Vilken kväll på det blev på stadion. Tänk att jag fått vara med om detta. Att jag på tre och ett halvt år gått från att lufsa tre-fyra kilometer i 6:30-tempo till att springa A-heat på en olympisk stadion med fantastiska löpare. Långlöparnas kväll innebar min officiella debut i tävlingssammanhang på 10 000 meter banlöpning.
På Stockholms stadion sprangs denna kväll fyra heat. Jag hade med nöd och näppe hamnat i A-heatet och var seedad sist där. Det kändes rätt absurt att jag skulle springa tillsammans med elitlöpare som Fredrik Uhrbom, Johanna Salminen och Louise Wiker. Med mig i heatet fanns också mina två klubbkompisar Fredrik Johnsson och Liduina van Sitteren, som jag åkte upp till Stockholm tillsammans med från Örebro.
Vi var på plats i god tid på stadion, och hann se slutet på C-heatet samt delar av B-heatet. Nu började nervositeten smyga sig på. Efter att vi prickat av oss och fått nummerlapp pratade vi med lite andra löpare som var där och sedan värmde vi upp. Vädret var kanon då det regnat under dagen, men nu var uppehåll.
Tio minuter innan loppet fick vi samlas i en zon för upprop, där våra namn ropades upp och vi fick sedan bege oss till startlinjen. Precis när vi joggade i väg till startlinjen började det spöregna. Snopet.
Min plats blev i ett andraled bakom startlinjen. Något jag inte hade några invändningar mot. Jag var helt klart en av de långsammaste löparna i detta heat och det var mest skönt att jag inte skulle vara i vägen för snabbare löpare från start.
Långt bak när startskottet gick
Ödmjuk inför uppgiften och motståndet gick jag ut lite försiktigt och lade mig långt bak. Inledningsvis låg jag i en liten klunga tillsammans med bland andra Louise Wiker. Planen var att spänna bågen för en tid under 35 minuter, men jag kände mig mycket tveksam till att den kapaciteten fanns överhuvudtaget, med tanke på den senaste tävlingen.
De sex första varven låg jag i precis rätt tempo för en tid under 35 minuter, men sedan började jag tappa några sekunder per varv. Efter kanske tio varv låg jag näst sist och insåg att en tid under 35 minuter inte fanns i mig. Nu handlade det om att bara göra ett så bra lopp som möjligt och ha mental styrka. Efter några ytterligare varv hörde jag inte längre löparen bakom mig och tänkte att han brutit och att jag därmed låg sist.
Det var inget att deppa ihop över utan bara fortsätta nöta på. Jag hade inte kommit till Stockholms stadion för att tycka synd om mig själv eller ännu värre bryta!
Jag blev varvad några gånger av de absolut snabbaste löparna. Det är ju så klart inte kul att bli varvad, men detta var inte det minsta oväntat. Den snabbaste löparen gick i mål på en tid under 31 minuter!
Varje man passerade start/mållinjen hörde man hejarop från läktaren. I mitt lopp fanns en annan kille som hette Björn som publiken skrek på.
Fast. Det blev ju konstigt när jag sprang rätt själv andra halvan av loppet och det skreks på ”Björn” när jag passerade varvningen varje gång. I efterhand insåg jag att jag faktiskt var den enda som hette Björn i heatet och att det var varvräknarna (man hade ju en egen varvräknare som höll koll på en) som hade hejat och ropat på mig. Detta blev jag lite rörd av att inse i efterhand och uppskattade jättemycket. Vad fint gjort av varvräknarna, det hade de ju inte behövt göra!
Det blev mycket sololöpning som sagt, men jag gnetade på och försökte hålla varven inte alltför katastrofala. De flesta varven gick på 1:26-1:27. Det var alltså inte en total kollaps. Lorenzo Nesi kommenterade loppet och jag både såg och hörde att Frippe, med lånade Vaporfly-skor från mig, gjorde ett kanonlopp. Det jag lyssnade mest efter var hur det gick för damerna. Sanna Mustonen ledde stort, men jag såg och hörde att det var en rätt hård kamp mellan Liddi och Louise Wiker. De låg nära en tid på 35 minuter blankt. En tid Liddi givetvis ville under, och precis under den tiden fanns distriktsrekordet på 34:56.72. Men mer om Liddi lite längre ner i detta inlägg!
Det sista varvet lyckades jag öka och det blev faktiskt mitt snabbaste varv på 1:18. Tack och lov var jag inte sist heller i mitt heat då den sista löparen tog sig i mål 35 sekunder efter mig. Den officiella tiden blev 36:05.52. En bra bit från 35 minuter med andra ord och faktum är att jag inte har den tiden i mig just nu. Förhoppningsvis kommer det, men det behövs helt klart mer träning för att fixa detta!
Frippe sprang in på ett fantastiskt fin personbästa, 34:08.30 och var strålande nöjd med sin insats.
När jag gått i mål, pustat ut och kramat om Liddi var det svårt att summera hur jag kände. Det var ju ett nytt officiellt personbästa, men synd att jag inte hade fixat att gå under 36 minuter eller gjort en bättre tid än mitt inofficiella personbästa på landsväg, 35:47, som jag satte i Mikael Kroons testlopp.
Det var en fantastiskt häftig känsla att få springa på stadion och dessutom veta att det satt folk hemma och följde loppet och hejade på mig i och med att det livesändes på Facebook. Att jag kom näst sist gjorde inte något, men jag var lättad över att jag åtminstone inte var sist. Det är ju aldrig kul, oavsett motstånd.
Loppet finns att se här
Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista
Artiklar om loppet
- Konditionsbloggen inför loppet: ”Sista triathlontävlingen inställd – men det blir åtminstone ett träningsrace (och van Sitteren tredjeseedad i Långlöparnas kväll)”
- Konditionsbloggen efter loppet: ”van Sitteren persade som tvåa på Stockholm stadion (men tappade tempot mot distriktsrekordet på andra halvan) – och Sverigeeliten i medeldistans intar Transtensvallen (när DM på 10 000 meter skjuts upp)”
Några rader om Liduina
Jag tycker att hon förtjänar ett eget stycke, min otroligt duktiga träningskompis Liduina. Hon blev tvåa i loppet, endast slagen av Sanna Mustonen, och sprang i mål på 35:05.68, två sekunder före Louise Wiker.
Vi har nött på en hel del tillsammans sedan början av året. Tröskelintervaller i mörker, backintervaller i ruskväder, banintervaller i stekande sol, långpass och distanspass. Gnetat och ”gjort jobbet”.
Och jag kan avslöja något: man blir inte en sämre löpare av att träna med en av landets bästa damer. Att hon dessutom är trevlig, positiv och ödmjuk gör ju inte saken sämre. Kort och gott: jag är ett fan.
Liddis utveckling denna säsong har varit helt otrolig. I fjol var hon bästa länslöpare i alla tävlingar i länet och plockade hem vinsten i långloppscupen på maximalt antal möjliga poäng.
I år är hon ännu bättre och har nått en ännu högre nivå. Tisdagens lopp gjorde henne till tvåa i distriktet genom tiderna på 10 000 meter bana, nio sekunder efter Karin Forsbergs (då Sennvall) tio år gamla distriktsrekord. Hon blev även nia i landet i år på distansen efter gårdagens resultat, efter galet starka elitlöpare som Mikaela Arfwedson, Johanna Salminen och Carolina Wikström.
Jag tror inte att detta är slutstationen heller. Det kommer att komma ännu bättre resultat och tider. SM i Uppsala i augusti kommer att bli mycket spännande att följa!