo Santaolalla har gjort ett alldeles ypperligt jobb.
När praktiskt taget allt stämmer och man blir så pass känslomässigt engagerad i ett spel som jag blev i The Last of Us går det bara till slut att sammanfatta det på ett sätt: The Last of Us är denna konsolgenerations bästa spel.
Studion bakom Uncharted-spelen bjuder på ett av årets mest fantastiska spelupplevelser med The Last of Us. Naughty Dogs postapokalyptiska resa genom USA bjuder på miljöer och karaktärer som stannar kvar hos dig även efter att spelet är avslutat.
Gömd av mörkret intill en neonglittrande gata står jag och avvaktar och bedömer situationen. Beredd med prickskyttegeväret i handen så vet jag om att det kommer att bli ett herrans liv när jag kramar av skottet. Kanske finns det ett annat alternativ? Kanske kan jag smyga mig förbi männen jag står och överväger om jag ska skjuta? Sedan kommer jag på att jag är urusel på att smyga och klämmer av ett skott ändå. Upprörda skrik blandas med pumpande musik. Nu blir det åka av!
Innan "the shit hits the fan".
Efter åtskilliga timmar med Playstation 3-kontrollern i handen så är Deus Ex: Human Revolution avklarat. Eidos framtidsvision är ett långt spel, runt 20-25 timmar uppskattningsvis, och något jag slängde mig in i med stor iver.
Året är 2027. Ja egentligen räcker en beskrivning så för att jag ska vara tillräckligt intresserad, men visst, jag utvecklar detta då för er som läser. Året är alltså 2027 och människor kan utvecklas och “förbättras” med hjälp av implantat och konstgjorda kroppsdelar, så kallade augmentations. Huvudkaraktären Adam Jensen är säkerhetschef på Sarif Industries, ett företag som tillverkar just sådana augmentations. Under ett anfall på företaget skadas Adam svårt och några av företagets toppforskare kidnappas. Bland dessa återfinns Adams exflickvän Megan. Sex månader senare, ordentligt ihoplappad och numer nästan lika mycket maskin som människa så är Adam tillbaka på jobbet och börja nysta i vad det var som egentligen hände under anfallet på Sarif Industries.
Det jag älskade snabbt med spelet var de fantastiska framtidsmiljöerna. Det är en rik och välutvecklad värld och de flesta detaljerna känns trovärdiga inom spelets premisser. Detta universum är inte välpolerad sci-fi utan har starka släktband till Blade Runners skitiga värld.
Både Detroit, men framför allt Shanghai är häftiga städer att vistas i med flera sidouppdrag och ställen att upptäcka och utforska. Miljödesignen är verkligen i toppklass i Deus Ex: Human Revolution.
Jag är otroligt svag för miljöer som ser ut så här.
När det kommer till strider tyckte jag det först var helt bedrövligt. Så fort jag började skjuta blev jag ihjälskjuten på fläcken. Det tog inte många skott innan skärmen blev röd och kameran riktades uppåt. Sedan insåg jag värdet av att skjuta och efter det springa och gömma sig. Att smyga förbi obemärkt var något jag var helt bedrövlig på, så skjutas, det måste det göras. Det ska tydligen gå att klara av hela spelet utan att skjuta ihjäl någon (förutom bossarna), men det verkar alldeles för svårt för min del.
Uppdragen är långa och banorna stora. Med sådan härlig design så går det alltså att utforska enorma byggnader och platser. Otroligt trevligt. Jag utnyttjade detta till att försöka ta kål på varenda fiende jag kunde. Och om jag hade varit tvungen att smyga förbi någon tidigare kunde jag senare bege mig tillbaka och ge mig på denne.
Hela idén med augmentations är häftig och ger spelet ett inslag av rollspelande. Det gäller att välja bra augmentations och sedan anpassa sin spelstil efter dessa. Själv lade jag inget krut på augmentations vars syfte var att göra mig bättre på att smyga. Eftersom jag redan var så usel på smygande så lade jag allt krut på… krut. Eller strider, åtminstone. Jag byggde min karaktär så stark som möjligt och så stridskapabel som möjligt.
Det negativa då?
Bossfighterna är tyvärr inget vidare. I spelet spenderar man timmar med att smyga runt och försökt undvika konfrontationer, eller åtminstone försöker att styra när konfrontationerna ska ske. När sedan bossfighterna kommer blir man helt plötsligt utslängd i ett rum utan flyktväg. Det sticker ut så mycket mot resten av spelet. Vid första bossfighten var jag så besviken att jag var redo att ge upp och lämna tillbaka spelet. Men jag tog mig igenom striden, och det är jag mycket tacksam för.
Karaktärsdesignen är stel och trist och ansiktsanimationerna är ungefär så långt som det går att komma från de i L.A. Noire. Röstskådespelandet är däremot bra och Adam Jensens bistra röst för tankarna till en sammanbiten Clint Eastwood.
Storyn berättas för mycket genom text och prat. Det borde ha gått på ett bättre sätt att berätta mer genom visuella medel, istället för att man ska prata, prata, prata och läsa på läsplattor (det verkar vara billigt med läsplattor i framtiden) som ligger utspridda lite här och där.
Under spelets gång märker jag att jag drar paralleller till Mass Effect-spelen. Det beror med stor sannolikhet på dialoggränssnittet och den furutistiska inramningen. Dessa paralleller är inte Deus Ex fördel och Mass Effect gör helt enkelt det mesta lite bättre.
Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera Deus Ex: Human Revolution. Om du är en sucker för snygga framtidsvisioner, precis som jag, så bör du verkligen ta en titt på denna pärla i genren!
Det första Portal-spelet var mitt första möte med Valve och deras spelkatalog. 2008, när jag köpte Xbox 360, så blev The Orange Box det andra spelet jag köpte till konsolen (det första var GTA IV). Istället för att slänga mig in i Half-Lifes underbara värld inledde jag istället med Portal som var väldigt omskrivet och hyllat. Vad jag fick uppleva var ett spel med en underbar atmosfär och ett helt nytt (åtminstone för mig) tänkande när det kom till spelmekanik. Istället för att peppra ihjäl folk med vapen skulle man ta sig igenom svåra banor genom att använda ett vapen som sköt portaler. Dessutom fanns en intressant story och härliga skrymslen och vrår att upptäcka bakom den sterila fasaden i de olika testkammare man tog sig igenom. Sista halvan av spelet var magisk och upplevelsen när jag satt och tog mig igenom slutet på spelet en sen natt (eller snarare tidig morgon) var stark.
För någon månad sedan kom då uppföljaren, Portal 2. Denna gång som ett fullstort spel som ska stå på egna ben. Än en gång axlar man rollen som Chell som ska ta sig an GLaDOS. En lång tid har gått och under denna tid har man legat nersövd. Aperture Science lokaler är övervuxna av växter och förfallet är så gott som totalt. Storymässigt är Portal 2 ännu rikare än det första. Man får mer bakgrund till vad Aperture Science är och får kika in ännu mer bakom kulisserna. Jag fullkomligt älskar det. Dessutom är spelmekaniken lika vass som tidigare och banorna är riktigt kluriga. En fördel mot det förra spelet är att det handlar mer om problemlösning än om tajming denna gång. Det har alltså blivit bättre på ungefär alla punkter.
Portal 2 bjuder på fantastiska miljöer, underbar stäming och en stark story.
Något jag älskar att Valve gjort är att krydda storyn med massor av symbolik och dolda ledtrådar. Jag har redan spelat igenom Portal 2 en gång och är nu i sluttampen av en andra genomspelning. Dessutom spenderar jag tid på nätet med att läsa om dolda meddelanden och budskap i spelet och är övertygad om att det finns en enorm twist i spelet som långt ifrån uttalas tydligt. När man läser om ett spel man spelat nästan två gånger och får rysningar, ja då har spelstudion lyckats att fylla sitt spel med djup!
Jag tror inte vi kommer få se en uppföljare på Portal 2. Det känns omöjligt att gå vidare från detta på något vettigt sätt. Jag har en stark, men troligtvis orealistisk, förhoppning om att få se Chell i ett framtida Half-Life-spel. Trots att hon inte säger något och att man verkligen får läsa mellan raderna för att få veta någon om henne så är hon en fascinerande karaktär. Precis som Gordon Freeman. Och det är inget dåligt betyg!
I morgon släpps efterlängtade L.A. Noire från Team Bondi. Ett spel som utspelar sig i Los Angeles 1947. Jag har varit försiktigt sugen på spelet ett tag, och efter att ha sett Gametrailers recension av spelet har det försiktiga suget övergått till ett mer oförsiktigt dito. Det verkar med andra ord förbannat bra och ansiktsanimationerna ser ju helt fantastiska ut.
Read my lips!
Just ansiktsanimationerna råder det dock delade meningar om hos proffsen. David Cage från Quantic Dream har sagt “What to say about L.A Noire? I think it’s an interesting solution to a problem for now. But it’s also an interesting dead end. That’s exactly what I feel. Their technique is incredibly expensive and they will never be able to shoot body and face at the same time.” i en intervju med CVG. Lustigt nog tycker jag att “intressant återvändsgränd” är precis vad som kan sägas om Quantic Dreams spel Heavy Rain. Intressant och spännande, men jag vete tusan om det är dit spelmediet bör gå.
Det sagt så avfärdar jag inte helt David Cages tankar, samtidigt är jag övertygad om att det är nya tekniker som ansiktsanimationen i L.A. Noire som driver utvecklingen framåt.
Naughty Dog som utvecklar de fantastiska Uncharted-spelen har också sagt att animationstekniken inte skulle fungera för deras spel då de alltid spelar in kropp och ansikte samtidigt till Uncharted. Hur som helst så ser L.A. Noire fantastiskt bra ut, med viss reservation för att jag inte sett hur väl kropp och huvud “lirar” ihop.
Själva spelet då? Mottagandet är varmt och just nu snittar det 90 av 100 för PS3 och 91 av 100 för Xbox 360 på Metacritic.
Ta en titt på Gametrailers recension och känn samma pepp som jag!
