Etikett: stockholm marathon

Återkomsten till Stockholm Marathon

Efter fyra år var jag tillbaka på Lidingövägen utanför Östermalms IP. Redo att ta mig an 42,2 kilometer av Stockholms gator och Stockholm Marathon. Det blev en horribel upplevelse! Det var en seger bara att ta sig i mål.

Senast jag sprang gick det inget vidare, med väggning och kramp. Nu hade jag förhoppningar om ett bättre utfall. Särskilt efter att jag sprungit bra på Marathon Rotterdam.

Jag startade dagen tidigt på lördagen genom att kliva upp, smälla i mig frukost och rulla i väg till Karlslunds motionscentral där klubbens buss avgick. Klockan ringde redan 5:50, och tack och lov hade jag lyckats att sova rätt hyggligt. Visst, några fler timmar hade inte varit fel, men ändå tillräckligt många för att känna mig rätt utvilad.

Det blev en trevlig bussfärd till huvudstaden med klubbkamraterna. Vi gjorde ett kortare stopp vid en mack för att införskaffa fika. Jag hade med mig mackor hemifrån och nöjde mig med att köpa en liten flaska juice. Det som oroade lite var det fina vädret. Väderprognosen hade hävdat dagarna innan att vi skulle få runt 14 grader och molnigt, vilket hade varit perfekta löparförhållanden. Men nu sken solen och mycket moln såg vi inte till. Så var det även i Stockholm när vi kom fram.

Redan innan vädret konstaterades varmare än prognosen så hade jag planerat att ta mer vatten än i Rotterdam. Var femte kilometer, precis som upplägget med energin.

Vi var på plats i god tid för nummerlappsutdelningen och att träffa andra klubbkamrater på plats. Jag strosade runt, minglade och pratade med “kändisar”. Det kom även fram folk och hälsade och pratade med mig, sådana som följde mig på Instagram eller andra plattformar. Sällan får jag känna mig mer som en influencer än på tillställningar som dessa! Jag tog en bild till Instagram och lade upp om att jag var på plats och att nummerlappen var uthämtad och fick massa härliga lyckönskningar. Vad fint det är att känna att folk följer en där hemma.

En halvtimme innan start tog vi den klassiska klubbilden med typ alla löpare från klubben som skulle delta (minus de tre som startade i elitledet: Andreas Ingberg, Erica Lech och Liduina van Sitteren). Vi som startade i fältet direkt bakom eliten hade i alla fall nära ut i startfållan efter lagbilden. Där blev det en historiskt kort uppjogg innan alla tajtade ihop sig för att starten skulle gå.

Det var en mäktig inramning! Nationalsång och presentation av elitlöpare. Peppen var enorm. Min taktik var att hitta ett bra tempo, men inte att följa det slaviskt utan att låta banan styra tempo. Stockholm Marathon är en mycket tuffare bana än Rotterdam. Dessutom hade jag störts av mitt knä i ett bra tag. Träningen hade funkat, men mycket kan ju hända under ett maraton, och jag ville inte att knäet skulle paja.

När jag lunchat med Siri några dagar innan loppet och hon frågat mig om målsättningen pratade jag om att jag hoppades att jag skulle gå i mål nöjd. Att jag skulle känna nöjdhet utan att jämföra mig själv med andra och känna att jag “borde” sprungit på vissa tider och presterat på visst sätt.

Så blev det faktiskt. Men det blev långtifrån det lopp jag hade hoppats på tidigare.

Och där är vi i väg!

Startskottet går

När startskottet gick var det en fantastisk känsla att få springa i väg med alla ambitiösa löpare. Känslan var god inledningsvis. Knäet gnällde lite vid några tillfällen. När jag skärpte till mig med tekniken och höll upp steget så blev det bättre. Det blev en konstant påminnelse om att skärpa sig med tekniken!

Fantastiskt publikväder, men sämre löparväder denna dag i Stockholm.

Klockan var generös med tiderna denna dag. De första kilometerna hävdade klockan gick på runt 3:50, men det var inte riktigt så snabbt. Innan hade jag haft en idé om att göra första halvan runt 1:23, men det tempot höll jag inte riktigt. Däremot hittade jag vad som kändes som rätt ansträngning. Första milen gick på 39:51. Helt ok start och faktiskt 19 sekunder snabbare än första milen i Rotterdam, men då hade det varit lite trängre.

Vi tar oss an Stockholms gator. Tjejen framför mig, Anna Lindgren från Lulekamraterna, hade det riktigt tufft tidigt i loppet. Jag trodde att hon skulle bryta. Men när jag kollade resultatlistan blev jag glad att se att hon tog sig i mål! På 3:04:49.

Vid 17–18 kilometer kände att jag inte hade riktigt samma fina dag som i Rotterdam. Det kan ha varit temperaturen som gjorde sig påmind. Det var ju inte smällvarmt i Stockholm, men betydligt varmare än i Rotterdam. Dessutom stekte solen, oavsett temperatur. För min del innebar det att tempot mattades.

När jag kom till halvmaran så passerade jag den på 1:25:31, cirka en minut långsammare än i Nederländerna. Här var tendensen dessutom negativ och nu började magen gnälla. Det var inte alls min dag. Och värre skulle det bli!

Maghaveri och bryttankar

Nu ville jag bara hålla ihop det och inte tappa alltför mycket. Vid 25 kilometer tog jag den sista energin och vätskan för dagen. För nu blev det inte bara en rejäl plåga. Det blev katastrof! De sista 15 kilometerna på loppet sprang jag och övervägde att bryta. Inte för att det var ”jobbigt” att springa maraton (för det är det!) utan för att magens smärtande haveri gjorde det osäkert om jag skulle kunna springa klart loppet. Det blev svettigt och smärtsamt. Längs med praktiskt taget hela banan stod det fantastisk publik och hejade fram oss löpare, men det var svårt att uppskatta när jag mest kände panik över maghaveriet. Men oj vilken folkfest det var!

Jag slet på med min krånglande mage. Upp på Söder, tack och lov utan att behöva springa förbi Fotografiska museet och den där vidriga biltunneln som varit längs med banan tidigare. Det fanns flera i publiken som skrek mitt namn längs med banan som jag inte riktigt kände igen eller uppfattade i tid. Sorry! Jag skyller på magen och tunnelseende. Några som däremot peppade oerhört bra var Jeppe från klubben och Lars från Bollnäs. Det var väldigt uppskattat även om jag såg mer plågad och därmed sur ut för varje gång jag passerade.

Med bara fyra kilometer var det katastrofal känsla i magen. Här trodde jag verkligen att jag skulle behöva bryta vid närmaste bajamaja. Jag försökte fokusera på ett steg i taget. Räkna ner. Överleva.

Faktum är att jag mot slutet av loppet fick lite styrka av att se andra lida. Det är väl en klen tröst för dessa löpare, men när jag passerade några elitdamer som hade det tufft kändes det bra (sorry FK Studenternas Weronika Brzuchalska för att din dåliga dag gav mig lite välbehövlig styrka).

Ljuset i slutet av tunneln

Inne på Stockholms stadion, inte mycket kvar nu! Foto: Jimmy Glinnerås.
Med bara någon kilometer kvar, mellan 40–41 kilometer stod Karin och hejade tillsammans med dottern Agnes! Här var jag så plågad att jag trodde att Karin typ skulle plocka mig av banan eller nödavliva mig på plats. Men tydligen syntes det inte att jag var så plågad.

Efteråt skrev nämligen Karin, efter att jag meddelat henne om mina plågor: “Fy fan!!! Springa så länge och må såååå dåligt! Tänk om vi visste hur du mådde när vi stod där efter drygt 40 km! Du vinkade så glatt där efter 40 k och såg inte alltför bedrövlig ut heller. Men såg ju på tiden att du hade det tufft på ngt vis. Jag gissade på värmen och att banan var mer kuperad än Rotterdam.”

Efter att jag hade passerat min lilla hejaklack hemifrån så sade Agnes till sin mamma att när hon blir 18 så vill hon springa Stockholm marathon med henne. Jag avskräckte alltså inte henne. Men jag kände mig inte som en bra reklampelare för maratonlöpning, det gjorde jag inte!

När jag närmade mig Stockholms stadion var det eländigt men ändå helt otrolig känsla att jag faktiskt skulle ta mig i mål och dessutom göra det under tre timmar. Jag lyckades kriga mig i mål! 2:56:45 blev min sluttid.

Med medaljen kring halsen pratade jag väldigt kort med Liduina och Martin innan naturen kallade så att jag snabbt fick leta mig till Östermalms IP. Tips till arrangören inför nästa år: se till att det finns toalettmöjligheter vid Stockholms stadion!

När det mest akuta var avklarat kunde jag hänga med klubbkamrater och dricka mängder av öl. Det hade vi förtjänat!

Tid och placering

2:56:45 och plats 264 är jag helt otroligt nöjd med efter avslutningen och lidandet det innebar. 17 kilometer utan energi och vatten. Aldrig tidigare har jag slitigt så hårt och grävt så djupt på ett lopp. Gissningen innan loppet var att jag skulle springa runt 2:55. Och jag var ju hyfsat nära, med en bedrövlig mage!

Jag undrar hur det kunde gått utan maghaveri.

Det är ju mäktigt att få gå i mål på fina Stockholms stadion!

Siffror

Efter Marathon Rotterdam kollade jag mina splittider och var nöjd och stolt över hur jämnt och fint jag sprungit.

Hur såg det då ut i Stockholm?

Inte lika bra. Inte alls lika bra.

Jag hade inte räknat med det ens utan maghaveriet. Jag gick ut för att springa med medveten positiv split. Men det gick ju verkligen utför när magen havererade, så den positiva spliten blev lite väl positiv och den inledande halvmaran cirka två minuter långsammare än planen.

Trots detta är jag rätt nöjd ändå med tiden. Jag tappade “bara” fem minuter och 45 sekunder på andra halvan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 19:58 (3:59) 19:58 (3:59)
10 km 19:53 (3:59) 39:51 (3:59) 39:51 (3:59)
15 km 20:24 (4:05) 1:00:15 (4:01)
20 km 20:38 (4:08) 41:02 (4:06) 1:20:53 (4:02)
Halvmaraton 1:25:31 (4:03) 1:25:31 (4:03)
25 km 22:04 (4:25) 1:42:07 (4:05)
30 km 21:31 (4:18) 42:45 (4:17) 2:03:38 (4:07)
35 km 21:21 (4:16) 2:24:59 (4:08)
40 km 22:12 (4:26) 43:33 (4:21) 2:47:11 (4:11)
Mål 1:31:14 (4:19) 2:56:45 (4:11)

Vad gick fel?

Det korta svaret kan helt enkelt vara “shit happens”. Jag har en känslig mage och nu nådde den någon typ av gräns. Ska vi analysera det lite närmare så kan det bero på att jag tog mer vätska än tidigare. Och det var ju varmare också. Det kan också ha varit något jag åt i uppladdningen som sabbade magen. T.ex. drack jag vätskeersättning på bussen till Stockholm.

Men jag tänker inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Det höll i Nederländerna. Det höll inte i Stockholm.

Framtiden som maratonlöpare?

Blir det fler maraton för min del? Jag vet inte. Under alla tre maraton jag sprungit har jag känt “aldrig mer”. Efter Stockholm 2019 så höll den känslan i sig i flera år. Efter Rotterdam försvann känslan cirka en timme efter målgång. Efter Stockholm denna gång så försvann “aldrig mer”-känslan dagen efter. Det blir nog inga fler maratonlopp i år. Jag är sugen på att sikta på lite kortare distanser nu. Främst halvmaraton men kanske även lite fler millopp. Det vore skönt att få till ett millopp jag känner mig nöjd med, utan att det för den delen måste bli ett nytt personbästa.

Men innan dess behöver jag få ordning på knäna. Hela veckan efter Stockholm Marathon får bli löpfri och bara handla om vila för att se om detta gör knäna bättre. Sedan blir det att starta upp lugnt med sköna pass utan press. Jag har satt måndag 26 juni som preliminärt datum för att gå på ett träningsprogram igen. Då får jag verkligen ladda om till dess!

Till sist: vad härligt ändå att jag lyckades klämma till med två sub tre-maror i min “comeback” på distansen. Och även om magen havererade totalt under Stockholm Marathon så blev det ju en fin tid. Och placering! 263 löpare före mig och 13 000 efter mig. Det är ju inte dåligt, hur man än vrider och vänder på det.

Hur gick det för andra?

Från Örebro AIK blev jag femte bästa löpare av 45 som fullföljde. Snabbast var inte oväntat Andreas Ingberg på 2:36:28. Sedan sprang Erica Lech (som i fjol tog SM-silver!) in på 2:47:26 (SM-sjua denna gång). Efter henne Martin Duberg på 2:50:50 och sedan Liduina van Sitteren på 2:51:40. Därefter krigade jag mig i mål, på 2:56:45 som bekant.

SM vanns av Carolina Wikström och Samuel Tsegay.

Stockholm marathon 2019

1 juni 2019 blev datumet jag begick maratondebut på riktigt i och med att jag sprang Stockholm marathon. Utanför Stockholms stadion gick starten och det var en peppad nummer 1400 som startade i grupp C klockan 12.

Här gick det fortfarande rätt fort, innan krampen slog till.
I början av loppet gick allt enligt plan. Första milen gjorde jag på 45:15. Första halvan på 1:35:59. Men, vid cirka 29 kilometer slår krampen till i vänsterbenet. Jag fick stanna, stretcha, jogga vidare, stanna, stretcha och så vidare. Att ge upp fanns dock inte på kartan och jag ställde helt enkelt om målet till att bara ta mig i mål, trots krampande vad.

Med tanke på det mål jag satt upp innan och hur sedan loppet gick går det inte att hävda annat än att detta blev ett misslyckande för min del. Målet var att springa under 3:20, men jag hade känt innan att kapaciteten för runt 3:10 borde finnas med tanke på vilka tider jag gör på andra distanser.

Jag gick i mål på 3:31:15. Plats 1823 av 8796 i herrklassen.

Det var givetvis fruktansvärt tungt, men jag var mer knäckt fysiskt än mentalt. Är det något jag tar med mig som positivt från detta lopp är det att jag har rätt tjockt pannben och att jag är ruskigt nöjd och stolt att jag inte bröt loppet eller ens övervägde att bryta loppet. Men det ska medges, när det började spöregna med sju kilometer kvar till målgång kände jag inte att det här med löpning var något jag älskade.

”Om jag tar mig i mål så får jag slippa att springa maraton i framtiden”

Äntligen i mål!
Mitt mantra under slutet var att om jag tog mig i mål så ska jag få slippa att springa maraton i fortsättningen. Jag tror faktiskt att det blir så också. Det är en tanke jag har haft ett tag, att detta med lopp som överstiger tre mil inte riktigt är något för mig. Förfallet efter 28–32 kilometer blir alltid spektakulärt när jag springer så långt och det är för lång distans för att jag ska tycka att det är kul. Stockholm marathon kan med andra ord ha varit mitt första och sista maraton.

Stort tack till min älskade Tove som tog emot en otroligt sliten make, fick på mig varmare kläder (som hennes vita jacka) och stretchade ut mina ben. Hon verkade lite orolig med tanke på hur sliten jag var. Blå läppar, skakig och halvdöd! ”Du ser så risig ut!” sade hon oroligt när jag satt lutat mot ett träd och trodde att jag skulle avlida.

I övrigt var loppet riktigt trevligt med mycket publik och välorganiserat. Det peppades och hejades från sidan vilket var mycket uppskattat! Även om jag inte tror att det blir fler maratonlopp för mig så gillade jag verkligen att springa ett stort lopp med mycket publik och många deltagare.

Medaljen är bärgad, finishertröjan likaså. Nu siktar jag på kortare lopp i framtiden!

I sociala medier

Efter loppet såg min vad ut så här:

Tove gav mig en medalj efter loppet

Här finns lite rörliga bilder från mitt lopp:

Här ser du mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell tidtagning

Tre lopp på tre helger startade säsongen

Nu är själva inledningen på löparsäsongen avklarad, och för min del blev det en rivstart med tre millopp på lika många helger.

Varvetmilen, Örebro, tid 41:15

Jag jagar Örebro AIKs Julia Johnsson under Varvetmilen 2019. Till slut lyckades jag gå om, men det var tufft. Foto: Carin Calleberg.
Precis som i fjol blev Varvetmilen årets första tävling. Jag kände av att jag ätit en för tung frukost och två vidriga rödbetskakor innan då känslan var ”vill kräkas” under större delen av loppet.

Annars var jag nöjd med säsongens första lopp. Jag gick i mål på officiella tiden 41:15 vilket sannerligen inte är kattpiss. I fjol sprang jag på 42:52, så det är ju tveklöst en förbättring mot fjolårstiden.

Något som är kul är att jag i och med denna tid klarade 41:32 och därmed seedat in mig i startgrupp 2 på Göteborgsvarvet. Nu tänker jag inte springa Göteborgsvarvet, men det är ju ändå kul att veta vilken startgrupp man skulle få i världens största halvmaraton.

I herrklass blev det plats 36 av 194 och när det gäller herr+dam blev det plats 39 av 308. De första fem kilometrarna sprang jag på 20:23 (4:04-tempo) och de sista fem kilometrarna gjorde jag på 20:52 (4:10-tempo). Total tid var 41:15 vilket innebar ett snittempo på 4:07.

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

Premiärmilen, Stockholm, tid 40:47

Mitt mål var för Premiärmilen var att ta mig under 41 minuter vilket jag lyckades med då sluttiden blev officiellt 40:47. Detta för att seeda in mig i startgrupp C på Stockholm marathon, annars var det att ta sig under 45 minuter som gällde.

Det var en rätt tuff bana och dessutom väldigt blåsigt. När jag pratade med min före detta kollega Edita efter loppet (hon var farthållare för 42 minuter och springer vanligtvis galet mycket snabbare) menade hon på att jag under mer normala förhållanden borde kunna fixa sub 40.

Det kändes som det också under vissa delar av loppet, men sedan kom backarna och motvinden, så sub 40 fick jag glömma. Det kändes väldigt tungt efter åtta kilometer och ett tag trodde jag inte att jag skulle fixa 41 minuter då en riktigt jobbig backe gav mig en käftsmäll. Men sedan grävde jag inombords och aktiverade pannbenet. En riktig kämpaavslutning fick det bli!

Det blev plats 318 av 2111 i herrklass. Första 5 km gjorde jag på 20:19, sista 5 km på 20:28. Snabbaste kilometern enligt klockan var den sista, på 3:50. Klockan mätte ju banan lite längre i dag så efter detta fick jag spurta 110 meter till. Detta gjorde jag i 3:09-tempo.

Jag gjorde en liten video om loppet. Kika här!

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Officiell tidmätning

Startmilen, Örebro, tid 40:47

Mindre än en kilometer till målgång kostar jag på mig att fejka pigghet för fotografen. Foto: Jimmy Glinnerås.
Inför Startmilen kände jag mig riktigt sliten. Jag sprang ett femtonkilometerspass på torsdagen och kände mig tung, trög och trött. När jag kom hem låg jag däckad i soffan. På fredagen kände jag mig rent av sjuk och på lördagen, då loppet var kände jag mig bättre men inte helt återställd.

Trots detta gick loppet sensationellt bra efter omständigheterna! Jag sprang i mål på 40:47, exakt samma tid som på Premiärmilen.

Det var så klart svårt att att göra sub 40, som är mitt mål för året, men jobbar jag bara på och får lite bättre förhållanden i uppladdningen så kommer det nog så småningom.

Loppet finns att se här

Strava | Garmin Connect | Resultatlista

Planerade lopp under 2019

På söndag den 24 mars inleds tävlingssäsongen för min del med Varvetmilen i Örebro. Just det loppet inledde säsongen 2018 också, och det var en rätt kylig och blöt dag vill jag minnas. Nu hoppas jag på bättre väder i år, även om det i skrivande stund ser dystert ut!

Under 2019 planerar jag att delta i följande lopp:

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

Vad jag skulle vilja komplettera med är några snabba millopp under maj, juni och juli. Viby marathon deltar jag nog bara i om Stockholm Marathon blir misslyckat. Tyvärr utgår Rallarrundan för min del i år då det ligger så tätt inpå Stockholm Marathon. Rallarrundan var annars ett mycket trevligt lopp som jag gärna hade deltagit i.

Har jag missat något roligt lopp (i närheten av mig)?

Vilka lopp planerar du att delta i?

Detta inlägg kommer att uppdateras under säsongen.

Du kan läsa om mitt löparår 2018 och mina mål inför detta år i blogginlägget Löparåret 2018.

Uppdateringar

18 mars 2019: Lade till Karlstad Stadslopp och Lidköpings Stadslopp.
4 april 2019: Lade till Stockholm halvmarathon.
10 april 2019: Lade till Hammaröloppet

Navigation