Etikett: sci-fi

Arthur C. Clarke tar oss mot nya världar i Childhood’s End

Arthur C. Clarke som är en av världens mest framstående science-fiction-författare och mannen bakom klassikerna 2001: A Space Odyssey och Rendezvous With Rama. En av hans mer tidiga verk var 1953 års Childhood’s End. Jag har läst, och gillat!

Childhood's EndNär jag snubblade över io9:s lista 21 Books That Changed Science Fiction And Fantasy Forever var det som att snubbla över en guldgruva. Visst, jag gillar förvisso inte den slentrianmässiga sammanbuntningen av science-fiction och fantasy. Varför dessa två genres ständigt kopplas ihop kommer jag aldrig att förstå. De böcker som jag är intresserade av på listan är givetvis science-fiction-böckerna. Flera hade jag läst tidigare (Liftarens guide till galaxen, Hungerspelen, Rendezvous With Rama t.ex). Childhood’s End hade jag däremot missat helt och satte genast tänderna i.

Bara inledningen är fantastisk och sätter stämningen. Under det första kapitlet får vi följa två konkurrerande rymdprogram och det första kapitlet avslutas med att flera utomjordliga skepp bryter igenom jordens atmosfär. Inte helt olikt det som händer i Independence Day. Jag älskar den avslutande meningen i inledningskapitlet.

All that the past ages had achieved was as nothing now: only one thought echoed and re-echoed through Reinhold’s brain: The human race was no longer alone.

Det som följer sedan är en ljuvlig science-fiction-historia som spänner över en lång tid. Utomjordingar tar över jorden och styr planeten och mänskligheten till mer lyckliga tider. Krig och brott förekommer i mycket mindre skala och de flesta människor finner sig i att stå under styrning av en mer intelligent ras. Talesperson för utomjordingarna är Karellen och i inledningen av boken så ligger fokus på Karellen och de möten som Karellen har med FN:s generalsekreterare. Mänskligheten känner frustration över att veta så lite om Karellen och hans Overlord-kumpaner och faktum är att ingen fått se hur Karellen ser ut, trots att han påverkar och är en så stor del av alla människors liv. Varför har utomjordingar kommit till vår planet, vad är deras planer?

Boken hoppar snabbt mellan årtal och mänskliga huvudpersoner. Detta fungerar oväntat bra. Vår huvudkaraktär kan träffa en annan karaktär och från nästa kapitel så är då den karaktären huvudkaraktär i några kapitel. Det blir som ett flöde genom karaktärerna och även genom tiden.

Berättelsen utvecklas också snabbt, vilket jag verkligen uppskattar. Vi får se mänskligheten utvecklas och relationen mellan mänskligheten och Karellens Overlords.

TV-serie under 2015

Jag tillhör en udda sort av människor som kan skilja bok en bok och en filmatisering. Med andra ord så kan jag bedöma de två separat från varandra. Annars brukar det vanligtvis vara så att folk ständigt gnäller om att “boken var bättre”. Så, efter avslutad läsning av Childhood’s End så ägnade jag mig åt lite googling och det tog inte lång tid förrän jag läste det glödjande beskedet att boken ska bli serie. Denna serie fick grönt ljus från SyFy i början av september och ska sändas under 2015. I slutet av oktober så blev det också klart att Charles Dance, mer känd som Tywin Lannister från Game of Thrones, ska spela rollen som Karellen.

Det som inte bådar så gott är att det just är SyFy som producerar serien. SyFy brukar tyvärr inte riktigt ha budgeten för att nå absolut toppklass på sina produktioner. Det hade varit ännu bättre om det varit HBO eller Showtime som stod för produktionen.

Lite sorgsen blev jag också när jag läste att Stanley Kubrick hade planer på att filmatisera Childhood’s End, men inte fick göra detta på grund av saknade rättigheter. Det blev ju hyfsat bra första gången Kubrick gjorde film av en Clarke-bok.

Childhood’s End är en mycket trevlig bok som jag varmt rekommenderar till science-fiction-entusiaster.

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister “I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig “asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till “Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till “Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes

Outland

“On Jupiter’s moon, he’s the only law”

Det låter ju ostigt och när den utmärkta podcasten Obiter Dictum utsåg nästa film i sin B-filmscirkel till att bli Outland med Sean Connery med beskrivningen “Där Connery är sheriff på månen” så var jag skeptisk. Dock var det samtidigt något väldigt lockande i den premissen. Jag är ju svag för Total Recall och The Running Man trots filmernas uselhet helt enkelt eftersom jag gillar sci-fi.

Nu i helgen så såg jag Outland och blev positivt överraskad. Sean Connery spelar en sheriff som tillsammans med fru och barn blir stationerad på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Givetvis är inte allt som det ska på denna måne och flera av gruvarbetarna blir galna, sliter av sig sina rymdräkter och dör våldsamt med en effekt som för tankarna till Arnolds exploderande huvud i Total Recall.

"If you shay that Zhardozh shucks, I'll shoot!"

“The schexiest man alive” börjar givetvis ana ugglor i mossen och samtidigt som han kämpar mot personliga problem försöker han även att nysta i vad det är som får folk att galna.

Grejen är att det trots viss lökighet faktiskt ÄR spännande och bra. Miljöerna kittlar en sci-fi-nörd som jag och tankarna går till Ridley Scotts underbara Alien. Inte minst i inledningen där musik och titel sätter stämningen. Det förvånar mig föga att det är Jerry Goldsmith som är kompositör till Alien som även ligger bakom soundtracket till Outland.

Miljöerna håller oväntat hög klass och det är härlig retro sci-fi. Duncan Jones som har regisserat den lysande filmen Moon har nämnt Outland som en inspirationskälla, och det går faktiskt att se kopplingar mellan de två filmerna.

Det som förvånar mest är att jag aldrig har hört talas om Outland. Varför är den inte så pass populär? Och varför finns den inte utgiven på Blu-ray?

Se den, om du gillar genren!

Trailer

Inledningen

Nytt i filmsamlingen

Två tillskott i blu-ray-samlingen.

Nya utgåvan av Avatar, med ännu mer Neytiri.
Igår ramlade det ner två nya blu-ray-titlar på hallmattan. Från engelska Amazon hade jag beställt Avatar – Extended Collector’s Edition och Metropolis – Special Edition. Två sci-fi-filmer som varit banbrytande. Avatar äger jag sedan tidigare, och dessutom på blu-ray, då det var den första blu-ray-titeln jag köpte. Tyvärr fanns det inte med något extramaterial på den utgåvan, så när det nu släpptes en maffig treskivorssutgåva kunde jag inte låta bli. En så häftig film med så mycket banbrytande teknik bakom vill jag grotta ner mig i med extramaterial och dokumentärer. Att det sedan finns en längre version av filmen med ser jag bara som ett plus. Avatar är verkligen en grym film, hur mycket folk än vill banalisera den med Pocahontas-jämförelser.

Metropolis var banbrytande för sin tid då den kom 1927. Tysk stumfilm låter kanske inte så kul (eller låter inte alls, för den delen, då det är stumfilm) men Metropolis har jag länge varit sugen på att se. Jag har sett en del tidigare (ungefär en halvtimme) men avbröt då och tog aldrig upp tittandet. En av anledningarna till att jag aldrig såg klart filmen var för att jag väntade på just denna version av som släppts nu. Stora delar av Metropolis har nämligen varit förvunnen tidigare under massa år och de versioner som funnits av filmen har innehållit en text som beskrivit händelseförloppet under dessa försvunna passager. 2008 hittades dock en nästintill komplett, men illa tilltygad, kopia i Argentina. Visserligen i fel format och på 16 milimeters-film, men dock! Jag tänkte helt enkelt vänta med att se Metropolis till den kompletta (så gott som) versionen släppts.

Är det något jag är svag för när det gäller extramaterial till film så är det inslag om restaureringsarbete. Jag vet inte varför, men jag fullkomligt älskar sådant! Och till min lycka ska det finnas just ett restaureringsinslag bland extramaterialet till Metropolis.

Med dessa två filmer är min blu-ray-samling uppe i nätta åtta titlar. Det går långsamt framåt och jag trivs med det. Nästa blu-ray-inköp blir förmodligen specialutgåvan av Inception och Alien anthology-boxen. Det är kul med film!

Recension: Moon

Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.
Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.

Det blir en utmaning att recensera denna film. För att få det undanstökat: Den är bra, originell och vacker. För det andra: Se till att veta så lite om filmen som möjligt innan du sätter dig för att se den.

Moon utspelar sig i en snar framtid. Den ensamme astronauten Sam Bell har levt på månen i nästan tre år där han arbetar för Lunar Industries med att skörda helium från månens yta som används som energi på jorden. Som enda sällskap har han robotmedhjälparen GERTY (jo, man börjar genast tänka på HAL i 2001). Det är bara några få veckor kvar på Sams kontrakt innan han ska få återvända hem till jorden där hans fru och dotter väntar. Efter en olycka utanför månbasen gör Sam en chockerande upptäckt som får honom att frågasätta livet på basen, sin identitet och sin mentala hälsa.

Det är med ett makligt tempo denna pärla till film tar sig fram. Vi får följa en fantastisk Sam Rockwell i huvudrollen där han utför dagliga sysslor runt basen, assisterad av GERTY som Kevin Spacey givit sin röst till. Twisten och filmens stora “WOW”-ögonblick kommer förvånansvärt tidigt men det fungerar riktigt bra och engagerar tittaren nästan ännu mer än om huvuddelen av filmen ägnats åt att fundera på vad twisten kan vara. Visuellt är Moon inget annat än klockren. Sams månbas känns mycket trovärdig och än en gång kan man dra paralleller till 2001. Musiken från Clint Mansell (som gjort musiken till praktiskt taget alla Darren Aronofskys filmer) är sparsmakad och lugn, som för att förstärka känslan av total isolering. Det fungerar ypperligt.

Moon är inget annat än en vacker, välspelad, snygg och intressant film och något jag kan rekommendera varmt. Den kommer inte tilltala alla med sitt långsamma tempo och klaustrofobiska känsla, men om du som jag tyckte om 2001 (se där, tredje gången jag nämner Stanley Kubricks mästerverk!) så kommer du uppskatta Moon.

Givetvis finns det en trailer att se. Gör det inte!

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 97 min | Regissör: Duncan Jones | Genre: Sci-fi | Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey (röst), Dominique McElligott, Rosie Shaw

battlestargalactica.nu


On the charge of being a nerd, we find the defendent guilty!

Ibland fascinerar min nördighet mig. Det känns som jag bara är ett litet steg från att hänga på Sci-fi-mässor eller springa runt i skogen utklädd till en alv, lajvandes. Idag tog min nördighet sig uttryck än en gång när jag satt och sökte lite på domäner på Loopias hemsida och såg att battlestargalactica.nu var ledig. För 98,75 kr om året kunde jag inte låta bli utan var tvungen att registrera den.

Vad jag ska göra med den? Ingen aning! Förmodligen blir den lika flitigt använd som macintosh.nu blev i min ägo (dvs inte alls). De enda besöken jag fick på macintosh.nu var från två sidor som listade mig som “domänpirat”. Där har vi en titel som min mormor kan känna stolthet över sitt käre barnbarn för.

Navigation