Etikett: tävling

Startmilen – DM-brons på årets andra tävling

Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.

Man i blå tröja som springer.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.

Tack och lov blev det en bättre insats!

Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.

Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).

Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.

Spurt på slutet gav DM-brons

Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.

Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.

Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.

Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.

Tvivel på min kapacitet

Man sitter på huk intill stående kvinna.
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.

Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.

Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag “borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.

Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.

Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.

Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.

Video från mitt lopp

Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.

Andra artiklar om Startmilen

Varvetmilen startade säsongen

Efter månader i mörker, gnetande på isiga vägar, på löpband en hel del styrketräning var det äntligen dags att snöra på sig snabbskor och begå säsongsdebut. Tidigt på säsongen ligger Varvetmilen, seedningsloppet till Göteborgsvarvet, och det var detta lopp som fick bli premiärlopp.

Kvinna och man springer. Båda har blå tröjor och nummerlappar.
Fanny Schulstad och jag är på väg in mot varvning. Det första varvet gick på 18:15. Foto: Jimmy Glinnerås.

Vädret kunde vi inte klaga på denna dag och förutsättningarna för löpning var helt perfekt. Varvetmilen har en bra tvåvarvsbana på cykelbanorna på väster. Det var lite lerigt på några ställen, men inget att gnälla på. Det var också vindstilla och bra temperatur med skinande sol. Efter en tuff träningsperiod och utan någon formtoppning (den blir senare i år) så ställde jag mig på startlinjen vid Rosta gärde med en förhoppning om en tid på låga 36 minuter. Typ 36:20 trodde jag på och hade varit nöjd med.

Allt enligt plan på första varvet

När startskottet gick kändes allt fine and dandy. Första kilometern gick på min klocka på 3:29. Sedan blev det lite knixigare och lätt uppför så efter det mattades tempot något. Jag hängde med fint i en klunga med några andra herrar och när jag gick in för varvning hade jag en viss distriktsrekordhållare på maran intill mig: Fanny Schulstad. Första varvet gick på 18:15. Men sedan blev det för tufft. Jag började tappa tempo och det var rätt flåsigt och jobbigt. Den sjunde kilometern blev den långsammaste och landade på 3:50, här passerades jag av urstarka Frida Michold som kom trea bland damerna (Fanny hade utökat sin lucka och sprang lätt och fint i mål på 36:18 och en andraplats). Efter svackan på kilometer sju kunde jag vända lite på det och springa de tre sista kilometerna progressivt.

Jag insåg rätt snabbt på det andra varvet att låga 36 skulle bli för tufft. Istället ställde jag om och tänkte att jag åtminstone skulle försöka ta mig i mål under 37 minuter.

När jag gick in på slutdelen av banan var det fullt fokus. Frida var för tuff att jaga ikapp men jag försökte kräma ur det sista jag hade i benen. Karin sprang efter och manade på mig in i mål och utmattad kunde jag passera mållinjen och konstatera att jag åtminstone lyckats ta mig i mål under 37 minuter. Min tid blev 36:51 vilket innebar plats 11 i herrklass.

Efter loppet pratade jag med lite andra löpare varav några jag bara “träffat” via sociala medier tidigare. Alltid jättekul att få träffa alla ambitiösa löpare som delar samma passion och intresse som en själv.

Sedan blev det en kort nedjogg och debrief tillsammans med Karin innan jag avslutade med tre kilometer på egen hand.

Även om jag inte är jättenöjd med min tid och prestation, det gick som sagt cirka 30 sekunder för långsamt, så var det härligt att få nåla på sig en nummerlapp igen och starta tävlingssäsongen.

Man i blå tröja och solglasögon springer.
Jag rusar in mot mål. 150 meter kvar ungefär, coach Karin peppar på i bakgrunden (i röd jacka). Foto: Jimmy Glinnerås.

Tack till alla längs med banan, och tack till min grymma coach

Kvinna i lila tröja och man i blå tröja håller om varandra framför en fotbollsplan.
Min grymma coach Karin Sennvall Forsberg och jag efter avklarat lopp och nedjogg. Hon är ett strålande stöd och jag är så tacksam att vi samarbetar denna säsong! Foto: Maja Persson.
Tack till alla som hejade på från sidan med glädje och entusiasm i går. Ni gjorde det till en fin säsongspremiär! Idel glada tillrop från sidan och många som ropar ens namn och peppar på. Örebro är en fin löparstad med en härlig gemenskap över klubbgränserna.

Men så klart ett extra stort tack för… allt, till suveräna coach Karin! I går var det ju tävlingsdebut för henne som coach till en viss adept.

Hon peppade innan, under, och efter loppet i går och är ett fantastiskt fint stöd att ha! Och förutom pepp och stöd har hon ju så klart lagt upp min träning i år. Fokus de senaste veckorna har varit intervaller i överfart. Att bli snabb! Nu väntar lite längre intervaller och lite mer uthållighet.

Gårdagens Varvetmilen inte något fokuslopp. Jag har satt en gradering på alla mina lopp från A till D, där A är de viktigaste loppen och D de minst viktiga. Varvetmilen hade C-gradering.

Det är bara ett steg på vägen och vi är bara i början av resan som (förhoppningsvis) ska ta mig till en miltid under 35 minuter och en halvmaratid under 78.

Vilken supercoach jag har turen att få hjälp av!

Andra artiklar om Varvetmilen

Vintrosaloppet – plats åtta i backigt lopp

Efter en tid med sämre känsla i träningen åkte jag till Vintrosa för att springa fem kilometer backigt och knixigt. Med ben med mycket mil i hoppades jag bara på att det skulle vara en bättre känsla än föregående helgs Parkrun och att jag skulle känna att det var ett steg framåt.

Nöjd med medalj efter loppet. Foto: Martin Duberg.

I Vintrosa sken solen och det var full fart när jag kom dit tillsammans med klubbkompisarna Martin Duberg och Jonas Nilsson en timme innan start. Innan det stora loppet var det dags för ett barnlopp så förberedelserna var igång inför det loppet. Trots skinande sol var det lite småkyligt. Perfekta förhållanden för löpning! Vi pratade lite med Bertil Sundin som är klubbkamrat i Örebro AIK (och förbundsmätare, det är alltså han som kontrollmäter tävlingsbanor åt länet) men denna dag iklätt sig rollen som arrangör. Han förvarnade om hur backigt loppet skulle vara. I början nedförsbacke (och det i sig kan vara tufft för benen) men efter det skulle det gå uppför.

Efter lite uppvärmning blev det dags att ställa sig på startlinjen. För att vara ett så litet och lokalt lopp var det ändå bra med folk. Längs fram stod förutom vi snabbaste löpare även ynglingar med gott självförtroende. Så när startskottet gick blev det lite snabb navigering för att ta sig sig förbi dem.

Mycket riktigt gick den första kilometern av loppet i nedförsbacke vilket innebar ett rasande tempo. Det var dock inga problem med benen. Bara att släppa på. Här sprang jag min snabbaste kilometer någonsin. Jag har alltså aldrig, någonsin, på alla mina pass och lopp gjort en snabbare kilometer än 3:07. Kul!

Sedan slutade det vara ”kul” när det började gå uppför istället. Här blev det så klart jobbigt, men jag gnetade på efter bästa förmåga. Men det var ju inte direkt 3:07-tempo på de kommande kilometerna. Från att ha legat på sjätteplats blev jag passerad av klubbkompisen Jakob Nilsson som gått ut lite mer försiktigt. Tätt i ryggen hade jag också IF Starts Johan Ingjald. Denna konstellation höll fram till strax efter tre kilometer när Johan gick förbi och därmed alltså förpassade mig till åttondeplats.

Backlöpningen var riktigt slitig, men jag fortsatte att trycka på efter bästa förmåga. Mot slutet blev det även lite skogslöpning innan upploppet skedde inne vid Vintrosa skola. Jag tog mig aldrig ikapp Johan utan gick i mål fem sekunder efter honom. Det blev plats åtta för min del och klockan stannade på 18:25.

Jag var trött mot slutet men slet på! Foto: Kia Lagerqvist.

Hur var då känslan jämfört med Parkrun?

Jo mycket bättre. När jag sprang Parkrun kände jag mig riktigt seg och hade smärtande höftböjare. Nu kändes allt mycket bättre, om än inte fantastiskt. Det blev också en bättre tid, 18:25 mot 18:45, och det på en betydligt tuffare bana. Ett rejält steg framåt med andra ord!

Video från mitt lopp

Tidigare nämnda Johan Ingjald filmade med sin Gopro, och eftersom han låg bakom mig i tre kilometer finns det generöst med video på mitt lopp. Hans pappa filmade också från sidan vilket innebär att det finns video på start, längs med banan (ungefär halvvägs) och målgången. Här finns en video från mitt lopp. Tagen från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Stekhet SM-mil på Anderstorps motorbana

Väljer man att tävla mitt i sommaren så får man räkna med att det är varmt! Tisdagens SM på 10 km landsväg blev precis som tidigare lopp i sommar (bortsett från klubbmästerskapet) en riktigt varm historia!

Dagen innan tävlingen tog jag en fin roadtrip ner mot de småländska skogarna. Det var en fantastiskt fin sommardag och jag hade inga planer på att stressa ner. Istället hade jag sett till att packa med mig badkläder och planerat in att stanna på fina ställen på vägen. Jag tog till och med den ”långa” vägen ner till Gislaved, vilket innebar att jag skulle åka förbi Karlsborg och Hjo.

Badstopp och glasspaus

Vid Djäknesundet gjorde jag första stoppet. I värmen kändes det perfekt med ett badstopp vilket jag tog där. Tove hade tipsat om att det såg fint ut (hon har själv inte varit där) så planen var att undersöka saken på egen hand. Och mycket riktigt, det var superfint i Djäknesundet! Vattnet var kallt och jag låg inte i och plaskade länge utan nöjde mig med att bara doppa mig och åka vidare.

Karlsborg passerade jag bara, men tyckte såg ut som en jättefin stad. Nästa stopp skulle ske i Hjo. Väl framme i Hjo strosade jag runt. Jag letade upp ett jättefint glasställe med tillhörande park och köpte mig en enorm strutglass och satte mig och njöt av livet. I Hjo blev jag kvar i någon timme och konstaterade att det var en stad jag ville återvända till med min bättre hälft. Otroligt fin stad! Jag har varit i Hjo tidigare, men det var nästan 20 år sedan.

Efter glasstoppet i Hjo blev det raka spåret till stugan jag hade hyrt. Skönt att vara framme! Kvällen blev lugn och ägnades åt att äta, foamrolla och stretcha samt titta på film innan det var dags att sova.

Varm tävlingsdag

Lagbild efter damernas heat. Liduina, jag och Erica var de löpare från Örebro AIK som krigade sig i mål denna dag! Foto: Fredrik Hartman.

Jag var påverkad av värmen redan när jag vaknade. Det var pressande luft och huvudet kändes tungt och trögt. Det är ju inte en känsla man vill ha när man ska tävla. Tiden fram till tävlingsstart gick ut på att få i sig vätska, men inte för mycket så att jag blev tung och knepig i kroppen.

När jag kom till Anderstorps motorbana stekte solen rejält och det var riktigt varmt. Jag upplevde det varmare än de två tidigare varma halvmarorna jag sprungit och insåg att alla ambitioner om en bra tid var bara att glömma. Loppet skulle gå ut på att springa så bra som möjligt och inte knäckas av värmen.

Efter uppvärmning och uppskjuten start tog jag plats på den heta asfalten. När startskottet gick positionerade jag mig hyfsat långt bak. Det var ett betydligt större startfält än under fjolårets tävling och det var lite tajt med platser inledningsvis, men jag tycker inte att jag stördes så mycket av det utan hittade en hyfsat bra rytm. På min klocka gick de två första kilometerna på 3:29 och 3:29. Sedan kom värmen verkligen ikapp mig och tempot sänktes med cirka 10-15 sekunder.

Det är sällan jag tar vätska under ett millopp, men under detta lopp behövdes det och framförallt behövde jag kylas ner genom att hälla vatten på mig själv. Det var brutalt! Av den “trio” av värmelopp jag har sprungit i år (Kungsbackaloppet, Läckövarvet och nu detta) så var SM-milen den tuffaste av dem. Det kändes som det varmaste loppet samt att tempot var högre (iom att det var ett kortare lopp) vilket ju gjorde att det var riktigt jobbigt.

Mot slutet kunde jag ändå plocka några placeringar från löpare som väggat totalt eller halvt. Tack och lov klarade jag mig igenom loppet utan att krascha och sprang in på 37:37. En habil tid i värmen. Jag hade inte riktigt mentala styrkan att pressa mig hårdare än så. Kroppen hade kanske kunnat fixa en tid under 37 minuter, men pannbenet fanns inte riktigt för det. Men jag tog det ju inte lugnt, piskade på där jag kände att det gick och där jag kunde det och försökte hänga mig kvar i klungor och ta lite ryggar.

Jag blev varken nöjd eller missnöjd med min prestation.

Möte med legendar och mingel efteråt

Svettig och varm men glad efter mitt lopp fick jag ta en bild med Musse! Jättekul!

Efter mitt eget lopp stannade jag kvar för att titta på damernas heat. Men innan damheatet träffade jag på en legendar inom svensk långdistanslöpning! Mustafa ”Musse” Mohamed! Så fort jag såg Musse stegade jag fram och frågade om jag fick ta en bild med honom och tvingade en darrig ung kille som sprungit samma heat som jag (och såg smått döende ut) att fotografera oss. Musse var jättetrevlig och ställde glatt upp på bild inne i Anderstorps depå.

Han frågade om det varit ett jobbigt lopp vilket jag bekräftade: ”Gör det inte, det är inte värt det” upplyste jag honom om med ett leende. Sedan tackade jag för att han ställde upp på bild och önskade honom ett lycka till med uppmaningen att köra hårt.

Musse kom femma totalt och etta i min åldersklass M40. Inte direkt oväntat.

Efter fotot med Musse rusade jag iväg till bilen och hämtade en enorm räkmacka och en öl för att sedan bege mig tillbaka till banan och titta på damerna. I detta heat sprang ju flera kvinnor jag känner. Liduina van Sitteren och Erica Lech från min egen klubb, Fanny Schulstad från KFUM Örebro, Marie Dasler och Maria Nagle från IF Start. Och sedan massa andra elitdamer som jag ”känner” (nåja) från sociala medier. Innan loppet pratade jag lite med Jessie Ross Skärvad som jag bara haft kontakt med via Instagram tidigare. Jättetrevlig och någon jag unnar all framgång. Så extra kul var det när hon anförde en klunga med Liduina och Fanny (och Lena Eliasson Lööf från Hässelby, som jag inte hade koll på innan).

Framför denna klunga ångade Erica på. Formstark som tusan och med en imponerande hastighet. Erica blev den snabbaste av oss Örebro AIK-löpare denna dag när hon gick i mål på 36:58. Liduina gick i mål på 37:41, fyra sekunder bakom min tid på 37:37. I ”Jessie-klungan” var Lena Eliasson Lööf den snabbaste på 36:48 (hon måste sprungit väldigt smart denna dag som kunnat dra ifrån de andra så mycket) och Fanny tog sig i mål på 37:07 och Jessie på 37:45.

Anastasia Denisova, Hanna Lindholm, Samrawit Mengsteab, Sara Christiansson och Sanna Mustonen i tätklungan. Vann gjorde Anastasia Denisova, Sanna Mustonen kom tvåa och Sara Christiansson trea. Hanna Lindholm kom fyra och Samrawit Mengsteab bröt loppet.
Erica Lech ångade på tidigt i loppet. Hon såg stenhård och urstark ut. Något hon kanske inte direkt skrev under på att hon varit när jag pratade med henne efter målgång.
Jessie Ross Skärvad, Liduina van Sitteren, Lena Eliasson Lööf och Fanny Schulstad låg i en klunga tillsammans inledningsvis. Ur denna klunga gjorde senare Lena ett rejält ryck då hon sprang snabbare än till och med Erica Lech. Liddi och Jessie gick i mål med fyra sekunders mellanrum medan Fanny var över en halv minut för de två i mål.

När damerna gått i mål tog jag mig in i målgången. Dels för att få ta ett lagfoto (jag hade tydliga direktiv från klubbordföranden innan tävlingen att han förväntade sig att jag skulle lösa ett lagfoto på oss tre) och dels för att få prata med och gratulera alla duktiga löpare.

Precis som tidigare målgångar var det ett slagfält efter att alla hade tagit sig i mål. Erica var den första jag högg tag i och gratulerade. Tiden var ju svår att uttala sig om, eftersom hennes tid liksom min var så långt ifrån maxkapacitet (hennes personbästa är från fjolårets SM och är på 35:18). Men hon verkade nöjd och lättad över att persen är över.

Liduina har haft en så knepig säsong med skadeproblem och skavanker så även hon verkade ha svårt att ”tycka” något om sin prestation. Men hon verkade inte missnöjd i alla fall. Egentligen samma med Jessie som tyckte det var en pina från kilometer två och ville bryta men inte tillät sig eftersom hon nu skaffat barnvakt, fått skjuts till tävlingen och sett till att ställa sig på startlinjen. Helt rätt!

Någon som däremot var riktigt nöjd var Sanna Mustonen. Jag bjöd in Sanna tidigare i sommar till vårt öppna klubbmästerskap. En inbjudan hon nappade på och som slutade med att hon blev bästa dam (väntat) och slipade sitt personbästa (kanske inte väntat?). Sanna sprang in som tvåa och tog därmed ett SM-silver! Jag gratulerade henne efteråt och hon var strålande glad över sin placering som hon tagit i en spurtduell mot Sävedalens Sara Christiansson. Ödmjukt nog frågade hon hur det gått för mig varav jag svarade ”Jag vet inte vad jag ska tycka. 37:37 är ’en tid’, men jag är inte missnöjd.”

Sanna Mustonen kramas om efter sin silverprestation av Team Mundt-kompisen (och långlöparoraklet) Victor Dahlgren.
Det här tyckte jag var ett så fint ögonblick, när Sanna fick en kram av vad jag gissar är familjemedlemmar i publiken.

Efter att vi konstaterat det uppenbara, att det varit varmt och jävligt var det dags att lämna målgången för en lätt nedjogg med Liddi och Karl innan herrarnas A-heat.

Till herrarnas A-heat tog jag mig till målgången för att få se hur landets bästa löpare dundrade i mål. Först in i mål blev Jonas Glans, tätt följd av Sami Russom och David Nilsson. Och det var galet att se hur snabbt det gick när de spurtade in. Precis som tidigare var det fullt av utslagna löpare direkt efter målgång. Något man märker på elitlöpare är att förutom att de uppenbarligen springer snabbare (no shit) så är de dessutom bättre på att verkligen ta ut sig. Att pressa ut det lilla sista!

Jonas Glans tar SM-guld.
David Nilsson sprang in som trea.
John Kingstedt med ännu en maxprestation. Starkt krigat i värmen.

Än en gång var det oavsett tid och resultat helt fantastiskt kul att få tävla och träffa likasinnade galningar som tycker om denna plåga till sport! Hög på energi åkte jag hem och landade i Örebro igen vid midnatt.

Löpning, vad vidrigt och härligt det är!

Läckövarvet – femteplats i svettig halvmara

Årets andra halvmara skulle avklaras utanför Lidköping, på vackra Kållandsö och förbi Läckö slott. Läckövarvet är Västergötlands distriktsmästerkskap, och det var ett varmt lopp som väntade mig!

Liduina och jag innan loppet. Foto: Karl Wilenius.

Tillsammans med Liduina och hennes syster Eleonora lämnade jag Örebro vid lunchtid. Det var varmt redan då och jag insåg att detta precis som Kungsbackaloppet skulle bli ett tufft lopp. På plats vid Hagavallen blåste det rätt bra också, samtidigt som solen gassade. Jag värmde upp tillsammans med Liddi och Karl som båda skulle springa den lite mer humana distansen 8,55 km. Efter en liten försening på tio minuter på grund av tekniska problem kunde starten gå.

Start från mittlinjen på fotbollsplanen

Jag tog position långt fram. Starten gick gemensamt med de som skulle springa den kortare distansen, så man fick passa sig för att inte gå ut alldeles för hårt. Liddi och Karl drog iväg i bra speed, jag låg i en liten klunga strax bakom. Efter en kilometer vek löparna i den kortare distansen av. Kvar var bara vi halvmaratonlöpare. Inledningsvis var känslan bra och farten lite väl snabb. De två första kilometerna gick på 3:37 samt 3:39. Efter det började det bli lite backigare och värmen började ta ordentligt.

Jag anförde en liten klunga på fyra löpare (jag kollade inte så noga bakåt, framåt skulle jag)! Efter cirka fyra kilometer hade jag bara med mig en av dessa löpare vad jag kunde höra, och sedan blev det tyst bakom mig efter ytterligare några kilometer.

Innan loppet hade jag tänkt försöka springa första milen strax under 38 minuter, men det var ett för tufft mål insåg jag efter cirka fem-sex kilometer. Men jag gnetade på. Milen avklarades på 38:21 och framförallt så tappade jag inga placeringar så ingen kom ikapp mig. Istället började ta in på löpare som tidigare varit långt framför mig, trots att mitt eget tempo mattats lite!

Magproblem efter passerad mil

Vid elva kilometer började magen göra lite ont. Tyvärr var detta en känsla som bara blev sämre. Men jag fortsatte kämpa på. Alla typer av tidsmål hade jag släppt, nu var det bara att försöka springa med ett bra flyt som gällde och överleva i värmen. Jag tog en mun vatten vid varje vattenstation samt hällde vatten över huvudet. På grund av min krånglande mage valde jag att inte ta min gel halvvägs.

Det fanns ändå någon typ av charm att kunna släppa tanken på tid och kilometersplittar och bara springa på så fort man klarar. Liknande känsla infann sig mot slutet av Kungsbackaloppet.

På andra halvan plockade jag kanske fyra-fem placeringar. Jag hade ingen koll på hur många jag hade framför mig. Med ungefär en kilometer kvar och med kraftigt protesterande mage som ansåg att ett toalettbesök var en mer lämplig sysselsättning än löpning så dök Liddi och Karl upp och hejade på. De höll på att jogga ner efter sitt lopp (Karl vann, Liddi blev trea och bästa dam). Jag kämpade mig i mål på ett soldränkt Hagavallen.

Tiden blev 1:22:43.

Målgång och fin placering

Efter målgång var jag rejält trött! Foto: Liduina van Sitteren.

Efter målgången rasade jag ihop i allmänt ovärdigt beteende. Efter att ha blivit servad med vatten av Liddi spekulerade jag i att det kanske kunde räcka till en topp tio-placering. Hon räknade de som gått i mål innan och meddelade att jag blivit femma! I M40 kom jag tvåa, efter totalvinnaren av loppet.

Det går det inte att vara annat än nöjd med. En officiell sub 80-tid kommer, men inte på supervarma och blåsiga lopp, det är ett som är säkert. Nästa inplanerade halvmara är Semesterhalvmaran den 17 juli. Semesterhalvmaran har jag sprungit två gånger tidigare, 2018 och 2019 och det är ett lopp som är väldigt liknande detta, men kanske lite plattare och snabbare. Det brukar alltid vara varmt på Semesterhalvmaran så jag räknar inte med någon fantastiskt tid där.

Det var ju jättekul att jag kunde placera mig så bra att jag fick vara med på prisutdelningen. De fem bästa löparna fick sina namn upplästa och komma fram och ta emot priser. Mina priser blev en brandvarnare, brandfilt samt ett presentkort på Intersport.

Efter prisutdelning åkte jag, Liddi, Elli och Karl till Läckö slott, hade picknick och badade. Sedan styrde jag kosan hem till Örebro igen.

Andra artiklar om Läckövarvet

Tredjeplats i Motivationsserien 5 km

I brist på sanktionerade tävlingar har IF Start anordnat en träningstävlingsserie under namnet Motivationsserien. Fyra tävlingar under maj, två stycken på fem kilometer som går på Hostrusets bana (jag stör mig innerligt på att loppet inte heter Höstruset) och två på Milseriens bana. Den första tävlingen gick av stapeln i går, och jag var med på startlinjen.

Inför loppet fick man anmäla sin förväntade sluttid för att få indelning i passande heat. Jag hade anmält 17:40 som tid, något jag definitivt tyckte att jag borde ha kapacitet för då jag på måndagen sprungit en snabb mil på egen hand på banvallen på 35:48, där andra halvan måste gått på cirka 17:50.

Det blåste lite mer än väntat. Annars var förutsättningarna kanon. David Klasson som springer för LK Gränslöst hade anmält den bästa förväntade sluttiden och dunkade iväg i ruskigt tempo, så den ryggen hade jag ingen nytta av. Jag och IF Starts Hugo Örn sprang tillsammans och tätt bakom låg LK Gränslösts Patrik Nilvér.

Startskottet har gått och första heatet med sex löpare är i väg. Foto: Siri Englund.

Efter cirka 1,5 km kom han ikapp och förbi. Resten av loppet såg det ut så. David Klasson längst fram, sedan Patrik Nilvér några sekunder framför mig och Hugo Örn tätt i hälarna på mig. Så höll det sig ända till målgång.

Jag tog mig i mål på 17:37, vilket alltså var tre sekunder bättre än anmäld förväntad tid och 18 sekunder från mott personbästa. Det var jag nöjd med. Denna träningstävling kom i fjärde veckan av mitt mängdblock på just fyra veckor, så jag hade många mil i benen och var rätt sliten. Med lite bättre förberedning och formtoppning hade jag kanske kunnat nosa på min personbästatid.

Sett till hur jag ”lade upp” loppet så var det inte ett perfekt genomfört lopp alls. Kilometertiderna gick på 3:26, 3:30, 3:37, 3:37, 3:22. Tredje och fjärde kilometern tappade jag tempot lite för mycket, men visst, det var inte en katastrof.

Någon typ av resultatlista

Efter loppet fick man rapportera in sina tider då ingen officiell tidtagning fanns. Det har inte alla gjort, men jag har även letat upp lite tider på Strava och Instagram så detta är nog den mest kompletta resultatlistan som går att få till.

  1. David Klasson, LK Gränslöst – 16:48
  2. Patrik Nilvér, LK Gränslöst – 17:29
  3. Björn Engqvist, Örebro AIK – 17:37
  4. Hugo Örn, IF Start – 17:40
  5. Tony Ehrnström, IF Start – 18:57
  6. Rasmus Doering, IF Start – 19:02
  7. Marie Dasler, IF Start – 19:52
  8. David Berg, IF Start – 19:52
  9. Johan Ingjald, IF Start – 19:53
  10. Kristalina Smårs – 20:00
  11. Mikael Hansson, IF Start – 20:04
  12. Siri Englund, Örebro AIK – 20:08
  13. Maria Nagle, IF Start – 20:16
  14. Antje Wiksten, IF Start – 20:53
  15. Roger Sköldkvist, IF Start – 21:34
  16. Rose Marie Enmalm, IF Start – 23:35
  17. Susanne Malmqvist, IF Start – 24:00

Nästa tävling är kommande lördag, men då är jag bortrest och missar därmed den. Därefter är det två millopp som gäller kommande helgerna.

Full koncentration efter att startskottet gått. Foto: Siri Englund.

Testlopp på Milserien och en hyfsad insats

Man kan inte påstå att det kryllar av lopp att springa just nu, så när ett testlopp (osanktionerat, givetvis) anordnades på kontrollmätta Milserien-banan var det ett ypperligt tillfälle att få testa formen. 10 kilometer skulle rusas igenom denna lördagförmiddag.

Min uppladdning hade inte varit optimal. Veckan hade börjat bra då jag på måndagen hade satt ett helt galet pass med sju tusingar och en minuts gåvila mellan varje. Snittempot på tusingarna var 3:23. Förvisso i medvind och på otrolig platta banvallen, men ändå. Men sedan började jag känna mig småkrasslig på onsdagen. På torsdagen kände jag mig fortsatt sliten och gav mig ut för en lätt jogg. Men nu kändes det så bedrövligt att jag kortade av det tänkta passet som gick i långsamt tempo. Dessutom hade jag ont i ena fotleden.

Tanken efter passet var att jag förväntade mig att bli direkt sjuk under kvällen och därmed inte skulle kunna springa testloppet. Men tack och lov blev det inte så. På fredagen kändes det mycket bättre, men jag valde att vila helt från löpningen denna dag. När det så var dags för att springa på lördagen kände jag mig kry och “normal”. Jag åkte iväg mot Karlslunds motionscentral och joggade upp med några andra löpare. Även fotleden kändes helt ok.

Innan loppet hade jag pratat med IF Starts Elias Zika om att försöka hålla ihop för att göra en tid under 35 minuter. Jag visste att sub 35 var ett otroligt tufft mål, men när det är ett testlopp kan man ju testa!

Björn Engqvist, Örebro AIK.
Jag var glad och nöjd efter avklarat lopp! Foto: Björn Eriksson.

Startskottet gick och ett gäng löpsugna hjältar gav sig iväg som kor på grönbete. Jag och Elias höll ihop i cirka 2,5 kilometer men jag kände att sub 35 inte fanns i mig. Elias var stark och fick dra iväg själv. Resten av loppet blev sololöpning! Bakom mig hade jag en klunga med Erik Anfält, Fanny Schulstad, Björn Eriksson och Oskar Hansson. Erik var farthållare åt Fanny denna dag och skulle hålla 3:40-tempo. Även om mitt tempo sjunkit så bestämde jag mig för att försöka fortsätta hålla denna kvartett bakom mig.

Första fem kilometerna satte jag på 17:55 (kontrollmätt, jag kikade på markeringen precis då). Sedan blev det faktiskt ännu tuffare. Milserien-banan är egentligen som jobbigast den första halvan, men på den andra halvan blev det jobbigare med motvind. Och givetvis var jag trött efter inledningen också.

Efter att ha krigat mig igenom den sista halvan tog jag mig i mål på 36:14. 27 sekunder från mitt personbästa och inte i närheten sub 35. Men det gjorde inget en dag som denna. Jag var bara glad och nöjd över att få spänna bågen tillsammans med duktiga vänner! Och vad jag har saknat att få pusta ut med löparkompisar efter tuffa lopp!

Jag tycker ändå att det bådar hyfsat gott att jag sätter denna tid i april, utan superkänsla och med tveksam uppladdning. Jag lämnade cykelbanorna på väster med en bra känsla!

Tack till alla de som passerade och hejade på! Jag var kanske inte den mest verbala människan i dag, men noterade och uppskattade de glada tillropen!

Mina kilometertider enligt klockan

  1. 3:25
  2. 3:32
  3. 3:32
  4. 3:39
  5. 3:40
  6. 3:38
  7. 3:45
  8. 3:42
  9. 3:46
  10. 3:27

Och klockan mätte distansen till 10,02. Den sista “0,2”-delen gjorde jag på 4 sekunder.

Resultatlista

  1. Wilhelm Bergentz, KFUM Örebro – 31:37
  2. Noha Olsson, KFUM Örebro – 31:57
  3. Axel Sandberg, KFUM Örebro – 32:06
  4. Michael Weldai, Stocksäters IF – 32:11
  5. Jonas Nilsson, Örebro AIK – 32:20
  6. Cimmie Wignell, KFUM Örebro – 32:22
  7. Jack Karlsson, KFUM Örebro – 33:33
  8. Per Sjögren, KFUM Örebro – 34:29
  9. Fredrik Johnsson, Örebro AIK – 34:34
  10. Elias Zika, IF Start – 35:22
  11. Björn Engqvist, Örebro AIK – 36:14
  12. Björn Eriksson, Örebro AIK – 36:34
  13. Fanny Schulstad, KFUM Örebro – 36:40 (och Erik Anfält, Örebro AIK, farthållare åt Fanny)
  14. Oskar Hansson, KFUM Örebro – 37:03
  15. Jonas Rosengren, KFUM Örebro – 38:17
  16. Nicklas Källmén, LK Gränslöst – 38:17

Två medaljer i Närkes korta terräng-DM

Ännu en helg med DM-tävling och denna gång var det Vretstorp som stod för värdskapet. Fyra kilometer terräng skulle rusas igenom i Närkes korta terräng-DM.

Det hade regnat under natten och banan var lite småblöt och lerig på sina ställen men inte det minsta teknisk. Jag tog ett uppvärmningsvarv, men fattade inte riktigt att det var på praktiskt taget hela banan jag värmde upp. Känslan var helt ok. Fräsch kropp och absolut ingen prestationsångest då jag inte hade några tider att sikta på eller mäta mig mot.

Målet för dagen var en silvermedalj i min åldersklass. Efter att ha skannat av startlistan tänkte jag att det skulle vara ett realistiskt mål. Av de löpare som fanns i M35 rankade jag mig själv som tvåa, efter LK Gränslösts Mathias Viktorsson.

Precis som jag gjort på tidigare terränglopp sprang jag utan att ha koll på klockan. Det enda som visades var distansen (det kan ju vara bra att veta hur långt man har kvar) och pulsen (den brydde jag mig inte om alls).

Det var jobbigt redan från början. Bara att bita ihop och slita på! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick rusade jag i väg i full fart. Tog inte direkt någon rygg utan dundrade på i det tempo jag trodde jag skulle klara. Det var oroväckande jobbigt på en gång, men jag fick bita ihop och gneta på i min egen takt. Direkt bakom mig hade jag IF Starts Johan Ingjald. Han verkade rätt pigg efter sina tidigare skadebekymmer under säsongen. Innan vändningen gick han om mig och jag hängde med halvhyfsat en bit bakom.

Terrängen var inte det minsta teknisk, däremot var det mjukt underlag och riktigt backigt och segt. Det är nästan så att jag hade föredragit mer teknisk terräng!

Efter Johan gått om hade jag två andra löpare i ryggen, tätt intill. Med cirka en kilometer kvar gick de förbi men här såg jag till att hålla ryggarna och inte släppa i väg dem!

Vid den sista jobbiga backen stod en hejarklack med några av damerna som sprungit tidigare. Här var jag trött, men roades ändå av min klubbkamrat Thereses visdomsord till mig ”Du är inte trött, du bara tror det!”.

När vi närmade oss upploppet efter den sista backen satte jag in min stöt. Spurtade furiöst och tog mig förbi de två. Skönt att jag har en riktigt bra ”kick” i slutet av loppen.

Jag var ungefär så pigg som jag såg ut mot slutet av loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Min officiella tid i mål blev 15:40 och jag knep silvermedaljen i M35 med bra marginal. När det kom till chans på guldet var jag långt bakom Mathias Viktorsson som gick i mål hela 54 sekunder före mig. Och inte nog med att det blev silvermedalj i M35. När jag gick mot bilen blev jag uppsprungen av Fredrik Hartman som räckte över guldmedalj för lagtävlingen. Jag hade ingen koll på att någon sådan skulle delas ut. Tydligen vann Örebro AIK guld i veteranklasserna. Kul!

Totalplaceringen bland herrar (junior, senior och veteran) blev 13 av 45. Totalplaceringen, herr och dam alla klasser, blev 13 av 61. Eftersom Liduina inte sprang detta lopp hade jag ingen dam framför mig i resultatlistan. Jag var precis en minut snabbare än bästa dam, Frida Nilsson från IF Start.

Video från loppet

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner klippte jag ihop denna video från mitt lopp.

Icebug Xperience West Coast Trail 2020

För två år sedan sprang jag Icebug Xperience West Coast Trail i Bohuslän. Jag skadade mig tidigt, men genomförde loppet rejält sliten. I år var jag tillbaka igen. Som en mycket bättre löpare, mer vältränad och dessutom med större vana av terränglöpning. Det var dags att försöka ta revansch.

I år hade jag med mig Tove och vi hade hyrt ett hus i Hunnebostrand. Vi åkte iväg med destination Bohuslän på torsdagseftermiddagen och tog oss raka vägen till Ramsvik för att hämta ut nummerlapp och goodie bag. Efter det tog vi bilen till huset vi hyrt via Airbnb. Ett superfint boende och känslan var bra. Det kändes verkligen som ett hem. Perfekt för att återhämta sig mellan de olika etapperna.

På grund av pandemin var det ett annat upplägg på tävlingen detta år jämfört med tidigare år. Herrklass och damklass sprang inte samma dagar på samma etapp och dessutom var det uppdelat i olika startgrupper, med tre startgrupper varje dag. Min startgrupp, den första, startade varje dag klockan 9 på morgonen.

Dag 1: Woods & Islands (24 km)

Det var ett gäng på strax under femtio löpare som startade på Bohus-Malmön den första dagen. Det var stenigt, klippigt och rätt tekniskt. Jag sökte flyt och löparglädje med rätt nivå av ansträngning. Det gick bra. Tid och tempo hade jag ingen koll på, men ett litet mål fanns och det var att hinna fram till färjan så att jag slapp vänta en halvtimme extra på nästa färja (här stoppades givetvis tidtagningen). Förra gången jag sprang loppet hann jag med färjan och i och med att jag är en betydligt bättre löpare 2020 än 2018 var jag egentligen aldrig orolig.

Vackert och stenigt på Bohus-Malmön.

Jag hann med färjan även i år, med god marginal, och kunde unna mig att pusta ut och ta lite energi innan vi åkte över till fastlandet. Nu återstod lite mer än hälften av banan. Jag låg bakom en schweizisk löpare och såg till att inte börja hetsa och jaga alltför mycket. Lagom nivå av ansträngning var även den fortsatta melodin på andra delen av etappen. Efter Bohus-Malmön blev det mer skogslöpning och lite mer backigt. Det var inga större problem och jag lade mitt krut på de partier där det faktiskt gick att springa snabbare.

Jag höll mig i rygg på schweiziske Eric Wyss den första dagen.

Med cirka tre kilometer kvar började jag och Eric, som den schweiziske löparen hette, att plocka placeringar. Sedan kunde vi springa i mål i Hovenäset. Känslan var mycket bra och jag var nöjd med mitt upplägg. Vilken skillnad det var mot senast jag sprang. Då minns jag att jag tänkte ”Hur ska jag klara två dagar till av det här?!”. Så kände jag inte efter den första dagen. Kroppen var fräsch. Och ingen skada.

Vi gratulerade varandra med ett ”well done!” innan jag gick och hämtade ut min lunchlåda och mumsade i mig vid vattnet.

Resultat

  • Tid: 2:02:53
  • Placering, herrklass: 23 av 117
  • Placering, totalt: 25 av 210

Dag 2: Hunnebo Hidden Woods (20 km)

Den andra etappen var betydligt mer tekniskt och grisigt än föregående. Det regnade och var galet halt samtidigt som det var en hel del löpning på klippor. Tack och lov tog jag mig igenom denna etapp utan att skada mig och precis som föregående dag gick jag på känsla och fokuserade inte på tempo eller placeringar.

Inledningsvis var det mest klipplöpning. Sedan sprang vi in i skogen med en hel del backar, rötter och lera. Det var lite svårnavigerat på sina ställen, men tack och lov hade jag banan inlagd i klockan och en pil som visade åt vilket håll jag skulle. Det hade jag nytta av några gånger när jag hade problem att hitta snitslarna.

En annan skillnad från föregående etapp var att det blev mer sololöpning. Jag hade sällskap vissa sträckor, men majoriteten av loppet genomförde jag på egen hand.

Vid ett tillfälle blev man ledd av snitslarna in på en väg med skylten ”Varning för hunden”. Här gnetade jag på i uppförsbacke. Sedan hörde jag andetag nere vid högerbenet. Jag hade fått sällskap. Av hunden som skylten varnade för. Det piggade upp. Jag visste inte riktigt hur seriöst jag skulle tolka skylten, men jag kunde inte göra så mycket mer än att säga ”Nämen hej, följer du med mig en sväng?” med min snällaste stämma samtidigt som jag sprang vidare i samma tempo. Jag ville ju inte bli ryckig och spattig och skrämma upp hunden så att den fick för sig att jag var ett hot. Jag hade sällskap av min fyrbenta vän i några hundra meter innan vovven fick nog och vände tillbaka. Förmodligen för att senare upprepa proceduren med någon annan löpare.

Efter hundsällskapet sprang jag några kilometer med en trevlig löpare som hette Martin. Av honom fick jag restaurangtips i Kungshamn och ett bra snack innan jag fick släppa iväg honom då han var lite för stark för mig.

Blåsigt, regnigt och halt. Det var bara att kämpa på de sista kilometerna på andra etappen.
Nöjd och glad efter målgången och en riktigt tuff teknisk etapp. Foto: Tove Engqvist.

Mot slutet av etappen blev det klippigt och brant igen. Och rätt halt. Det blåste dessutom väldigt mycket, så det var bara att bita ihop och tänka på målgången som väntade. Utsikten var det inget fel på, men på grund av självbevarelsedrift och en vilja att överleva lät jag bli att fotografera. På väg ner mot Hunnebostrand mötte jag flera deltagare som tillhörde vandringsgrupperna (det fanns även sådana, inte bara löpare) och de peppade och hejade på med stor entusiasm. Det var jättekul, ett tag sedan man fick pepp på ett lopp nu!

Det var även halt när jag sprang ner mot målgången, i de flera trappor jag var tvungen att springa ner för. Jag halkade till någon gång, men utan någon fara. Det resulterade i ett förskräckt skrik från deltagare i vandringsgruppen i alla fall!

De sista kilometerna hade jag häng på två löpare framför mig. Jag hade nog kunnat ta mig förbi om jag spurtade på, men jag valde att springa i rätt jämnt tempo, utan att tokspurta. Det är ju totalresultatet som är det viktiga.

Vid mål stod Tove och hejade och filmade! Nu öste regnet ner igen och det var riktigt skönt att få springa i mål!

Resultat

  • Tid: 1:55:40
  • Placering, herrklass: 25 av 114
  • Placering, totalt: 30 av 207

Dag 3: Ramsvik Rocks (23 km)

Den sista etappen startade i ett väldigt blåsigt och kallt Smögen. Loppet gick genom Kungshamn och Väjern innan avslutningen där hela Ramsvikslandet rundades.

Jag inledde väldigt försiktigt, och började tänka att jag kanske fegade för mycket. Inledningsvis sprang vi upp för Smögenbron. Det var enkel asfaltslöpning, sett till underlaget, men en rejäl backe. Sedan svängde vi in i skogen. Det var lerigt och blött på sina ställen och jag lyckades trampa igenom sankmark och fick lerigt vatten upp till låret. Uppfriskande! På fullaste allvar tycker jag att det piggade upp. Terränglöpning på riktigt. Lerig, blöt och lycklig sprang jag vidare.

Denna fick jag slita för. Men så värt det. Superfin medalj!

När vi kom till Ramsvikslandet visade det sig vara en klok taktik att inleda försiktigt. Här blåste det vansinnigt mycket och det var riktigt knepig terräng och jobbig klättring. Lårmusklerna och vadmusklerna fick jobba rejält!

Vilken otroligt härlig natur den sista delen gick i! Vinden piskade ansiktet, havet slog mot klipporna, kossor betade intill och tittade på löparna som sprang förbi.

Jag kände mig rätt stark. Krafter fanns kvar och jag slet på och räknade ner kilometerna. De sista kilometerna gick på asfalterad väg innan slutspurten gick på en sandstrand. På den asfalterade vägen kunde jag passera några löpare. Det är rätt tydligt i att min styrka som löpare inte är i terräng, utan på landsväg.

Med full fart genom målbågen pustade jag ut och tog emot den riktigt häftiga trämedaljen. Pratade med några andra löpare och plockade med mig min välförtjänta matlåda.

Resultat

  • Tid: 1:58:04
  • Placering, herrklass: 22 av 114
  • Placering, totalt: 24 av 210

Sammanfattning, med totalt resultat

Jag var riktigt nöjd efter målgången!

Min totaltid blev 5:56:37.

Det gav mig plats 21 av 112 i herrklass och plats 23 av 202 i totalklass (herr+dam).

De två damer som placerade sig före mig höll galet hög nivå. Det var världens bästa orienterare Tove Alexandersson och trefaldiga OS-skidåkaren (och guldmedaljören) Anna Jönsson Haag. Tove Alexandersson kom dessutom tvåa totalt, efter herrvinnaren. Makalöst imponerande. När jag sett klipp på hur hon sprang dessa etapper ser det ut som att hon svävar fram. Skulle man se klipp på mig får man förmodligen inte samma illusion av tyngdlöshet.

Detta är resultat jag är väldigt nöjd med och visar på att jag sprang jämnt under hela tävlingen. Jag är ingen höjdare till terränglöpare, men har under några månader sprungit ett terrängpass ungefär en gång i veckan. Det har gjort skillnad, och för någon månad sedan märkte jag verkligen att jag började hitta ett annat flyt än tidigare.

Vad jag skulle behöva förbättra är att bli muskulärt starkare, så att jag kan ta backar och klippor med högre fart. Med lite mer träning i teknisk terräng, backar och med starkare ben hade jag kanske kunnat nosa på topp tio.

Så man kan sammanfatta det med ”hade jag varit bättre hade jag placerat mig bättre”. En slutsats som visar på min starka analysförmåga!

Senaste gången jag sprang Icebug Xperience West Coast Trail kände jag ”aldrig mer” direkt efter. Så känner jag verkligen inte nu. Detta är ett kanontrevligt lopp, otroligt bra organiserat med massa glada och trevliga funktionärer, fantastisk terränglöpning, jättegod lunch och fin stämning. Jag kan varmt rekommendera alla som är sugna på att delta att göra det.

Se dock till att vara rätt bra tränad, för det är riktigt teknisk terräng och att springa nästan sju mil under tre dagar och med en bra bit över 1000 höjdmeter sliter!

Andra artiklar och inlägg om Icebug Xperience West Coast Trail

Inför tävlingen

Under/efter tävlingen

Klubbmästerskap på 5 kilometer och nytt personbästa

Efter några misslyckade lopp på bana var det dags att försöka hitta en bra känsla tillsammans med mina klubbkamrater i Örebro AIK:s klubbmästerskap på 5 kilometer.

Dagen innan tävlingen sprang jag ett lunchpass med inslag av spurter för att väcka benen. Så här skrev jag om det passet: “Känslan var inget vidare alls. Hela höger sida är ett problem. Under foten har jag ont efter ett enormt skavsår som jag fick på Dovra Trailrun, men det kommer inte att vara några problem under själva loppet. Möjligtvis vid den skarpa svängen när vi vänder tillbaka. Vaden var stel som en nobelmiddag. Ljumsken var lika öm som Karl-Bertil Jonssons moder.”

Detta i kombination med min usla form på bana gjorde väl inte att det bådade särskilt gott inför loppet. Tack och lov kändes kroppen bättre på själva tävlingsdagen och dessutom var vädret helt exemplariskt, till skillnad från när vi sprang klubbmästerskap på 10 kilometer. Vindstilla och svalt.

Efter målgång visade klockan 17:18. Nytt personbästa!

Jag cyklade i väg till klubbstugan från Södra Lindhult tillsammans med Martin. Aktiviteten var i full gång med nummerlappsutdelning och massa peppade klubbkompisar. Supertrevligt att träffa flera andra löpare och prata och peppa varandra inför loppet.

Det blev en uppvärmning på fyra kilometer innan loppet för att verkligen få igång kroppen i och med att det känts dåligt dagen innan. Det kändes helt ok nu. Lite småstel i högervaden, men annars bra.

När starten gick var vi en klunga på tolv personer (tror jag) som rusade i väg mot Lindbacka. Fem kilometer är brutalt och det var nästan max hela tiden. Utan att ha koll på klockan särskilt mycket (jag sneglade ner vid några av kilometerpipen på klockan) så sprang jag på känsla. De första tre kilometerna i kanske 95 procent av max, för att kunna ha lite kvar att trycka på slutet. Dessa tre kilometer hade jag Fredrik Johnsson (inte Frippe, utan hans två år yngre namne) i ryggen. Han lät rätt flåsig, men “åkte med”. Efter tre kilometer gjorde han ett litet ryck och gick om, men han fick inte dra särskilt länge och efter bara några hundra meter piskade jag på tempot ytterligare lite till och gick om igen. Han hängde på hyfsat, men ändå med en liten lucka mellan oss.

När jag kom till den sista grusvägen till målgång såg jag duktiga triatleten Oskar Larsson framför mig. Oskar hade legat med den större förstaklungan ett bra tag, men nu såg han trött ut och jag “vittrade blod” och tänkte “honom ska jag slå!”. Jag tryckte ut det sista, passerade honom, och med tunnelseende och hundra procent fokus rusade jag i mål.

Min officiella tid blev 17:18.7. På klockan hade jag 17:18.7. Exakt samma tid med andra ord och nytt personbästa då jag fick slå min inofficiella tid jag satte på bana i mars.

Jag kom på plats 8 av 33 i herrklass och 9 av 40 totalt (den enda kvinnan som kom före mig var en ljushårig kvinna med holländskt namn. Hon såg ruskigt stark ut. Det kommer nog bli något av henne!).

Tunnelseende vid målgång

Slitigt, men bra tryck i steget. Här var det ungefär två kilometer kvar till målet! Foto: Javad Aghili.

Fokuset på att ta mig i mål var så totalt att jag inte alls noterade vilka som stod och hejade på mig vid målgången. Först efter att jag säckat ihop, druckit lite vatten och återhämtat mig noterade jag att min kollega och kontorskompanjon (nog för att det var längesedan vi var på kontoret tillsammans nu) Ullis stått och hejat på mig! Jag kanske inte är den mest tacksamma att heja på när målgång hägrar. Men visst, då ska man ta i så mycket att man inte tar in omvärlden!

Min klocka mätte distansen till 5,01 kilometer och när jag i efterhand granskar kilometertiderna kan jag konstatera att det inte alls var illa pinkat i fördelningen. Första och sista kilometerna var de snabbaste. Så här såg det ut:

  1. 3:22.3
  2. 3:32.5
  3. 3:32.4
  4. 3:26.6
  5. 3:22.6

Den sista “,01-snutten” av 5,01 gick på 0:02.4.

Detta innebär att jag disponerade krafterna bra och faktiskt fick till en negativ split. Kul!

Efter att jag nu fått till ett fint och snabbt lopp efter några misslyckade banlopp ställer jag om fokuset till Icebug Xperience West Coast Trail. Det ska bli ruskigt kul att få springa fin terräng och jag tycker att jag har utvecklats som terränglöpare under det gångna året. Tack vare att jag sprungit terräng minst en gång i veckan i kanske fyra månader. Det ska bli så kul att än en gång få åka till västkusten. Och denna gång ska jag njuta ännu mer än vad jag gjorde senast. Dessutom får jag Tove med mig denna gång!

Så här nöjd ser man ut med ett nytt personbästa i bagaget! Foto: Martin Duberg.

Navigation