Etikett: rotterdam maraton

Marathon Rotterdam – ”Hup Björn!”

Nästan fyra år efter mitt första maraton där jag väggade rejält vid 30 km och stapplade i mål med mantrat ”aldrig mer” i huvudet gjorde jag så till sist comeback på Marathon Rotterdam. Givetvis en betydligt vassare löpare än för fyra år sedan, men jag var ju som bekant oprövad på distansen och under 42 195 meter är det mycket som kan gå fel.

Planet landade på Amsterdams flygplats Schiphol på fredagkvällen. Loppet var på söndag. Jag letade upp tåget in till Rotterdam och efter lite inledande krångel med att få tag på min Airbnb-värd samt att lyckas ta mig ut ur centralen kunde jag till slut ta det lugnt i lägenheten. Gatan jag bodde på hette Provenierssingel och låg bara några hundra meter från Rotterdams centralstation. Smidigt och bra. Det var dessutom ett riktigt vackert område med härliga byggnader och en fin kanal som gick genom området. Innan jag lade mig tog jag en promenad för att utforska området.

Morgonen inledde jag med att strosa bort till Caffe Booon, köpte med mig en kopp kaffe och bulle och satte mig sedan i solen vid kanalen och njöt av morgonsolen.

På kvällen blev det en promenad runt den lilla ån vid Provenierssingel där jag bodde. Och på morgonen inledde jag dagen med en kaffe vid samma å.
Koll av utrustning dagen innan. Det blev även ett par sleeves då det var rätt kyligt under loppet.

Jag höll kontakt med Liduina som tillsammans med Karl hade spenderat första kvällen i sin födelsestad Den Haag och skulle anlända till Rotterdam senare på dagen. Vi skulle ta en lätt joggtur tillsammans för att skaka loss benen och se oss omkring. På nätet hade jag spanat in Depot Boijmans Van Beuningen och ville jogga dit och titta på den häftiga byggnaden. Men innan promenerade jag i väg till loppexpot för att hämta ut min nummerlapp och kika lite hos de olika utställarna. Det var dock fruktansvärt mycket folk, vilket kanske inte var så oväntat, så att gå runt och titta var mest jobbigt. Men jag fick min nummerlapp. Av en kvinna vars son också hette Björn, upplyste hon mig om! Döpt efter Björn Borg.

Den enda shoppingen det blev på expot var ett prissänkt löparlinne. Sedan fick det vara nog och jag tog mig tillbaka mot lägenheten, stannade på vägen för att äta lite lunch och tog sedan igen mig i väntan på att ta den där joggturen.

Jag mötte mitt löpsällskap vid stationen och sedan sicksackade vi oss genom folket på Rotterdams gator. Första anhalten blev just Depot Boijmans Van Beuningen. Ett tacksamt fotomotiv med den vackra spegelfasaden. Efter att vi stannat där och tagit några bilder joggade vi vidare mot parken Het Park, sedan in mot Erasmusbrug och efter det tillbaka. Vi tog farväl tillfälligt vid Liduinas hotell innan jag joggade hem till lägenheten för att duscha, byta om och för att sedan mötas upp med intentionen att äta en bit mat ute.

Det blev lite av en flopp. Svårt att få bord där vi ville vara så vi fick sitta ute i kylig skugga. Dessutom fick vi aldrig beställa. Jag gav upp, gick in på en matbutik och köpte med mig en låda med pasta och åt i lägenheten istället.

Sedan var det läggdags med förhoppningen att vakna pigg och fräsch nästa dag!

Dagen innan-joggen gick till bland annat Depot Boijmans Van Beuningen.

Loppet

Tack och lov sov jag gott natten innan loppet och vaknade i bra tid, utan att behöva väckas av klockan. Efter frukost joggade jag i väg mot starten. Den fanns inte ens två kilometer från där jag bodde. Men det var mycket folk att ta sig genom för att komma till startgrupp ett där jag startade. Cirka tio minuter innan start var jag framme på rätt ställe, där stod jag med massa andra löpare som packade sillar. Att värma upp i startfållan var inte att tänka på. Men struntsamma. Ska man springa hela fyra mil får de första kilometerna räknas som uppvärmning i bra tempo.

Vädret var mulet, lite kyligt och blåsigt denna dag. Efter inledande ”You’ll Never Walk Alone” (som gammal Manchester United-supporter fanns det inte på kartan att ens nynna med) så gick startskottet. Vi började röra oss framåt mot startlinjen och jag startade klockan när jag passerade mattan. Det gick 50 sekunder från startskott till att mattan passerades.

Planen för dagen var att lägga sig i ett bra men bekvämt tempo och hålla det så länge jag kunde. Det tempot visade sig vara runt 4:00-fart. Det var lite trångt i början och blev lite sicksackande men ingen större fara faktiskt. Första kilometern gick på 4:07, men sedan var jag uppe i ”rätt” tempo. Ungefär vid första kilometern kom Liduina ikapp. Jag hade inte sett henne vid starten och trodde att hon startat framför mig, men så var alltså inte fallet. Vi pratade lite men det var tydligt att hon hade högre fartambitioner för dagen. Med sig hade hon några löpare från Lidköpings VSK som sa ”häng på!”. Självklart lockade det lite, men jag var klok och sa att jag inte tänkte göra det utan att hålla mig till mitt eget tempo.

Jag tillät inte mig själv att få feeling, försöka hänga på ryggar eller klungor eller något liknande. Det brukar ändå sällan bli bra för min del. Jag måste blockera bort omgivningen och köra på i mitt eget tempo för att det ska bli som bäst tror jag. ”Ta dig till 30 km i detta tempo så får vi se” sa jag till mig själv. Jag tänkte också ”ska jag göra en ökning får det bli efter 35 km”.

Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!
Fokus och koncentration hela loppet.

Efter cirka femton kilometer kom en sektion där man sprang in på en gata och vände efter någon kilometer. Så här mötte jag de löpare som sprang snabbare för dagen, men inte världselitsnabbt. Här fick jag och Liduina syn på varandra och vinkade och tjoade till varandra.

Allsång på Erasmusbrug

Med mina sista krafter lyckades jag mana fram en spurt. 2:50:00 stannade klockan på!

Inramningen denna dag var helt lysande! Längs med banan stod peppande publik och skrek ”Hup Björn!” vilket beyder ”Go Björn!” eller ”Heja Björn”. När jag kom tillbaka mot Erasmusbrug runt 28 kilometer var stämningen magisk. I högtalarna spelades Neil Diamonds Sweet Caroline som Feyenoord-supportrarna brukar sjunga (men då med nederländsk text som jag förstått). Och låten spelades inte bara. Det var allsång! Hela bron sjöng och gungande till låten. Helt magiskt och här var gåshuden enorm! Jag tillät mig inte att öka tempot, men feeling det fick jag!

Jag sprang loppet oerhört jämnt och väldisponerat. Klockan var lite för generös jämfört med kilometermarkeringarna, men jag höll tempot oerhört jämnt och kilometerna rätt precis runt fyrafart. Alla femmor fram t.o.m. 35 km sprang jag på runt 20 minuter blankt.

Dipp vid 35 km, men ingen katastrof

Det är anmärkningsvärt att det kan kännas bra och kontrollerat och sedan blir det helt plötsligt, från ”ingenstans” jättejobbigt. För mig kom svackan vid 35 kilometer. Här blev det tufft, flåsigt och ont i benen och foten (jag fick en ljuvlig, vätskefylld blåsa mellan två tår). Men det var ingen väggning. Det visade sig bara att det är väldigt jobbigt att springa i fyratempo i 35 kilometer. Så jag dippade lite men femman mellan 35 och 40 landade på 20:47 istället för runt 20:00 som de tidigare. Ingen fara på taket!

Mot målet

Med två kilometer kvar tänkte jag att det skulle bli en tid på 2:52-någonting. Sedan reviderade jag detta med en kilometer kvar, nu tänkte jag ”det blir nog under 2:52 trots allt”. När det endast var 400 meter kvar insåg jag att ”jävlar, jag kanske, kanske kan fixa sub 2:50 med en spurt!”. Här var det brutalt jobbigt att tvinga benen att springa snabbare, men jag tog ut det jag hade och gav mitt allt!

Jag och Liduina efter målgång.

Mållinjen korsades på 2:50:00. Miss på en tid under 2:50 med minsta möjliga marginal alltså, men jag var oerhört nöjd över hur jag genomförde loppet och denna tid. Hukande sjönk jag ihop och pustade ut, fick syn på Liduina som stod en bit bort och väntade på mig efter att ha gått i mål ungefär två minuter innan jag.

Mycket lyckligt kramade jag om henne sedan stapplade vi i väg i kylan och gav varandra korta lopprapporter.

Enligt Konditionsbloggen innebar min prestation att jag tog mig in på topp 150 genom tiderna i Närke. Riktigt kul!

Energiplan

Planen för dagen var att ta en Umara U-gel var femte kilometer t.o.m. 35:e kilometern. Och att ta några klunkar vatten varje helmil, fram t.o.m. tredje milen. Det skulle innebära sju energigels och tre vattenintag. Med mig hade jag åtta gels, utifall jag tappade en gel. Bäst att ha extra med sig! Jag följde planen fram t.o.m. 30 km. När jag kom till 35 känner jag att magen protesterade lite och att det var större risk att ta ytterligare en gel än att låta bli. Så de 12 sista kilometerna sprang jag utan att ta energi.

Nu fick jag ju en dipp vid 35 kilometer, men jag tror faktiskt inte att det berodde på att jag avvek från planen utan snarare bara för att det var muskulärt jobbigt. Trots att jag fick avvika från planen är jag ändå nöjd med den, och tror helt enkelt att nyckeln är att fortsätta att öva på att ta energi på långpass och på snabba pass.

Siffror

Jag sprang som sagt loppet väldigt jämnt. Men hur jämnt? Efteråt har jag tittat på mina kilometermarkeringar och räknat ut tiden för varje femkilometer, mil och halvmaror och sammanställt i tabellen nedan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 20:14 (4:03) 20:14 (4:03)
10 km 19:56 (3:59) 40:10 (4:01) 40:10 (4:01)
15 km 19:54 (3:59) 1:00:04 (4:00)
20 km 19:56 (3:59) 39:50 (3:59) 1:20:00 (4:00)
Halvmaraton 1:24:25 (4:00) 1:24:25 (4:00)
25 km 20:07 (4:01) 1:40:07 (4:00)
30 km 20:02 (4:00) 40:09 (4:01) 2:00:09 (4:00)
35 km 20:13 (4:02) 2:20:22 (4:01)
40 km 20:47 (4:10) 41:00 (4:06) 2:41:09 (4:02)
Mål 1:25:35 (4:04) 2:50:00 (4:02)

After run med vassa svenskar

Efter loppet gick jag hem till lägenheten, duschade och landade sedan i sängen där jag drack öl och käkade Nutella direkt ur burk. En mycket vacker syn!

På kvällen blev det att snygga till sig lite för ett restaurangbesök tillsammans med andra duktiga maratonsvenskar. Mina klubbkamrater Liduina, Andreas Ingberg, David Hedlund och Dan Grabö var där så klart men även succémannen för dagen Jesper Lundberg som dängt in maran på 2:14:51. Elov Olsson och Jocke Lantz från Ockelbomaffian anlände också, båda två med fina personbästatider i bagaget. Erik Desmeules, som är HOKAs man i Sverige, tillsammans med sonen dök upp tillsammans med Elov och Jocke. Jesper Lundbergs sambo Sigrid var så klart med, även hon med ett nytt personbästa. Hedis hade ett nytt personbästa, jag hade ett nytt personbästa. Liduina också. Ja, det fanns skäl för firande!

Det dracks öl och åts mat. Jag satt mest och pratade med Sigrid och Jesper under kvällen och mot slutet med Elov och Jocke innan jag på stela ben stapplade hemåt och kollapsade i sängen.

På kvällen firades allas bragder med en middag och öl. Vi blev ett bra gäng som var med! Från vänster: Jesper Lundberg, Sigrid Andersson, Andreas Ingberg, David Hedlund, Elov Olsson, Erik Desmeules, William Desmeules (täckt), Joacim Lantz (täckt), Karl Wilenius, Liduina van Sitteren, Markus Eklund, Dan Grabö och Björn Engqvist (det är ju jag!).

Fin dag i Amsterdam

Dagen efter var planen att sova ut länge. Så blev det inte. Jag vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Men jag tog det lugnt i lägenheten. Packade lite, käkade lite frukost och sedan checkade jag ut. På stela ben, men ändå överraskade bra, promenerade jag bort mot Markthal, den stora marknaden under ett kupolliknande tak. Där åt jag lunch och fotade den häftiga byggnaden. Sedan gick jag bort till Kubeswoningen och fotade dessa häftiga byggnader.

Markthal och Kubeswoningen besöktes sista dagen.

Efter inledningen i Rotterdam tog jag tåget till Amsterdam. Så fort jag lämnat väskan på stationen och klivit ut möts av staden (och ett doftmoln av marijuana) insåg jag vilken skillnad det var på Amsterdam mot Rotterdam. Rotterdam blev rätt hårt bombat under andra världskriget vilket innebar att staden byggts upp med nya och moderna byggnader. Amsterdam var mer förskonat och där finns det gamla mer bevarat. Skeva och vackra byggnadsfasader och vackra kanaler.

Det var verkligen folk överallt och jag var trött och seg. Liduina guidade runt i Amsterdam och visade olika ställen som hon hängt på i sin ungdom när hon bodde i staden under ett år. Heter man Liduina van Sitteren vittnar det om rötter i Nederländerna, och mycket riktigt är det ju så med Liduina som är född i Den Haag men vars farfar bodde i Amsterdam i hela sitt nästan 105-åriga liv! Det enda som var synd var att jag inte var tillräckligt fräsch för att orka turista denna dag. Men vi gjorde vårt bästa innan det blev dags att ta sig till flygplatsen och flyga mot Sverige under kvällen.

Jag landade på Arlanda vid midnatt och promenerade till hotellet där jag sedan kollapsade i säng. Efter en rejäl hotellfrukost satte jag mig dagen efter på bussen mot Örebro och landade trött och lycklig till sist i hemmet!

Vackra Amsterdam. Med kanaler, båtar och en ständigt närvarande doft av marijuana.
Chinatown. Och huset där Liduinas farfar bodde och även Liddi under ett år.
Blommig cykel vid en av Amsterdams många kanaler.

Personerna omkring mig

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Den som först och främst ska lyftas fram i min prestation är coach Karin. Hon har varit fantastisk!

Jag har alltid uppskattat Karin, men hon har varit viktigare och mer uppskattad än någonsin nu inför maran. Träningsperioden inför loppet har varit långt från perfekt. Det har varit skavanker och skador. Motivationsbrist och sjukdom. Träningspass som misslyckats. Vi har bollat och stuvat om. Jag har gnällt och hon har lyssnat och förstått. Vi har samtidigt haft kul i detta och delat på glädjen när det börjat lossna och jag lyckats med passen.

Vilken tur att jag träffade henne! Det blev verkligen klockrent! Hon är mer än en coach. Hon är en vän!

Så underbart att få ringa upp efter loppet och dela glädjen med henne och tillsammans konstatera lyckligt ”detta blev en fullträff efter förutsättningarna!”. Jag (och Karin) tror att jag har mer i mig på distansen, men i just detta lopp och med denna uppbyggnad var det som sagt en fullträff.

Jag vill också lyfta fram Siri som varit en fin vän, teamkompis och träningskompanjon. Alltid peppande och entusiastisk. Innan loppet sa jag till henne att jag skulle visualisera hur hon cyklade bakom och skrek på mig på slutet när det var tufft. Och det gjorde jag faktiskt! Tack för att du finns Siri!

Och till sist, min älskade Tove som både bryr sig och inte bryr sig om löpningen. Delar min glädje när det går bra, förstår att det är mindre kul när det inte går bra men samtidigt fokuserar på annat i livet. Det som är viktigt. Det som inte är löpning.

Framtiden

Nästa lopp jag fokuserar på är även det på maratondistansen. 3 juni springer jag Stockholm marathon. Innan dess kommer jag nog peta in ett millopp eller två också, men inga lopp som jag formtoppar för.

Förhoppningsvis hinner jag få till några bra pass innan Stockholm, även om det är lite tajt mellan marorna.

Mindre än en månad till min andra maratondebut

Nu är det mindre än en månad kvar till min andra maradebut! Så känns det faktiskt. 2019 släpade jag mig i mål på 3:31:15. Efteråt satt jag utanför Stockholm stadion och huttrade med blå läppar och krampande vader samtidigt som jag konstaterade “aldrig mer”.

Men mer blir det. Det tog bara fyra år.

Löpträningen

Förutsättningarna borde vara bättre denna gång då jag är mer vältränad för distansen än vad jag var 2019. Jag har inte satt något spikat tidsmål, men snabbare än 3:31:15 förväntar jag mig att springa.

Det närmar sig. Mindre än en månad kvar till mitt livs andra maraton.

Jag och Karin har bollat och skruvat i upplägget. I grova drag har upplägget inneburit block om tre veckor med cirka 11–12 mil per vecka. Lite kortare och snabbare intervaller i början av veckan, tröskel i mitten av veckan och långpass med längre intervaller i tänkt maratempo mot slutet av veckan. Långpass med progression har också stått på schemat, vilket är ett strålande sätt att träna på att springa snabbare på trötta ben. Långpassen har gått från cirka 26–28 kilometer till att nu landa på runt 38–40 kilometer.

Det längsta långpasset sprang jag dock i november när jag klämde in 42,2 kilometer rakt av samtidigt som jag testade energigels. Här hade jag inget upplägg alls utan sprang bara på känsla och stannade klockan på 3:16:22 vilket alltså är typ 15 minuter snabbare än mitt gällande personbästa.

I december–februari hade jag en rätt tung period. Förkylning, covid, matförgiftning och skavanker påverkade kontinuiteten och gjorde att alla kvalitetspass kändes tunga och att jag lyckades sätta få av dem. Mot slutet av februari började det äntligen släppa och en del av passen började jag att sätta enligt plan.

Styrketräning i tre olika faser

Styrketräning har jag också pysslat med, och här har jag lagt upp träningen själv. Jag har delat in styrketräningen i tre faser:

Grundstyrka

Den första fasen var grundstyrka. Den pågick fram till mitten av december. Det innebar lite fler repititioner och inte supertunga vikter. Vanliga övningar har varit squats med kettlebell mot bröstet, gående utfallssteg med kettlebell, situps med kettlebell och rysk twist.

Tung styrka

Den andra fasen har inneburit tyngre styrka. I stort samma övningar som den första fasen, men alltså betydligt tyngre vikter. Nästan en fördubbling då jag gått från en kettlebell på 16 kilo till två hantlar på 15 kilo vardera. Det har inneburit att jag också dragit ner på antal repetitioner. Det blev även några pass på gym med marklyft och bensparksmaskin. I denna fas lade jag till en eller två plyometriska övningar också.

Plyometrisk fas

Den tredje fasen har precis inletts, i mitten av mars. Här kommer jag att dra ner på övningarna med tung styrka. Kanske två-tre övningar per pass. Däremot ökar jag upp de plyometriska övningarna. Det kommer alltså att bli mer hopp och studs. Kanske fyra-fem övningar per pass.

Energiplan

På långpassen har jag tränat på energiupplägget och efter att ha testat ett gäng olika märken landat i att det blir Umara U Gel under maran. En gel var femte kilometer. Sedan kommer jag att ta vatten vid vätskestationerna.

Inför maratonsatsningen så köpt jag in ett gäng energigels för att se hur min mage och min kropp reagerade. Samtidigt så fick jag ett gäng tips av ingen annan än elitlöparen Sanna Mustonen.

Sannas Mustonens fem tips

  1. Byt ut allt till laktosfritt.
  2. Skippa alla hela gels med koffein om du har tråkig mage. Det gör mer ont än nytta.
  3. Preppa med Silicea Mag-tarm Direkt – dagen innan hårt pass och på morgonen efter toabesök. Vid viktigt lopp tar du en varje dag, fyra dagar ut från loppet.
  4. Inta energi ofta, ungefär var sjätte kilometer.
  5. Inta energin under längre tid, mindre chock för magen. Dvs. spring med en gel i 3–5 minuter och smutta på den.

Det första tipset har jag följt och banne mig om det inte verkar göra susen! Jag tycker att min mage varit med bättre på noterna. Särskilt då jag äter fil och yoghurt till frukost varje dag. Laktosintolerans är inget jag har haft problem med i vardagen, men jag upplever en skillnad nu när jag springer och istället har ätit laktosfria alternativ!

Silicea Mag-tarm direkt har jag inte testat och vet inte om jag behöver då det funkat rätt bra med att ta energi.

Planen är som bekant att ta energi var femte kilometer. Nu är Sanna en snabbare löpare än jag så det kanske blir lite liknande som att för henne ta energi var sjätte kilometer.

När jag tar gels så brukar det ta cirka två minuter att få i sig dem. I bland lite längre.

Energi jag testat

Jag antecknade några av testerna för de olika gelsen jag gjorde. Detta är vad jag har nedtecknat. Alla pass och all energi har jag inte antecknat.

Enervit Liquid Gel (30 g kolhydrater)

Distans: 42,2 km
Antal gels: 6 st (Var femte kilometer, t.o.m. 30 km)
Kommentar: Funkade bra att ta var femte kilometer, vilket blev ungefär var 23:e minut. Lite protest från magen men annars inga större problem. Dock lite väl sliskig och klibbig gel.

Distans: 19 km
Antal gels: 3 st (var 20:e minut)
Kommentar: Testade att ta gels i snabbare tempo. Tycker att det fungerade sämre då jag skvimpade ut en hel del av gelen på låret. Magen verkade dock fixa detta, men hade lite känning av håll under passet. Det var dock ett pass med dålig känsla och slitenhet i kroppen.

SIS Beta Fuel Gel (40 g kolhydrater)

Distans: 26 km
Antal gel: 3 st (vid 8, 15 och 20 km ungefär)
Kommentar: Funkade hyfsat, men magen var lite knepig redan innan löpningen. Väldigt lugnt tempo dock. Lite knepigt att öppna förpackningen. Återstår att se hur det funkar i högre hastigheter.

Umara U Gel (20 g kolhydrater)

Distans: 30–38 km
Antal gels: 5–6 st (var femte kilometer)
Kommentar: Funkar rätt bra! Lägre kolhydratshalt men det kan vara tillräckligt för mig. Får i mig cirka 60 gram kolhydrater i timmen under lopp om jag håller tempo. Bra smak, men kan bli lite enahanda med samma smak under hela loppet. Kanske läge att alternera mellan citron och hallon? Hallon känns dock väldigt “stark” i smaken.

Slutsats

För mig är nog nyckeln att jag har minskat på intaget av laktos. Exakt vilken gel verkar vara mindre viktigt, snarare bara att jag tränar på att ta gels och vänjer magen vid det!

Skor

På fötterna har valet stått mellan tre olika skor: Nike Vaporfly Next% 2, Nike Alphafly Next% och Asics Metaspeed Edge+.

Jag gillar alla tre men Alphafly känns lite för “riskabla” då jag känner av dem i hålfoten. De är dessutom rätt smala, vilket kan ställa till det på en så lång distans. Men jag blev ändå positivt överraskad av Alphafly, vilket kanske låter konstigt när det kommer till en så dyr och prisad sko som dessutom världens snabbaste maratontid har gjorts i. Helt enkelt eftersom att jag förväntade mig att de skulle kännas underligare än vad de gör. Det är en sko som verkar dela löpare i två läger och som kräver väldigt fin löpteknik för att utnyttja dem.

Mitt löpsteg är inte särskilt vackert och bra, så jag förväntade mig alltså inga underverk på fötterna. Men de har varit bättre än väntat och rent effektmässigt känns de liknande Vaporfly med bra skjuts tillbaka i steget!

Nike Alphafly Next% kunde varit ett bra alternativ. Om de inte tryckte lite under hålfoten.

Vaporfly är aningen mjukare än Metaspeed Edge+ vilket ger dem överhanden i skovalet. Det är ändå anmärkningsvärt att trots alla superskor som kommit sedan den första versionen av Vaporfly så är det ändå den man kommer tillbaka till gång på gång. Den sitter skönt på foten, är lätt och ger bra energi tillbaka! Jag tycker ändå verkligen om båda skorna och Metaspeed Edge är verkligen en kanonsko också. Asics Metaspeed Edge+ har jag skrivit om lite tidigare, det kan man läsa om här. Det lutar med andra ord starkt åt Nike Vaporfly Next% 2!

En finfin sko och absolut ett alternativ till maraton. Men Vaporfly är lite mjukare.
Det blir nog denna sko på maran. Klassikern Nike Vaporfly Next% 2.

Nu håller vi tummarna för en fin sista månad innan det är dags att möta våren i Rotterdam!

Navigation