Etikett: Spel

Ny trailer till Mass Effect 3

Det har kommit en ny trailer till Mass Effect 3 och Oh. My. Lord vad jag blir peppad! Det finns ingen gameplay överhuvudtaget i trailern och allt är förrenderat och väldigt snyggt. Dock så sätter trailern en helt fantastisk stämning och spontant, direkt efter att jag har sett den, så tror jag inte att jag har sett en bättre speltrailer än denna.

I den avslutande delen i Mass Effect-trilogin så kommer Reapers till jorden och nu är det upp till den rödhåriga bönan som är MIN Shepard att slåss för mänsklighetens (och alla andra rasers också för den delen) överlevnad.

Mass Effect 3 släpps i Sverige den 8 mars, men fram till dess kan vi dregla över denna trailer.

http://www.youtube.com/watch?v=Vs7kix6_8Ks?hd=1

De bästa spelen från 2011

Ett nytt år är här och som brukligt är så ska man sammanfatta det gångna året. Jag är lite sen på bollen då årsbästalistor brukar komma i slutet av året, inte i början av det nya. Hursomhelst har jag valt att sammanfatta fjolårets bästa spel according to me. Jag spelade en hel del, och dessa titlar var vassast enligt mig. Sedan finns det säkert folk som anser att titlar saknas, men det kan ju bero på att jag inte spelat de spelen. The Elder Scrolls: Skyrim är ett bra exempel på ett spel från i fjol som är dunderhyllat men som jag inte har spelat.

Fantastiska Portal 2 är årets bästa spel.
  1. Portal 2
    Fantastisk stämning och underbara miljöer genom hela spelet. Dessutom kluriga spelmoment som ger en härlig känsla av smarthet när man löst problemet och tagit sig vidare. Spelet är också fullproppat med små ledtrådar till större hemligheter och detta är ett spel jag kan surfa runt och läsa folks teorier om. Ett spel med härlig yta, kanonbra innehåll och dessutom oanat djup och symbolism.
    Jag har skrivit om Portal 2 tidigare i bloggen.
  2. Batman Arkham City
    En hel stad fylld med karaktärer och gotiska miljöer att svinga sig runt i och spöa fiender. Att kunna spela som Catwoman är också ett lyft. Vassare än Batman Arkham Asylum, och det säger inte lite!
  3. Deus Ex: Human Revolution
    Snyggt men med vissa brister, som usla bossfighter. Stämningen och musiken är dock i toppklass, och det kommer man långt på!
    Här har jag skrivit om Deus Ex: Human Revolution tidigare.
  4. Crysis 2
    Ruskigt vackert spel med trasiga städer och en hel del pulsökande smygande. Få spel har stressat upp mig som detta när jag försöker smyga förbi aliens i ett ockuperat New York.
  5. Gears of War 3
    Supertight kontroll och ruskigt snygga miljöer i Marcus Fenix tredje äventyr. Storyn är bra, och karaktärerna och dialogerna är korkade på ”rätt” sätt. En värdig avslutning på en fantastisk trilogi.
    Gears of War 3 har jag också skrivit om tidigare.
  6. Uncharted 3: Drake’s Deception
    Det absolut vackraste konsolspel jag någonsin har sett. Det negativa med spelet är att det är för styrt och att man som spelare har för lite frihet. Detta var det spel som jag innan året trodde skulle toppa min lista, men när det är ett så starkt spelår som 2011 så är det tuff konkurrens. Trots sin sjätteplats så är Unhcharted 3: Drake’s Deception ett helt fantastiskt spel.
  7. L.A. Noire
    Fantastiska ansiktsanimationer och en snygg stad. Dock så var denna snygga stad lite väl tom.
    Jag bloggade om skådisarna i L.A. Noire och Mad Men tidigare i år.

Nathan Drake i varje spel

Chloe Frazier, sidekicken från Uncharted 2 (och 3) är med i Gears of War 3. Hon heter förvisso inte Chloe, utan Sam och har dessutom lagt på sig ett gäng kilon enbart i muskler. Men visst fasen är det hon, det hör jag ju på den sträva australiensiska stämman! En sökning på IMDb bekräftar det. Claudia Black gör rösten till både Chloe i Uncharted 2 och till Sam i Gears of War 3.

När man har spelat ett gäng spel och försöker att hänga med i spelvärlden som jag gör blir det tydligt många gånger att samma skådisar dyker upp i ett gäng spel. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Nolan North, mest känd som Nathan Drake från just Uncharted-spelen, men även känd från massor av andra spel.

Nolan North är med i massor av spel

http://www.youtube.com/watch?v=NXA1ISDsHVA http://www.youtube.com/watch?v=is65rL9aPws

Jag är lite ambivalent till att samma röstskådespelare dyker upp i massor av spel. Samtidigt som jag gillar Nolan North skarpt i Uncharted-serien så blir det lite ”fel” när samma röst dyker upp på så många andra ställen. För mig ÄR Nolan North Nathan Drake och att då höra honom som prinsen i Prince of Persia känns inte som det ska.

Om man då drar paralleller till filmens värld så börjar genast det resonemang jag försöker bygga upp att halta. Ta en skådespelare som Christian Bale som är mycket bra i rollen som Batman i Christopher Nolans filmer. Betyder detta att jag inte kan ta mig till hans andra karaktärer? Jo, absolut kan jag det. En bra skådespelare övertygar mig i flera roller. Trots att både röst och utseende är lika från film till film. I spelen är det ju bara rösten som är lika, utseendet varierar. Samtidigt hajar jag till extra när en röst jag känner igen från tidigare dyker upp i ett annat spel.

Kan det då bero på att Nolan Norths röst låter likadan utan att han förändrar den nämnvärt? Med stor sannolikhet så är det så. Om vi åter tittar på Gears of War så görs hvuudkaraktären Marcus Fenix röst av John Di Maggio. Det är en lysande uppvisning i machogrymtande och brölande. Jag kan dock inte påminnas om att jag hört ”Marcus Fenix” någon annanstans. Dock har jag hört John Di Maggio flera gånger. Som Bender, i Futurama. Med andra ord, John Di Maggio ändrar sin röst och ser till att den låter olika från roll till roll.

Vi avslutar med en konversation från Mafia II där Nolan North pratar med… Nolan North.

Intryck från demot till FIFA 12

Hösten är här och det innebär att fotbollssäsongen sätter igång. Och tillsammans med ny fotbollssäsong så kommer ett nytt FIFA-spel från EA Sports. I förrgår släpptes demoversionen av FIFA 12 som släpps i Sverige den 29 september. Givetvis har jag testat det!

Vid en första anblick så känner man igen sig väldigt lätt. Wayne Rooney, denna gång med lite mer hår, är omslagspojke än en gång.

Spelmässigt så har försvarspelet ändrats ordentligt. Vilket innebär att jag lägger som ett såll. Nu räcker det inte längre med att springa ikapp en spelare och hela tiden hålla in en knapp. Nej nu ska man tajma knapptryckningen och placera sig bättre. Det låter kanske självklart, men oj vad svårt det är! Mycket irritation har fötts ur mina misslyckanden, men förmodligen kommer jag tycka att det är ett bra tillskott när jag väl har lärt mig.

Diego Forlán i FIFA 12.

Som vanligt när det kommer ett nytt FIFA-demo så har jag svårt att göra mål. Visst, på de lägre svårighetsgraderna blir det en del mål, men så fort jag spelar på ”min” svårighetsgrad (någon av de två högsta) så blir det ruskigt svårt att komma till avslut, speciellt i mitten. Det är lättare att komma runt på kanterna och slå inlägg. Vilket dock är helt fruktlöst när 169 centimeter Lionel Messi är ”centertank”.

Än en gång, och detta gäller varje år som det kommer ett nytt FIFA-spel, så är flytet bättre. Det känns mer och mer naturligt och hur bollen rör sig blir bättre och bättre. Bollfysik är något EA ska ha jobbat hårt med och det innebär att bollen kan reagera på olika sätt, även om du gör precis samma fint/rörelse fler gånger. Kollisionssystemet är också uppgraderad och nu blir det något unikt varje gång en kollision sker, istället för en förbestämd animation. Det snubblas lite mer helt enkelt.

Som vanligt med demoversionerna av FIFA så stämmer inte riktigt spelardatan. Spelarna är för unga och laguppställningarna inte helt korrekta (Nasri och Fabregás finns fortfarande i Arsenal t.ex.). Detta kommer givetvis vara åtgärdat i den slutgiltiga versionen av spelet.

Allt som allt så känns det som en lovande uppdatering. Bara jag får till det där jäkla försvarsspelet. Men skam den som ger sig!

Det händer dock att jag stänker dit någon boll ibland. Som detta mål, med Alexis Sanchez.

Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

Gömd av mörkret intill en neonglittrande gata står jag och avvaktar och bedömer situationen. Beredd med prickskyttegeväret i handen så vet jag om att det kommer att bli ett herrans liv när jag kramar av skottet. Kanske finns det ett annat alternativ? Kanske kan jag smyga mig förbi männen jag står och överväger om jag ska skjuta? Sedan kommer jag på att jag är urusel på att smyga och klämmer av ett skott ändå. Upprörda skrik blandas med pumpande musik. Nu blir det åka av!

Innan "the shit hits the fan".

Efter åtskilliga timmar med Playstation 3-kontrollern i handen så är Deus Ex: Human Revolution avklarat. Eidos framtidsvision är ett långt spel, runt 20-25 timmar uppskattningsvis, och något jag slängde mig in i med stor iver.

Året är 2027. Ja egentligen räcker en beskrivning så för att jag ska vara tillräckligt intresserad, men visst, jag utvecklar detta då för er som läser. Året är alltså 2027 och människor kan utvecklas och ”förbättras” med hjälp av implantat och konstgjorda kroppsdelar, så kallade augmentations. Huvudkaraktären Adam Jensen är säkerhetschef på Sarif Industries, ett företag som tillverkar just sådana augmentations. Under ett anfall på företaget skadas Adam svårt och några av företagets toppforskare kidnappas. Bland dessa återfinns Adams exflickvän Megan. Sex månader senare, ordentligt ihoplappad och numer nästan lika mycket maskin som människa så är Adam tillbaka på jobbet och börja nysta i vad det var som egentligen hände under anfallet på Sarif Industries.

Det jag älskade snabbt med spelet var de fantastiska framtidsmiljöerna. Det är en rik och välutvecklad värld och de flesta detaljerna känns trovärdiga inom spelets premisser. Detta universum är inte välpolerad sci-fi utan har starka släktband till Blade Runners skitiga värld.

Både Detroit, men framför allt Shanghai är häftiga städer att vistas i med flera sidouppdrag och ställen att upptäcka och utforska. Miljödesignen är verkligen i toppklass i Deus Ex: Human Revolution.

Jag är otroligt svag för miljöer som ser ut så här.

När det kommer till strider tyckte jag det först var helt bedrövligt. Så fort jag började skjuta blev jag ihjälskjuten på fläcken. Det tog inte många skott innan skärmen blev röd och kameran riktades uppåt. Sedan insåg jag värdet av att skjuta och efter det springa och gömma sig. Att smyga förbi obemärkt var något jag var helt bedrövlig på, så skjutas, det måste det göras. Det ska tydligen gå att klara av hela spelet utan att skjuta ihjäl någon (förutom bossarna), men det verkar alldeles för svårt för min del.

Uppdragen är långa och banorna stora. Med sådan härlig design så går det alltså att utforska enorma byggnader och platser. Otroligt trevligt. Jag utnyttjade detta till att försöka ta kål på varenda fiende jag kunde. Och om jag hade varit tvungen att smyga förbi någon tidigare kunde jag senare bege mig tillbaka och ge mig på denne.

Hela idén med augmentations är häftig och ger spelet ett inslag av rollspelande. Det gäller att välja bra augmentations och sedan anpassa sin spelstil efter dessa. Själv lade jag inget krut på augmentations vars syfte var att göra mig bättre på att smyga. Eftersom jag redan var så usel på smygande så lade jag allt krut på… krut. Eller strider, åtminstone. Jag byggde min karaktär så stark som möjligt och så stridskapabel som möjligt.

Det negativa då?

Bossfighterna är tyvärr inget vidare. I spelet spenderar man timmar med att smyga runt och försökt undvika konfrontationer, eller åtminstone försöker att styra när konfrontationerna ska ske. När sedan bossfighterna kommer blir man helt plötsligt utslängd i ett rum utan flyktväg. Det sticker ut så mycket mot resten av spelet. Vid första bossfighten var jag så besviken att jag var redo att ge upp och lämna tillbaka spelet. Men jag tog mig igenom striden, och det är jag mycket tacksam för.

Karaktärsdesignen är stel och trist och ansiktsanimationerna är ungefär så långt som det går att komma från de i L.A. Noire. Röstskådespelandet är däremot bra och Adam Jensens bistra röst för tankarna till en sammanbiten Clint Eastwood.

Storyn berättas för mycket genom text och prat. Det borde ha gått på ett bättre sätt att berätta mer genom visuella medel, istället för att man ska prata, prata, prata och läsa på läsplattor (det verkar vara billigt med läsplattor i framtiden) som ligger utspridda lite här och där.

Under spelets gång märker jag att jag drar paralleller till Mass Effect-spelen. Det beror med stor sannolikhet på dialoggränssnittet och den furutistiska inramningen. Dessa paralleller är inte Deus Ex fördel och Mass Effect gör helt enkelt det mesta lite bättre.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera Deus Ex: Human Revolution. Om du är en sucker för snygga framtidsvisioner, precis som jag, så bör du verkligen ta en titt på denna pärla i genren!

Hur är det med omdömet BioWare?

Jag älskar Mass Effect, det kommer som en föga överraskning för den som följer min blogg skulle jag tro. BioWare har byggt upp ett fantastiskt universum med intressanta karaktärer. Mycket är klockrent med spelen i mitt tycke.

På sistone verkar BioWare dock svikta ordentligt i sitt omdöme.

De som är bekanta med Mass Effect vet att man kan skapa sin egen karaktär med eget förnamn, utseende och egenskaper. Väljer man att inte göra det så får man använda sig av en sorts mellanmjölkskaraktär. Manlig karaktär heter John Shepard och kvinnlig variant är Jane Shepard. I all marknadsföring för de två första spelen har den manliga standardkaraktären använts. Han är med i pressbilder, på omslaget, ja överallt. Den kvinnliga varianten har inte alls synts till i kampanjer. Fram tills nu då BioWare fick för sig att även den kvinnliga karaktären, kallad ”Femshep” av fansen, ska synas i reklam. Istället för att använda sig av standardvarianten, som i fallet med ”Manshep” (nej, jag tror inte att han kallas så av fansen), så fick fansen rösta på Facebook på vilket utseende Femshep skulle ha. Problemet är bara att de varianter som går att rösta på inte i närheten ser ut som något man skulle kunna skapa i Mass Effects karaktärredigerare. Hon ser alldeles för ung ut och hela ansiktsformen är off.

"Vad då utegångsförbud?! Nu blir jag ARG!"

Hur tänkte BioWare?

Problemet är att spelare som valt att spela med Femshep i de två första spelen (jag är en av dem) har redan en bestämd bild av hur hon ska se ut. Och ett är säkert, hon ser inte ut som en tonårstrotsig Samus Aran, utan snarare som en hårdför (men snygg, givetvis) dam på runt 30 år.

Samtidigt som Liara har blivit yngre, så har brösten vuxit enormt.
Shepard är inte den enda som har bimbofierats. Ett ännu värre fall hittar vi än en gång på BioWares Facebooksida där de laddade upp en bild på en kommande staty på Liara. De ville ha feedback, och oj vad de har fått det! Folk verkar inte helt nöjda.

Liara är en (snygg, givetvis) Asari, vilket innebär att hon är en blå människoliknande Alien. I statyn som de laddat upp ser hon yngre ut än i spelen, med mer avsmalnande ansikte än vanligt. Och så har hon bröst som är cirka två storlekar större än de hon har i spelet.

Varför ska det behöva vara så? Är BioWare så osäkra att de efter två otroligt framgångsrika spel måste börja sälja in Mass Effect 3 med gubbsjuka knep. Jag tror ärligt talat att de som ska köpa spelen och prylarna kring inte vill ha jättebröst med tillhörande barnansikte. Jag tror att de karaktärer som BioWare har skapat i de två första spelen duger alldeles utmärkt som de är.

Hur kvinnor framställs i Mass Effect kanske inte har varit helt briljant tidigare, men jag tycker ändå att BioWare har lyckats balansera rätt ok utan att falla över till gubbsjuka. Nu är jag mer tveksam, och jag hoppas innerligt att denna grabbiga flåsighet inte kommer att smitta av sig på Mass Effect 3. Det vore så synd.

Att se fram emot: Batman Arkham City

Spelåret 2011 är ett otroligt starkt år och trots att en stortitel som Mass Effect 3 skjutits upp till 2012 finns det massor av fina spel att se fram emot. Batman Arkham City är ett av dem spelen!

Nya Batman Arkham City ser otroligt lovande ut.

Batman Arkham Asylum var ett spel som kom lite från ingenstans. Rocksteady Studios hade tidigare bara gjort ett spel, Urban Chaos: Riot Response, som inte gjort allt för mycket väsen av sig. Dessutom så hade tidigare spel baserat på seriefigurer varit sisådär. Så, det förväntades inte allt för mycket från Batman Arkham Asylum.

Det blev dock en dunderhit! Med mycket fin grafik och härlig stämning smög man omkring som Batman i mörkret och tog hand om bovar och banditer som tagit över psyksjukhuset/fängelset Arkham Asylum. Personligen så älskade jag det, det mesta var spot on i detta Arkham Asylum.

Så nu när uppföljaren, Batman Arkham City, närmar sig börjar givetvis hjärtat bulta lite hårdare. 21 oktober släpps spelet i Europa, och tills dess får vi nöja oss med lite läckra trailers. Ta en titt!

The Penguin

The Riddler

Catwoman

Gameplay

Mad Noire

"Jag heter Cole Cosg... eh... Phelps."

För ungefär en månad sedan spelade jag klart L.A. Noire som jag skrivit om tidigare. Det har skrivits en del om att det finns många skådisar från briljanta serien Mad Men i spelet och jag kan inte annat än konstatera att det kryllar av dem! Ett antal som flitigt återgivits är fem stycken, men snabbt kunde jag konstatera att det var mycket fler än så. Så varje gång jag stötte på någon jag kände igen från Mad Men antecknade jag detta.

Så, håll till godo med min lista med savantvibbar.

Skådespelare – Karaktär i L.A. Noire – Karaktär i Mad Men

  • Aaron Staton – Cole Phelps – Ken Cosgrove
  • Rich Sommer – John Cunningham – Harry Crane
  • Michael Gladis – Dudley Lynch – Paul Kinsey
  • Andy Umberger – Dr. Malcolm Carruthers – Dr. Arnold Wayne (Bettys psykolog i säsong 1)
  • Kate Connor – Margret Black – Stacey Wallace (1 avsnitt)
  • Patrick Fischler – Mickey Cohen – Jimmy Barrett (4 avsnitt)
  • Carla Gallo – Gloria Bishop – Karen Ericson (Peggys rumskompis, 2 avsnitt)
  • Alexa Alemanni – Elisabeth Eberly – Allison
  • Kate Norby – Lorna Pattison – Carol McCardy (Joans väninna som stöter på henne, 2 avsnitt)
  • Vincent Kartheiser – Walter Clemens – Pete Campbell
  • Julie McNiven – Sekreterare på InstaHeat – Hildy (Petes sekreterare)
  • Myra Turley – Barbara Lapenti – Katherine Olson (Peggy Olsons mamma, 6 avsnitt)
  • Andy Hoff – Löjtnant Taylor – Charlie Fiddich (Pete Campbells frus första pojkvän, 1 avsnitt)
  • Brian Krause – Clem Feeney – Kess (1 avsnitt)
  • Katherine Boecher – Audrey Gill (Hotellreceptionist på Aleve Motel) – Annie (Gör en audition i säsong ett, 1 avsnitt)
  • Jim Abele – Curtis Benson – Jack Konig (1 avsnitt)
  • Lonnie Hughes – Terrance Chilton – Budbärare (1 avsnitt)

Jag har säkerligen missat någon. Kommentera gärna!

Portal 2 – en lysande uppföljare

Spelets tysta protagonist, Chell.

Det första Portal-spelet var mitt första möte med Valve och deras spelkatalog. 2008, när jag köpte Xbox 360, så blev The Orange Box det andra spelet jag köpte till konsolen (det första var GTA IV). Istället för att slänga mig in i Half-Lifes underbara värld inledde jag istället med Portal som var väldigt omskrivet och hyllat. Vad jag fick uppleva var ett spel med en underbar atmosfär och ett helt nytt (åtminstone för mig) tänkande när det kom till spelmekanik. Istället för att peppra ihjäl folk med vapen skulle man ta sig igenom svåra banor genom att använda ett vapen som sköt portaler. Dessutom fanns en intressant story och härliga skrymslen och vrår att upptäcka bakom den sterila fasaden i de olika testkammare man tog sig igenom. Sista halvan av spelet var magisk och upplevelsen när jag satt och tog mig igenom slutet på spelet en sen natt (eller snarare tidig morgon) var stark.

För någon månad sedan kom då uppföljaren, Portal 2. Denna gång som ett fullstort spel som ska stå på egna ben. Än en gång axlar man rollen som Chell som ska ta sig an GLaDOS. En lång tid har gått och under denna tid har man legat nersövd. Aperture Science lokaler är övervuxna av växter och förfallet är så gott som totalt. Storymässigt är Portal 2 ännu rikare än det första. Man får mer bakgrund till vad Aperture Science är och får kika in ännu mer bakom kulisserna. Jag fullkomligt älskar det. Dessutom är spelmekaniken lika vass som tidigare och banorna är riktigt kluriga. En fördel mot det förra spelet är att det handlar mer om problemlösning än om tajming denna gång. Det har alltså blivit bättre på ungefär alla punkter.

Portal 2 bjuder på fantastiska miljöer, underbar stäming och en stark story.

Något jag älskar att Valve gjort är att krydda storyn med massor av symbolik och dolda ledtrådar. Jag har redan spelat igenom Portal 2 en gång och är nu i sluttampen av en andra genomspelning. Dessutom spenderar jag tid på nätet med att läsa om dolda meddelanden och budskap i spelet och är övertygad om att det finns en enorm twist i spelet som långt ifrån uttalas tydligt. När man läser om ett spel man spelat nästan två gånger och får rysningar, ja då har spelstudion lyckats att fylla sitt spel med djup!

Jag tror inte vi kommer få se en uppföljare på Portal 2. Det känns omöjligt att gå vidare från detta på något vettigt sätt. Jag har en stark, men troligtvis orealistisk, förhoppning om att få se Chell i ett framtida Half-Life-spel. Trots att hon inte säger något och att man verkligen får läsa mellan raderna för att få veta någon om henne så är hon en fascinerande karaktär. Precis som Gordon Freeman. Och det är inget dåligt betyg!

Navigation