1 juni 2019 blev datumet jag begick maratondebut på riktigt i och med att jag sprang Stockholm marathon. Utanför Stockholms stadion gick starten och det var en peppad nummer 1400 som startade i grupp C klockan 12.
Med tanke på det mål jag satt upp innan och hur sedan loppet gick går det inte att hävda annat än att detta blev ett misslyckande för min del. Målet var att springa under 3:20, men jag hade känt innan att kapaciteten för runt 3:10 borde finnas med tanke på vilka tider jag gör på andra distanser.
Jag gick i mål på 3:31:15. Plats 1823 av 8796 i herrklassen.
Det var givetvis fruktansvärt tungt, men jag var mer knäckt fysiskt än mentalt. Är det något jag tar med mig som positivt från detta lopp är det att jag har rätt tjockt pannben och att jag är ruskigt nöjd och stolt att jag inte bröt loppet eller ens övervägde att bryta loppet. Men det ska medges, när det började spöregna med sju kilometer kvar till målgång kände jag inte att det här med löpning var något jag älskade.
”Om jag tar mig i mål så får jag slippa att springa maraton i framtiden”
Stort tack till min älskade Tove som tog emot en otroligt sliten make, fick på mig varmare kläder (som hennes vita jacka) och stretchade ut mina ben. Hon verkade lite orolig med tanke på hur sliten jag var. Blå läppar, skakig och halvdöd! ”Du ser så risig ut!” sade hon oroligt när jag satt lutat mot ett träd och trodde att jag skulle avlida.
I övrigt var loppet riktigt trevligt med mycket publik och välorganiserat. Det peppades och hejades från sidan vilket var mycket uppskattat! Även om jag inte tror att det blir fler maratonlopp för mig så gillade jag verkligen att springa ett stort lopp med mycket publik och många deltagare.
Medaljen är bärgad, finishertröjan likaså. Nu siktar jag på kortare lopp i framtiden!
I sociala medier
Efter loppet såg min vad ut så här:
Tove gav mig en medalj efter loppet
Här finns lite rörliga bilder från mitt lopp:
