Etikett: siri englund

Blodomloppet, sämsta prestationen på länge

Löpning Inga kommentarer

För första gången på fyra år var jag tillbaka och sprang Blodomloppet. Mitt första millopp som jag sprang för första gången 2017 och senast 2019. Nu var det dags igen för start och målgång vid Trängens IP. Den korta versionen: det gick inget vidare.

Just nu befinner jag mig i maratonträning inför Stockholm marathon. Förväntningarna var därmed rejält nedskruvade inför Blodomloppet. Generellt har alla förväntningar varit nedskruvade när det kommer till att springa en mil så fort som möjligt. Men att jag skulle göra min sämsta miltid sedan augusti 2020 och springa en minut långsammare än vad jag gjorde i Katrineholm trodde jag inte.

Det var rätt varmt och blåsigt i Örebro denna eftermiddag. Rätt bra publikväder men kanske inte perfekt för löpning. Inför loppet hade jag känt mig trött och seg, så jag var inte inställd på storverk. Som sagt: nedskruvade förväntningar.

Jag letade upp Liduina innan loppet och pratade lite med henne. Sedan blev det en kort uppvärmningsrunda och dags att ta plats på startlinjen. NA livesände dagens lopp med intervjuer innan och efter loppet och så klart bilder från start och målgång. En riktigt härlig inramning! Givetvis blev Liddi intervjuad innan loppet som en av favoriterna till segern.

Glada miner vid starten. Foto: Jimmy Glinnerås.

Långt fram vid starten

Vid startlinjen ställde jag mig i främsta ledet och när startskottet gick var det full fart i väg. Första kilometern avklarades enligt klockan på 3:35. Sedan började det genast gå rejält mycket långsammare. De efterföljande två kilometerna gick cirka tio sekunder långsammare än den inledande kilometern och efter det rasade det ytterligare med kilometer fyra, fem och sex på 3:51, 3:52 och 4:01 respektive. Flåset kändes inte direkt uselt. Jag var bara långsam och trög. Dessutom kände jag av mitt knä som jag har haft problem med i några månader nu.

Ensam större delen av loppet

Besviket går jag i mål. Foto: Jimmy Glinnerås.

Större delen av loppet sprang jag rätt ensam. Mot slutet började jag fundera på om jag ens skulle slå min förra tid från denna bana, 38:10. Jag lyckades vända lite på uselheten på slutet och öka tempot till 3:45 igen och avsluta med den sista kilometern näst snabbast för dagen på 3:40.

I mål gick jag på 37:50 och det är en tid och prestation jag är väldigt missnöjd med. Tack och lov blev det ju en bättre tid än senast på samma bana, men jag borde inte behövt oroa mig för att det inte skulle bli det. Betydligt snabbare än så här borde jag ha varit. 37:50 är en minut (och en sekund) långsammare än insatsen i Katrineholm.

Resultaten och placeringarna

Min tid innebar plats 20. Det var verkligen hög klass på deltagandet i år. När jag sprang senast kom jag på plats 15 med en 20 sekunder sämre tid. I herrklassen blev det en tajt fajt där Wilhelm Bergentz vann på 32:44, före Simon Karlsson på 32:43 och Jonas Nilsson sprang in på tredjeplats på 32:47.

I damklassen var det långtifrån lika tajt. Där vann Erica Lech på 36:16. Liduina van Sitteren kom tvåa på 37:07 och Ewa Pettersson blev trea på 40:01.

När det kom till fem kilometer blev det seger för Erik Berzell på 16:11. Johannes Andersson kom tvåa på 16:58 och trea blev David Glader på 17:17.

I damklassen höll favoriten Josefin Tjernlund och vann på 18:07. Ella Laine kom tvåa på 18:27 och Lisa Bergdahl slog Siri Englund i en långspurt och kom trea på 18:44. Jag är så glad för Lisas skull. Hon har varit borta från löpningen riktigt länge på grund av ett problem med hälen. Nu är den opererad, men detta för första riktiga testet på länge. Inför loppet sa hon att hon skulle springa mest för laget (dvs. hennes kollegor) och picknicken efteråt. Men de där tävlingshornen kan man ju inte avaktivera hursomhelst. Så jättekul att hon var på pallen, även om det innebar att min fina vän Siri kom fyra.

Men Siri var sprudlande glad efteråt ändå och var sugen på att tävla mer och pratade direkt om DM på 5000 meter i Karlskoga och tisdagens Vårruset. Lisa verkade inte ha några planer på Vårruset, men nog såg jag hur det ”glimmade till” i ögonen på henne när vi pratade om loppet efteråt. Jag hoppas på att se både Lisa och Siri i det loppet! Särskilt om varken Liduina eller Erica springer det. Och Josefin Tjernlund är nog också tveksam när det kommer till start där. Det var ju pallen i fjolårets lopp och alla tre har ”viktigare” tävlingar samma vecka. Liduina och Erica springer Stockholm marathon och Josefin har en orienteringstävling (vilken har jag ingen koll på).

Fullständig resultatlista finns på racetimer.se.

Vad härligt att Lisa Bergdahl är tillbaka och tävlar igen! Dampallen på femkilometersloppet. Josefin Tjernlund vann, Ella Laine kom tvåa och Lisa Bergdahl blev trea. Vinnarna fick väldigt vackra tavlor förövrigt. Spana bara in Josefin Tjernlunds coola tavla!

Besvikelsen efteråt, och en eventuell förklaring till den dåliga insatsen

Men åter till mig då. Jag var som sagt besviken.

Nu är det inte 10 kilometer som är mitt fokus, det är som bekant maraton (just nu). Men efter att ha hört och sett exempel på löpare som fått lyft på andra distanser samtidigt som de tränar för maraton går det inte att bli annat än olycklig för att absolut ingenting händer för mig. Att jag inte får det där lyftet på andra distanser. Trots nedskruvade förväntningar, och att jag slutat jaga en tid under 35, så fortsätter jag att underprestera gång på gång på tiokilometersdistansen.

Jag har blivit påtagligt sämre samtidigt som de löpare jag tidigare varit jämn med blivit bättre eller åtminstone hållit sin nivå.

Det kan dock finnas förklaringar till den usla insatsen på Blodomloppet. Dagen innan loppet kände jag mig trött och seg. Och efter loppet blev jag dålig. Jag kände mig helt urlakad dagen efter med förkylningssymtom och enorm trötthet. Det kan helt enkelt varit så att jag hade ”något skit” i kroppen.

NA:s kamera fångade kramen med Liddi och besvikelsen direkt efter målgången medan Erica stod och gav segerintervjun. Den fångade även när jag ”slaskade runt i bild” och åt banan medan Liddi blev intervjuad. Jag hade helt enkelt dålig koll på att kameran fanns där!

Kommande lopp

Nu blir nästa lopp för mig Stockholm marathon. Efter det kommer jag att ta en välbehövlig paus, förhoppningsvis bli bättre i knäet och sedan slippa maratonträning och kanske bli lite snabbare så att jag kan få göra några resultat på lite kortare distanser som jag kan få känna mig nöjd med för en gångs skull.

Sociala gänget efteråt! Erica svarar på sin dotters fråga om hon överhuvudtaget hade hört henne skrika på upploppet (det hade hon, trots att hon medger att det finns viss ”dövblindhet” från henne under lopp). Jonas och Liddi verkar mest vänta in prisutdelningen samtidigt som jag och Ludde stod med näsorna i resultatlistan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra artiklar om Blodomloppet Örebro

Katrineholmsloppet och ett steg framåt

Löpning En kommentar

Årets andra miltävling för min del gick av stapeln i Katrineholm när Katrineholmsloppet avgjordes för andra gången. Jag åkte dit, nålade på mig en nummerlapp och sprang så snabbt jag orkade.

Förväntningarna inför loppet var att springa snabbare än på Startmilen, men utan att jag förväntade mig några mirakeltider. Det har varit en rätt mastig vecka med bra träning, flera styrkepass och inte den fräschaste kroppen. Innan loppet förkunnade jag för coach Karin att jag skulle vara nöjd med en tid under 37 minuter. Startmilen sprang jag på 37:26, men tyckte att jag har gjort träningspass som indikerar att något typ av ”släpp” var på gång.

Blåsigt i Katrineholm

Problemet med Katrineholm denna dag var dock att det blåste rejält. Det var annars superfina förutsättningar med en platt och fin bana och härlig inramning. Start och målgång gick inne på Backavallen. Jag joggade upp ordentligt innan loppet. Känslan var inget vidare och jag konstaterade redan där att det blåste rejält på några ställen. Musklerna kändes stela och inte särskilt fräscha och ena knäet lite smågnälligt. Men det var bara att bita ihop och ställa sig på startlinjen. Tanken var att få ett bra träningspass!

Nummer sju

Efter målgången var jag rätt nöjd med prestationen.

När startskottet gick rusade jag i väg. Inledningsvis låg jag på plats sju. Sedan låg jag på plats sju. Och i mål gick jag som löpare på plats sju. Jag var verkligen sjua hela jäkla loppet! Och med enormt glapp upp till sexan och enormt glapp ner till åttan sprang jag helt solo.

Tiden då?

36:49.

Sexan gick i mål över en och en halv minut före mig. Åttan gick i mål mer än en minut efter mig. Det var verkligen sololöpning hela tiden. Känslan var inget vidare, med protesterande muskler och superjobbig motvind. Så därför är jag jättenöjd med detta. Jag tog mig i mål under 37 minuter och som pricken över i:et blev det även en negativ split. Detta med dålig känsla och jobbig vind.

Det fanns inga kilometermarkeringar, så jag får lita på klockan. Första femman på 18:28. Vilket innebär att andra femman gick på 18:21.

Den dåliga känslan då? Den är jag inte alls orolig för. Jag är mitt i maraträning inför Stockholm marathon och ska inte känna mig fräsch just nu (även om jag runt sjunde kilometern kände ”varför utsätter jag mig för detta egentligen?”)

Övriga i Team Sennvall

På plats fanns också Marcus som sprang in på en andraplats och mest ville ha ett bra pass inför Göteborgsvarvet kommande helg. 32:20 blev tiden för honom. Och i Östansjö så försvarade Siri sitt DM-guld i kort terräng. Grymt fina insatser coach Karins adepter!

Löparåret 2022

Löpning Inga kommentarer

Nu blickar jag tillbaka igen på det gångna löparåret. Precis som jag har gjort tidigare. Nu är det 2022 som ska sammanfattas, vilka mål jag satte och huruvida de uppfylldes. Och så blickar jag framåt.

Sammanfattningen för föregående år, 2021, finns att läsa här.

2022 har varit delvis lite knackigare. Mängden blev lägre jämfört med 2021 och mot slutet av året var det en del skador samt sjukdom som störde. Jag hade problem med sätesmuskel, höft, knä och rundade av det hela med att få covid. Efter att ha (så vitt jag vet) klarat mig i tre år!

Det blev 4 179 kilometer löpning under 2022. Nästa år tror och hoppas jag på mer än så.

Målen

Löpande man i solglasögon och blått linne,
Mot målgång i årets bottennapp, klubbmästerskapet i 10 kilometer landsväg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Inför säsongen satte jag två mål. Milen under 35 minuter och halvmaraton under 78 minuter. Inget av målen lyckades och jag ser säsongen som rätt misslyckad. Största besvikelsen är milen, där jag faktiskt inte ens sprang under 36 minuter. Min bästa tid kom i slutet av april när jag sprang Bålsta stadslopp på 36:03. De var ett lopp jag sprang utan att se klockan, så det kanske hade gått att gneta sig i mål under 36 minuter om jag hade haft bättre koll på tiden.

Att jaga en tid under 35 på milen har bara varit knäckande i år och oerhört frustrerande när ingenting har hänt. Det är inget jag kommer att jaga nästa år. Jag får helt enkelt förlika mig med att personbästatiden stannar på 35:21 och inte blir bättre än så. Det är trist, då det hade varit magiskt att få passera 35 minuter. Jag hade varit nöjd då. Nu kommer milen alltid vara en distans och tid jag känner mig ”bitter” över. Jag har skrivit mer om jakten på sub 35 här.

Det som varit sorgligast med miljakten är hur det påverkade min motivation. Efter haveriet på banvallen, loppet som var mitt A-mål på milen men slutade med att jag sprang 36:55, tog jag mig an loppen annorlunda. För att orka och känna någon glädje i löpningen ställde jag mig på startlinjen utan att jaga mina säsongsmål och sprang istället bara ”så bra jag kunde”.

Det hjälpte kanske att jag inte heller sprang några fler millopp, men faktum är att jag inte var missnöjd med ett enda halvmaratonlopp under 2022, trots att jag inte uppnådde säsongsmålet på en tid under 78 minuter. Men jag ställde mig aldrig på startlinjen och jagade sub 78 och kände aldrig att jag helt hade kapaciteten och formen för den tiden. Kanske om Göteborgsvarvet varit ett plattare lopp. Men det skulle verkligen krävt en fullträff just då. Höjdpunkterna för året får anses vara de två inledande halvmarorna. Min egen klubbs halvmara då jag satte mitt personbästa, 1:18:46 och sedan Göteborgsvarvet där jag egentligen sprang bättre än mitt personbästalopp och gick i mål på 1:19:06. Helsingborg halvmaraton var också ett fint lopp där jag presterade bra, men där känslan inte var den bästa inledningsvis.

Men om jag inte nått de mål jag siktat mot har jag i alla fall varit väldigt vältränad och genomtränad. Jag har aldrig någonsin tränat styrka på detta sätt tidigare och jag märker helt klart skillnad. Jag hoppas att styrka plus löpning kommande år kommer innebära en bättre säsong.

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet.

Kommande år

Under 2023 blir det fokus på maraton och halvmaraton. Men jag sätter inga tidsmål! Bara att springa bra. Att jaga specifika tider (och misslyckas) påverkade min motivation och glädje alldeles för mycket. Givetvis har jag koll på runt vilka tider på vilka distanser som kan anses som ”bra”, men inga definitiva tidsmål sätts alltså.

Det kan bli några millopp också, men en tid under 35 minuter fixar jag ju uppenbarligen inte så där får det bli vad det blir. Utmaningen blir att behålla motivationen och tycka att detta med prestationsinriktad träning och tävling är kul och mota bort den värsta bitterheten över att jag aldrig fixade sub 35 på milen.

Jag och coachen (mer om henne nedan) kommer att skruva en del i träningen. Volymen ska upp igen till mina tidigare nivåer (som jag hade under 2021) och även högre, i maratonuppbyggnaden. Dessutom ska vi träna mer på mina styrkor (uthålligheten) istället för allt för mycket fokus på svagheterna (snabbheten) som kom lite på bekostnad av styrkorna under gångna säsongens träning.

2023 kan komma att bli ett oerhört viktigt år för motivationen känner jag. Jag befarar att jag inte kommer att orka fortsätta med prestationsinriktad löpning om jag inte ser någon utveckling nu. Det har stått rätt still under två år och nu måste det nog hända något för att jag ska tycka det är kul även kommande år.

Coach Karin och Team Sennvall

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Något som har varit helt nytt för mig i år är att jag haft en coach! Karin Sennvall Forsberg har lagt upp min träning och varit mitt bollplank.

Egentligen var jag aldrig ute efter att skaffa en coach. Jag tycker det är kul att träningsplanera själv och är dessutom disciplinerad och genomför den träning jag planerat eller tycker att jag behöver. Men så träffade jag Karin. Och jag ser det inte som att jag ”skaffade coach”. Jag ”skaffade Karin” då jag insåg att jag ville ha henne som bollplank och grym person i mitt liv. Så hon blev min coach och jag hennes första adept!

Karin är kunnig, engagerad och peppande. Jag tycker dessutom att det är häftigt att hon själv sprungit på så oerhört hög nivå och smällt in miltider under 35 minuter och fem kilometer under 17 minuter. Hon har alltså inte bara teoretisk kunskap utan även praktiskt. Dessutom har hon förmodligen det starkaste pannben jag känner till. Tyvärr ännu starkare än den kropp som ska utföra det pannbenet vill, vilket inneburit en hel del skador för henne.

Jag är så tacksam och glad över att ha henne i min närhet och hoppas på att jag kan leverera bättre under 2023 än vad jag gjort under 2022.

Det är också superkul att det tillkommit fler adepter till henne och att vi nu är ett team! Andra person in i teamet blev min fantastiska duktiga klubbkompis Siri Englund, och om jag inte riktigt levererade under 2022 så kan man inte säga detsamma om Siri. Siri håller på med militär femkamp och hinderbanelöpning och inom den militära femkampen gick det fantastiskt bra då Siri slog till med svenskt rekord och SM-guld! Hon har verkligen fått effekt av att få hjälp med sitt träningsupplägg. Jag tror att hon kommer att bli ännu vassare nästa år. Jag och Siri har tränat flera pass tillsammans och vi är verkligen helt olika typer av löpare, där Siri är snabb och explosiv och jättebra på kortare distanser, medan jag är segare och uthålligare. Vi kan verkligen dra nytta av varandra!

De andra två som kommit in i teamet är Marcus Åberg, grym elitlöpare från Norrköping, och Sandra Almer Carlson, triatlet från Nora. Ett supertrevligt gäng och jättekul att vi nu är några som kan bolla och stötta varandra.

Stripastafetten i stekande sol

Löpning Inga kommentarer

I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.

Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.

Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.

Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.
Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.

Stark start från Kristalina

Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.

När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.

Jakt på Liduina

På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”

Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.

Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.

Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.

Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.

Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.

Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Löpning 4 kommentarer

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp “tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: “Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Kilsbergsleden blev en fin avslutning på säsongen 2020

Löpning En kommentar

Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karls­lundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.

När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).

I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!

Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål

Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.

Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.

Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!

Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.

Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.

Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.

Video från mitt lopp

Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Fler blogginlägg om loppet

MENY

Navigation