Etikett: Spel

The Art of Bioshock Infinite

Bioshock Infinite är tveklöst ett av årets bästa spel och jag har bloggat om det tidigare. Förutom att det är suveränt bra så är det även en otroligt levande och vacker värld rent estetiskt som vi får möta i Bioshock Infinite. Jag älskar att dyka lite djupare i design kring spel och filmer som jag tycker om och att beställa The Art of Bioshock Infinite av Dark Horse från brittiska Amazon kändes rätt givet när jag upptäckte boken där. Efter några dagar (Amazon är snabba!) så landade den i min brevlåda. Jag är inte besviken.

Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!
Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!

Det första som slog mig med boken är hur stor, tung och gedigen den är. Under själva bokomslaget så finns ett stiliserat omslag tryckt i guld på bokpärmen. Kvalitetskänsla redan där. Spelets producent, Ken Levine, inleder boken med ett förord där han berättar om utmaningen med att utveckla Bioshock Infinite och hur man i boken ska få en känsla av hur processen har gått till med alla refuserade förslag.

Omslag

    Boken har elva kapitel:

  1. Finding Columbia
  2. Elizabeth
  3. Booker Dewitt
  4. Songbird
  5. Founders, citizens & Vox populi
  6. Heavy Hitters
  7. Advertisements & propaganda
  8. Vigors
  9. Sky-hook
  10. Weapons & airshops
  11. Columbia

Det finns inte mycket text till bilderna, utan kortare kommentarer, men det fungerar alldeles utmärkt. När man bläddrar mellan de olika sidorna så får man verkligen en bild av hur Columbia har tagit form och det är otroligt intressant att se olika idéer som har refuserats. Inledningsvis så skulle Columbia vara en mörkare värld, inte helt olik den i Dishonored. Vi får även se hur olika förslag på vad som kom att bli Songbird såg ut. En del förslag var väldigt lik en flygande Big Daddy.

Även fiender som inte alls kom med i spelet finns med i boken och det är några helt fantastiska kreationer som konstnärerna har föreslagit. Bland annat en enorm uggleliknande varelse. Att se hur de olika fienderna som kom med i spelet utvecklades är också väldigt intressant och mycket tid verkar ha lagts ner på hur de ska fungera. Hur en Handyman är uppbyggd, hur en Motorized Patriot fungerar för att nämna två exempel.

Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.

Likt de två första Bioshock-spelen så fanns det idéer på splicer-liknande figurer. Karaktärer som rest mycket mellan olika tidsrevor och som i processen hade blivit missformade på grund av detta och blivit fantastiska freaks som hade satts samman med andra versioner av sig själv. Exempelvis en gammal man som hade satts ihop med en bebisversion av sig själv. En intressant idé som inte heller kom med i spelet.

Det är intressant att se olika konceptförslag på huvudkaraktärerna där det gjorts försök med flera olika åldrar och stilar innan de fastnade för det som hamnade i spelet. Elizabeth är ju en karaktär som ändrades efter att spelet hade visats upp för första gången, så det var ett arbete som tog lång tid. Mindre intressant tycker jag personligen att alla klädvarianter var att se. Tjugo olika variationer av en klänning är inte så spännande, men jag förstår att det kan vara viktigt för att sätta en viss stil.

Om det är något jag hade velat se ännu mer av så är det konceptbilder för Columbia och själva miljön. Inte för att det är lite sånt, det finns en del, men det kunde ha varit ännu mer av den varan!

Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.

The Art of Bioshock Infinite är en fantastisk bok för den som älskade spelet och som vill se mer av världen som Irrational Games har byggt upp i spelet.

En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

2007 års Bioshock är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Faktum är att jag placerade spelet på plats nummer två när jag sammanställde en lista över världens bästa spel för några år sedan. Endast slagen av Half-Life-spelen. Skulle jag uppdatera den listan så tror jag att Bioshock fortfarande skulle behålla sin plats.

Uppföljaren Bioshock 2 var också en höjdare, precis som det första spelet fick man uppleva fantastiska Rapture under vattnet. En mörk och underbar plats full med historia och olika öden. Tillägget Minerva’s Den är dessutom ett av de bästa speltillägg jag någonsin har spelat.

När Bioshock Infinite utannonserades för några år sedan så ryste jag givetvis till av spelsug och pepp. Givetvis så skrev jag några rader om det kommande spelet också. Det blev försenat men anlände till sist i slutet av mars.

Vackra miljöer ovanför molnen

Det första som går att konstatera om Bioshock Infinite är att det är vackert. Vackert, vackert, vackert, vackert! Det märks att vi är i slutet av en konsolgeneration och att spelmakare nu krämar ur den sista droppen ur dessa konsoler, för jag betvivlar att spel kan se bättre ut än så här på dessa konsoler.

Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!
Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!

Pinkerton-agenten Booker DeWitt har spelskulder hos fel personer och för att göra sig fri från dessa spelskulder tar han sig an uppdraget att befria en flicka från staden Columbia och ta henne ner på marken igen. Ner på marken igen?

Bioshock Infinite utspelar sig till skillnad från de två första spelen inte under vattnet i det mörka Rapture. Nej istället är handlingen förlagd ovanför molnen och till 50 år tidigare. Mycket likt Rapture så har Columbia skapats av en man med storhetsvansinne och med visioner om att bygga en ny och bättre värld har han lämnat den vanliga världen bakom sig. Eller under sig.

Religion, rasism och revolution

Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.

Där det genomgående temat i Rapture var människans styrka och ett distanserade från religion så är Columbia tvärtom genomsyrat av religion och Elizabeth som Booker ska hämta ses som efterträdaren till Columbias grundare Zachary Comstock. Comstock kallas för ”profeten” av Columbias invånare och Elizabeth för ”lammet”.

Givetvis är det inte bara att knalla in i Columbia och hämta Elizabeth. Snabbt får Booker känna på Columbias hårdare sida och får själv stämpeln ”den falske profeten” som har kommit för att stjäla Columbias lamm. Elizabeth verkar däremot inte ha något mot att lämna Columbia och hon känner sig mer som en fånge än ett heligt lamm.

Columbia är en stad som bakom den glada pastellytan visar stora problem. Rasismen är utbredd och det finns stora skillnader mellan överklass och underklass. Olika faktioner strider om makten i Columbia och motståndsrörelsen Vox Populi (latin för ”folkets röst”), ledd av mörkhyade Daisy Fitzroy, skyr inga medel för att ta makten.

Äventyret genom Columbias fantastiska miljöer är en otrolig upplevelse. Det är en ljus och vacker värld som vibrerar av historia och bakgrund genom statyer, tavlor och affischer som berättar en fantastisk historia. Samtidigt som jag älskar världen i Columbia kan jag sakna den tryckande och mörka stämning som fanns i Rapture.

Spelmässigt så fungerar Bioshock Infinte liknande de två första spelen där du skjuter dig genom spelet men samtidigt också använder dig av något som liknar de tidigare spelen plasmider. Här heter det istället Vigors (vigörer antar jag att den svenska översättningen skulle bli). Med Elizabeth vid din sida får du en smart kompanjon som kan hjälpa dig, som hittar ammunition och pekar ut riktningen, utan att för den delen bli enerverande. Jämförelsen med Half-Life-spelens Alyx Vance är tröttsam vid detta lag, men svår att undvika.

I Infinite så är det fler lugna stunder dock och mer utforskande av världen. Detta visar på spelmakare som verkligen litar på sin värld och låter den ta den plats den behöver. Det behöver inte smälla och hända saker konstant för att ett spel ska vara njutbart.

En fantastisk berättelse, med ett otroligt bra slut

Inledningen i det första Bioshock är förmodligen det bästa jag har upplevt när det kommer till just spelinledningar. Det satte tonen direkt och det är en inledning jag gärna ser om och om igen. Avslutningen i Bioshock Infinite kan mycket väl vara den bästa avslutning jag har sett. Det är ett enda långt styrkebesked som fyllde mig med ett pirr och ett omedelbart behov av att läsa andra spelares teorier om spelet. Länge efteråt gick jag och tänkte på avslutningen och det är ett bra betyg om något!

Tänk om alla spelmakare hade samma ambitionsnivå och intresse av att berätta en historia som Ken Levine och Irrational Games. Bioshock Infinite är ett av denna konsolgenerations absoluta mästerverk och ett spel som kommer att stå sig länge tack vare sin handling och sina teman.

Illustration av Elizabeth från Bioshock Infinite

Jag har spelat klart och älskade Bioshock Infinite, men mer om det med stor sannolikhet i ett kommande blogginlägg. Istället vill jag dela med mig av min illustration av Elizabeth från Bioshock Infinite.

Illustrationen är gjord i tre olika delar (två loggor plus Elizabeth) i Adobe Ideas och monterad i Illustrator. Det tog runt åtta-tio timmar totalt skulle jag gissa att göra klart den. Jag är ruskigt nöjd, men kanske kommer att återvända till den framöver och tweaka en del detaljer.

Elizabeth från Bioshock Infinite.
Elizabeth från Bioshock Infinite.

I arbetet med illustrationen fick jag verkligen upp suget för att illustrera fler bilder. Ska bara luska ut vad jag ska ge mig på härnäst. Det finns några idéer som flyter runt!

Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

Dishonored är ett spel som jag fick upp ögonen för rätt tidigt, men inte köpte omgående. Det hann hamna på årsbästalistor, hissas och hyllas innan jag fick tummen ur och köpte spelet begagnat.

Spelet inleds med att huvudprotagonisten, livvakten Corvo Attano, blir felaktigt anklagad för mordet på kejsarinnan som han är satt att försvara. Som lök på laxen blir även hennes dotter och tronarvinge, prinsessan Emily, kidnappad. Corvo sätts i fängelse i väntan på sin avrättning. Kort innan avrättningen så lyckas Corvo fly från fängelset och nu väntar en jakt på att rentvå sitt namn och att sätta dit de skyldiga.

Jämförelserna med både Bioshock och Half-Life 2 går att förstå, och är välförtjänta.
Jämförelserna med både Bioshock och Half-Life 2 går att förstå, och är välförtjänta.

Det har gjorts paralleller till både Half-Life 2 och Bioshock när det gäller Dishonored. Precis som jag skrev i min text om Singularity så är det en sorts garanti för att få mitt intresse. Utvecklarna till Dishonored, Arkane Studios, ligger även bakom ruskigt bra Bioshock 2, ett spel som inte alls fick den uppskattning som det förtjänade. Det syns att det är samma utvecklare som ligger bakom Dishonored. Estetiken är lite i Bioshock-anda med lätt överdrivna karäktärsutseenden, men som ändå fungerar. Miljöerna är mörka och dystra där militärer vaktar gatorna, känslan av totalitarism är ständigt påtaglig. Och här finner vi kopplingen till Half-Life 2.

Berättelsen utspelas i Dunwall som baseras på London och Edinburgh under sent 1800-tal. Kuststaden Dunwall har invaderats av smittade råttor som förpestar (pun intended) staden med närvaro. Det är en skitig och sjuk, men samtidigt väldigt kittlande och lockande värld, som visas upp för oss.

Det finns flera sätt att ta sig an uppdragen i Dishonored. Du kan som Corvo smyga dig fram i skuggorna utan att upptäckas och det går faktiskt att spela spelet utan att mörda någon. Detta är dock ruskigt svårt och i händerna på mig så är Corvo så klumpig på smygande att han borde heta Corvo Mos istället för Corvo Attano. Jag lyckas alltid smyga i början för att sedan bli upptäckt och sedan förvandlas tillvaron till ett inferno.

Misslyckas man med smygandet så gör det inte så mycket dock. Det är otroligt tillfredsställande att hugga ner fiender med svärd eller att skjuta sig igenom spelet. I slutändan så blir utgången av spelet mörkare, men det är något i alla fall jag kan leva med.

När smygandet misslyckas så får man ta till vapnen.
När smygandet misslyckas så får man ta till vapnen.

Till sin hjälp har inte Corvo enbart svärd och vapen utan även några färdigheter som han kan uppgradera under spelets lopp. Det du kommer att använda dig mest av är något som heter ”Blink” och som helt enkelt är teleportering. Att ”blinka” sig fram precis bakom en fiende och sätta svärdet i denne är en ren fröjd. Det finns även färdigheter för att frysa tiden under korta ögonblick, att styra fiender, även det under korta ögonblick, samt några andra färdigheter. Balansen mellan färdigheter och vapensvingandet var alldeles utmärkt avvägt för min del.

Om du inte har spelat Dishonored så kan jag rekommendera det varmt. Bioshock-spelen och Half-Life 2 är vassare, men Dishonored är ett spel som förtjänar jämförelsen.

Dear Esther

Dear Esther, en vacker och gripande berättelse.

Hur skriver man något vettigt om ett spel som man bör berätta så lite som möjligt om. Att ens kalla Dear Esther för ett spel är tveksamt. Det är mer som en interaktiv berättelse.

Du vandrar runt på en ö, medan en berättarröst målar upp berättelsen om en tragedi. Det finns inga tydliga mål. Inga tydligen spelmoment. Det finns ledtrådar till vad som har hänt, men dessa ledtrådar fyller ingen direkt funktion som spelmoment, utan är mer till för dig som spelare för att bilda din egen uppfattning om vad som har hänt. Dear Esther är fyllt av symbolik och kan säkerligen uppfattas som pretentiöst och lite för otydligt för den som inte kommer till spelet med rätt inställning och känsla.

Jag spelade igenom Dear Esther i en enda sittning. Mitt i natten med släckta lampor och hörlurar i öronen. Det är svårt att komma på bättre omständigheter för en genomspelning av detta vackra spel.

Vad är det som har hänt då? Jag har en teori om detta. Det finns flera andra. Dear Esther lever verkligen kvar efter en genomspelning och ett stort nöje är att ge sig ut på nätet och läsa andra människors teorier. Diskutera gärna Dear Esther med andra spelare.

Dear Esther är verkligen en givande upplevelse.

Köp Dear Esther på Steam. Det finns till Mac och PC.

Trailer:

Kulturkonsumtion: vecka 15 2012

Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.

Sett: Shame
Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.

Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.

Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.

Väl värd att se, med Woody Harrelson som trött kampanjchef.

Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.

Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.

Underbara Mass Effect 3

Om du inte vill veta hur Mass Effect 3 slutar så bör du inte läsa detta inlägg då det innehåller stora spoilers.

Efter tre spel och ett antal år så har jag nått slutet för Joanna Shepards resa när jag avslutat Mass Effect 3. Få spelserier, om ens någon, har jag uppskattat så här mycket som denna serie. Det har verkligen varit min Shepards (som alltså heter Joanna och är en rödhårig kvinna och vanguard) resa. Den romans som inleddes med Liara i det första spelet följde med genom det andra och även nu i det tredje. Ashley var med mig i tredje spelet då jag valde att låta henne leva istället för Kaidan i det första Mass Effect. Val jag har gjort och karaktärer jag har pratat med återkommer nu, flera år senare, i det avslutande spelet.

Liara är tillbaka och får spela en större roll än den i Mass Effect 2.

Pressen på Shepard är större än någonsin då reapers invaderar jorden. Hon har en tuff uppgift framför sig för att försöka ena flera raser till att arbeta tillsammans för att möta detta hot som kan utplåna praktiskt taget allt liv i universum.

Under resans gång ställs man inför den existensiella frågan om vad som är liv. Är en syntetisk skapelse med ett eget medvetande ett liv? Just sådana frågor kittlar väldigt (och bör göra det om man är science fiction-fan). Detta är en frågeställning som man får ta ställning till alldeles i slutet också, men mer om det senare i inlägget.

Upplägget i det tredje Mass Effect-spelet är likt de två första. Som Shepard styr man Normandy mellan olika uppdrag som senare kommer att vara en faktor i det stora uppdraget. De olika miljöerna och världarna är helt fantastiska och allt har en otroligt snygg polerad look. Ett av de första uppdraget jag genomförde var det nedladdningsbara uppdraget på Eden Prime där man skulle komma över en protheansk artefakt. En artefakt som visade sig inte bara vara protheansk utan en faktiskt Prothean. Den utdöda rasen som 50 000 år tidigare hade utplånats av Reapers i den förra cykeln.

Bara att få återse Eden Prime var en upplevelse. Hela Mass Effect-trilogin påbörjas ju på Eden Prime då Shepard åker för att undersöka ett protheanskt torn som skickar ut en signal. När Shepard rör vid tornet får hon visioner om Reapers utrotande av de tidigare civilisationerna och pang så är spelvärldens grymmaste science fiction-serie i gång.

Det är en fröjd att vara tillbaka och gå mellan byggnaderna i människokolonin. Givetvis utbrister ett gäng fajter, denna gång med Cerberus som också är ute efter artefakten som visar sig att vara protheanen Javik, den sista överlevande av sin civilisation.

Andra höjdpunkter är att få återse citadellet, gå runt och tjuvlyssna på konversationer, handla vapen och rustningar eller att besöka nattklubben Purgatory där Aria T’Loak (rösten görs av Carrie-Ann Moss från Matrix-filmerna) numer huserar efter att Cerberus har tagit över klubben hon styrde över i Mass Effect 2, Afterlife på Omega.

Till citadellet har massa flyktingar som har överlevt attackerna runtom i galaxen tagit sig och söker nu uppehåll. På väggarna sitter fotografier uppsatta på saknade personer. Många sörjer. Det märks verkligen att undergången är nära och att ett täcke av hopplöshet ligger över citadellet.

EDI i ny humanoid form. Rösten görs av Tricia Helfer.
När det gäller besättningen så höll jag mig till samma två personer för det mesta. Favoriterna Garrus Vakarian och Liara T’Soni. Den nya bekantskapen Javik använde jag knappt i uppdragen. En annan ny bekantskap, EDI, Normandys artificiella intelligens antog tidigt i spelet en fysisk form och kunde användas som alla andra i besättningen under uppdragen. Detta gjorde jag sällan, trots att jag tyckte hon var en häftig ny karaktär och någon som aktualiserade frågan om vad som är liv och inte. Rösten gjordes av Tricia Helfer från Battlestar Galactica och efter att nu ha medverkat som robot i både den serien och i Mass Effect så ligger hon högt på listan över mina favoritrobotar. Bra jobbat Tricia!

Jack är tillbaka och har låtit håret växa ut.
Något som Bioware har gjort bra är att knyta ihop en del av storyn i spelen med Mass Effect-böckerna. Karaktärer som Kai Leng och Kahlee Sanders har spelat större roller i böckerna och dyker nu upp även här i spelen. Kai Leng som en tuff motståndare, utsänd av The Illusive Man för att ta kål på Shepard. Kahlee Sanders, lärare på skolan för barn med biotiska krafter. Där träffar vi en annan favorit från Mass Effect 2. Truliga och struliga Jack har nu tagit tag lite mer i sitt liv, är inte lika ilsken längre (men fortfarande ful i munnen) och jobbar också som lärare på skolan.

I slutet av spelet så ställdes man inför tre val. Alla innebar undergången för Shepard. Det val jag gjorde innebar att man slog ihop organiskt och syntetiskt DNA och skapade en ny form av liv. Samtidigt som Reapers var ett enormt hot mot allt liv, syntetiskt eller organiskt så var de inte den enda representationen av syntetiskt liv. Legion, som var en Geth, visade sig att vara en intelligent och värdig besättningsmedlem i Mass Effect 2 och när vi nu fick se skapelsehistorien för Geths i detta avslutande spel så framgick det att allt de egentligen ville ha var frihet. Därför inledde de ett krig med Quarians som har skapat dem. EDI visade sig att vara ett annat syntetiskt liv, värt att slåss för.

Trots alla klagomål på slutet, och en del motiverade då det finns en del hål i berättelsen, så känner jag mig nöjd. Och sorgsen. Nu är det över, och min Joanna Shepard är död. Det blev inget gemensamt liv med Liara. Det bästa betyg jag kan ge till Mass Effect 3 är att det har engagerat mig. Väldigt. Det är en fantastisk story och en fantastisk upplevelse.

Navigation