Etikett: race report

Kungsbackaloppet bjöd på värme och topp tio-placering

Precis som vanligt firade jag och Tove vår bröllopsdag genom att åka till västkusten och leva gott. Vi hade fantastiska dagar i Kyrkesund och ville inte åka hem. Men, man får ju inte alltid som man vill. Innan vi åkte hem åkte vi dock till Kungsbacka där jag var anmäld till halvmaran Kungsbackaloppet. För första gången på jättelänge skulle jag få springa ett riktigt stadslopp!

Jag och Martin innan loppet. Foto: Moa Holmberg.

Kungsbackaloppet bestod av två varv i ett stekhett Kungsbacka och med rejäl motvind. Målet på halvmaran är att sätta en officiell sub 80 tid (jag har redan sprungit snabbare än 80 minuter, men alltså inte i en sanktionerad tävling). Men med tanke på värmen (runt 28 grader) och den kraftiga motvinden så hade jag ”slappnat av” i mitt mål att göra en officiell sub 80-halvmara och gick på känsla denna dag.

Hur det gick?

Jag sprang i mål på 1:20:36 och kom på plats åtta! Avslutningen blev dramatisk då jag och klubbkompisen Martin spurtade mot mål samtidigt. Martin slog mig med en sekund och kom således på plats sju.

Lopp är jag galet nöjd med! Att jag under dessa förhållanden kunde få till en så bra tid och placera mig så bra, och utan att kollapsa halvvägs, är ett styrkebesked. Detta bådar otroligt gott inför halvmaror med mer normal väderlek.

Första milen avklarades på precis under 38 minuter (37:58 tror jag det blev, när jag kikade på klockan vid markeringen). Halvvägs låg jag på nittonde plats, meddelade en cyklist. Så trots att andra halvan gick lite långsammare plockade jag ett gäng placeringar. Detta var en fantastisk känsla, att gå förbi löpare efter löpare som led i värmen.

Med en kilometer kvar var Martin ikapp och gjorde några småryck för att gå förbi. Jag svarade upp vilket bäddade för en dramatisk avslutning då vi gick in på målrakan inne på torget helt sida vid sida. Speakern tjoade om spurtduell och folk tittade intresserat på. Här lyckades Martin gå förbi och ta sig i mål sekunden före, men det kände jag ingen bitterhet över. Det var bara så kul att vi kunde knipa plats sju och åtta och placera oss före massa starka lokala löpare!

Jämsides på väg in mot mål! Foto: Tove Engqvist.

Vad säger nu detta om framtiden? Det känns lovande! Jag har tränat klokt och bra och är stolt över min insats. En halvmara ner på låga 1:18 (och kanske under) känns möjlig. Kul!

Andra artiklar om Kungsbackaloppet

Testlopp och ett försök på halvmaran under 80 minuter

En vecka efter det förra testloppet på Milserien, då jag kutade 10 kilometer på 36:14, var det dags för ännu ett löppass med loppkänsla. Tillsammans med ett gäng andra löpare skulle nu halvmaratondistansen avklaras på samma bana. För egen del var målet glasklart. Under 80 minuter var det som gällde!

Jag hade pratat ihop mig med duktiga triatleten och klubbkamraten Oskar Larsson någon dag innan. Han hade också sub 80 som mål. Och precis innan jag skulle åka i väg till Karlslunds motionscentral hörde Jonathan Kandelin av sig och berättade att han hängde på och också hade som mål att springa under 80 minuter. Jonathan har en högre kapacitet än så, men ”nöjde” sig med under 80 i dag alltså. Det skulle visa sig att han var mycket bra draghjälp!

Efter en lite längre uppvärmningsjogg med Oskar och Jonathan i det härliga vårvädret tog vi oss till mållinjen. Det var lite blandat med folk som dels sprang halvmaran och som dels sprang milen. Innan start gick vi alla igenom lite snabbt vilka tidsmål vi hade och då jag, Jonathan och Oskar hade det snabbaste tempot på tidsmålet startade vi längst fram. Efter nedräkning var vi iväg!

Jämnt och bra tempo från start

Just starten på Milseriens bana är lätt att alltid gå ut för hårt i. Den är knixig och svängig och har dessutom en rätt jobbig uppförsbacke efter bara några hundra meter. Men vi var kloka i dag och bombade inte på för hårt här. Målet var att göra den första milen strax under 38 min och sedan hålla jämnt tempo till det var bara några kilometer kvar. Om krafter fanns kvar då skulle vi kunna öka lite.

Vi höll oss till planen helt suveränt och sprang den första kontrollmätta femman på 18:56 (enligt Strava-segmentet). Den biten är helt klart den svårare biten av banan, men efter den delen fick vi jobba lite mer i motvind, om än utan backar och cykelbroar. Vi höll dock tempo som en klocka och den första milen avklarades på 37:45 (också enligt Strava-segmentet). Vid milpasseringen klämde jag i mig min andra Maurten-gel. Den första hade jag tagit cirka 20 minuter innan start. Allt för att inte få slut på energi. Oskars sambo och deras tio månader gamla dotter dök upp på några ställen runt banan och försedde honom med energi och hejade på.

Björn Engqvist, Örebro AIK.
Nöjd och glad efter avklarat lopp! Foto: Stefan Sager.

Slitigt men fortsatt fint tempo på andra varvet

Tempot kändes rätt behagligt, även om vi så klart fick jobba på och inte kunde slappna av. Det var på andra halvan som slitet verkligen skulle börja. Vi tillät oss att ta det lite lugnare i uppförsbackarna och inte slita ut oss för mycket där. Efter cirka 12-13 kilometer började Oskar få det lite tuffare kunde jag höra, och det började bildas en liten lucka mellan honom och mig och Jonathan. Vi två kunde dock köra på i samma tempo och Jonathan var oerhört stark och jämn. En perfekt rygg att hålla denna dag. På andra varvet klarade vi av den första femman på precis samma tid som det första varvet, 18:56.

Sedan började det dock bli riktigt slitigt. Motvind och 15 kilometer i benen gjorde sitt. Jag kände att jag fortfarande kunde ha kontrollerat tempo, men att någon fartökning var tveksam. När jag passerade 18 kilometer kände jag mig stark och började känna att sub 80 faktiskt var möjligt och till och med troligt! Vilken känsla! Det fanns en liten lucka fram till Jonathan på cirka fem-sex sekunder. Oskar hade dock tyvärr tappat oss två. Det andra varvet på Milserien gick på 37:51, alltså sex sekunder långsammare, men absolut ingen katastrof!

Lycka efter målgång och nytt personbästa

Med bara en kilometer kvar piskade jag på rejält. Det blev inte en fartökning att tala om, men den där tuffa uppförsbacken i starten gick ju helt klart snabbare detta sista varv än i jämförelse med det första varvet. Sedan var det bara att trycka på utför och springa över mållinjen, två sekunder bakom Jonathan.

Klockan stannade på 1:19:37 och glädjen var stor över ett lyckat lopp! Det var inte bara tiden jag kände glädje över utan även för sättet loppet sprangs på. Klokt, kontrollerat och starkt. Och i och med att jag ökade på slutet blev det faktiskt också ett lopp med en negativ split, även om andra milen på Milserien gick sex sekunder långsammare.

Efter att jag och Jonathan pustat ut lite sprang Oskar i mål på 1:20:50. Sedan väntade vi in Stefan Sager som hade som mål att springa en halvmara i sub 4-tempo, vilket skulle innebära en tid på 1:24:23. Det blev 1:24:24 för honom! En sekund ifrån! Men givetvis en ruskigt fin prestation, och mer finns helt klart att hämta.

Efter Stefan droppade lite fler löpare in. Sedan blev det nedjogg och en väldigt nöjd Björn som cyklade hem med årets första mål avklarat och ett nytt personbästa i bagaget.

Mina kilometertider enligt klockan

Klocka som visar 1:19:37
Vilken fantastisk känsla att få titta ner på klockan och se denna tid. Målet avklarat!
  1. 3:47
  2. 3:45
  3. 3:47
  4. 3:48
  5. 3:42
  6. 3:47
  7. 3:45
  8. 3:46
  9. 3:45
  10. 3:41
  11. 3:48
  12. 3:42
  13. 3:38
  14. 3:53
  15. 3:47
  16. 3:51
  17. 3:48
  18. 3:42
  19. 3:46
  20. 3:39
  21. 3:44

Klockan mätte distansen till 21,19 km och den sista 190 metersdelen gick på 37 sekunder vilket är 3:15-tempo.

Virtuella lopp i november

Jag trodde att tävlingssäsongen var slut i och med Kilsbergsleden. Och det var den väl egentligen också. Men i november blev det ändå tävlingskänsla för min del när jag sprang två virtuella lopp på kontrollmätta banor.

ASICS World Ekiden 2020

Först ut var fem kilometer på Milseriens bana. Detta var min insats i lagtävlingen ASICS World Ekiden där jag tillsammans med fem löparkompisar utgjorde ett lag som tillsammans sprang maratondistansen. En virtuell stafett där resultatet registrerades via Runkeeper.

Tipset från Runkeeper var att springa lite längre än den sträcka man skulle springa så att GPS:en hade lite marginal. Fem kilometer på Milserien blev 5,04 km i klockan och tiden 18:03 i klockan blev istället 17:54 i Runkeeper, vilket därmed blev mitt officiella resultat. Det är var nöjd med. Det var ju inte så att jag jublade och dansade runt i vild glädje, men ändå nöjd. Jag sprang första femman på 17:40 när jag gjorde mitt mil-PB på samma bana. Detta var vad jag hade i mig för dagen och jag gav det jag hade! Då får man vara nöjd.

Jag gick ut hårt! Första kilometern på 3:26. Sedan tappade jag genom hela loppet med kilometersplittarna 3:35, 3:38, 3:39 innan jag lyckades skärpa mig lite och göra sista på 3:37. Banan är knixigare och jobbigare än vad man kan tro och det var dessutom rätt blött och halkigt i svängarna. Det hade kanske kunna gå lite snabbare på en annan bana som t.ex. banvallen. Men den är ju rätt själadödande tråkig istället, och innehåller 180-graders sväng om man vill springa den kontrollmätt.

Hur blev då sluttiderna för vårt lag?

Tyvärr fick vi inte ett komplett resultat då vi inte lyckades synka upp Karls miltid på 36:58 så att den kopplades till Ekiden-loppet. Trots att vi lyckades ladda upp filen från Polar-klockan till Runkeeper.

Jag tycker att vi kan vara stolta och nöjda över vår insats! Så här sprang vi (jag dubblerade på grund av sjukdom i laget och synkade min tid från Virtuella Varvetmilen, mer om det loppet nedan, som ett resultat också). Tider plus placeringar på våra respektive sträckor jämfört med svenska lag samt internationella lag:

  1. Björn Engqvist: 5 km – 17:54 (2 i Sverige, 204 i världen)
  2. Fredrik Johnsson: 5 km – 17:46 (3 i Sverige, 173 i världen)
  3. Karl Wilenius: 10 km – 36:58 (men alltså inte officiellt medräknat)
  4. Liduina van Sitteren: 5 km – 18:19 (4 i Sverige, bästa dam, 240 i världen)
  5. Björn Engqvist: 10 km – 36:35 (4 i Sverige, 295 i världen)
  6. Gustav Grek: 7,195 km – 26:04 (1 i Sverige, 197 i världen)

Inofficiell totaltid: 2:33:36. Det får man ändå säga är en rätt bra maratontid!

Officiell totaltid blev 1:56:36, men då fattas alltså en mil.

Hade vi lyckats synka upp Karls tid hade vi slutat på en andraplats i Sverige samt en förstaplats i mixed-klassen. Liduina gjorde dessutom en otrolig tid med tanke på att hon varit sjuk och inte sprungit på några veckor och hade ryggont. När hon är i form har hon kapacitet för en ännu bättre tid så klart, men 18:19 med den ”uppladdningen” är anmärkningsvärt.

Ekiden
Hela gänget i ”Örebro AIK mixed lag 1” med tillhörande tider.

Virtuella Varvetmilen

Sex dagar efter den snabba femman på Milserien var det dags för mig att bege mig till en gammal banvall, springa 5,5 kilometer i två plusgrader och vidrig motvind innan jag vänder tillbaka och springer 4,5 kilometer till. Då får man ihop 10 kilometer på en kontrollmätt bana.

Klockan stannade på 36:40. En tid att vara nöjd med!

Detta blev min insats i Virtuella Varvetmilen. Målet var att jag skulle ta mig under 37:57 vilket skulle innebära plats i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet. Det var iskall motvind första halvan av banvallen och riktigt tufft. Jag intalade mig själv att om jag bara höll ett vettigt tempo och inte tappade för mycket skulle det bli njutbart andra halvan. Första femman gjorde jag på 18:47 (på klockan, glömde titta på markeringen på banan, men det diffade inte mycket. Kanske 18:50 på kontrollmätta distansen). Detta innebar att jag hade lite marginal till 37:57. Men sedan hade jag ju medvind!

När jag vände var det som att änglar sjöng vackra hymner och bar mig fram. Det var ljuvligt att få slippa motvinden och nu kunde jag börja piska på ordentligt. Benen var med på noterna, flåset vara bra och jag tryckte på rejält.

Mållinjen passerades på 36:40, vilket faktiskt bara är 53 sekunder från mitt personbästa på milen. Inte illa pinkat en kall fredag i november.

Kilometersplittarna såg ut så här:

  1. 3:36
  2. 3:45
  3. 3:44
  4. 3:48
  5. 3:51 (Här var det genomvidrigt. Helt öppet utan vindskydd och stark motvind.)
  6. 3:39 (Jag vände typ halvvägs i denna kilometer.)
  7. 3:33 (Lyssna, hör du änglasång?!)
  8. 3:34
  9. 3:31
  10. 3:24

Och sedan för att springa hela kontrollmätta distansen blev det ytterligare 50 meter. De sprangs på åtta sekunder.

Denna tid innebär att jag är klar för startgrupp 1 på Göteborgsvarvet, vilket är så bra man kan seeda sig genom att springa Varvetmilen. Det finns ju elitstartgrupperna ovanför startgrupp 1, men där hör jag sannerligen inte hemma (då får jag se till att lubba en halvmara under 1:15, och det fixar jag ICKE!).

Den officiella tiden, baserat på GPS:en blev 36:36.

Kilsbergsleden blev en fin avslutning på säsongen 2020

Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karls­lundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.

När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).

I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!

Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål

Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.

Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.

Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!

Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.

Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.

Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.

Video från mitt lopp

Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Fler blogginlägg om loppet

Navigation