En vecka efter det förra testloppet på Milserien, då jag kutade 10 kilometer på 36:14, var det dags för ännu ett löppass med loppkänsla. Tillsammans med ett gäng andra löpare skulle nu halvmaratondistansen avklaras på samma bana. För egen del var målet glasklart. Under 80 minuter var det som gällde!
Jag hade pratat ihop mig med duktiga triatleten och klubbkamraten Oskar Larsson någon dag innan. Han hade också sub 80 som mål. Och precis innan jag skulle åka i väg till Karlslunds motionscentral hörde Jonathan Kandelin av sig och berättade att han hängde på och också hade som mål att springa under 80 minuter. Jonathan har en högre kapacitet än så, men ”nöjde” sig med under 80 i dag alltså. Det skulle visa sig att han var mycket bra draghjälp!
Efter en lite längre uppvärmningsjogg med Oskar och Jonathan i det härliga vårvädret tog vi oss till mållinjen. Det var lite blandat med folk som dels sprang halvmaran och som dels sprang milen. Innan start gick vi alla igenom lite snabbt vilka tidsmål vi hade och då jag, Jonathan och Oskar hade det snabbaste tempot på tidsmålet startade vi längst fram. Efter nedräkning var vi iväg!
Jämnt och bra tempo från start
Just starten på Milseriens bana är lätt att alltid gå ut för hårt i. Den är knixig och svängig och har dessutom en rätt jobbig uppförsbacke efter bara några hundra meter. Men vi var kloka i dag och bombade inte på för hårt här. Målet var att göra den första milen strax under 38 min och sedan hålla jämnt tempo till det var bara några kilometer kvar. Om krafter fanns kvar då skulle vi kunna öka lite.
Vi höll oss till planen helt suveränt och sprang den första kontrollmätta femman på 18:56 (enligt Strava-segmentet). Den biten är helt klart den svårare biten av banan, men efter den delen fick vi jobba lite mer i motvind, om än utan backar och cykelbroar. Vi höll dock tempo som en klocka och den första milen avklarades på 37:45 (också enligt Strava-segmentet). Vid milpasseringen klämde jag i mig min andra Maurten-gel. Den första hade jag tagit cirka 20 minuter innan start. Allt för att inte få slut på energi. Oskars sambo och deras tio månader gamla dotter dök upp på några ställen runt banan och försedde honom med energi och hejade på.
Nöjd och glad efter avklarat lopp! Foto: Stefan Sager.
Slitigt men fortsatt fint tempo på andra varvet
Tempot kändes rätt behagligt, även om vi så klart fick jobba på och inte kunde slappna av. Det var på andra halvan som slitet verkligen skulle börja. Vi tillät oss att ta det lite lugnare i uppförsbackarna och inte slita ut oss för mycket där. Efter cirka 12-13 kilometer började Oskar få det lite tuffare kunde jag höra, och det började bildas en liten lucka mellan honom och mig och Jonathan. Vi två kunde dock köra på i samma tempo och Jonathan var oerhört stark och jämn. En perfekt rygg att hålla denna dag. På andra varvet klarade vi av den första femman på precis samma tid som det första varvet, 18:56.
Sedan började det dock bli riktigt slitigt. Motvind och 15 kilometer i benen gjorde sitt. Jag kände att jag fortfarande kunde ha kontrollerat tempo, men att någon fartökning var tveksam. När jag passerade 18 kilometer kände jag mig stark och började känna att sub 80 faktiskt var möjligt och till och med troligt! Vilken känsla! Det fanns en liten lucka fram till Jonathan på cirka fem-sex sekunder. Oskar hade dock tyvärr tappat oss två. Det andra varvet på Milserien gick på 37:51, alltså sex sekunder långsammare, men absolut ingen katastrof!
Lycka efter målgång och nytt personbästa
Med bara en kilometer kvar piskade jag på rejält. Det blev inte en fartökning att tala om, men den där tuffa uppförsbacken i starten gick ju helt klart snabbare detta sista varv än i jämförelse med det första varvet. Sedan var det bara att trycka på utför och springa över mållinjen, två sekunder bakom Jonathan.
Klockan stannade på 1:19:37 och glädjen var stor över ett lyckat lopp! Det var inte bara tiden jag kände glädje över utan även för sättet loppet sprangs på. Klokt, kontrollerat och starkt. Och i och med att jag ökade på slutet blev det faktiskt också ett lopp med en negativ split, även om andra milen på Milserien gick sex sekunder långsammare.
Efter att jag och Jonathan pustat ut lite sprang Oskar i mål på 1:20:50. Sedan väntade vi in Stefan Sager som hade som mål att springa en halvmara i sub 4-tempo, vilket skulle innebära en tid på 1:24:23. Det blev 1:24:24 för honom! En sekund ifrån! Men givetvis en ruskigt fin prestation, och mer finns helt klart att hämta.
Efter Stefan droppade lite fler löpare in. Sedan blev det nedjogg och en väldigt nöjd Björn som cyklade hem med årets första mål avklarat och ett nytt personbästa i bagaget.
Mina kilometertider enligt klockan
Vilken fantastisk känsla att få titta ner på klockan och se denna tid. Målet avklarat!
3:47
3:45
3:47
3:48
3:42
3:47
3:45
3:46
3:45
3:41
3:48
3:42
3:38
3:53
3:47
3:51
3:48
3:42
3:46
3:39
3:44
Klockan mätte distansen till 21,19 km och den sista 190 metersdelen gick på 37 sekunder vilket är 3:15-tempo.
Man kan inte påstå att det kryllar av lopp att springa just nu, så när ett testlopp (osanktionerat, givetvis) anordnades på kontrollmätta Milserien-banan var det ett ypperligt tillfälle att få testa formen. 10 kilometer skulle rusas igenom denna lördagförmiddag.
Min uppladdning hade inte varit optimal. Veckan hade börjat bra då jag på måndagen hade satt ett helt galet pass med sju tusingar och en minuts gåvila mellan varje. Snittempot på tusingarna var 3:23. Förvisso i medvind och på otrolig platta banvallen, men ändå. Men sedan började jag känna mig småkrasslig på onsdagen. På torsdagen kände jag mig fortsatt sliten och gav mig ut för en lätt jogg. Men nu kändes det så bedrövligt att jag kortade av det tänkta passet som gick i långsamt tempo. Dessutom hade jag ont i ena fotleden.
Tanken efter passet var att jag förväntade mig att bli direkt sjuk under kvällen och därmed inte skulle kunna springa testloppet. Men tack och lov blev det inte så. På fredagen kändes det mycket bättre, men jag valde att vila helt från löpningen denna dag. När det så var dags för att springa på lördagen kände jag mig kry och “normal”. Jag åkte iväg mot Karlslunds motionscentral och joggade upp med några andra löpare. Även fotleden kändes helt ok.
Innan loppet hade jag pratat med IF Starts Elias Zika om att försöka hålla ihop för att göra en tid under 35 minuter. Jag visste att sub 35 var ett otroligt tufft mål, men när det är ett testlopp kan man ju testa!
Jag var glad och nöjd efter avklarat lopp! Foto: Björn Eriksson.
Startskottet gick och ett gäng löpsugna hjältar gav sig iväg som kor på grönbete. Jag och Elias höll ihop i cirka 2,5 kilometer men jag kände att sub 35 inte fanns i mig. Elias var stark och fick dra iväg själv. Resten av loppet blev sololöpning! Bakom mig hade jag en klunga med Erik Anfält, Fanny Schulstad, Björn Eriksson och Oskar Hansson. Erik var farthållare åt Fanny denna dag och skulle hålla 3:40-tempo. Även om mitt tempo sjunkit så bestämde jag mig för att försöka fortsätta hålla denna kvartett bakom mig.
Första fem kilometerna satte jag på 17:55 (kontrollmätt, jag kikade på markeringen precis då). Sedan blev det faktiskt ännu tuffare. Milserien-banan är egentligen som jobbigast den första halvan, men på den andra halvan blev det jobbigare med motvind. Och givetvis var jag trött efter inledningen också.
Efter att ha krigat mig igenom den sista halvan tog jag mig i mål på 36:14. 27 sekunder från mitt personbästa och inte i närheten sub 35. Men det gjorde inget en dag som denna. Jag var bara glad och nöjd över att få spänna bågen tillsammans med duktiga vänner! Och vad jag har saknat att få pusta ut med löparkompisar efter tuffa lopp!
Jag tycker ändå att det bådar hyfsat gott att jag sätter denna tid i april, utan superkänsla och med tveksam uppladdning. Jag lämnade cykelbanorna på väster med en bra känsla!
Tack till alla de som passerade och hejade på! Jag var kanske inte den mest verbala människan i dag, men noterade och uppskattade de glada tillropen!
Mina kilometertider enligt klockan
3:25
3:32
3:32
3:39
3:40
3:38
3:45
3:42
3:46
3:27
Och klockan mätte distansen till 10,02. Den sista “0,2”-delen gjorde jag på 4 sekunder.
Resultatlista
Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro – 31:37
Noha Olsson, KFUM Örebro – 31:57
Axel Sandberg, KFUM Örebro – 32:06
Michael Weldai, Stocksäters IF – 32:11
Jonas Nilsson, Örebro AIK – 32:20
Cimmie Wignell, KFUM Örebro – 32:22
Jack Karlsson, KFUM Örebro – 33:33
Per Sjögren, KFUM Örebro – 34:29
Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 34:34
Elias Zika, IF Start – 35:22
Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:14
Björn Eriksson, Örebro AIK – 36:34
Fanny Schulstad, KFUM Örebro – 36:40 (och Erik Anfält, Örebro AIK, farthållare åt Fanny)
Ännu ett år som löpare har passerat och detta har ju varit ett mycket speciellt år med tanke på den globala pandemi som har drabbat oss. Trots pandemin har jag kunnat både träna och tävla riktigt bra i år och när jag ser tillbaka på det passerade året kan jag inte vara annat än nöjd!
Under 2020 satte jag ett mängdrekord på antal löpta kilometer. Jag sprang totalt 4363,9 kilometer under 2020, fördelat på 314 pass och med ett snittempo på 4:41. Det är vansinnigt mycket mer än vad jag någonsin har sprungit under ett år då jag tidigare inte har passerat 3000 kilometer.
Men, fokus ska inte vara på mängd. Och målet för nästa år är inte att slå 2020 års mängd, utan att bli snabbare och bättre.
Inför 2019 satte jag ett gäng mål för diverse distanser, nämligen dessa:
5 km under 19:00
10 km under 37:00
21,1 km under 1:25:00
Och jag kan konstatera att mina mål har KROSSATS med marginal. Superkul!
5 km på 17:19
Det lättaste målet för 2020 var att fixa fem kilometer under 19 minuter. Jag fixade det först i mars när jag sprang virtuella Länge leve loppet på bana och tog mig i mål på 17:34. Den nuvarande personbästatiden kom på Örebro AIK:s klubbmästerskap där jag efter några dåliga tävlingar tog mig i mål på 17:19 och var supernöjd och överraskad.
10 km på 35:47
Målet att springa milen under 37 minuter är något jag klarade av hela sju gånger under 2020. Första gången 5 april när jag sprang 25 varv på GIH:s slitna löparbana och klarade det på 36:40. I maj kom personbästatiden på Milseriens kontrollmätta bana där jag gjorde 35:47. Det var ju inte ett sanktionerat lopp, men det är ju det snabbaste jag har sprungit en mil.
Givetvis vill jag fortsätta utvecklas och göra ännu bättre tider, nu som fyrtioåring, under 2021. Dessa är målen jag siktar på under 2021. Sedan får vi se hur stor möjlighet till tävlingar vi kommer att ha, men jag hoppas att jag får tävlingsmöjligheter på alla distanser. Framförallt är målet att vara frisk och skadefri, precis som det har varit under 2020.
5 km under 17:00
Jag är 19 sekunder från denna tid. Det kommer att bli ett svårt mål att nå och det är definitivt inte det jag kommer att satsa mest på. Men får jag möjlighet att tävla och formen är god skulle det kunna bli ett nytt personbästa på distansen!
10 km under 35:00
Detta är det mål jag skulle värdera högst om jag lyckades! Milen under 35 vore fantastiskt fint att klara av. Mitt personbästa ligger alltså 47 sekunder från denna tid och detta kommer att bli mycket svårt att slå. Men jag tror inte att det är helt omöjligt.
Halvmaraton under 1:20:00
Halvmaratondistansen fick jag alldeles för få tävlingsmöjligheter inom under 2020. Det blev bara två halvmaror. Denna tid borde jag kunna fixa under året tycker jag. Givetvis måste allt klaffa, men jag bör ha det i mig.
Maraton under 3:00:00
Detta är ett knepigt mål. Jag borde alla gånger kunna springa ett maraton under tre timmar, det är inte det, utan det handlar snarare om det kommer bli några maraton som jag dessutom har tid att träna inför under 2021. Jag kommer att ha svårt att gå in i maratonträning utan att veta att det kommer bli några lopp. Så detta mål känns osäkert. Men om jag får känna mig säker på att delta i ett maraton som blir av och har tid att träna kommer jag troligen att fixa detta mål.
Lopp under 2020
Under 2020 sprang jag dessa lopp.
Januari
Året började rätt lugnt med en enda tävling. En mile inomhus.
I mars började det på riktigt. Tyvärr slog också coronapandemin till då. Tanken var att inleda året med några snabba millopp. Istället blev det 3000 meter på bana samt halvmaraton i Nora. Båda var över förväntan och jag var jättenöjd. Dessutom vann jag ett virtuellt 5k-lopp.
Jag inledde april med nytt personbästa på milen och att vinna det virtuella loppet ”Länge leve loppet”. Det blev en terrängtävling också. Dessutom putsade jag mitt personbästa från mars på halvmaran när jag sprang en inofficiell variant av Örebro AIK halvmaraton.
Länge leve loppet (virtuellt) – 10 km (36:40) | Blogginlägg | Strava
Full fart och full koncentration. Foto: Andreas Andersson, eaphotography.se.
Maj
Andraplats i ett testlopp på milen och nytt personbästa inledde supermånaden maj. Sedan följde jag upp det med att slipa min miltid ytterligare till den personbästatiden som gäller fortfarande, 35:47, i ett testlopp på Milserien-banan. Jag var också snabbast i halvklassen på #diabeteshjältar VK trail.
I juni fortsatte jag att försöka slipa min miltid ytterligare men lyckades inte, dels på klubbmästerskapet och dels på bana på Stockholms stadion. Det var dock en fantastisk upplevelse att få springa i A-heatet på stadion med massa otroligt duktiga löpare. Ett minne för livet!
Frippe, Liddi och jag efter en kanonkväll på Stockholms stadion. Foto: Thomas Stevens.
Augusti
I augusti hade jag en supersvacka och tappade totalt sugen på löpning under en period när jag presterade uselt på Stockholms stadion samt gjorde ett bedrövligt DM i Hallsberg. Ledsen och deppig åkte jag till Östansjö dagen efter DM och sprang terräng och fick tillbaka lite löpglädje igen och kom överraskande nog sjua.
Det blev också över all förväntan i klubbmästerskapet på 5 kilometer landsväg och nytt personbästa på distansen.
Vi som inte fick plats på SM – 10 000 m (37:34.81) | Blogginlägg | Strava
September blev en fin månad löpmässigt. Icebug Xperience West Coast Trail var en härlig upplevelse med löpning som fungerade bra i fina miljöer. I DM på 5000 meter på bana fick jag äntligen ett banlopp där jag inte kände mig knäckt efteråt och sprang en tid helt enligt förväntan. I Närkes korta terräng-DM lyckades jag plocka ett individuellt silver och ett lag-guld.
Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp på Icebug Xperience West Coast Trail. Foto: Tove Engqvist.
Utan större förväntningar fick jag till ett kanonlopp med fantastisk känsla i SM på Anderstorp i 10 kilometer landsväg. Dessutom ett mycket bra genomfört Kilsbergsleden.
I november blev det virtuella lopp för hela slanten då jag seedade in mig i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet samt sprang en Ekiden-stafett med duktiga kompisar.
ASICS World Ekiden (virtuellt lopp) – 5 km (17:54) och 10 km (36:35) | Blogginlägg | Strava (5k)
Jag är väldigt skeptisk till fenomenet “runstreak” vilket innebär att man ska springa varje dag i så många dagar i rad som möjligt. Tränar man prestationsinriktat bör man vila! Men, jag har i alla fall haft en väldigt speciell variant på runstreak. Nämligen att jag bestämde mig för att springa en sub 40-mil varje månad. Vissa månader blev det flera, men åtminstone en per månad. Därför att sub 40 är en milstolpe som löpare och när man väl klarat den ska man fortsätta springa snabbare än så, så att man tappar “respekten” för tiden.
Vilket år jag har haft! Efter mitt första år som medlem i Örebro AIK kan jag bara konstatera att det var ett bra beslut att gå med i klubben. Genom den har jag fått möjlighet att lära känna så många bra och inspirerande löpare och alla har varit så vänliga och välkomnande. Jag ångrar inte att jag inte gått med tidigare, det har varit nyttigt att träna på egen hand och bli bra på egen hand. Det har gjort mig disciplinerad och bra. Dessutom är det kul att jag kunde börja som klubblöpare på en hyfsat bra nivå, och inte som “nybörjare”. Men nu, när jag har sprungit några år är det superkul att få vara del av en större gemenskap.
Så stort tack till alla mina klubbkamrater!
Vilken ära att få vara en del av det här gänget. Från vänster: Andreas Ingberg, Fredrik Johnsson, Martin Duberg, Jonathan Kandelin, Jag, Liduina van Sitteren. Foto: Karl Wilenius.
Men, precis som i fjol, vill jag även passa på att nämna ett gäng löpare som inspirerat eller utmärkt sig på särskilt sätt under året:
Liduina van Sitteren
Det går inte riktigt att summera mitt år och utelämna Liduinas påverkan på min utveckling.
Innan jag blev medlem i Örebro AIK och lärde känna Liddi så var hon en löpare jag var imponerad av och nyfiken på. Det fanns inte ett spår av hur hon tränade eller eller hur hon var som person i sociala medier. Den enda bilden jag hade av henne var att hon verkade ödmjuk och lite blyg. Utan att göra stort väsen av sig dök hon upp på tävlingar och piskade motståndet rejält.
Jag tog tillfället i akt att lära känna henne när möjlighet gavs och det visade sig att hon är väldigt ödmjuk (och kanske även lite blyg). Dessutom är hon en helt otroligt duktig löpare, vilket jag så klart redan visste. Hon är sjukt jämn när det kommer till träning och har väldigt sällan dåliga dagar. Har hon en dålig dag så är hon fortfarande riktigt bra. Hög lägstanivå, minst sagt! Det är inte bara jag av oss två som har utvecklats denna säsong, Liddi har nått en ännu högre nivå och tillhör numer sverigeelit. Jag är så tacksam och stolt över att få träna med Liddi och ha henne som vän.
Fredrik Johnsson
Frippe har tidigare inspirerat genom sociala medier. Det var så jag lärde känna honom. I år har jag fått möjlighet att lära känna honom på riktigt och han har fortsatt peppa och inspirera. Dessutom har han haft en otroligt fin säsong i år och satt nya personbästa på både 5 000 m och 10 000 meter.
Martin Duberg
Martin är en löpare jag kan tjuvkika på när det kommer till utveckling. Vi har haft ungefär en liknande kurva, där Martin ligger lite före mig och är snabbare. Han har tagit stora steg på några år (precis som jag) och är en inspiration till att fortsätta utvecklas.
Andreas Ingberg
Efter att ha känt till Andreas Ingberg i några år, och med jämna mellanrum sett honom springa förbi (vi bor ju nära varandra), är det kul att till sist ha fått lära känna honom. Han är väldigt duktig och bjussig när det kommer till träningsupplägg och bollar gärna tankar och idéer kring hur man kan bli bättre!
Mikaela Kemppi
Mickan är social, pratglad och jättetrevlig. Dessutom är hon en stor inspiration med tjockt pannben som jobbat sig tillbaka efter två fotoperationer och springer igen med glädje och pepp inför framtiden.
Jonas Brännmyr
Jag skrev om Jonas även i fjol och faktum är att den bevakning av lokal konditionsidrott som Jonas bjuder på i Konditionsbloggen är helt fantastisk för de som är intresserade av lokal löpning!
Och några andra som är värda att omnämnas, utan någon särskild ordning
IngMarie Johansson, Siri Englund, Erik Anfält, Fanny Schulstad, Jessie Ross Skärvad, Gustav Grek, Helena Bjälkemo, Jessica Virgin, Alexander Ågren, Linda Take, Ola Backlund, Therese Persson, Helena Sjöberg, Erica Lech, Victor Smångs, Carolina Wikström, Linda Karlsson, Johannes Hases, Manne Forssberg, Staffan Dahlgren, John Kingstedt, Josefin Gerdevåg, Maria Eriksson, Charlotta Fougberg, Karl Wilenius, Gustaf Leonardsson, Sören Forsberg, Stefan Sager, Johan Ingjald, Petra Hanaeus, Markus Liljenroth, Jonas Nilsson, Marie Dasler, Jonathan Kandelin.
Jag trodde att tävlingssäsongen var slut i och med Kilsbergsleden. Och det var den väl egentligen också. Men i november blev det ändå tävlingskänsla för min del när jag sprang två virtuella lopp på kontrollmätta banor.
ASICS World Ekiden 2020
Först ut var fem kilometer på Milseriens bana. Detta var min insats i lagtävlingen ASICS World Ekiden där jag tillsammans med fem löparkompisar utgjorde ett lag som tillsammans sprang maratondistansen. En virtuell stafett där resultatet registrerades via Runkeeper.
Tipset från Runkeeper var att springa lite längre än den sträcka man skulle springa så att GPS:en hade lite marginal. Fem kilometer på Milserien blev 5,04 km i klockan och tiden 18:03 i klockan blev istället 17:54 i Runkeeper, vilket därmed blev mitt officiella resultat. Det är var nöjd med. Det var ju inte så att jag jublade och dansade runt i vild glädje, men ändå nöjd. Jag sprang första femman på 17:40 när jag gjorde mitt mil-PB på samma bana. Detta var vad jag hade i mig för dagen och jag gav det jag hade! Då får man vara nöjd.
Jag gick ut hårt! Första kilometern på 3:26. Sedan tappade jag genom hela loppet med kilometersplittarna 3:35, 3:38, 3:39 innan jag lyckades skärpa mig lite och göra sista på 3:37. Banan är knixigare och jobbigare än vad man kan tro och det var dessutom rätt blött och halkigt i svängarna. Det hade kanske kunna gå lite snabbare på en annan bana som t.ex. banvallen. Men den är ju rätt själadödande tråkig istället, och innehåller 180-graders sväng om man vill springa den kontrollmätt.
Hur blev då sluttiderna för vårt lag?
Tyvärr fick vi inte ett komplett resultat då vi inte lyckades synka upp Karls miltid på 36:58 så att den kopplades till Ekiden-loppet. Trots att vi lyckades ladda upp filen från Polar-klockan till Runkeeper.
Jag tycker att vi kan vara stolta och nöjda över vår insats! Så här sprang vi (jag dubblerade på grund av sjukdom i laget och synkade min tid från Virtuella Varvetmilen, mer om det loppet nedan, som ett resultat också). Tider plus placeringar på våra respektive sträckor jämfört med svenska lag samt internationella lag:
Björn Engqvist: 5 km – 17:54 (2 i Sverige, 204 i världen)
Fredrik Johnsson: 5 km – 17:46 (3 i Sverige, 173 i världen)
Karl Wilenius: 10 km – 36:58 (men alltså inte officiellt medräknat)
Liduina van Sitteren: 5 km – 18:19 (4 i Sverige, bästa dam, 240 i världen)
Björn Engqvist: 10 km – 36:35 (4 i Sverige, 295 i världen)
Gustav Grek: 7,195 km – 26:04 (1 i Sverige, 197 i världen)
Inofficiell totaltid: 2:33:36. Det får man ändå säga är en rätt bra maratontid!
Officiell totaltid blev 1:56:36, men då fattas alltså en mil.
Hade vi lyckats synka upp Karls tid hade vi slutat på en andraplats i Sverige samt en förstaplats i mixed-klassen. Liduina gjorde dessutom en otrolig tid med tanke på att hon varit sjuk och inte sprungit på några veckor och hade ryggont. När hon är i form har hon kapacitet för en ännu bättre tid så klart, men 18:19 med den “uppladdningen” är anmärkningsvärt.
Hela gänget i “Örebro AIK mixed lag 1” med tillhörande tider.
Virtuella Varvetmilen
Sex dagar efter den snabba femman på Milserien var det dags för mig att bege mig till en gammal banvall, springa 5,5 kilometer i två plusgrader och vidrig motvind innan jag vänder tillbaka och springer 4,5 kilometer till. Då får man ihop 10 kilometer på en kontrollmätt bana.
Klockan stannade på 36:40. En tid att vara nöjd med!
Detta blev min insats i Virtuella Varvetmilen. Målet var att jag skulle ta mig under 37:57 vilket skulle innebära plats i startgrupp 1 på Göteborgsvarvet. Det var iskall motvind första halvan av banvallen och riktigt tufft. Jag intalade mig själv att om jag bara höll ett vettigt tempo och inte tappade för mycket skulle det bli njutbart andra halvan. Första femman gjorde jag på 18:47 (på klockan, glömde titta på markeringen på banan, men det diffade inte mycket. Kanske 18:50 på kontrollmätta distansen). Detta innebar att jag hade lite marginal till 37:57. Men sedan hade jag ju medvind!
När jag vände var det som att änglar sjöng vackra hymner och bar mig fram. Det var ljuvligt att få slippa motvinden och nu kunde jag börja piska på ordentligt. Benen var med på noterna, flåset vara bra och jag tryckte på rejält.
Mållinjen passerades på 36:40, vilket faktiskt bara är 53 sekunder från mitt personbästa på milen. Inte illa pinkat en kall fredag i november.
Kilometersplittarna såg ut så här:
3:36
3:45
3:44
3:48
3:51 (Här var det genomvidrigt. Helt öppet utan vindskydd och stark motvind.)
3:39 (Jag vände typ halvvägs i denna kilometer.)
3:33 (Lyssna, hör du änglasång?!)
3:34
3:31
3:24
Och sedan för att springa hela kontrollmätta distansen blev det ytterligare 50 meter. De sprangs på åtta sekunder.
Denna tid innebär att jag är klar för startgrupp 1 på Göteborgsvarvet, vilket är så bra man kan seeda sig genom att springa Varvetmilen. Det finns ju elitstartgrupperna ovanför startgrupp 1, men där hör jag sannerligen inte hemma (då får jag se till att lubba en halvmara under 1:15, och det fixar jag ICKE!).
Den officiella tiden, baserat på GPS:en blev 36:36.
I någon form av hybris och önskemål om att få springa ett millopp på något annat än en tartanbana anmälde jag mig till SM på 10 km landsväg för någon månad sedan. ”Landsväg” blev i detta fall motorbanan i Anderstorp.
Tillsammans med Liduina och Maria Eriksson från IF Start rullade vi mot Småland under fredagen, dagen innan loppet. Jag hade hyrt en liten stuga via Airbnb några mil utanför Anderstorp, Liduina skulle hoppa av i Skara hos pojkvännen Karl och Maria bodde på hotell i Värnamo. Det kändes som ett klokt val att inte åka samma dag som loppet gick av stapeln. Trettio mil i en bil innan man ska springa ett lopp är inte den bästa uppladdningen.
Humöret var på topp efter loppet! Foto: Liduina van Sitteren.
Det blev ett snabbt depåstopp i Skara innan jag och Maria rullade vidare utan Liddi. Strax efter klockan 19 var vi framme i Värnamo och jag laddade klokt upp med kolhydrater efter att vi skiljts åt. Det blev en pizza i Värnamo innan jag tog mig ut på landsbygden och till min hyrda stuga. En fin liten stuga, perfekt för övernattning.
Tack och lov sov jag gott och kände mig pigg på morgonen. Det var blött och kallt i Småland denna morgon. När jag anlände till Anderstorps motorbana vräkte regnet ner! Temperaturen var runt nio-tio grader. Det var inte direkt löparglädje man kände, men rent intellektuellt visste jag att detta var bra väder att springa i.
Jag checkade in mig, hämtade ut nummerlapp, pratade lite med Mathias Viktorsson från LK Gränslöst och såg Sami Russom strosa förbi. Sedan såg jag honom inte mer annars hade jag jagat ikapp honom för en selfie (han plockade förövrigt silvermedaljen senare den dagen).
Benen kändes rätt fräscha på uppvärmningen, efter två dagars helvila. Det blev ingen tuff uppvärmning med spurter eller stegringslopp, bara rätt lugn jogg. Inför loppet hade jag ingen plan på ett specifikt tempo att hålla eller en särskild tid jag skulle slå. Formen har varit svajig på sensommaren och tidiga hösten och förväntningarna var därför nedskruvade. Däremot tänkte jag springa på känsla och hitta rätt nivå på ansträningen, utan att haka upp mig på tempo. Om jag hade gått i mål på hög 36 eller låga 37 hade jag varit mycket nöjd.
Tack och lov blev det så mycket bättre än så. När startskottet gick lät jag benen pinna på med bra känsla och ansträngning. Jag kände mig stark genom hela loppet, hittade precis rätt nivå för att hålla hela loppet och sprang otroligt jämnt. Alla kilometertider låg mellan 3:30 och 3:37. Jag tittade på klockan vid femkilometersmarkeringen och femmorna gjorde jag på 18:01/17:59 alternativt 18:00/18:00 beroende hur exakt jag lyckades titta på klockan. Jag brydde mig inte så mycket om eventuella klungor och andra löpare. Jag hamnade ett tag i någon typ av klunga, men hade inga problem att gå upp och dra på när jag tyckte att de sprang för långsamt. Från denna klunga fick jag med mig en annan löpare som fixade att hålla samma tempo. Tillsammans med honom (Henrik Sahl, från Lidköpings VSK) avslutade jag loppet och vi växeldrog innan jag den sista kilometern gick upp och ökade tempot lite till.
Full fart mot mål! Foto: Liduina van Sitteren.
Sista två kilometerna var de jobbigaste, men jag lyckades hålla tempo även här. Sista kilometern gick på 3:30 och sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15) i 2:54-tempo.
Givetvis hade det varit fint att springa under 36 minuter istället för 36 minuter blankt men jag kände bara hundra procent glädje efter målgång och den här tiden var över all förväntan. Det kanske hade varit annorlunda om jag inte sprungit under 36 tidigare, men nu har jag ju ändå gjort det (om än inofficiellt) så därför var jag bara glad över detta. Jag hade faktiskt ingen aning om hur nära jag var när jag spurtade och hade noll koll på tiden då.
Det är mitt bäst genomförda millopp. Bättre än det där 35:47-loppet då jag tappade en hel del i andra halvan (17:40/18:07 var fördelningen på femmorna då).
Jag sammanfattar känslan under loppet. Foto: Hasse Sjöberg, Deca text och bild / www.decabild.se.Klockan sade 35:59. 35:59.2 närmare bestämt. Officiell tid blev 36:00.
Passeringstider enligt tidtagningssystemet
2,166 km: 7:42 (3:33-tempo)
6,083 km: 21:57 (3:37-tempo)
10 km: 36:00 (3:36-tempo)
Kilometertider enligt klockan
3:30
3:33
3:34
3:32
3:36
3:34
3:35
3:29
3:37
3:30
Och de sista 150 meterna (klockan mätte distansen till 10,15 kilometer) på 26 sekunder vilket är 2:54-tempo.
Liduina och jag, efter mitt lopp och före hennes. Foto: Fredrik Hartman.
Liduina och Erica
Det var inte bara jag från klubben som sprang denna dag utan våra två just nu starkaste damer sprang också. Liduina som jag nämnt många gånger tidigare och som numer tillhör den absoluta sverigeeliten var där och hade kanske inga jätteförhoppningar om en dunderprestation. Hon har haft det tufft på sistone under lopp och inte riktigt fått det att stämma. Och Erica Lech, som måste vara en av landets just nu formstarkaste löpare, var också på plats. Båda sprang i damernas A-heat.
Erica hade innan loppet en halvmaravinst i Kalmar i bagaget med grymma tiden 1:18:42 samt en silvermedalj i Lidingöloppets långa distans.
Både Liduina och Erica fick till två kanonlopp! Liduina gick i mål precis före Erica med tiden 35:15 och kom på tionde plats i SM. Över förväntan! Klubbrekord och distriktsrekord! Erica gick i mål på 35:18 vilket gav henne bronsmedalj i K40 efter Hanna Lindholm och Johanna Salminen.
Vilken otroligt fin prestation och kul när alla tre från Örebro AIK får lämna SM och vara jättenöjda!
Liduina och Erica fick båda till två kanonlopp och var, givetvis, nöjda och glada efteråt! Foto: Karl Wilenius.
Ännu en helg med DM-tävling och denna gång var det Vretstorp som stod för värdskapet. Fyra kilometer terräng skulle rusas igenom i Närkes korta terräng-DM.
Det hade regnat under natten och banan var lite småblöt och lerig på sina ställen men inte det minsta teknisk. Jag tog ett uppvärmningsvarv, men fattade inte riktigt att det var på praktiskt taget hela banan jag värmde upp. Känslan var helt ok. Fräsch kropp och absolut ingen prestationsångest då jag inte hade några tider att sikta på eller mäta mig mot.
Målet för dagen var en silvermedalj i min åldersklass. Efter att ha skannat av startlistan tänkte jag att det skulle vara ett realistiskt mål. Av de löpare som fanns i M35 rankade jag mig själv som tvåa, efter LK Gränslösts Mathias Viktorsson.
Precis som jag gjort på tidigare terränglopp sprang jag utan att ha koll på klockan. Det enda som visades var distansen (det kan ju vara bra att veta hur långt man har kvar) och pulsen (den brydde jag mig inte om alls).
Det var jobbigt redan från början. Bara att bita ihop och slita på! Foto: Jimmy Glinnerås.
När startskottet gick rusade jag i väg i full fart. Tog inte direkt någon rygg utan dundrade på i det tempo jag trodde jag skulle klara. Det var oroväckande jobbigt på en gång, men jag fick bita ihop och gneta på i min egen takt. Direkt bakom mig hade jag IF Starts Johan Ingjald. Han verkade rätt pigg efter sina tidigare skadebekymmer under säsongen. Innan vändningen gick han om mig och jag hängde med halvhyfsat en bit bakom.
Terrängen var inte det minsta teknisk, däremot var det mjukt underlag och riktigt backigt och segt. Det är nästan så att jag hade föredragit mer teknisk terräng!
Efter Johan gått om hade jag två andra löpare i ryggen, tätt intill. Med cirka en kilometer kvar gick de förbi men här såg jag till att hålla ryggarna och inte släppa i väg dem!
Vid den sista jobbiga backen stod en hejarklack med några av damerna som sprungit tidigare. Här var jag trött, men roades ändå av min klubbkamrat Thereses visdomsord till mig ”Du är inte trött, du bara tror det!”.
När vi närmade oss upploppet efter den sista backen satte jag in min stöt. Spurtade furiöst och tog mig förbi de två. Skönt att jag har en riktigt bra ”kick” i slutet av loppen.
Jag var ungefär så pigg som jag såg ut mot slutet av loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.
Min officiella tid i mål blev 15:40 och jag knep silvermedaljen i M35 med bra marginal. När det kom till chans på guldet var jag långt bakom Mathias Viktorsson som gick i mål hela 54 sekunder före mig. Och inte nog med att det blev silvermedalj i M35. När jag gick mot bilen blev jag uppsprungen av Fredrik Hartman som räckte över guldmedalj för lagtävlingen. Jag hade ingen koll på att någon sådan skulle delas ut. Tydligen vann Örebro AIK guld i veteranklasserna. Kul!
Totalplaceringen bland herrar (junior, senior och veteran) blev 13 av 45. Totalplaceringen, herr och dam alla klasser, blev 13 av 61. Eftersom Liduina inte sprang detta lopp hade jag ingen dam framför mig i resultatlistan. Jag var precis en minut snabbare än bästa dam, Frida Nilsson från IF Start.
Jag har återvänt till tartan igen. Denna gång när distriktsmästerskapet i 5000 meter avgjordes på Transtensvallen i Hallsberg. Tack och lov slapp jag starta i ett för starkt heat denna gång och var seedad som etta i B-heatet. Inför loppet satte jag 18 minuter som mål. Om jag tog mig i mål under 18 minuter skulle jag vara nöjd.
Vädret var rätt perfekt denna dag i Hallsberg. Det var lite mulet, småkallt och inte särskilt stark vind. Jag hade missat att starttiderna förskjutits så jag var på plats i väldigt god tid i Hallsberg. Det gjorde inget då jag fick tid att träffa andra löpare innan och socialisera.
Jag värmde upp med tre kilometer jogg runt i Hallsberg tillsammans med SuperSören som också sprang i mitt heat. Sedan blev det dags att ta sin plats på startlinjen. Känslan var helt ok under uppvärmningen och hade även känts bra under mitt fartlekspass dagen innan!
I början av loppet tog jag täten. Foto: Jimmy Glinnerås.
När startskottet gick tog jag täten, tätt följd av IF Starts Elias Zika och David Berg. Efter några varv gick Elias upp och drog i täten medan jag låg med precis bakom. Med cirka två kilometer kvar gick istället David upp och drog och fick med sig Elias. Här tappade jag en liten lucka, men det kändes ändå bra. Jag hade ingen koll på tiden i dag och tog inga varvtider på klockan. Den fick bara rulla på och jag sprang helt på känsla.
Vid de sista varven hade jag någon i ryggen. Det visade sig vara Hagaby GoIF:s Ulf Hallmén. Jag såg till att öka på sista varvet och dessutom ha krafter kvar till spurten. Det blev en spurtuppgörelse mellan mig och Ulf och jag tog mig i mål en sekund före honom.
Min tid blev 17:57.78 och jag kom på tredjeplats i heatet och blev fyra i M35. Det är jag nöjd med. Jag är ingen vidare löpare när det kommer till bana, så detta var helt i linje med vad jag trodde att jag skulle fixa.
Efter några varv gick Elias Zika upp och drog toppklungan. Foto: Jimmy Glinnerås.
Eftersom jag inte tog varvtider på klockan visste jag som bekant inte hur snabbt jag sprang varje varv, men om vi tittar på Strava-segmentet för Transtensvallen ser mina tider ut så här:
1:25
1:28
1:28
1:27
1:26
1:26
1:27
1:28
1:28
1:27
1:27
1:14
En bra och jämn fördelning och där det sista varvet är absolut snabbast av de alla.
Kilometertiderna såg ut så här enligt min klocka som mätte distansen till 5,05 kilometer.
3:34
3:35
3:37
3:38
3:27
Sista 50-metersspurten gick enligt strava i 2:22-tempo. Det låter lite för bra för att vara sant, men det gick i alla fall snabbt.
Se hela mitt lopp
Loppet filmades och finns att se på Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner.
Trist avslutning med skodiskussion
Innan jag åkte från Hallsberg hann jag bli irriterad. Liduina, min kompis och de senaste årens suverän på damsidan, vann inte helt oväntat damklassen och tog sitt nionde raka DM-guld. De skor hon sprang i mättes av tävlingsledningen innan loppet och skomätaren hävdade att de inte var tillåtna på grund av för hög sulhöjd. Skorna mätte 27 mm i hälen enligt honom. Skorna hon sprang i var Asics Metaracer, precis samma sko som jag sprang i, och som finns med på World Athletics lista över godkända skor.
Varför ska ens godkända skor kontrollmätas och varför tycker den person som mätte skorna att ”det är verkligheten som gäller” när Liduina (och fler personer runt henne) påpekade att skorna var med på listan över godkända skor och dessutom löpare på SM sprungit i skorna och fått dem godkända. Gäller andra regler i sydnärke än vad World Athletics fastslagit?
Jag mätte inte ens mina skor då jag utgick från att de var godkända och då jag dessutom springer med en storlek som är större än den där 25 mm-gränsen gäller (vilket är storlek 42. Jag springer i storlek 44).
I efterhand hörde jag att det även pratats om mig och mina skor under loppet, men att jag ”klarat” mig på grund av att jag är veteran och att under vissa förutsättningar (egentligen renodlade veterantävlingar) tillåts veteraner springa i skor upp till 40 mm. Om skorna inte innehåller en kolfiberplatta. Det gör Asics Metaracer, men tävlingsledningen verkade inte ha koll på detta.
I slutändan blev inte Liduina (eller jag, för den delen) diskad. Det lät som att det var på ren nåder från skomätaren. Men varför ska ens diskussionen behöva uppstå när hon sprang i skor som var godkända? Trams.
Senast jag lämnade Stockholms stadion var det med en positiv känsla, trots missat tidsmål. Efter gårdagens lopp kändes verkligen allt bedrövligt.
Jag hade justerat mitt mål inför gårdagens lopp. Nu ville jag gå i mål på under 36 minuter, istället för att som senast sikta på under 35 minuter och misslyckas. Under 36 minuter borde jag kunnat ordna utan större bekymmer. Jag ville ha ett lopp där jag fick tillbaka lite löpglädje och kunde gå därifrån med en positiv känsla.
Laddad på startlinjen. Sedan gick det utför.
Det blev raka motsatsen. Heatet jag blev placerad i var alldeles för starkt för mig, jag hade hoppats på att få springa i C-heatet där jag hade varit en av de snabbare löparna. Dessutom sprang Fredrik Uhrbom som farthållare för en tid under 36 minuter i det heatet. Det hade alltså varit perfekt för mig. Istället blev det B-heatet där jag på pappret var en av de långsammaste löparna och i verkligheten var så bedrövligt usel att jag kom sist och blev varvad av precis alla andra löpare, bortsett från de som bröt loppet (tre löpare). Jag gick i mål på officiella tiden 37:34.81, över en och en halv minut från det mål jag satte innan loppet och alltså borde klarat av utan större problem.
Min tänkta varvtid på 1:26 höll jag bara i fem varv innan jag började tappa. Och sedan låg jag sist och luckan ökade bara till de andra löparna.
Jag har ungefär lika kul som det ser ut.
Både mental och fysisk styrka för att tvinga mig själv att springa snabbare fanns inte. Det var bara nedbrytande att bli passerad av löpare efter löpare. Jag är riktigt less på detta, att bli placerad i för bra heat och sedan få stryk.
Vad gör jag nu?
Sammanbiten, besviken, men helt inställd på att avsluta loppet.
Nu måste jag få tillbaka löpglädjen och lyckas göra lopp som jag känner glädje och stolthet över efteråt. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt.
Är det något fel på träningen? Det tror jag verkligen inte. Jag tror starkt på min träning, både mängd och upplägg. Träningen har ju gjort att jag utvecklats galet bra, och dessutom har ju Liduina som jag tränar praktiskt taget alla kvalitetspass tillsammans med sopat hem en femteplats i SM och utvecklats galet mycket. Så jag tror att jag tränar rätt, det finns det liksom “kvitto” på. Allt tydde på att kapaciteten för ett bättre lopp fanns där. Det var något annat som inte stämde.
Förmodligen är en stor del mentalt. Det är riktigt slitigt att springa på bana, och dessutom tvingas göra det mot löpare som är mycket snabbare än en själv. Det i sig kan knäcka löparglädjen riktigt ordentligt. Motivationen och löparglädjen är som bortblåst. Det är helt enkelt inte kul.
Tyvärr är mitt nästa lopp också 10000 meter på bana. Men då behöver jag bara bege mig till Hallsberg i alla fall och inte bege mig till Stockholm för att få däng av massa halvelitlöpare. Förväntningarna inför loppet är bottenlåga och jag tänker inte sätta något tidsmål alls. Förmodligen blir det inte mycket till kvalitetsträning innan dess heller. Bara lugn löpning för att hitta glädjen.
Jag tog manuella varv på klockan och började tappa tänkt tempo redan efter fem varv.
Med kort varsel fick jag reda på att det anordnades en inofficiell tävling på milen på Boglundsängen i Örebro. Eftersom alla tävlingar ställs in var det bara att passa på och bege sig iväg i grått och trist väder göra sitt bästa i tre varv.
Underlaget var helt och hållet grus, vilket är mjukt och snällt men inte så snabbt. Jag kände mig lite sliten och hade haft ont i en vad flera dagar, så förutsättningarna var inte ultimata. Loppet innebar att vi var ungefär 15 personer som startade samtidigt och att vi skulle få ihop 10 km på klockan. Inga krusiduller.
Efter målgång (eller efter att jag fått ihop en mil, egentligen) visade klockan 36:20. Nytt personbästa!
När starten gick så drog min klubbkompis Gustaf Leonardsson, distriktsmästaren i maraton, iväg som klar etta. Efter honom Oskar Larsson, också från Örebro AIK och efter Oskar sprang jag. Sedan blev det en rejäl lucka bakom oss till de andra löparna. Tempot var högt och den första kilometern gjorde jag på 3:31. Det kändes ändå hyfsat bra. Luckan fram till Oskar var ganska stor, och hans lucka till Gustaf var också stor, så det blev mycket sololöpning.
Efter två varv klev Gustaf av med skadekänning och kvar i toppen var bara jag och Oskar. Mot slutet började jag knappa in på Oskar, men det gick inte att stänga luckan. Jag gjorde milen på 36:20, fjorton sekunder efter Oskar som blev etta på 36:06. Nytt, inofficiellt, personbästa och en andraplats. Över all förväntan!
Flåset kändes helt ok. Det var så klart vidrigt jobbigt, men bra att första och sista kilometerna var lika snabba (3:31). Första femman gick på 18:07 och andra på 18:13.
Man kanske kan börja drömma om att göra milen under 36 minuter nu?
Här har vi “pallen” efter loppet. Från vänster: Jag, 36:20, Oskar Larsson, 36:06, Magnus Wikeling, 37:20.
Resultatlista och tider
Detta är de tider jag lyckats få ihop efter loppet.
36:06 – Oskar Larsson, Örebro AIK
36:20 – Björn Engqvist, Örebro AIK
37:20 – Magnus Wikeling, Arboga
37:56 – Carl-Robin Åqvist, Örebro AIK
38:24 – Patrik Jansson, Örebrocyklisterna
38:31 – Christoffer Smed, Örebro AIK
39:11 – Tomas Kåregren, Örebro AIK
39:47 – Anders Pettersson
44:11 – Karl Kind, Örebro AIK
44:17 – Roger Elimä, Örebro AIK
DNF – Gustaf Leonardsson, Örebro AIK
DNF – Johan Sjö, Örebro AIK
Sedan fanns det några löpare jag inte fick tid på.
Örebro AIK halvmaraton ställdes ju in, likt praktiskt taget alla andra lopp. Men i gårkväll var vi ett gäng som samlades och sprang banan i jaktstart baserat på de sluttider vi hade rapporterat in. Det inofficiella loppet sprangs också för Örebro AIK:s Anders “Larra” Larsson som gick bort i cancer förra året. Deltagaravgiften var en valfri summa till Cancerfonden. Med och sprang loppet var Larras son Alex, så det kändes fint och speciellt denna kväll. Och det var inte läge att fega med tiderna. Nu var det full fart som gällde.
Innan loppet samlades vi och poserade på bilder för NA tillsammans med Alex, Larras son, som sprang i sin pappas Örebro AIK-linne. Foto: Ronny Collin.
Galet sliten, men nöjd, efter loppet! Foto: Karl Wilenius.
Min sluttid innebar att jag fick starta tillsammans med Liduina van Sitteren, Martin Duberg och Karl Wilenius. Varken jag, Liduina eller Martin hade fixat halvmaran under 1:20 tidigare. Liduina hade varit närmast med 1:20:19 (en tid som gjorde henne till tolva i SM på Göteborgsvarvet i fjol), så det var ju en tuff tid att slå för oss tre. Karl däremot hade fixat tiden med rejäl marginal tidigare (1:13-någonting), så för hans del skulle det inte vara något problem.
Utöver deltagaravgiften lovade jag att skänka ytterligare en femtiolapp för varje löpare av oss tre (jag, Liduina och Martin) som klarade tiden.
Vi gick ut i rasande tempo. Första milen avklarades (på min klocka) på 37:11. So far so good. Efter cirka 14 kilometer fick jag släppa iväg de tre då jag kände att tempot var för högt. Vid 16–17 kilometer fick jag håll och svårt att få i mig tillräckligt med luft. Fick lugna tempot något, vilket hjälpte en del. Det var i denna veva jag insåg att sub 80 var kört, men att nytt personbästa skulle det med all sannolikhet bli.
I motvind och med trötta ben och protesterande hugg i magen kämpade jag mig i mål på 1:21:31. Nytt personbästa med två minuter och fem sekunder. Det är jag trots allt ruskigt nöjd med. Målet för 2020 var ju att fixa halvmaran under 85 minuter. Sub 80 får vänta lite till!
Efter målgång visade min klocka på en ny personbästatid. Så jobbigt. Så kul!
Martin gick i mål på 1:18:47 och Liduina på 1:19:03. Fantastiskt vilken stark prestation av dem! Och givetvis blev det en ytterligare slant till Cancerfonden från mig för deras målgångar.
Snabbast runt banan var (inte helt oväntat) Jonas Nilsson på 1:11:11. Det är även han som har klubbrekordet för Örebro AIK på distansen.
Vilken fin kväll det blev! NA:s artikel om vårt inofficiella lopp och fin intervju med Alex.
Någon typ av resultatlista
Detta är de tider jag har kunnat hitta på oss som deltog.
Tim Sundström, Markus Bohman (sprang 25 kilometer, Strava), Jack Karlsson och William Wickholm saknar jag tider på, men de gick alla i mål ungefär samtidigt som de övriga KFUM-löparna, runt 1:15:30.
