Etikett: premiär

Le grande premiär!

Vid halv fem styrde jag och Oscar vår kos mot Kumla för premiären av Alla snygga heter Micke. Bilen hade fått snygga dekaler på sidorna så det verkligen skulle synas vilken pjäs vi jobbade för. I Kumla väntade lite premiärpresenter på oss. Jag och Oscar fick en varsin stjärtlapp av Tom och Maria!


Vår snygga turnébil.


Premiärpresenter från skådisarna.

Sedan testade jag att allt ljus funkade och att projektionerna från macen såg bra ut, vilket de gjorde. Under hela dagen hade jag känt mig riktigt lugn då generalrepetitionen gått kanonbra. Cirka tio minuter innan föreställningen kröp sig nervositeten på och det började pirra i magen när jag hörde publiksorlet utanför dörrarna.


Allt läggs i ordning på scenen medan jag testar projektioner och ljus.


Jag står och testar ljuset (bild från Oscars kamera.)

Premiären gick helt ok. Ljudmässigt var det skitbra, Maria skådespelade riktigt bra och sjöng kanonbra. För min egen del gick det bara skapligt. Jag gjorde en del skitmissar som jag inte tror att publiken märkte men som jag själv stod och var förbannad på mig själv för.

Efter publikens rungande applåder (de verkade skitnöjda!) så började vi packa ihop för brinnande livet, med avbrott för lite champagneskålande. När vi väl lastat klart så mötte vi alla andra på en restaurang för premiärfest. Då jag, Oscar och Tommy (scenografen) kom in i lokalen började alla applådera vilket kändes riktigt bra. Man kände sig väldigt uppskattad. Nu var förmodligen majoriteten av applåderna riktade mot Tommy men jag sög i mig lite av dem ändå, trots att jag inte var helt nöjd med min egen insats. Efter det åt vi och det hölls tal och delades ut presenter. Gunilla (regissören) hade köpt kärleksfilmer på DVD och vi inblandade i produktionen fick komma fram och ”dra” en DVD ur hennes påse. Jag fick till min stora lycka Broarna i Madison County, en underbar film som jag dessutom inte hade i min DVD-samling. Helt klart den titel jag helst ville ha av de som lottades ut.


Glada miner hos Maria och mig efter premiären (bild från Oscars kamera.)

Överlag så kändes denna premiärkväll mycket trevlig och det ska bli kul att nu ta med denna pjäs ut på turné. Onsdag är nästa föreställning, då i Lindesberg.

Alla snygga heter Micke

Jag har verkligen haft fullt upp den senaste veckan och jobbat långa och hårda dagar. Mitt jobb med Länsteatern har börjat och vi inledde veckan i måndags med att bygga upp scenen på Folkets Hus i Kumla. Sen har vi repat, repat och repat. Jag kommer köra ljuset på den här produktionen och har fått öva in massa ”stick” där jag ska dra på spotlight, tona in en projektion, släcka scenen o.s.v. Det känns som det mesta sitter nu så här på fredagnatten (tekniskt sett lördag) och dagens (tekniskt sett gårdagens) generalrepetition med publik gick skitbra. Tekniken satt till hundra procent. Både för mig som körde ljuset och för Oscar som körde ljudet. Imorgon (tekniskt sett idag) så är det premiär vilket känns väldigt spännande och jag hoppas verkligen att allt kommer funka. Jag hoppas det blir mycket folk för då blir jag nervös och väldigt noggrann och ”på tå” när vi spelar.

Sen så ska vi riva scenen och ha lite premiärfest (bilder kommer förmodligen därifrån också). Efter det så är det dags för oss att ta pjäsen ”on the road”, visserligen bara inom kommunen men dock en liten turné. Femte april är sista föreställningen här i ÖrebroStora hotellet.

Pjäsen heter Alla snygga heter Micke och om ni känner för det så kan ni se Nerikes Allehandas webbteveinslag om pjäsen här.


Dragspelaren Tom och Maria som är skådis och sångerska med grym röst.


Min setup. Ett litet ljusbord och en MacBook Pro. Till vänster står också en spotlight som inte är med i bild.


Konstnärliga ledaren och regissören Gunilla Orvelius i profil.


Utsikt från spotlighten.

Premiären av Pans labyrint

Genom ett kallt vinterlandskap åkte jag och Tove ner till Stockholm för galapremiären av Pans labyrint. Biljetterna vi bokat hem redan samma kväll hade vi ingen nytta av då den första startiden vi fått för filmen var fel. Vi var istället tvungna att åka hem dagen efter eftersom vi inte hann med sista bussen. Nåväl, jag hade ringt och fixat övernattning hos en gammal klasskompis från Bollnäs-tiden så det ordnade sig ändå.


Det var ett kallt, snöigt och vackert vinterlandskap som susade förbi utanför glasrutan.

Iklädda finkläder, jag i kostym och Tove i klänning, höll vi på att frysa våra arslen av oss när vi gick från tunnelbanestationen till Bio Sture. Väl på plats fanns ett bord dukat med snacks, vin och öl. Mycket trevligt. Jag såg tre personer jag kände igen, Björn Ranelid, Mats Strandberg och Alexander Skarsgård. Björn Ranelid med fru pratade jag t.o.m. lite med. När jag satt på övervåningen mol allena och väntade på Tove som pudrade näsan kom makarna Ranelid upp och satte sig bredvid mig. Dom undrade om jag visste i vilken sal filmen visades och konstaterade att här på övervåningen var man ensam. När jag sade att övervåningen var för outsiders så skrockade Björn lite och sade att han passade bra in där.


Ett bord med snacks, vin och öl väntade inne på bion.


Det var lite tunt med folk i början men det kom snabbt fler och fler som gick runt och minglade och sippade på sina vinglas.

Filmen då? Jo den var grymt bra. Mycket vackert foto och bra, engagerande och fantasifylld berättelse. Jag skulle dock viljat se lite mer inifrån labyrinten, ännu mer fantasi och en fördjupning i ”The Pale Man”. Vi får se om jag så småningom orkar rafsa ihop en recension till den här bloggen och till Bloggywood.

Hemfärden skedde alltså dagen efter och eftersom min och Toves ekonomi är lite ansträngd för tillfället blev det raka spåret hem och inga shoppingturer. Vi hann dock träffa Reima på stationen då han precis kommit ner till Stockholm för att umgås med sin Maja i några veckor. Mycket trevligt att återse honom, om än alldeles för kort.

Navigation